Liverpool hade hemmaplan, momentum och skulle bara smasha in matchbollen.
Istället fick vi se en smash ’n’ grab-kupp av fotbollsvärldens främste cyniker.
José Mourinho gjorde det igen.

Allt var upplagt. Ända sedan Vincent Kompany klantade sig och gav Liverpool fördel i titelracet har allt gått de rödas väg.
Konkurrenterna har tappat poäng och förlorat mot ligajumbon, konkurrenternas stjärnor har drabbats av skador både en och två och tre gånger.
För Liverpool har allt gått enligt plan, så när som på en tre matchers avstängning på Jordan Henderson och en lättare skada på Daniel Sturridge. Spelschemat har gett dem ännu lägre odds.
När Chelsea tappade mot Sunderland riktades José Mourinhos fokus på Champions League.
Så istället för att möta ligans bästa big game-lag så väntade ett b-betonat Chelsea på söndagen.
Det här var dagen när kronprinsen Brendan Rodgers – som José Mourinho handplockat till Chelsea en gång i tiden – skulle knocka sin läromästare.
Det var guldläge.
Men Chelsea är inte som andra lag. De må ha startat utan Petr Cech, John Terry, Gary Cahill, Ramires, Eden Hazard, Willian, Samuel Eto’o, men deras största stjärna var tillgänglig.
Han som sitter på bänken i match efter match (när han inte är uppvisad på läktaren). Han som sarkastiskt gratulerar domarbasen Mike Riley för ”ett fantastiskt arbete”. Han som är bäst i världen på att neutralisera motståndare.

Liverpool har varit som en tornado de senaste två månaderna. De har blåst bort det mesta som kommit i deras väg, däribland Arsenal, Everton och Manchester United.
Gemensamt för dessa matcher är att fått chansen att skaffa sig ledningsmål och sedan kontringsspela.
Det var ganska givet att José Mourinho skulle göra allt för att minimera den risken.
Så vad gjorde han? Jo, han gjorde så klart det han hanterar bäst av allt.
Han ställde ut ett ultradefensivt lag som inte hade minsta intresse av att attackera med mer än en-två spelare i taget. När de väl hamnade i offensiva lägen försökte de göra allt för att söka hörnflaggorna för att i bästa fall få en hörna.
De började fördröja tiden redan i minut ett (!), givetvis för att irritera och få hemmaspelarna att tappa fokus.
Maskningen gillade jag inte, men det verkar som att planen lyckades.

Jag ser massa folk på Twitter som förbannar Chelseas matchplan, men de glömmer att fotboll handlar om att vinna. Oavsett hur det ser ut.
José Mourinho kom till Anfield med Tomas Kalas i backlinjen (hans debut i startelvan iPremier League) och lyckades få stopp på ligans formstarkaste lag. Det är otroligt imponerande.
Chelsea gjorde som mot Atlético. De ställde sig lågt, beordrade yttermittfältarna att agera ytterbackar och centrerade sin fyrbackslinje. André Schürrle var fullständigt briljant med sitt defensiva slit.
Någon gång skulle läget dyka upp, det visste José Mourinho.
Det förvånande var bara vem som agerade leverantör.

De senaste veckorna har snacket handlat om hur Steven Gerrard fått en gyllene chans att kröna sin karriär med en ligatitel (kollega Bank skrev en bra Plus-text om det där).
Det är en fin saga om en spelare som stannat i sin klubb med en längtan om att få vinna med just den klubben inför ögonen på familj och vänner i staden där han växte upp.
Med en minut kvar till paus skulle Steven Gerrard ta emot en enkel passning från Mamadou Sakho. Men han missade bollen, halkade och några sekunder senare hade Demba Ba sprungit in med 0–1.

Med målet fick José Mourinhos försvarstaktik ännu mer validitet. Andra halvlek bestod av konstant spel på Chelseas planhalva där inlägg på inlägg lyftes in mot Branislav Ivanovic & Co. Steven Gerrard fick en mängd skottlägen, men utan att hitta sitt Olympiakos-moment. Reservmålvakten Mark Schwarzer svarade för ett par vassa räddningar när Joe Allen och Luis Suárez testade. Mer var det inte. Liverpool har varit hypergiftigt framåt en längre tid, hade plötsligt fasansfullt svårt att hantera att möta ett ultralågt försvar. Raheem Sterling hade bra fart i matchens inledande skede, men sedan hade laget påtagligt svårt att hitta vägar igenom. Coutinho slarvade för mycket efter paus. Iago Aspas inhopp var misslyckat.
Brendan Rodgers försökte förändra genom att kasta in Daniel Sturridge och gå över på 4-4-2 med diamant, men inte ens det hjälpte. José Mourinho svarade med att byta in Gary Cahill och gå över på fembackslinje (som i praktiken var en fembackslinje med tre sköldar framför bestående av Nemanja Matic, Frank Lampard och John Obi Mikel.
Det var en déjà vù till Inter mot Barcelona 2010. En parkerad buss, en José Mourinho i huvudrollen.
– Min syn på matchen är enkel: Mina spelare var otroliga. Det var en stor insats och en vacker seger, sa portugisen på presskonferensen efteråt.
Det finns säkert de som har en annan syn på det, men jag älskar det faktum att fotbollen har olika ansikten.

På tilläggstid missade Sturridge en passning, Willian lade upp för inhopparen Fernando Torres som osjälviskt spelade tillbaka till Willian som fick öppet mål.
José Mourinho firade nästan som mot Paris SG. Han joggade bort mot bortahörnan och klappade sig mot klubbmärket på jackan samtidigt som han skrek rakt ut. The old man strikes back.
Det här var hans show. Som så många gånger förr i toppmötena.
Han vinner inga nya vänner, men han vet sannerligen hur man vinner fotbollsmatcher. Man måste beundra honom för det. Gång på gång får han sina spelare att acceptera att springa in i elden och ner i eget straffområde för att undvika att bli straffade av en omställning. I den genren har han ingen överman. Karln är ett geni.
Så:
At last I want to congratulate Mr Mourinho for his incredible work.

