Ett tufft, tajt möte mellan ligaledaren och hösten succélag?
Nej, det blev inte så. Inte alls.
Ett mer ensidigt toppmöte i Premier League kan jag knappt minnas.

Chelseas förlust mot Newcastle den 6 december var lagets första denna säsong, alla turneringar inräknat.
Innan dess hade det varit så mycket snack om laget skulle gå obesegrade genom ligan, likt Arsenal 2003/04, så när förlusten väl kom restes ett litet frågetecken.
Hade Chelsea bränt för mycket kraft under den glimrande hösten? Hade José Mourinho matchat sitt manskap för hårt? Av de spelare i ligan som har flest spelminuter tillhör flera Chelsea och nederlaget mot Newcastle kom bara en vecka efter det oavgjorda resultatet mot Sunderland.
Men nu har det rullat på tre veckor och nu är Chelsea tillbaka i toppform.
I måndags genomförde de en ultraprofessionell insats när de besegrade svårspelade Stoke på bortaplan.
Det man visade på Britannia var mästarform.
Det man visade idag? Mer än så.

Chelseas första halvlek hemma mot West Ham är bland det bästa jag sett i Premier League i år. Jag har inte sett något lag göra en mer komplett insats mot kvalificerat motstånd.
Nu går det förstås att diskutera hur pass kvalificerat West Ham var (det gör det alltid när ett lag förlorar). Stjärnan Alex Song började på bänken och gästerna svarade för en blek insats.
Men den här gången handlade det onekligen om att Chelsea gjorde West Ham dåligt.
Sam Allardyces gäng är ju vana vid att kunna sätta upp en luftpastej på Andy Carroll och få fast bollen. Men nu tog Gary Cahill och John Terry hand om allt. Försökte West Ham spela upp bollen blev de sönderpressade av lojalt löpande Chelseaspelare. Om Eden Hazard hade hamnat för långt fram tog Diego Costa eller Oscar en uppoffrande löpning för att täcka ytan som uppstått. West Ham fick inte en lugn stund, kunde inte slappna av för en sekund.
Det var pojkar mot män.
Chelseas defensiv var fläckfri, men offensiven var ännu mer hänförande.

José Mourinho kommer gå till historien som en av tidernas största tränare, men det här är första gången han coachat ett lag med en spelfilosofi som bygger på dominans. På den punkten har han utvecklat sig.
Hans uppdrag inför återkomsten i Chelsea var att ge Roman Abramovitj ett lag att förföras av. Det var Romans dröm. nu är den uppfylld.
Tidigare har Mourinhos lag alltid varit reaktiva, kontringsbaserade, även i Real Madrid.
Årets Chelsea är något annat. Lagets rörelse och flödande offensiv i före paus var en njutning att beskåda. Eden Hazard gjorde inget mål, men spelmässigt är han dominant i match efter match.
Ständiga platsskiftningar. Kreativitet. Lekfullhet. Samtidigt en ”cutting edge”. I första halvlek tog de sig till 13 avslut. Hade inte Adrián stått i vägen hade det runnit i väg.
Nu blev det bara 2–0, och det hade kunnat bli 2–1 när Morgan Amalfitano träffade stolpen med fem minuter kvar, men det var siffror i underkant. 5–0 eller 6–0 hade speglat matchbilden bättre.

Det som gör den här Chelseaupplagan unik är deras förmåga att kombinera teknik med styrka.
Arsenal 2003/04 är fortfarande, i mina ögon, det mest sevärda laget i Premier Leagues historia. Men Chelsea har en tyngd, en kraft som gör att de aldrig framstår som bräckliga defensivt. De släpper knappt till ett omställningsläge.
En stor anledning till stavas Nemanja Matic. Han framstår som en stridsvagn som för tillfället inte går att stoppa. I mittförsvaret är John Terry (målskytt igen) och Gary Cahill omutbara och ytterbackarna Branislav Ivanovic och César Azpilicueta är defensivt den bästa ytterbackskombinationen jag kan minnas i Premier League.
Diskussionen om detta Chelsea är det bästa PL-laget får vi avvakta med. Innan man har vunnit en titel kan man knappast vara det bästa laget någonsin.’
Men jag kan inte minnas ett mer komplett lag i Premier League.

Föregångaren gjorde positionen omtalad och omvärderad.
Kopian är på väg att bli mer än så.
Nemanja Matic är en sjujävla fotbollsspelare.

Chelsea vann måndagsmatchen borta mot Stoke och det var uppenbart att det här var en betydelsefull seger. Det är sällan man ser en så belåten José Mourinho i efterintervju. Han var inte ens förbannad på Phil Bardsley, som sopade undan benen på Eden Hazard i första halvlek, utan portugisen sa istället att det var ”en juste match”.
Jag gissar att det hade låtit annorlunda om Chelsea inte tagit alla tre poängen, men den här kvällen var det aldrig aktuellt.
John Terry nickade in 1–0 till gästerna redan i andra minuten (sedan zonspelaren Peter Crouch tappat sin yta, snarare än att Geoff Cameron missat sin gubbe). Cesc Fàbregas fyllde på med 2–0 i den 78:e minuten efter en vacker passningskombination.
Men det här handlade inte om vad Chelsea gjorde offensivt. Det handlade om lagets imponerande, ogenomträngliga defensiv.

Jag har hyllat John Terry och Gary Cahill mittbacksspel otaliga gånger i den här bloggen. Som försvarsfetischist älskar jag att se dem spela eftersom deras samarbete skulle kunna fungera som instruktionsvideo för aspirerande mittbackar. Positionsspelet, duellspelet, ledaregenskaperna. Allt är ”second to none” i den här ligan.
Men anledningen till att firma Cahill/Terry är bättre än någonsin är inte att de utvecklats på äldre dar, utan att de senaste tolvmånadersperioden fått den perfekta skölden.

