Chelsea har visat toppform senaste veckorna. Förra helgen blev det en tung triumf mot Manchester City och i förra veckan demonstrerade man sin truppstyrka när ”b-laget” besegrade Arsenal på Emirates i Ligacupen.
Men i lördagens tidiga match mot Newcastle var allt där det som bortblåst.
Ett förvånansvärt segt och idéfattigt Chelsea hade stora bekymmer att hitta öppningar mot Newcastle. Hemmalaget, som saknade försvarschefen Fabricio Coloccini, gjorde det mesta rätt, åtminstone enligt matchplanen. Tränaren Alan Pardew pratade inför avspark om att täta bakåt, om att hålla tajt mellan lagdelarna och inte bjuda Oscar och Juan Mata på ytor.
Även om det fanns ytor ibland syntes det att Newcastle var koncentrerat och disciplinerat. Till och med Mapou Yanga-Mbiwa agerade förtroendeingivande. Högerbacken Mathieu Debuchy var bäst på plan och verkar ha hittat formen efter ett tufft första halvår i Premier League.
Men den jag fastnade på var ändå Cheik Tioité. Den defensive mittfältaren hos ”skatorna” höjdes till skyarna för två år sedan. Det pratades om intresse från Arsenal och Manchester United och prislappar på drygt 200 miljoner kronor. Men så tappade han formen. Förra säsongen var han medioker. Inte alls lika effektiv i rollen som städare, alldeles för slarvig i passningsspelet.
Det där sista hade en kausalitet med Yohan Cabaye. När han spelade och tog det kreativa ansvaret kunde Tioté ägna sig åt städjobbet. När Cabaye saknades fick Tioté större utrymme att spela högriskpassningar – något han inte klarade av.
Nu är Cabaye och Tioté skadefria och återförenade som förstaval på centralt mittfält och det har gett ett lyft för den senare. Det jag framför allt noterade hos Tioté i lördags var att den där energin som kännetecknade honom för två år sedan – tålamodet att stressa, pressa och jaga motståndare åt alla håll och kanter – är tillbaka. Det var ingen slump att mittbackarna kändes tryggare och fick mindre att göra. Dessutom hade Tioté 95 procent i passningsprocent.
Själv säger han att det röda kortet mot Sunderland i början av förra säsongen fick honom ur rytm ifjol:
– När du får ett rött kort är det svårt att komma tillbaka och spela med samma intensitet. Det skadar ditt självförtroende. Du tror att domaren alltid kommer ha ögonen på dig. Du blir paranoid och rädd att tackla. Den här säsongen har jag förbättrat mig och ställt saker till rätta.
Det har han. Ivorinanen var bra mot Liverpool och framträdande så länge han höll mot Chelsea (utbytt tidigt i andra halvlek på grund av skada).
En Cheik Tioté i 2011/12-form kommer betyda mycket för Newcastle.

***
José Mourinho var allt annat än nöjd med Chelsea. Efteråt sa han att han inte gjorde ett felbeslut i startelvan utan elva.
– Allt saknades. Vi hade massor av ytor i första halvlek, det var en enkel halvlek att spela, men vi gjorde det inte. Vi hade bollen och ytorna, men vi var inte aggressiva. Vi förlorade bollen i enkla omställningar och hade ingen intensitet. Vi förtjänade att förlora. Vi hade ytor mellan lagdelarna och hade kunnat såra våra motståndare men vi spelade bollen i sidled istället för att spela framåt. Vi var slöa och utan skärpa. Vi hade en bra reaktion när de gjorde mål, men det var för sent. Vi hade ett par bra chanser att kvittera, men Newcastle kämpade mer än oss. De gjorde mer än oss och var helt klart det bästa laget. Jag sa i halvtid att jag har varit med länge och jag kunde känna vad som var på gång. Jag gillade inte mitt lag idag. Jag är besviken.
Det var han inte ensam om hos de blåa. Chelsea skaffade sig momentum genom tunga vinster mot Schalke, Manchester City och Arsenal. Var fanns den beslutsamheten i lördags? Nu tappade de istället dyrbar mark i toppstriden på grund av en oinspirerad insats.

***
I nästa inlägg lyfter jag fram en annan defensiv mittfältare.

Stjärnorna vilades i stormötet i Ligacupen. Då gick Chelsea vinnande ur duellen.
John Obi Mikel – av alla människor – var segerorganisatören när José Mourinhos gäng spelade bort Arsenal på Emirates.