***
Vissa tror kanske att Liverpool har sumpat titeln nu, men jag ser dem fortfarande som favorit. Jag tror helt enkelt inte att Manchester City går rent i sina matcher.
Och om Liverpool vinner titeln har dramaturgin kring Steven Gerrards triumf blivit än bättre.

Kollegorna har redan dissekerat Paris SG:s kollaps och den givna vinkeln om José Mourinho, som bjöd på stor show.
Så här får vi samla upp spillrorna från Chelseas triumf igår. Varför inte lyfta fram André Schürrle?
Chelsea gjorde det. Efter 3–1-förlust i Paris var de piskade att vinna med minst två mål hemma på Stamford Bridge.
Jag trodde inte att de skulle greja det. Min gissning var visserligen att Chelsea skulle vinna matchen, men att det ändå inte skulle räcka för att ett PSG utan Zlatan Ibrahimovic oundvikligen skulle få ett läge, och då skulle Cavani, Lavezzi eller Lucas Moura högga. Edinson Cavani fick onekligen sina chanser, men hans avslut höll för dålig klass och tack vare det levde Chelseas hopp.

Hemmalaget hade svårt inledningsvis, första kvarten, men sedan dominerade Chelsea mot ett passivt PSG.
Det kändes som chanserna till avancemang minskade drastiskt när storstjärnan Eden Hazard klev av skadad efter 18 minuter, men så blev det inte. Tvärtom. Ersättaren André Schürrle kom in och bidrog med de egenskaperna han köptes för: Snabbhet och ”rakt-på-mål”-attityden. Chelsea har ibland haft svårt mot samlade försvar (som vi såg mot Crystal Palace), och då passar Schürrles svårlästa spelstil.
I den 32:a minuten dök han upp i straffområdet och mötte David Luiz nickskarv. 1–0 var ett faktum.
André Schürrle värvades i ett tidigt skede till Chelsea och många undrade om han skulle ha någon chans till speltid när Willian anslöt sent i fönstret. Då fanns förutom Oscar, Eden Hazard, Juan Mata även talangen Kevin De Bruyne, som vissa lanserade som startmaterial.
Under hösten fick han sparsamt med speltid och även om han nätade i mötet mot Manchester City så dröjde det till Stoke borta i december innan han gjorde riktiga avtryck. Då satte han båda lagets mål, även om det slutade med 2–3-förlust på Britannia.
Senaste tiden har han dock fått spela en allt större roll i Chelsea. Han har startat mer och mer, samtidigt som Willian bänkats. I bortamatchen mot Fulham 1 mars satte André Schürrle alla tre målen, ett äkta hattrick inom loppet av 16 minuter. Mot Arsenal i 6–0-segern 22 mars var han mycket bra.
Gårdagens match, även om han började på bänken, blev ännu ett tecken på att Schürrles status i Chelsea blir högre och högre.

I andra halvlek bytte José Mourinho ut två mittfältare, Frank Lampard och Oscar, och gick all in på en superoffensiv med Samuel Eto’o, Fernando Torres och Demba Ba. Men det var André Schürrle som var motorn. Det var han som satte fart, höjde bolltempot, ville skapa och träffade ribban.
Med några få minuter kvar av ordinarie tid kom det förlösande 2–0-målet från oväntat håll.

Demba Ba har inte lyckats med särskilt mycket under sin tid i Chelsea, men den här gången befann han sig på rätt ställe i rätt ögonblick och svepte i väg något som liknade ett dragskott.
2–0 och Chelsea vidare.
När många befarat att England skulle stå utan representant i semifinalen visade de blå att de aldrig går att räkna bort. Aldrig. Inte med en sådan never-say-die-attityd som präglat klubben sedan José Mourinho gjorde entré på Stamford Bridge första gången.
Denna inställning bibehölls under tiden han var borta då laget bärgade Champions League-titeln 2012 och den har fått en renässans sedan hans comeback i somras.
Du räknar aldrig ut ett José Mourinho-lag.

***
Hate him or love him – det är omöjligt att vara likgiltig inför José Mourinho.
Gårdagens match var hans show. Som så många gånger förr.
Han höll sig ovanligt kall på bänken, high-fivade med Zlatan Ibrahimovic och släppte sedan allt löst genom att kasta in två iskalla anfallare från bänken. Självklart fick han full effekt när två av hans inhoppare, Schürrle och Ba, blev målskyttar. Det är små marginaler, men det som är gemensamt för stora spelare och stora tränare är att de ofta lyckas flirta med Fru Fortuna. Hade Chelsea åkt ut hade Mourinho ifrågasatts. Nu är han geniförklarad.
När Demba Ba placerat in 2–0 sprang José Mourinho ned mot hörnflaggan på samma sätt som för tio år sedan, då Costinha sköt Porto vidare på Old Trafford.
Inte för att fira, enligt honom själv, utan för att dela ut taktiska order. Det var underbara scener.
Låt gå för att José Mourinho struntar fullständigt i allt vad tränarrutor är (vilket domarna givetvis ska straffa honom för), låt gå för att han alltid lyckas sno platsen i rampljuset oavsett om hans lag vinner eller förlorar.
Fotbollsvärlden, eller rättare sagt världen, vore fattigare utan The Special One.