Nemanja Matic anlände till Chelsea sommaren 2009 från MFK Kosice. Den gången lyckades han inte slå sig in i Chelsea, det blev bara två inhopp under debutsäsongen.
Den serbiske mittfältaren lånades ut till Vitesse och tog sedan steget till Benfica. Där utvecklades han till en toppspelare i den defensiva mittfältspositionen.
När José Mourinho för ett år sedan identifierade Chelseas problemområde föll valet på Matic. Mourinho har alltid haft en defensiv mittfältare av klass i sina lagbyggen. Från Costinha i Porto, till Claude Makelélé i Chelsea och Estéban Cambiasso i Inter och Xabi Alonso i Real Madrid.
I Chelsea hade han visserligen den überlojale John Obi Mikel, men ingen dynamisk spelare som både kunde vinna och distribuera bollen.
Så José Mourinho såg till att klubben lade upp 21 miljoner pund för den 193 centimeter långe Matic.
De köpte en stor spelare. Men fick ett monster.

Vi kommer förstås ihåg hans debut förra säsongen borta mot Manchester City när han ägde mittfältet och till och med vann den fysiska kampen med Yaya Touré. Matic var bra, riktigt bra, i våras, men den här säsongen har han vuxit ytterligare.
När Claude Makelélé såldes av Real Madrid och sedan vann stora triumfer med Chelsea döptes den sittande mittfältsrollen till ”Makelélé-rollen”. Fransmannen var referenspunkt. Fotbollen hade tidigare mest haft box-to-box-mittfältare. Makelélé var helt igenom en defensiv spelare. Höll sig framför sina mittbackar. Var en mästare på att läsa spelet.
Att överträffa spelaren som gjorde positionen till ett begrepp är en diger uppgift, men Nemanja Matic är på väg att lyckas.
Han är den moderna Makelélé-spelaren.
Han har nämligen allt.

Det unika med Matic är att han vid sidan av sin otroliga fysik (killen är stor som en ladugårdsvägg) behärskar alla delar av mittfältsspelet. Han kan vinna bollen, han kan positionera sig, men han kan också transportera bollen framåt med en imponerande kraft och fart. Andra stora mittfältare är klumpiga. Han är, likt Yaya Touré, snabb som en liten kvick spelare när han väl sätter fart.
Dessutom är hans passningsspel toppklass. Till skillnad från den säkerhetsspelande John Obi Mikel (som också gjorde en bra match mot Stoke) har Matic förmågan att hitta spel framåt i plan, likt en Michael Carrick.

Mot Stoke igår var han majestätisk. Patrullerade effektivt framför John Terry och Gary Cahill. Att mittbacksduon endast behövde göra sammanlagt två tacklingar i matchen säger en hel del om Matics och Mikels betydelse.
Faktum är att Stoke knappt skapade en enda giftig målchans på hela matchen. Visst, Jon Walters fick ett bra skottläge i första (täcktes till hörna), Charlie Adam sköt från distans och Bojan Krkic hade ett skott från ännu längre avstånd som smet tätt utanför.
Men vi talar om mighty Stoke. Laget som sätter skräck i alla motståndare på Britannia. Som strimlade sönder Arsenal i en intensiv första halvlek för några veckor sedan. De lyckas ju alltid skapa lägen genom att lyfta in bollar i straffområdet mot Peter Crouch.
På måndagen hade de ingenting att komma med.
I Sky Sports visades statistik på hur de båda sittande mittfältarna (José Mourinho valde att flytta fram Cesc Fàbregas ett steg för att få bättre grepp om andrabollsspelet) hade massor av bolltouchar, men ingen i offensivt straffområde. De vet sina roller och utförde dem till perfektion.
När Bojan Krkic till slut, på tilläggstid, snuvade Matic ute vid sidlinjen var det som om Matics själv blev förvånad. Han är inte van att bli passerad.

Jag har fått frågan flera gånger senaste månaderna om Nemanja Matic är världens bästa spelare i sin position – och ja, jag tycker att han är det.
Sergio Busquets är fenomenal i Barcelona, men jag håller Matic som snäppet vassare. Jag kan inte se någon spelare som är bättre än honom som defensiv mittfältare sett till det här fotbollsåret.
Jag skulle älska att se Nemanja Matic motta priset som Player of the Year i Premier League.
Det kommer aldrig hända. Hans sort får aldrig den uppskattning de förtjänar. Och även när de får credit (som med den här texten) så är det inte tillräckligt eftersom den här typen av spelare tenderar att leverera vecka ut och vecka in.
Nemanja Matic for Player of the Year. Jag tror det när jag set det, men som sagt:
Jag skulle bli innerligt glad.

Chelseas dröm om att gå obesegrade genom hela säsongen är över. Nu finns istället chans att toppstriden blir spännande igen.
Tack för det.

Jag har känt under hösten att det fanns en risk att Chelsea skulle springa i väg med ligan. Samtidigt som José Mourinhos gäng sett hur stabilt ut som helst har de andra tilltänkta topplagen vacklat.
Nu är det visserligen inte säkert att Manchester City besegrar Everton i kvällsmatchen, men det blir ändå en psykologisk effekt av att ett lag spräcker nollan i förlustkolumnen. Nu får motståndarna se att det går att besegra Chelsea, ibland har de känts slagna på förhand.
Jag har aldrig trott att de skulle klara av att gå obesegrade. Det kommer alltid en dag eller två när bollen helt enkelt inte studsar din väg. Det här var en sådan eftermiddag.
Chelsea började bäst och tryckte ned Newcastle. Willian var första halvtimmens bästa spelare och hade ett par farliga avslut som smet utanför Rob Elliots stolpar. Chelsea borde ha tagit ledningen och det hade förstås gett matchen helt andra förutsättningar. Det dröjde 25-30 minuter innan Newcastle tog sig in i matchen.
Med hjälp av företagsamma mittfältare som Moussa Sissoko och Jack Colback hann de skapa ett par farligheter innan vilan.