I försnacket riktade José Mourinho skarp kritik mot FA som lagt matchen på tisdagen. ”Orimligt att mina spelare endast ska få 48 timmars vila”, tyckte Chelsea-tränaren och tillade att det var ”ett bra sätt att ge Arsenal en titel”.
Jag är beredd att hålla med till viss del eftersom det är milsvid skillnad mellan att ha två dygn jämfört med tre dygn till en match.
Mourinho hotade att skicka juniorlaget till Emirates, men det visade sig vara tomma ord. Portugisen har en så bred trupp att han kunde unna sig lyxen att byta ut tio spelare ur den startelva som lirade mot Manchester City. Ändå fanns namn som David Luiz, César Azpilicueta, John Obi Mikel, Juan Mata, Kevin De Bruyne, Willian och Samuel Eto’o bland dessa ”reserver”.
Eftersom Arsène Wenger också passade på att rotera i sin trupp – han bänkade bland andra Mesut Özil och Olivier Giroud – blev det här en kraftmätning mellan lagens trupper.
Och Chelsea var starkast.

Gästerna började överlägset bäst och dominerade första kvarten. Det ledde inte till några målchanser, men John Obi Mikel styrde rytmen på mittfältet och David Luiz och Gary Cahill hade järnkoll på Nicklas Bendtner. Det där sista krävde i sanningens namn inte någon uppoffrande insats. Dansken var blek och uträttade knappt något av värde under sina dryga 66 minuter på planen.
Laguttagningarna och roterandet hade inverkan på Chelseas ledningsmål. Carl Jenkinson, som vikarierande för Bacary Sagna, gjorde ett fatalt misstag när han försökte nicka hem en boll till Lukasz Fabianski. En framstörtande César Azpilicueta hann emellan och stötte in 0–1 i den 25:e minuten.

Arsène Wenger gjorde ett försök att ta sig in i matchen när han bytte in Mesut Özil i 63:e minuten. Men tre minuter senare nickade Willian ned en boll till Juan Mata som drog till med högern.
Skottet satt stenhårt bakom en chanslös Fabianski.
Resten blev en formsak. Arsenal försökte, men Chelsea var numret för stort den här kvällen. Mer gediget, mer rutinerat.
Allra bäst symboliserades den disciplinerade insatsen av en defensiv mittfältare som sällan får de stora rubrikerna.
John Obi Mikel är inte längre ordinarie i Chelsea, men José Mourinho har alltid gillat honom och på tisdagen visade 26-åringen hur effektiv han kan vara när han får saker att stämma. Mikel tog knappt ett felbeslut under hela matchen och var majestätisk i sitt sätt att alltid hitta enkla lösningar ur trånga situationer.
Det fanns fler glädjeämnen i Chelsea: David Luiz var briljant så när som på en halvdan rensning som hade kunnat orsaka ett baklängesmål. Willian syntes inte så mycket, men hans agerande i en mot en-situationerna osade klass. Lätt i steget, svår att få grepp om. Dessutom jobbade han hårt i defensiven vid ett par kritiska lägen i första halvlek. Juan Mata kanske inte passar i Mourinhos omställningsfilosofi, men han är fortfarande guld värd i den här typen av matcher. Alltid klok, ständigt spelbar och tydligen hade han en högerfot som gick att använda också.

Arsenal åker ur Ligacupen, men till skillnad från de senaste åren när man åkt ur turneringar finns ingen anledning att deppa.
Visst, det var en förlorad möjlighet till en tidig titel, men segertåget tuffar på i ligan och förlusten betyder färre matcher när laget ska säkra Champions League-slutspel från dödens grupp.
Det supportrarna kan förbanna är att klubbens misslyckade anfallsjakt i somras blev smärtsamt tydlig den här kvällen. Det var inte Nicklas Bendtners fel att laget förlorade, men Arsenal hade haft en betydligt bättre chans till avancemang om man startat matchen med en kompetent anfallare.

Chelsea vann toppmötet på Stamford Bridge och kan glädja sig åt en pånyttfödd Fernando Torres.
Manchester City förlorade och får oroa sig över att Joe Harts svacka är ett bestående tillstånd.

Back in business igen efter fyra dagars tränarkurs. Egentligen skulle jag ha missat all Premier League-fotboll den här helgen (kan inte minnas när det hände senast), men vi fick sluta lite tidigare så jag hann iallafall hem till söndagens toppmatch mellan Chelsea och Manchester City.
Och det är jag glad för. Vilken underbar show vi fick på Stamford Bridge. Tät, intensiv, jämn, chansrik och högkvalitativ. Säsongens bästa match hittills i Premier League.

José Mourinho ville få till sitt vanliga kontringsspel och valde därför Eden Hazard, Oscar och André Schürrle – hans tre mest, direkta och speediga offensiva mittfältare.
Manuel Pellegrini var oroad för dessa omställningar och valde att spela Yaya Touré som offensiv mittfältare framför Fernandinho och Javi Garcia istället för att använda två strikers (som han gjort tidigare under säsongen).
Matchen blev därefter: City hade mycket boll och byggde tålmodigt upp sina anfall när David Silva och Samir Nasri överbelastade centralt. Chelsea försökte snabbare hitta Fernando Torres i djupled.