Matas show ger Moyes hopp och huvudbry
Matchen var av ringa betydelse för Manchester United, men den kan ändå få signifikans för framtiden.
Med Robin van Persie och Wayne Rooney på skadelistan fick David Moyes chansen att testa Juan Mata på ett mittfält med Shinji Kagawa bakom en djupledslöpande Javier Hernández. Resultatet: Succé.
Framför allt blev mötet på St James’ Park en påminnelse om att Juan Mata är en av ligans mest begåvade spelare. Inte för att vi tvivlat på det, men han har haft svårt att demonstrera det sedan förra våren.
I Chelsea kom en ny manager som ville ha en annan karaktär på sina offensiva spelare. Mer speed, mer tvåvägsspel. Sedan flytten till Manchester United har Juan Mata visserligen fått rikligt med speltid, men istället varit utknuffad på en kant där han blivit för isolerad.
Igår fick han agera fritt i nummer tio-rollen och då var det som om han vred tillbaka klockan till hösten 2012.
25-åringen från Burgos inledde målskyttet med att skruva in en läcker frispark i krysset i slutet av första halvlek. I andra halvek serverades han öppet mål av Javier Hernández, men istället för att skjuta direkt höll han i ett moment, fick Fabricio Coloccini att glida förbi och rullade sedan in bollen i öppet mål. Det påminde en hel del om Henke Larssons mål i VM 1994 mot Bulgarien när backen Trifon Ivanov grundlurades på samma sätt.
Mata avslutade sedan showen med att klacka fram till Adnan Januzaj som satte 4–0-målet på tilläggstid.

En storseger mot Newcastle gör ingen sommar nuförtiden – ”skatorna” är skadedrabbade och har sedan länge tappat fart (nu har de 0–11 på de tre senaste matcherna). Men Juan Matas insats ger anledning till optimism för David Moyes. Inte inför returen mot Bayern München i veckan då spanjoren är cuptied, men inför nästa säsong.
Samtidigt ger det huvudbry.
Juan Mata har inte kommit till sin rätt ännu i Manchester United, förmodligen för att han fått husera på kanten. Så fort han fick spela i sin favoritposition var han planens kung. Men i nummer tio-positionen är det som bekant trångt.
Wayne Rooney har varit lagets bästa spelare sett över säsongen. Dessutom finns Shinji Kagawa som bidat sin tid i väntan på en chans centralt.
Lösningen kan bli att flytta på Wayne Rooney.

Man ska akta sig för att sticka ut haka för långt. Någon dag efter att jag undrat om ”United är ett bättre lag utan Robin van Persie”, svarade holländaren med att sätta alla tre målen mot Olympiakos. Men jag tror ändå att rekonstruktionen av Manchester United kan bli ett bygge utan RvP.
Han är fortfarande en klasspelare, men i augusti fyller han 31 år och den här säsongen har United fått uppleva hans största problem: Hans frekventa skador.
De lär inte bli färre med åren, även om svenske idrottsläkaren Jan Ekstrand konstaterat i sin forskning att skador ökar med tränarbyten, som medför nya träningsupplägg.
Utan Robin van Persie skulle Manchester United kunna spela Wayne Rooney som striker och ge Juan Mata fritt spelrum som tia. Kan United få ett rimligt bud på RvP kan en försäljning gynna laget på sikt.

Det spekuleras i att Manchester United är intresserat av Edinson Cavani och det vore intressant. I teorin borde Mata passa bäst med en djupledslöpande anfallare och trycker ned motståndarnas backlinje och skapar utrymme mellan lagdelarna, snarare än en droppande Wayne Rooney. Gårdagens match där Hernández gjorde exakt det jobbet ger empiri till den åsikten.
Manchester United står inför en otroligt viktig transfersommar. Spelare måste värvas, av David Moyes eller en eventuell ersättare på tränarposten. Men framför allt måste det finnas en tanke med hur nyförvärven ska passa in och hur de kommer att påverka de som redan finns. Den typen av strategi som saknades när United lade ut 300 miljoner kronor på Marouane Fellaini precis före transferstoppet i augusti/september.
Gårdagens match, där Juan Mata bevisade om att han kan vara en av ligans bästa spelare om han ges rätt verktyg, fungerade som en påminnelse om det.

Salah visar framfötterna
Mohamed Salah har smugit in i Chelsea. Medan den andra januarivärvningen, Nemanja Matic, har satt stora avtryck och dominerat flera matcher har Salah fått vänta på sin chans.
Efter fyra kortare inhopp (och ett mål i 6–0-segern över Arsenal) fick 21-åringen chansen från start hemma mot Stoke City på lördagen. Det var naturligt i ett läge då José Mourinho behövde vila offensiva kanoner som Eden Hazard och Oscar för att öka chanserna att kunna vända mot PSG i Champions League.
Mötet med Stoke blev Salahs match. Han inledde målskyttet med att sätta 1–0 i första halvlek och fixade sedan straffen som Frank Lampard förvaltade till 2–0 efter egen straffretur.
– Vi visste att grabben behövde tid. Vi vet att han kommer att bli en riktigt bra spelare för oss nästa säsong, säger José Mourinho efteråt.
– Idag fick han för första gången spela från start och en sak man kände direkt var kontakten mellan honom och publiken; de gillar honom och hans spelstil. Vi har wingers som vill ha bollen på fötterna och han är en sådan som vill ha bollarna på yta.
Chelseas generationsväxling går vidare. Mohamed Salah – och för all del även Willian – visade igår att de vill vara en del av den.

José Mourinho sa inför Chelseas retur mot Galatasaray att Didier Drogba kan återvända till klubben som ”spelare, coach eller ambassadör”. Det förstnämnda känns inte lika aktuellt efter gårdagen.
Det var en konungs återkomst när Didier Drogba var tillbaka på Stamford Bridge. Chelsealegendaren hyllades rejält före matchen och det verkade som om han blev tagen av stunden. För när matchen började framstod han som en passiv åskådare. Drogba såg seg och tafflig ut och det enda han åtstadkom var att träffa bannern med texten ”Drogba Legend” på Matthew Harding Stand.