Uppryckningen gav förnyat hopp, men Newcastle fick ett hårt slag när andremålvakten Rob Elliot tvingades ge upp och lämna över till unge Jak Alnwick, 21, vid starten av andra halvlek.
Det var dock ett annat byte som skulle sätta prägel på den här matchen. I den 53:e minuten ersattes Rémy Cabella av Papiss Cissé. Den senare hade bara varit på planen i fyra minuter innan han dök upp på ett inlägg (som Gary Cahill förstås skulle ha fått undan) och stötte in 1–0.
Cissé, som blivit något av en Chelseadödare (vem minns inte hans otroliga mål på Stamford Bridge våren 2012?) har blandat och gett senaste två åren – mest blandat – men i höst har han faktiskt hittat målet igen. Trots begränsad speltid – bara fem ligamatcher från start – har senegalesen gjort sju mål (inklusive fem inhopp). Jag trodde faktiskt att han hade tappat målkänslan.

Chelsea tryckte på rejält under sista 25 minuterna, inte minst efter Didier Drogbas reducering.
Men det var något som saknades i Chelsea idag, kanske dynamiken mellan Nemanja Matic och Cesc Fàbregas. Med John Obi Mikel som partner upplevde jag att Fàbregas oftare sjönk lägre ned i plan för att sätta an tonen i uppspelen. I första halvlek, när han fick söka sina genomskärare från en offensivare position, låg han bakom två-tre av lagets målchanser.
Newcastle stod emot, även efter det att laget reducerats till tio man när Steven Taylor fått sitt andra gula kort.
Jak Alnwick i all ära, men han behövde inte göra så många kvalificerade räddningar. Den store segerorganisatören var mittbacken Fabricio Coloccini som var ett monster.
Coloccinis senaste år är intressanta. Finns det någon back i ligan som pendlat mer i prestationer? Ena halvåret kung, nästa halvår medioker.
Newcastle ska dock vara tacksamma att han valde att stanna kvar i klubben för han är fortfarande – när han är i form – en av Premier Leagues bästa mittbackar.
Jag älskar att se honom spela eftersom han kombinerar defensiva kvaliteter med elegans på ett sätt som påminner om den fabulöse Philippe Albert.

Newcastle vann och lagets utveckling senaste månaderna var svårlästa.
Managern Alan Pardew kändes rökt. Fansen ville ha honom sparkad och det kändes som en tidsfråga eftersom laget stod och stampade.
Men så började segrarna trilla in.
Det är svårt att sätta fingret på orsakerna till lyftet. Man kan peka på små förändringar, som att Moussa Sissoko nu spelas centralt istället för att hålla till på högerkanten, att Ayose Pérez varit en injektion i anfallet.
Men jag tror snarare på att Newcastle har hittat en identitet efter ett par års famlande.
Nu har de en kärna av spelare som är egenproducerade, som lider för klubben och för fansen.
Paul Dummett är en stabil vänsterback, Steven Taylor är en kulturbärare, Sammy Ameobi är ”Magpies” through and through. Där finns också Rolando Aarons, som visat framfötterna i höst, och anfallaren Adam Campbell. Och Jak Alnwick.
Hans Premier League-debut kommer vi inte glömma i första taget.
Det var då han hjälpte till att sätta stopp för det som fram till nu sett ut som en ostoppbar segermaskin.

Mauricio Pochettino gick ifrån 4-4-2 och tog med hängslena till Stamford Bridge. Det gick inte ändå.
Chelsea vann med 3–0 och Spurs visade än en gång att man väger för lätt mot topplagen.

Det är snart 25 år sedan Tottenham vann borta mot Chelsea. När Mauricio Pochettino tog med sitt manskap till västra London idag tippade många att han skulle fortsätta med den spelmodell som var så gångbar mot Everton.
Då spelades Harry Kane och Roberto Soldado på topp och det raka, intensiva 4-4-2-spelet gav tre poäng och nytänt hopp bland fansen. Pochettino gjorde dock bedömningen att 4-4-2 och numerärt underläge på centralt mittfält var alltför riskabelt mot Cesc Fàbregas och Nemanja Matic. Så han satte Soldado på bänken och tog in Erik Lamela i en offensiv mittfältsroll.
Det är lätt att förstå tänket bakom det defensiva draget, men det hade varit så intressant att se Spurs komma till Stamford Bridge med shining och utspända bröstkorgar och försöka utkämpa en slagduell med Chelsea. Mycket talar för att det inte hade räckt ändå, Chelsea är ruskigt starkt i höst, men nu gick det inte så bra med 4-4-1-1 heller.

Tottenham började lovande. Harry Kane nickade i ribban i inledningen och när Gary Cahill slarvade fick Kane ett andra läge att ge bortalaget ledningen.
Han brände det och sedan visade Chelsea hur man ska straffa motståndare.
Eden Hazard satte Aaron Lennon i skolbänken (frågan är om Lennon, 27 år gammal, någonsin kommer att lära sig om han inte lärt sig än). Hazard vände och vred och väggade med Didier Drogba. Lennon hade plötsligt ”slagit rot” och Hazard fick fritt fram att skjuta 1–0.
Tre minuter senare bjöd Hugo Lloris Chelsea på ett omställningsläge med en misslyckad utspark (visst slarvar han ofta i spelet med fötterna?). Oscar slog en perfekt avvägd passning till Didier Drogba som tog emot, höll ifrån och dunkade in 2–0.
Game over.
Jag gillar tanken på ett Spurs med Harry Kane, Nabil Bentaleb och Ryan Mason, spelare från egna akademin. Men då får ju inte bärande spelare som Lennon och Lloris agera så naivt och svagt.
Det är i såna matchavgörande moment (eller som när Vlad Chiriches fumlar vid hörnflaggan och bjuder på ett gratisläge) som skillnaden mellan titelkandidater och halvbra lag blir som allra tydligast.
Bra lag, och framför allt bra spelare, gör färre misstag. Och när de själva ges chansen ser de till att ta den.