Istället var det Samuel Eto’o som stal showen direkt. Det verkade som om kamerunaren ville påminna fotbollsvärlden att han faktiskt är den mest meriterade afrikanske spelaren genom tiderna.
Samuel Eto’o har varit upp och ned den här säsongen. När han anslöt från Anzji låg han efter fysiskt vilket gjorde att starten på hösten var trevande. Men ingen kan förneka att han kan tända till när det gäller.
Om Didier Drogba är prototype för en ”big game player” är Eto’o inte långt efter. Spelaren som gjort mål i två Champions League-finaler och vunnit två tripplar satte 1–0 redan i tredje minuten igår. Det var hans tionde mål för säsongen. Det är inget imponerande facit, men motståndarna han nätat mot visar att han gör det i de stora matcherna. Eto’o har gjort ligamål mot Liverpool, Manchester United (hattrick), Tottenham. Lägg till tre fullträffar i Champions League mot Schalke och Galatasary.
Samuel Eto’o är inte lika bra som han en gång var och han är inte den striker ett lag av Chelseas dignitet förtjänar. Det är naturligt då han är nyss fyllda 33 år (väl?) och var en anfallare som levde på sin snabbhet.
Men han är inte heller slut som toppspelare.
Didier Drogba, 36 år, sjunger på den allra sista versen.

Det var ingen höjdarmatch igår. Spänningen dog direkt och resten blev en transportsträcka eftersom Galatasaray var på tok för blekt.
Chelseas försvarsspel var precis så disciplinerat som vi sett tidigare den här säsongen. Hur gör José Mourinho för att gång på gång bygga dessa försvarsmurar?
John Terry och Gary Cahill har jag hyllat många gånger den här säsongen. Branislav Ivanovic är alltid bra. Igår demonstrerade César Azpilicueta återigen att han utvecklats enormt under senaste året. Han måste en av de mest svårpasserade ytterbackarna i England just nu.
Jag tror inte att Chelsea når hela vägen, men när man kan luta sig mot ett så vattentätt försvarsspel har man alltid chansen att slå vilket lag som helst.
Det såg vi inte minst för två år sedan.

Utskälld, kritiserad och ifrågasatt. John Terry såg ut att vara slut för två år sedan.
Den här säsongen har han hittat formen och varit en av ligans bästa spelare.

Camp Nou, 24 april 2012:
Chelsea ligger under med 0–2 borta mot Barcelona i returen i semifinalen i Champions League. Det vi ska få uppleva är en av de mest imponerande vändningarna vi har sett av ett engelskt lag. Precis före paus sprintar Ramires i väg på en soloraid och sätter reduceringen till 1–2. Det målet räcker för avancemang eftersom Chelsea gjort fler bortamål. När Fernando Torres springer sig fri i slutminuten och rullar in 2–2 är det klart. Chelsea får spela Champions League-finalen i München, Barcelona är utslaget.
John Terry får dock inte vara med om denna högtidsstund. I den 37:e minuten i första halvlek har han skämt ut sig genom att knäa Alexis Sanchez och blivit utvisad. Det betyder att Terry är avstängd i finalen.
Där och då var känslan att John Terrys karriär var kraftig på väg utför. Hösten 2011 hade han gång på gång blivit avslöjad när André Villas-Boas försökte införa ett högt presspel. John Terry, som aldrig haft snabbhet som sin främsta egenskap, hade sin tuffaste tid i karriären. Vi minns 3–5-matchen mot Arsenal där han halkade och bjöd Robin van Persie på segermålet.

John Terry klarade sig bättre när Roberto Di Matteo tog över och gick ”back to basic”, men sedan kom följderna av kontroverserna, vilket gjorde att fjolårssäsongen blev förryckt. Terry straffades med fyra matchers avstängning för att ha förolämpat Anton Ferdinand rasistiskt och när Rafael Benítez tog över var han ibland ratad för David Luiz.
Tränarbytet i somras kunde inte ha kommit mer lägligt för John Terry.
José Mourinhos entré i Chelsea är ett bevis för hur en spelare kan få en renässans med hjälp av en annan spelidé.
John Terry har alltid varit den perfekta backen i ett lågt försvar. Så länge han får stå lågt och nicka undan och positionera sig rätt utan att utsätta sig för löpdueller är han komplett.
Det är precis vad vi sett den här säsongen.

José Mourinho har, precis som förväntat, stagat upp defensiven. John Terry har till uppgift att styra försvaret och har fått Gary Cahill som lojal soldat. Då har toppformen kommit som ett brev på posten.
Cahill har tagit rollen som den mer spektakulära. Han täcker skott som Börje Salming och bjuder på sista-sekunden-tacklingar. John Terry har varit den solida. Den som ständigt placerar sig rätt, den som aldrig, eller sällan, bjuder på något.
– Han är en stabil spelare, inte någon som gör misstag. Han har en lägstanivå som ger stabilitet till laget, säger José Mourinho.
– Jag hade inte förväntat mig det efter säsongen han hade ifjol.

När jag såg England besegra Danmark i veckan (1–0) kunde jag inte låta bli att tänka på hur mycket vassare Roy Hodgsons gäng skulle vara med John Terry i startelvan.
Mot danskarna spelade Gary Cahill i par med Chris Smalling och även om Phil Jagielka är en förbättring jämfört med Smalling så vore Gary Cahill/John Terry ett mittbackspar i världsklass. Det är ett mittbackspar som ger England chansen att gå långt. Duon känner varandra väl från Chelsea, och så länge de får försvara sig lågt – vilket de får med Roy Hodgsons taktik – så har de få svagheter.
Men John Terry är inte aktuell för VM-spel. I september 2012 – efter att han tidigare samma år fråntagits kaptensbindeln – valde han att tacka för sig i landslaget. Roy Hodgson har inte visat något intresse för att locka tillbaka Terry.
Moraliskt är det nog rätt; Terry har en ryggsäck och hans deltagande skulle sätta fokus på andra saker.
Sportsligt är det katastrof eftersom England kommer att få klara sig utan sin bäste försvarare.