Didier Drogba kommer få rubrikerna efteråt och visst förtjänar han credit. Ivorianen hade gjort sitt på toppnivå när han valde att flytta till Kina efter Champions League-segern 2012. Vem hade trott där och då att han tre år senare skulle dunka in ännu fler mål för Chelsea?
José Mourinhos val att plocka tillbaka Drogba till klubben har vidimerats flera gånger om. Samtidigt som 36-åringen accepterar en plats som reserv bidrar han med att upprätthålla den klubbkultur som riskerar att gå förlorad när Chelsea inom kort tid kan förlora Frank Lampard, Ashley Cole, Petr Cech och John Terry.
Hans val att starta med honom ikväll var logiskt. Om Tottenham skulle använda sin anammade high pressing-filosofi fick Chelsea med Drogba automatiskt en targetspelare att lyfta upp bollarna på. Därifrån kunde de få fast bollen och sedan sätta spelare som Hazard, Oscar och Willian i spel.
Chelseas register är imponerande. Mot Tottenham visade de att de behärskar alla sorters strategier. Istället för att dominera matchen sjönk de ofta hem, lät Tottenham spela runt – för att sedan själva kunna kontra.
Ligaledarens truppbredd demonstrerades med extra tydlighet när Loïc Rémy hoppade in och fastställde 3–0 i andra halvlek med ett klassmål. Fransmannen snurrade upp Jan Vertonghen innan han rullade in bollen.

Premier League har gått in på högvarv nu när det närmar sig jul och det är uppenbart att de tilltänkta topplagen har fått upp farten. Senaste dagarna har Manchester City, Manchester United, Arsenal och Liverpool vunnit sina matcher, även om det i vissa fall suttit långt inne.
När Chelsea är så här stabilt – även utan Diego Costa – är det dock svårt att se förbi José Mourinhos lag som blivande mästare.

Seger mot Liverpool borta och 15 poängs försprång mot förra säsongens ligatvåa.
Efter ännu en tung triumf börjar Chelsea klamra ett allt fastare grepp om titeln.

Visst, det är tidigt på säsongen. Det har bara spelats elva omgångar. Mycket kan hända när vi går in i den tuffa julperioden, mycket kan hända när vi kommer fram till ”sqeaky bum time”.
Men det är länge sedan jag såg ett så komplett lagbygge i Premier League som detta Chelsea.
Nu har de tagit nio segrar på elva matcher och de har redan mött Manchester City, Liverpool och Manchester United på bortaplan.
Därför är det svårt att se något annat scenario än att de håller ifrån konkurrenterna och lyfter ligatiteln framme i maj.
Efter att ha vobblat lite för två veckor sedan mot Manchester United och sedan tagit en knapp seger mot Queens Park Rangers väntade Liverpool i lördagens tidiga match.
Inte någon lätt uppgift.
Brendan Rodgers gäng har inte fått till det i höst, men i veckan vilade han stjärnorna mot Real Madrid för att de skulle vara fräscha till den här nyckelmatchen.
Det var ett möte mellan läromästaren (José Mourinho) och hans tidigare adept (Brendan Rodgers). Det blev precis som i våras den gamle som drog det längsta strået.

Liverpool började bäst första tio minuterna och Chelsea var inte riktigt synkroniserat i försvarsspelet. De verkade vilja pressa högt, men när Liverpool skickligt spelade sig förbi den förstapressen i den nionde minuten och Raheem Sterling fick vända upp på mittfältet hade Emre Can några sekunder senare skjutit in 1–0 via Gary Cahill.
För förra säsongens Chelsea hade ett baklängesmål varit katastrof. Den årgången hade egentligen bara ett spelsätt: lågt försvar och kontringsspel och om laget hamnade i underläge medförde det att motståndarna kunde backa hem och ägna sig åt försvarsspel.
Och då hade Chelsea många gånger svårt att bemästra det.
Men det här är ett modernare, förfinat Chelsea.
Med Eden Hazards fart, med Diego Costas genombrottskraft, med Cesc Fàbregas genialitet finns alltid tillräckligt med kvalitet för att öppna låsta försvar.
Liverpools ledningsmål med en väckarklocka och sedan började maskineriet tugga igång. Fem minuter senare höll sig Gary Cahill framme på en hörna och tryckte in 1–1 (tack vare målkameran, tack gode Gud för dessa hjälpmedel som undviker fler förödande måldomslut!).
Sista tjugo minuterna i första halvlek var Chelseas. De var tyngre, starkare och spelade med lägre risk. När Liverpool samtidigt bjöd på för många ödesdigra bolltapp levde hemmalaget farligt.

Andra halvlek var inte lika tempostark. När José Mourinho bytte ut Ramires och satte in Willian i den 54:e minuten var det en indikation på att han gick för segern. En defensivt lagd tvåvägsspelare ut, en offensivt lagd tvåvägsspelare in.
I den 67:e minuten betalade det sig. Willian slog en utsökt crossboll till César Azpilicueta. Denne tog sig förbi Coutinho. När Glen Johnson fuskade i understödsspelet blev det gata för Azpilicueta som vandrade in, slog ett inlägg och när Diego Costa högg på returen var det 1–2.
Målet var ett fint exempel på varför Chelsea just nu är mer framgångsrikt än andra lag. Glen Johnson tog inte/ville inte ta/orkade inte ta – välj själv – jobbet som krävdes för att säkra ytan bakom Coutinho, vilket kostade ett baklängesmål. Samtidigt fanns det mängder med tillfällen i matchen där Chelseas spelare täckte upp ytor för varandra, riskminimerade för att försäkra sig om att inte bjuda på något.
Närmare än en utebliven straff då Gary Cahill blockade ett skott med armen kom inte Liverpool.
Chelseas prickfria arbete i defensiven i kombination med deras individuella kvalitet är den stora anledningen till att de leder de ligan.
Och därför kan jag inte se hur något lag ska kunna rå på dem denna säsong.

Möjliga anledningar till att Chelsea INTE vinner titeln

Chelsea har redan skaffat sig pole position i ligaracet. Det har andra lag gjort tidigare år också, men skillnaden är att Chelseas truppbygge känns så komplett. Så jag försökte hitta anledningar som talade emot att de vinner titeln. Det var inte så lätt.