John Terry har förlorat så många popularitetspoäng senaste åren att hans anhängare utanför Chelseakretsar är lätträknade.
Jämför med känslorna ifjol när Chelsea avvaktade med att ge Frank Lampard nytt kontrakt. Fotbollsvärlden slöt upp bakom Lampard och undrade vad Chelsea höll på med. Sympatierna för John Terry, 33, har inte varit i närheten av samma nivå. Knappt existerat.
Jag är en av dem som fortfarande kan se förbi skandalerna och gilla fotbollsspelaren John Terry. För mig är det enkelt: Jag älskar den sortens försvarsspel som Chelseakaptenen behärskar till fullo. Positionsspelet, markeringsspelet och inställningen att man gör vad som helst för att förhindra ett mål. Även om det innebär att man täcker skott med bakhuvudet (som Terry gjorde i VM 2010).
Men precis som Luis Suárez har tagit sig igenom alla stormar och kommit ut på andra sidan som en starkare och mer sympatisk spelare, förtjänar John Terry respekt för sitt spel.
Den här säsongen har han varit fullständigt briljant, nästan lika bra som under glansåren 2004–09. Martin Samuel skrev i Daily Mail att han borde bli utsedd till Player of the Year om Chelsea vinner ligan.
Där vet jag inte om jag håller med riktigt, men om John Terry förbises i nomineringarna till priset som årets spelare är det ett bevis på att försvarare är pinsamt förbisedda i de sammanhangen.
Eller att fotbolls-England fortfarande bedömer John Terry utifrån vad han gjort utanför planen.

***
Läs mer:
Mitt porträtt av John Terry i serien om Premier League-legendarer (pluslåst).

Chelsea har matchvinnare trots bristen på strikers
En seg, händelsefattig första halvlek. Sedan lade Chelsea i en högre växel. Känns det igen? Chelsea har sannerligen hittat vinnarmelodin.
Det här var inte en så enkel match som man kan tro. Chelsea hade en Europamatch i benen och mötte ett Fulham som är nytänt (nåja) med nye tränaren Felix Magath.
Chelsea gjorde vad som krävdes. Som så många gånger förr.
Det här med att få med sig resultat har ju varit ett kännetecken för José Mourinhos klubbar genom hans tränarkarriär. Framför allt under de sejourer när han tränat Chelsea. Det var en förmåga som behövdes på lördagen.
Matchen höll ingen högre kvalitet. Första halvlek var ett sömnpiller.
– Jag sa inte ett enda ord i pausen. Det är sanningen. Första var riktigt dålig av oss. Jag valde att inte prata för om jag hade börjat snacka hade jag behövt tio minuter till, berättade Mourinho på presskonferensen.

Andra halvleken bjöd inte på någon bättring, men med klasspelare som Eden Hazard behövs knappt en målchans för att skapa ett mål. I den 52:a minuten hamnade Fulham högt, högre än vad en backlinje med Dan Burn bör göra. Eden Hazard såg att vänsterbacken Kieran Richardson inte var på plats och serverade André Schürrle som sprintade ifrån Burn och rullade in 1–0.
Eden Hazard servade Schürrle till 2–0 och borde haft en tredje assist när hans läckra rabona-inlägg nådde Fernando Torres. Spanjorens nick täcktes dock till hörna av Richardson.
André Schürrle (som var en av planens sämre aktörer i första halvlek) hann med att fullborda sitt hattrick innan matchen var över. Det var många som undrade om tysken var värd en så stor summa i somras. Det kan diskuteras, men han är onekligen en spelare som passar i Mourinhos filosofi. Snabb, direkt, disciplinerad och klinisk. Perfekt för ett omställningsspel.

José Mourinho har beklagat sig för att han inte har någon världsklassanfallare att luta sig emot (han har inte sagt det ordagrant, men mellan raderna). Men med så många matchvinnartyper på offensivt mittfält väger det upp mer än väl. Eden Hazard är en manicker. Oscar bar laget i inledningen av säsongen. Willian har blivit bättre och bättre ju längre säsongen lidit. Nu stiger André Schürrle, som hittills använts som rotationsspelare, fram och sätter ett hattrick. Det, om något, understryker Chelseas styrka.

Fulhams värvningar utanför laget
Fulham var ett av ligans mest aktiva lag under transferfönstret. Sedan René Meulensteen signade spelare har han ersatts av Felix Magath. Den som bevittnade mötet med Chelsea på lördagen såg inte många spår av det hektiska januarifönstret.
Kostas Mitroglu, storköpet som skulle spotta in målen, har bara spelat 30 minuter i Premier League. Han anses inte vara tillräckligt matchfit.
Lewis Holtby gjorde en fin insats på Old Trafford mot Manchester United, men idag satt han på bänken när Clint Dempsey spelades som släpande anfallare. Holtby får inget förtroende som sittande mittfältare.
William Kvist satt på bänken. Ryan Tunnicliffe är utlånad, Larnell Cole likaså.
Den som fick starta var mittbacken John Heitinga, som också petade in reduceringen.

Felix Magath, som inte tog ut vare sig Alexander Kacaniklic eller Muamer Tankovic i truppen mot Chelsea, har en minst sagt tuff uppgift om han ska greja kontraktet. Fulham ligger sist och har en mer spelad match än övriga bottenkonkurrenter. Försvaret fungerade bra när de fick parkera bussen i eget straffområde mot United, men så idag när de klev högre så blev de avslöjade. Igen.