> Skada på Diego Costa.
Anfallaren dras med återkommande muskelskador och en längre frånvaro kommer förstås påverka lagets offensiva styrka. Costa har gjort målen som saknades ifjol. Givetvis kan skador på andra nyckelspelare som Cesc Fàbregas, Eden Hazard och John Terry ställa till det.

> Tufft spelschema framme i vår.
Chelsea väntas slåss på flera fronter och framme i vår kan truppen komma att testas rejält. Samtidigt finns ett januarifönster för att ge José Mourinho ännu fler alternativ.

> Konkurrenter får upp farten.
Varken Manchester City, Liverpool, Arsenal eller Manchester United har startat säsongen övertygande. Man kan utgå från att flera av dessa klubbar, om inte alla, kommer att prestera bättre framöver. Men räcker det för att komma ikapp ligaledaren?

Chelsea var en halv minut från att – åtminstone temporärt – döda spänningen i Premier League.
Då slog Robin van Persie till och räddade en poäng, Louis van Gaal från en liten kris och ligan.

Chelsea såg hur tryggt ut som helst med kvarten kvar av matchen.
Efter en jämn första halvlek där båda lagen lyckats bra med sina försvarsstrategier (zonmarkering från United på Cesc Fàbregas) men inte haft tillräckligt med kvalitet för att få till det sista, tog Chelsea över i andra halvlek.
Didier Drogba, tredjeanfallaren som fick chansen start när både Diego Costa och Loïc Rémy drogs med skador, väggade fram Eden Hazard (man of the match i mina ögon) till ett friläge efter 52 minuter. David De Gea räddade försöket från Hazard, men på den efterföljande hörnan skruvade Drogba tillbaka klockan några år.
36-åringen smög framför Rafael på första ytan och nickade distinkt in 0–1. Det påminde inte så lite om hans mål i Champions League-finalen 2012.
Man kan förstås ifrågasätta varför lille Rafael markerade Drogba när Marcos Rojo, Chris Smalling och Marouane Fellaini hade markeringsuppdrag på duon Branislav Ivanovic och John Terry.
Efter ledningsmålet var det bara ett lag på planen under en 15-20 minutersperiod. När Chelsea inte längre behövde attackera framåt kunde de tålmodigt rulla runt och låta tiden gå.
Manchester United – alldeles för osynkroniserat och darrigt i sitt försvarsspel under hösten – vågade helt enkelt inte kliva på högre och pressa, vilket gjorde att de blev passiva åskådare.

Manchester United hade kört fast. Juan Mata var återigen en besvikelse och skapade för lite. Angel Di María blev för avskärmad på kanten, en följd av övergången till 4-1-4-1 snarare än 4-4-2-diamanten. När Di María inte lyckas göra sin motståndare har laget för få nycklar offensivt.
Ett problem, som jag ser det, är mittbackarnas oförmåga att ta fram bollen i plan. För Chelsea var det enkelt att bara styra över uppspelen på Chris Smalling eftersom han knappast kan leverera hotande passningar framåt. Jämför det med en ung Rio Ferdinand som tog några steg framåt och åtminstone ”ställde frågan” till motståndarna.
Så ända in på tilläggstid kändes bortasegern kassaskåpsäker. Allt som lyftes in i Chelseas straffområde nickades undan av Gary Cahill och John Terry. Som vanligt. Och United hade knappast kombinationer för att dyrka upp ett Chelsea där José Mourinho bytte in John Obi Mikel som extra sköld framför backlinjen.
Då – med en minut kvar av tilläggstiden – tog den annars så klanderfria Branislav Ivanovic en onödig frispark nere på vänsterkanten. Jag är inte säker på att förseelsen var värd en andra varning, men Phil Dowd tog det beslutet och det kan ha påverkat fortsättningen. Utan Ivanovic i eget straffområde blev det mer utrymme när Di María lyfte in bollen. Marouane Fellaini, som gjorde en ny lovande insats, nådde högst och tvingade Thibaut Courtois till en kvalificerad räddning. På returen tryckte Robin van Persie in 1–1.

Det var inte logiskt, men för ligan var det ack så välbehövligt. Chelsea hade sprungit i väg till åtta poängs försprång mot trean Manchester City vid seger (jag räknar kallt med att Southampton inte kommer att hålla sig kvar i titelstriden hela säsongen).
Det sista man vill är att Premier League förvandlas till Bundesliga där Bayern numera brukar avgöra titelkampen i mars.
Målet var också enormt betydelsefullt för Louis van Gaal. Hans bygge har fortfarande stora brister. Den individuella kvaliteten finns där på vissa händer och fötter, men knappast över hela startelvan.
En förlust idag hade betytt att pressen på van Gaal hade ökat när United går in i ett tufft skede med möten med Manchester City och Arsenal kommande veckorna.
En poäng gör inte någon större skillnad i tabellen, men gav åtminstone en vink om att laget i den enskilda matchen kan mäta sig med titelaspiranterna.

Det gick inte den här gången heller.
Arsène Wenger hade aldrig vunnit mot José Mourinho.
Söndagens möte visar att avståndet mellan lagen ökat sedan förra säsongen.

Söndagens toppmöte blev en holmgång av sällan skådat slag.
Före matchen tände Arsenals fans bengaler på Stamford Bridge vilket försenade avsparken med femton minuter.  Men det var inget mot gnistorna på planen.
Det small i varenda närkamp i inledningen. Gary Cahill borde ha fått rött kort för en tackling mot Alexis Sanchez. Sanchez knockade oturligt Thibaut Courtois som senare fick ersättas av Petr Cech. Nemanja Matic käkade upp Jack Wilshere.
Vid lagens avbytarbänkar var det ännu hetare känslor. Arsène Wenger och José Mourinho rök ihop i det tekniska området där Arsenalmanagern knuffade (!) Mourinho, som svarade med ett antal ”Fuck off”.
Den här dusten utvecklades till en sluggerduell och det gynnade knappast Arsenal.
Är det något Chelsea behärskar är det det fysiska spelet. De har hårdheten, fysiken och den mentala styrkan.
Deras rakare, mer direkta fotboll gav dem övertaget i matchen. När Arsenal ville stanna upp, vända och vrida och sy ihop passningstrianglar på offensiv planhalva, valde Chelsea att utnyttja farten hos speedkulor som Eden Hazard och André Schürrle. Det var när Hazard fick vända upp ostört i den 26:e minuten som ledningsmålet följde. Belgaren – planens bästa spelare – slalomsprang och ramlade på Laurent Koscielnys utsträckta ben. Han placerade själv in straffen till 1–0.

Arsenal försökte i andra halvlek, men det lyckades aldrig bryta ned Chelseas försvarsmur.
Den bästa möjligheten var en straffsituation där Cesc Fábregas täckte Jack Wilsheres skott med armen.
Det var ingen slump att Danny Welbeck inte fick ett enda tillfälle att testa John Terry och Gary Cahill i djupled – de ytorna bjöds han aldrig på.
Och det var förstås ingen slump att nummer tio-spelaren Oscar under en kort period i mitten av halvleken gjorde tre-fyra uppoffrande insatser i försvaret. José Mourinho får de offensiva stjärnorna att jobba hårdare än någon annan manager i ligan lyckats med.
När Arsenal var på väg att skapa lite tryck, kom knockoutslaget. Från spelaren de själva fostrat.

När Arsenal sålde Cesc Fàbregas till Barcelona sommaren 2011 skrev de in en klausul om att ha första option på att köpa tillbaka spelaren. När Fàbregas i somras blev tillgänglig var Wenger inte intresserad.
Det går att förstå resonemanget eftersom han för ett år sedan lade ut närmare en halv miljard kronor på Mesut Özil och dessutom måste foga in Jack Wilshere och Aaron Ramsey på de centrala platserna.
Men det går inte att undvika att fundera över vad Chelsea hade varit utan Cesc Fàbregas.
Det hade förstås varit en ruskigt stark lagmaskin ändå, det har de varit senaste tio åren, men Fàbregas ger dem nya dimensioner. Nu har de en spelare som kan styra rytmen i passningsspelet, värdera mellan långt och kort och leverera avgörande passningar med en kirurgisk precision.
I den 78:e minuten satte han en perfekt långboll över huvudet på Laurent Koscielny. Diego Costa sprang ifrån försvararna, chippade och klev upp på nio mål på sju matcher.

Segern betyder att Chelsea toppar tabellen på 19 poäng, nio före Arsenal. Men det berättade så mycket mer.
När lagen möttes på samma arena förra säsongen blev det 6–0 till Chelsea. Men trots att Arsenal förstärkt truppen i sommar känns det som att avståndet mellan dem är minst lika stort.
Arséne Wenger har fortfarande inte vunnit över José Mourinho – på tolv möten. Ideologen Wenger är inte gjord för den här sortens toppmöten där tjuv- och rackarspelet kan fälla avgörandet. Där hans tekniska spelare möter nästan lika tekniska spelare som dessutom har fysik och styrka. Där han är tvungen att överge sin filosofi och anpassa sig efter motståndet. Han har aldrig visat att han är beredd att göra det.

José Mourinhos gäng ser ostoppbart ut i ligan. Det finns inga svaga länkar, inga hål i truppen.
När José Mourinho ville stänga matchen satte han in den lojale John Obi Mikel och flyttade upp Fàbregas ett steg i plan. Willian kom in för Oscar. Petr Cesc – en av världens bästa målvakter – ersatte Courtois.
José Mourinho saknade en pålitlig målgörare ifjol. Nu har han fått en dödlig striker och en ”grädde på moset-spelare” i Cesc Fàbregas.
Då är det inte lätt att knäcka honom.

It had to be him.
Frank Lampard – av alla människor – kvitterade mot Chelsea i söndagens toppmöte. Man måste läsa den meningen två gånger för att ta in vilken sanslös story det är.
Publikfavoriten, legendaren och Chelseaikonen Frank Lampard ville stanna i Londonlaget, men José Mourinho och den sportsliga ledningen ville föryngra.
Så Lampard fick i våras se sig om efter en ny arbetsgivare.
I somras skrev han på för New York City FC. Men eftersom säsongen där borta i staterna inte börjar förrän i vår fick han möjlighet att göra ett kortare låneäventyr i Manchester City. Han bad om att få stå över mötena med Chelsea, men det avfärdades av tränare Manuel Pellegrini.
Så på söndagen stod han på motståndarlagets sida.

Länge såg det här ut att bli José Mourinhos show. Portugisen kom till Etihad Stadium ifjol, stängde ned ytor och fick se Branislav Ivanovic panga in ett segermål. Idag valde han en strategi där Ramires föll ned som högermittfältare i defensiven och Willian sökte sig in centralt för att understödja Nemanja Matic och Cesc Fàbregas. Dessutom fanns det stunder där Chelsea föll ned i en fembackslinje, vilket är helt i linje med teorin om att ha en extra mittback mot ett tvåmannaanfall.
Allt gick enligt plan och underlättades av Pablo Zabaletas utvisning med knappa halvtimmen kvar. Några minuter senare satte Eden Hazard upp ett mönsteranfall som slutade med att André Schürrle stötte in 0–1.
Ledning och en man mer, det var verkligen inte mycket som talade för att Manchester City skulle resa sig.
Men då klev Frank Lampard in i handlingen.