Suárez gjorde skillnad igen
Vi har skrivit det många gånger tidigare den här säsongen, men nu var det faktiskt ett tag sedan. Luis Suárez har ju hamnat i en minisvacka målmässigt senaste veckorna. Även om han spelmässigt varit vass har bollen inte riktigt studsat hans väg.
Men på lördagskvällen borta mot Southampton var det den gamle Luis Suárez som var i aktion.
Uruguayaren gjorde ett mål, spelade fram till ett  och fixade straffen som Steven Gerrard förvaltade till 3–0.

Slutsiffrorna viskar om en enkel seger för Liverpool, men verkligheten är en annan. Faktum är att Southampton gjorde det mesta rätt i första halvlek och var klart farligare än Liverpool.
Efter att Luis Suárez gett gästerna ledningen (en gåva, något oturlig, från José Fonte) uppträdde Southampton som vi lärde känna laget i höstas. Morgan Schneiderlin styrde rytmen på mittfältet. Adam Lallana flöt in mellan lagdelarna och var ständigt i rörelse. Luke Shaw tog sig fram på vänsterkanten.
Lallana prickade stolpen och Simon Mignolet gjorde en matchavgörande räddning på Jay Rodriguez precis före paus.

I andra halvlek hade Southampton bollinnehavet, men det betydde att Liverpool fick spela det spel som de behärskar allra bäst. Framför allt fick Luis Suárez spela det spel som han är allra bäst på.
När hemmalaget fyllde på med folk framåt hamnade han gång på gång i en mot en-situationer med Dejan Lovren och José Fonte. Och det kändes farligt varje gång.
Vid 2–0-målet tog han med Lovren på en sightseeing och kroaten såg ut som en Viking Line-färja när han han skulle vända. Suárez drog i väg i djupet och spelade fram Raheem Sterling, som precis bytts in.
Vid 3–0 lurade Suárez brallorna av Fonte, som vid det laget var så livrädd för Liverpoolstjärnan att han tyckte det var lika bra att fälla honom för att slippa förnedras mer. Steven Gerrard tryckte in straffen i krysset och Liverpool plockade hem tre poäng i en match där de egentligen aldrig riktigt kom upp i nivå förrän sista kvarten.
Nu är de tvåa i ligan. Jag tror fortfarande inte att de kan vinna ligan, men det är sannerligen stora grejer på gång på Anfield.

Parkera bussen? 1800-talsfotboll?
Inte alls. Det här var snarare framtidens fotboll.
José Mourinho överraskade alla, inklusive Manuel Pellegrini, och Chelsea vann stormötet på Etihad.

Mycket av försnacket handlade om vilken taktik José Mourinho skulle använda.
Skulle han, vilket han gjort i toppmatcher tidigare under säsongen, ställa ut ett defensivt lag för att få med sig ett 0–0?
Jag såg det som José Mourinhos stora test. För mig är det inget snack om att han är världens bästa tränare på att ställa ut defensiva uppställningar med syftet att få med sig resultat. Skulle han lyckas mot ligans bästa offensiv, mot laget som gjort 42 mål (!) på elva hemmamatcher?
När laguppställningarna kom hade han visserligen gjort en del defensiva val. Oscar, en av lagets bästa spelare under säsongen, var som väntat bänkad till fördel för en extra tvåvägsmittfältare.
Men istället för att parkera laget på egen planhalva och lägga energin på att neutralisera Manchester City så visade Chelsea direkt en vilja att attackera.
Det blev inget 4-3-3, istället valde Mourinho ett 4-2-3-1 där Ramires tog plats till höger och Willian i nummer tio-rollen.
Det draget – att spela Willian centralt bakom Samuel Eto’o istället för Ramires på ett tremannamittfält – kan ha varit en sen ändring. En följd av att Manuel Pellegrini tvingats möblera om i sin tilltänkta elva. Fernandinhos frånvaro ledde till att Martin Demichelis flyttades till mittfältet och Matija Nastasic fick plats i mittförsvaret.
Det var upplagt för att testa Citys svaga länkar. Och det gjorde Chelsea.

Fernandinho blev ett rejält avbräck för City.
Martin Demichelis har visserligen spelat mittfältare tidigare i karriären, men att gå in i en toppmatch mot Chelsea och göra det jobb som Fernandinho gjort bredvid Yaya Touré blev övermäktigt. Följden blev att både Citys uppbyggnadsspel och försvarsspel blev lidande. I vanliga fall spelar City rakt och snabbt, med inslag av snabba passningskombinationer (minns väggspelen mellan Fernandinho och Yaya Touré som ledde fram till Sergio Agüeros 4–0-mål mot Tottenham). Nu var det istället trögt. Inte minst Demichelis hade för många tillslag på bollen.
Manchester Citys styrka under säsongen har varit att Yaya och Fernandinho kunnat växeldra. Båda är box-to-box-mittfältare, båda kan driva bollen, passa bollen och avsluta. Nu låg hela ansvaret på Yaya som blev avskärmad (det här säger förstås en del om vilket inflytande Fernandinho haft under sin debutsäsong).
Utan Sergio Agüero och Samir Nasri fick David Silva dessutom bära hela den kreativa bördan. Han hittade aldrig de ytorna där han firade julafton på White Hart Lane.