Han byttes in med tolv minuter kvar av ordinarie tid och Chelseafansen tog emot honom med varma sånger om sin ”Super Frank”.
Bytet framstod som att bli en formalitet, men City hade börjat få vittring. James Milner var företagsam som vänsterback och David Silva började hota. Dessa herrar kombinerade fantastiskt fint i den 85:e minuten. Och när Milner satte ned bollen kom Frank Lampard i den typen av andravågslöpning som blivit hans adelsmärke.
Lampard placerade in bollen och firade genom att inte fira.
Det är så många spelare som icke-firar nuförtiden, alldeles för många, men i det här fallet kändes det så rätt. Så genuint.
Efter fullträffen sjöng Etihad Chelseasupportrarnas sång om ”Super Frank”.
Frank Lampard hade ett läge att bli segerskytt, men det hade nästan varit för mycket.
Nu fick han, märkbart tagen, vandra av planen och bli hyllad av både bortasektionen och hemmafansen. Det var så vackert.
Dessutom hade han räddat spänningen i Premier League. Det oavgjorda resultat betyder att Chelsea inte sprang i väg till ett fempoängsförsprång.
Den gamle Frank Lampard kan än.

***
I övrigt från toppmötet:
* Eliaquim Mangala imponerade i debuten i mittförsvaret. Fransmannen är fysisk och placeringssäker. Han blir en tillgång bredvid Vincent Kompany.
* Diego Costa blev mållös för första gången hittills i ligan. Närmare än en träff i stolpen kom han inte denna gång.

Arsenal och Manchester United missade chansen att värva honom.
José Mourinho slog till – och fick en mittfältare i världsklass.
Cesc Fàbregas har redan gjort Chelsea till ett så mycket bättre lag.

Den som letade argument för att Chelsea valde att betala drygt 300 miljoner kronor för ytterligare en offensiv spelfördelare fick en hel del i premiären.
Cesc Fàbregas var magisk mot Burnley och inblandad i alla tre målen i första halvlek.
Från en djupt sittande position bredvid Nemanja Matic på mittfältet styrde han spelet. Han gjorde det som så ser så lätt ut, men så få behärskar: dikterade tempo, värderade mellan långt och kort, hittade in med passningar mellan motståndarnas lagdelar.
Han hade redan slagit ett par öppnande passningar när han demonstrerade sin odiskutabla spetskvalitet i den 21:a matchminuten.
Fàbregas fick ett inlägg från Branislav Ivanovic samtidigt som André Schürrle tog en löpning. Fàbregas speluppfattning, touch och precision när han serverade tysken var ren fotbollsporr.
Det var en passning från en annan planet. Och på samma gång ett ögonblicksverk som fick supportrarna i Arsenal och Manchester United att sucka djupt.
– Han var fantastisk. En spelare som Cesc – alla lag skulle vilja ha honom, sa André Schürrle.

Jag kan verkligen förstå varför Arsène Wenger valde att inte plocka tillbaka Cesc Fàbregas i somras.
Sedan flytten till Barcelona för tre år sedan har Arsenal byggt ett nytt mittfält runt Aaron Ramsey och Mesut Özil. En mittfältsduo med Ramsey-Fàbregas hade blivit för offensiv. Nummer tio-positionen – där Fàbregas spelade tidigare i Arsenal – är idag upptagen av Özil (och i andra hand Santi Cazorla).
Wenger hade helt enkelt ingen plats för sin forne adept. Dessutom var Fàbregas ytterst oproffsig när han lämnade Arsenal. Via agenten Darren Dein hotade han att inte spela förrän fönstret stängde. I Gunners fanns ingen väg tillbaka.
Men Manchester United? Cesc Fàbregas, menar jag, är exakt den spelaren som klubben saknat de senaste åren. När jag har fått frågan senaste två åren vilken realistisk värvning som skulle förstärka United mest har jag svarat ”Cesc Fàbregas”. Han är den typen av mittfältare som kan sy ihop ett passningsspel bara genom sin individuella briljans.
Var det någon spelare de skulle gräva fram transferpengar för var det 27-åringen från Katalonien. Men det kan vara priset Manchester United betalar för uteblivet CL-spel. De allra bästa spelarna är onåbara.
– I Barça var han falsk nia, tia eller winger, men både jag och han vet vad som är hans bästa position, säger José Mourinho.
Precis som jag skrev inför premiären: Sittande mittfältare med rätt att dominera matcher.

Förra sommaren ägnade David Moyes och Ed Woodward sommaren åt att rycka i Fàbregas. I våras gjorde klubben ett nytt försök. Intresset ska ha varit ömsesidigt, men Uniteds svalnade när Louis van Gaal tog över som tränare.
Varför? I sommar har Manchester United lagt ut 325 miljoner kronor kronor på Ander Herrera – mer än vad Chelsea hittills betalat för Fàbregas.
Och den sistnämnde har, som Daniel Taylor noterat i The Guardian, spelat fram till fler mål under sin första halvlek mot Burnley än Michael Carrick, Marouane Fellaini, Tom Cleverley och Darren Fletcher – sammanlagt – gjorde under hela förra säsongen.
Cesc Fàbregas framstår redan som ett fynd.

Förra säsongen saknades en striker. Nu har José Mourinho fått Diego Costa. Och spelaren som ska ge Roman Abramovich hans dröm.

Chelsea blev titellöst förra säsongen. Trots att José Mourinho var tillbaka i klubben som tilltänkt frälsare. Trots att han fått värva spelare för 700 miljoner kronor.
Det hör ju inte till vanligheterna att mästartränaren José Mourinho går lottlös, men så var också många överens om orsaken.
Chelsea hade en stark målvakt, ett starkt försvar, ett starkt mittfält – men ingen som kunde stoppa bollarna i nät. José Mourinho hade skickat i väg Romelu Lukaku på lån till Everton (eller som spelaren skickade i väg sig själv, det råder delade meningar där) och kvar stod han med Fernando Torres, Demba Ba och Samuel Eto’o. Eto’o gjorde en del viktiga mål, det ska sägas, och han var framför allt bra i de stora matcherna.
Men Chelsea saknade anfallaren som gjorde de enkla målen på kontinuerlig basis.