Den främsta orsaken till att Yaya Touré var så blek var dock att Chelseas defensiva duo David Luiz och Nemanja Matic, helt enkelt, vann mittfältskampen. Luiz gjorde en stark insats mot Manchester United och igår visade han att han är ett användbart alternativ som extra sköld framför mittbackarna.
Nemanja Matic var ett monster. Killen värvades tillbaka till Stamford Bridge från Benfica för ett par, tre veckor sedan. Han hoppade in mot Manchester United, spelade 90 minuter i FA-cupen mot Stoke, fick en halvtimme mot West Ham. Det här var hans ligadebut i startelvan. Det såg ut som om han spelat där i många år.
Matic var stark, rejäl och kapabel att ta upp den fysiska kampen med Yaya. Vid ett tillfälle sprintade han förbi Touré med bollen. Han var vårdad i passningsspelet, precis som vi lärt känna honom. Som om inte det vore nog skickade han i väg ett avskyvärt skott i kryssribban.
Det ser ut som att Chelsea har fått in en komplett mittfältare.

Matics och Luiz disciplinerade spel framför mittbackarna John Terry och Gary Cahill lade grunden till ett vasst omställningsspel. Katalysatorn där framme var Eden Hazard.
Belgaren började den här säsongen lite trevande, men senaste månaderna har han varvat upp och tagit klivet upp bland de allra bästa i ligan. Han är i magisk form och lattjade stundtals med Pablo Zabaleta.
Det var Hazard som skickligt sög ned bollen i kamp med Demichelis när Chelsea gjorde 1–0. En andraboll hamnade hos Branislav Ivanovic som dundrade in en vänster – samtidigt som David Silva hade hamnat på högerkanten och tog för lång tid på sig att ta sig hem. Hade José Mourinho accepterat det försvarsjobbet från en av sina yttrar? Tveksamt.
Chelsea hade chanser att utöka ledningen. Samuel Eto’o prickade ribban, fint framspelad av Eden Hazard.
Även i inledningen av andra halvlek skapade Chelsea de farligaste chanserna. Matic hade sitt skott i kryssribban och Gary Cahill (en jätte i försvaret) nådde högst på en hörna och nickade i stolpen. Chelsea hade kunnat döda matchen där.
Istället höjde sig City efter det att Manuel Pellegrini bytt ut Alvaro Negredo och skickat in Stevan Jovetic. Han tog plats som offensiv mittfältare och lyckades skapa oreda tack vare sin vilja att utmana.
Med facit i hand är det lätt att säga att City skulle spelat 4-2-3-1 från början. Men det systemet, med Yaya som offensiv mittfältare, fungerade inte på Stamford Bridge och inte heller särskilt bra hemma mot Liverpool. Jag förstår att Pellegrini körde vidare med 4-4-2-systemet som varit så effektivt, men igår blev det numerära underläget på mitten ödesdigert.
Närmare än David Silvas chans med cirka tio minuter kvar, där han sköt utanför i bra läge, kom inte City.
Chelsea vann rättvist och hade kunnat vinna med större siffror.

Kanske var det Eden Hazard som bäst personifierade skillnaden mellan lagen med cirka fem minuter kvar av matchen? Belgaren tappade bollen vid offensivt straffområde, för en gångs skull. Men istället för att stanna upp och se på när City startade en omställning (eller slöjogga hem som David Silva vid Ivanovics mål) tog han en defensiv löpning på 50-60 meter för att hamna på rätt sida om bollen. Kontringen stannades upp och Hazard hade demonstrerat José Mourinhos främsta egenskap:
Att få sina offensiva spelare att sätta laget främst.
I det avseendet var det här framtidens fotboll. Fotbollen har mer och mer gått mot att alla spelare måste delta i försvarsspelet.
Chelsea utför den teorin bättre än något annat lag i ligan.

Det beskrivs som ”matchen som kan avgöra titelracet”.
Det är också det stora testet för José Mourinho.
Manchester City–Chelsea blir hjärnornas kamp.

Ni har säkerligen inte missat eftersnacket kring mötet Chelsea–West Ham förra veckan.
Sam Allardyce kom till spel med en sargad trupp och ställde ut spelarbussen i eget straffområde och defensivspelade sig till en poäng.
– 1800-talsfotboll. Det här är inte Premier League, världens bästa liga, muttrade José Mourinho.
Det var förstås lite humoristiskt eftersom portugisen själv har gjort sig känd som en tränare som är beredd att göra vad som krävs för att vinna. Vi behöver inte gå så långt tillbaka som Inters möte med Barcelona, det räcker med att titta på den här säsongen.
Borta mot Manchester United ställde Mourinho upp ett 4-6-0 med André Schürrle som falsk nia med syftet att få ett 0–0. Borta mot Arsenal ställde Chelsea ut ett 4-3-3 med syftet att få 0–0.
Han lyckades båda gångerna. Han brukar göra det.
Det finns ingen tränare i världen som är lika duktig på att ställa ut ett lag för att få med sig ett resultat som José Mourinho. Han har själv sagt:
– Att spela 4-3-3, hålla nollan och vinna med 1–0 är det enklaste som finns.
Det citatet sammanfattar nog vad vi får se ikväll.

Manchester City har krossat allt motstånd på Etihad Stadium den här säsongen. 4–0 mot Newcastle, 4–1 mot Manchester United, 7–0 mot Norwich, 6–0 mot Tottenham, 6–3 mot Arsenal…
Med det i bakhuvudet och med så mycket på spel lär José Mourinho ta med både livrem och hängslen till Manchester. Ett oavgjort resultat är en seger för Chelsea.
Mot sämre motstånd hade gästerna förstås fortsatt spela 4-2-3-1 med formstarka trion Eden Hazard, Oscar och Willian i de offensiva positionerna. Men idag handlar det om att stänga till. Och då kan det mycket väl bli 4-3-3, systemet som José Mourinho känner och kan bäst.
I så fall får vi se tre ur kvartetten Nemanja Matic, John Obi Mikel, Frank Lampard, Ramires ta de centrala platserna. På Emirates, dagen före julafton, var det Mikel bakom Ramires/Lampard med Oscar på bänken. Det låter kanske märkligt att bänka Oscar, lagets bästa spelare en stor del av hösten, men brassen passar helt enkelt inte lika bra i ett 4-3-3.
Kvällens 4-3-3-uppställning, om den används, kommer dessutom mer att framstå som 4-5-1 där yttrarna (Hazard/Willian?) får sjunka djupt ned för att ge ytterbackarna Branislav Ivanovic och César Azpilicueta understöd.

Manuel Pellegrini brukar inte ha så mycket att fundera över. Manchester City-tränaren har hittat en fungerande balans i sitt 4-4-2 (en bedrift om något!) och laget har bara en växel på hemmaplan: Full fart framåt.
Nu finns dock ett val att göra eftersom Sergio Agüero är skadad. Ska Pellegrini hålla fast vid 4-4-2 med Alvaro Negredo och Edin Dzeko på topp eller ska han addera en mittfältare som han gjorde mot Liverpool (2–1)? Då tog David Silva klivet in centralt med Samir Nasri och Jésus Navas på kanterna. Nu finns Stevan Jovetic med i leken, han hoppade in och nätade mot Tottenham, men jag tvivlar på att han får starta efter så lång frånvaro.
Pellegrinis lag har släppt allt löst på hemmaplan tidigare, trygga med att de kan släppa in mål eftersom de ändå kommer att göra fler än motståndarna.
Mötet med Chelsea är annorlunda. Mot ett reaktionärt José Mourinho-lag kan man inte räkna med att göra mål. Och att släppa till kontringar kan bli ödesdigert.

Det blir oerhört intressant att se om José Mourinho har någon överraskning till den här matchen, någon taktisk disposition som neutraliserar ligans bästa offensiv. Klarar han det här testet, och ser till att hans lag blir säsongens första att hålla nollan på den här arenan, är det bara att lyfta på hatten. 1800-talsfotboll har också sin tjusning.
Vissa saker vet vi. Chelsea kommer att packa centrala mittfältet för att undvika att ge David Silva samma utrymme som spanjoren fick på White Hart Lane förra veckan. Anfallsvapnet blir att ställa om snabbt med hjälp av snabbheten hos Hazard, Willian, Eto’o.
Det lutar åt en målsnål historia på Etihad.
För en gångs skull.

Mata ut, Matic in.
I skuggan av den stora affären gjorde Nemanja Matic sin riktiga comeback för Chelsea igår.
Han visade direkt att han blir en tillgång.

Det mesta snacket kring Chelsea senaste veckan har handlat om Juan Mata. Naturligt eftersom klubben har sålt en av de största publikfavoriterna till en rival, en affär som var fullständigt otänkbar för ett halvår sedan.
Juan Matas arvtagare, spelaren som förpassade spanjoren till bänken, skruvade in en vansinnigt läcker frispark i krysset igår mot Stoke. Oscar håller på att utvecklas till en riktigt stor spelare. Han och Eden Hazard var sylvassa (igen).
Men det visste vi. Jag var mer nyfiken på en annan lirare i hemmalaget (framför allt eftersom John Guidetti fick spendera hela matchen på bänken).
Nemanja Matic är knappast okänd för publiken på Stamford Bridge. Den store serben tillhörde klubben 2009–2011, men gjorde bara två ligamatcher för Chelsea innan han lånades ut till Vitesse.
Sedan blev det tre framgångsrika år i Benfica där han utvecklades till en av portugisiska ligans bästa spelare. Inför januarifönstret, när Chelsea letat förstärkningar till centrala mittfältet, föll valet på Matic.

25-åringen hoppade in i slutminuterna i ligamötet med Manchester United förra söndagen. Igår, i FA-cupen mot Stoke, fick han chansen från start.
Nemanja Matic tog plats bredvid Frank Lampard. Ingen av dem hade något uttalat defensivt ansvar utan såg ut att ”växeldra”. Matic var lugn och trygg med bollen, spelade enkla passningar, men även fler bollar framåt i plan jämfört med John Obi Mikel. Han använde sin storlek och styrka för att vinna boll och noterades för fem tacklingar i matchen.
Det var en lovande insats. Nemanja Matic liknar Mikel, men med bredare register. Han kan ligga lågt i planen och städa, men han kan också ta ett steg upp och leverera passningar och avsluta. Om José Mourinho tänker övergå till ett 4-3-3, systemet han använde under sin första sejour i klubben, passar Matic perfekt eftersom han både kan spela i den defensiva rollen och som en av de mer offensiva i ”mittfältstrean”.
José Mourinho var mycket nöjd med sitt nyförvärv:
– Han är som en spindel. Han stjäl bara bollen. Sättet han rör sig… ändå har han sin vänster, den är som en ”spoon”. Med Matic har vi fler lösningar för vårt starka mittfält, sa Chelseatränaren till klubbens tv-kanal.

Nu var matchen mot Stoke relativt ”tacksam”. Testet för Matic kommer när han ska möta snabbare, kvickare mittfält. Hinner han med mot Arsenal och Manchester City också? I så fall är han given i startelvan inom kort.
Chelsea behövde förstärka sitt centrala mittfält. Blir Nemanja Matic pusselbiten som ger laget vad som krävs för att vinna titeln?
Den 193 centimeter långe serben ger iallafall nyttiga egenskaper – tyngd, längd, stadga, passningskvalité – till en lagmaskin som är på väg att varva upp.

Vi testar hela tiden nya grepp på Sportbladet och det senaste är att jag kommer att kommer att snacka upp en engelsk match inför helgerna. Detta klipp kommer också gå att se i vår nya resultatapp.
Den här veckan valde vi Chelsea–Stoke, där John Guidetti kan göra sin andra match för gästerna. Svensken var sjuk i torsdags, men tränaren Mark Hughes kommer avgöra imorgon om han spelar.