Samtidigt skulle José Mourinho bjuda på en mer attraktiv fotboll. Det ingick i arbetsbeskrivningen. Roman Abramovich köpte Chelsea med drömmen om att få se vacker fotboll. Det har varit lite si och så med det under det dryga decennium som han suttit på läktaren.
Chelsea var strikt och omställningsbaserat under José Mourinho 2004-07, samma typ av fotboll rådde under åren med Avram Grant och Guus Hiddink. Luiz Felipe Scolari försökte spela offensivt men fick inte med sig resultaten. Under Carlo Ancelotti blev Chelsea mer attraktivt, men italienaren varav bara ett par år. Roberto Di Matteo använde parkera-bussen-taktiken när Chelsea vann Champions League 2012. Den mest sevärda fotbollen, enligt mig, presterades under den hösten 2012 innan Di Matteo fick sparken. Då fick de tre musketörerna Oscar, Juan Mata och Eden Hazard flyta fritt och använda sin kreativitet.
Förra säsongen inleddes med att José Mourinho försökte spela offensivt, åtminstone mer offensivt än hans grundfilosofi. Men så förlorade Chelsea ett par matcher under hösten som skulle få konsekvenser, borta mot Stoke (2-3) och borta mot Sunderland i Ligacupens kvarsfinal (1-2). Efter det drog Mourinho åt svångremmen. Nu skulle det bli fokus på försvarsspel igen, det han behärskar bäst. Och efter det förlorade inte Chelsea en enda ligamatch förrän 15 mars.

Nu blev det ingen ligatitel ändå och därför blir det oerhört intressant att följa Chelsea denna säsong. José Mourinho måste vinna åtminstone en titel, helst ligan som klubben inte vunnit på drygt fyra år.
Men han måste samtidigt utveckla lagets spel.
Det där här Cesc Fàbregas kommer in bilden.
Spanjoren är tillbaka i London, men denna gång i den blå tröjan. Han är en spelartyp som laget saknat tidigare. Chelseas mittfältare har varit starka, fysiska spelare. Frank Lampard, Michael Essien, Ramires, Nemanja Matic. Nu har de fått in en teknisk spelfördelare. Ett spelgeni som lirade matcher för Arsenal redan som 16-åring.
Jag menar att Fàbregas är den typ av spelare som Mourinho behöver om hans lag ska bli mer passningsorienterat. Juan Mata i all ära, men han är som bäst på att slå avgörande passningar på offensiv tredjedel. Cesc Fàbregas kan länka ihop försvar med mittfält, mittfält med anfall. Han kan passa boll och även flytta boll. I ett 4-2-3-1 hade jag placerat honom lägre ned i plan, bredvid Matic. I ett 4-3-3, Mourinhos favorituppställning, får han en given roll som en av de två centrala, lite mer offensiva mittfältarna.
Räcker en spelare för att förändra ett lag?

Chelsea har gjort bra värvningar i sommar. De skrattade hela vägen till banken när PSG lade upp 50 miljoner pund för David Luiz. Sedan gick de själva ut och shoppade vad de behövde.
Diego Costa har köpts in för stora pengar från Atlético Madrid. Spelmässigt innebär han ingen radikal förändring, men förhoppningen är att han blir en ny Didier Drogba. Costa är stor, stark, tuff och löpvillig.
Filipe Luis är en begåvad, fin vänsterback från Atlético Madrid. Jag minns honom från Deportivo och jag gillade honom redan då. Nu kommer Chelsea kunna hota offensivt även från vänsterback.
Kurt Zouma, den lovande mittbacken, är på plats nu och fajtas om inhopp och matcher i de mindre cuperna. Han är tänkt att bli framtidens försvarschef (visste ni att han heter ”Happy” i mellannamn?).
Didier Drogba var en lite mer överraskande värvning. Det är oklart hur mycket 36-åringen kan bidra på planen, men som karaktär/ledarfigur är han ett tillskott. Framför allt nu när Frank Lampard och Ashley Cole lämnat.

Chelsea är starkare än ifjol och jag har tippat att de ska bärga titeln. Truppen är oerhört stark. Branislav Ivanovic, som sällan gör en dålig match, får nu konkurrens på högerbacken av César Azpilicueta. Framåt är en klasspelare som André Schürrle fortfarande rotationsspelare. Eden Hazard har knappt nämnts i den här texten.
Den enda riskfaktorn är att Diego Costa skulle misslyckas kapitalt. Men jag tror den risken är liten. Han kommer att få service i toppklass av Chelseas arsenal av offensiva kvalitet.

Tänkbar startelva:
Courtois – Ivanovic, Terry, Cahill, Luis – Matic, Fàbregas – Willian, Oscar, Hazard – Costa.

In: Diego Costa (Atlético Madrid, £32m), Cesc Fabregas (Barcelona, £27m), Filipe Luis (Atlético Madrid, £15.8m), Mario Pasalic (Hajduk Split, £2.4m), Didier Drogba (Galatasaray).
Out: David Luiz (Paris Saint-Germain, £50m), Romelu Lukaku (Everton, £28m), Demba Ba (Besiktas, £4.7m), Patrick van Aanholt (Sunderland, Undisclosed), Ashley Cole (Roma), Sam Hutchinson (Sheffield Wednesday), Frank Lampard (New York City), George Cole, Daniel Pappoe (Both Brighton & Hove Albion), Billy Clifford (Walsall), Tomas Kalas (Cologne, Loan), Wallace (Vitesse Arnhem, Loan), Thorgan Hazard (Borussia Mönchengladbach, Loan), Bertrand Traore (Vitesse, Loan), Cristián Cuevas (Club Universidad de Chile, Loan), Mario Pasalic (Elche, Loan), Ryan Bertrand (Southampton, Loan), Gael Kakuta (Rayo Vallecano, Loan), John Swift (Rotherham United, Loan), Oriol Romeu (Stuttgart, Loan), Kenneth Omeruo (Middlesbrough, Loan), Christian Atsu (Everton, Loan), Marko Marin (Fiorentina, Loan).
Released: Samuel Eto’o, Henrique Hilario, Milan Lalkovic, Adam Nditi, Jhon Pírez. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Diego Costa.
Håll ögonen på: Cesc Fàbregas.