Hemmalaget började matchen bäst och skapade två vassa chanser när de hittade in bakom Martin Demichelis. Den nye City-försvararen ersatte Vincent Kompany i mittförsvaret och såg rostig ut. Vid två tillfällen (båda efter Ramires-passningar), försökte han ställa offside (utan press på bollhållaren). Först missade Gary Cahill grovt. Sedan brände Fernando Torres ännu grövre.
Torres skulle dock få sin revansch. I den 33:e minuten ryckte han förbi en passiv Gaël Clichy och spelade in till André Schürrle som dök upp bakom Demichelis och satte 1–0.
Andra halvlek var bara några minuter gammal när glödhete Sergio Agüero bjöd på ett nummer i världsklass. Först smög han in mellan mittbackarna, sedan lurade han Gary Cahill genom att ta klivet upp för att undvika offside, sedan stack han i djupled – och en sekund senare hade han stoppat upp ett avslut i första krysset bakom Petr Cech.

Matchen såg ut att sluta oavgjord, men Fernando Torres skulle även få det sista ordet i den sista ordinarie minuten. På en chansboll jagade han Matija Nastasic i ryggen, stressade City-backen att nicka hem och när Joe Hart var överspelad kunde han enkelt skicka in segermålet.
– Vissa kanske tycker att målet var tur, men för mig handlade det om tro. Fernando fortsatte att tro och sprang till sista centimetern, sa José Mourinho.
Chelseamanagern, som firade genom att hoppa upp på läktaren och krama om fansen (vilket Manuel Pellegrini inte gillade), berömde den spanske anfallaren efteråt. Han som ville sälja Torres i somras konstaterade att spelaren var i fysiskt bra skick. Det syntes inte minst när han ryckte förbi Clichy men det fanns också andra fina moment. Som skottet i kryssribban i första halvlek och den ständiga viljan att gå i djupled.
Segermålet var ett resultat av att han luktade sig till läget. Hade Luis Suárez eller Robin van Persie gjort samma sak hade vi berömt deras förmåga att ”förutspå situationen”. Så credit where credit is due: Torres förtjänade sitt mål för att han fortsatte löpa.

Är Fernando Torres den ”gamle Torres” igen? Nej, det är han inte, men det är oväsentligt. Kollega Erik Niva redogjorde bra i Viasat nyligen för det synsätt man bör ha på Torres:
Han kommer aldrig bli så bra som han en gång var – ”his legs is gone” som Robbie Savage uttryckte det – men det är orättvist att jämföra honom med hur han var säsongen 2008/09. Skadorna försämrade hans främsta vapen – speeden – vilket medförde att han inte kan spela samma spel längre. Han har aldrig varit bra mot låga, tajta försvar. Hans touch är för svag för det. Och utan den där exceptionella snabbheten är han inte heller lika effektiv längre mot höga försvar.
Det är bättre att jämföra honom med vilken annan anfallare som helst. Då ser man att Torres fortfarande gör en massa bra saker. Förra säsongen gjorde han 20 mål i alla turneringar, ett helt okej facit för en spelare som sällan spelade 90 minuter.
För Chelsea är Torres form ett välkommet besked. I inledningen av hösten har de saknat en pålitlig striker – den de har spelar för Everton – men om Torres, Samuel Et’o och Demba Ba kan dela på ansvaret för målproduktionen så har de underlättat José Mourinhos mest brådskande problem.

***
Manchester City? Tja, det är lätt att skrika ut nu att Manuel Pellegrini förlorade coachmatchen, att han var feg som startade med en striker och att han misslyckats med att ge laget trygghet på bortaplan.
Man kan också poängtera att laget hade 1–1 borta i en mycket svår match fram till sista ordinarie minuten när Joe Hart och Matija Nastasic bjöd på ett mål (mest Hart, vi återkommer till det).
Vi kan också, återigen, understryka det faktum att Vincent Kompany saknades och att han betyder enormt mycket för försvaret.

Lagkaptenens frånvaro är besvärande. Joe Harts sviktande form är oroväckande.
Landslagsmålvakten har sviktat under så lång tid nu att det knappast kan kallas en ”svacka” längre. Det är ett faktum att hans karriärkurva pekar åt fel håll.
Han kan fortfarande komma tillbaka till den nivån han höll för ett par år sedan, men känslan är att det skulle behövas något drastiskt för att bryta trenden. En bänkning, idrottspsykolog – någonting.
Det rimmar illa att den vanligtvis så självsäkre målvakten så ofta sätter sig själv och laget i trubbel nuförtiden.

Nästan en femtedel av säsongen är avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och ser vad som skett hittills.

1) Arsenal, 16 poäng
Säsongen: Det började med debaclet hemma mot Aston Villa där fansen buade och vissa krävde Arsène Wengers avgång. Sedan värvades Mesut Özil och nu är allt frid och fröjd på Emirates. Gunners radade upp tio segrar (varav en av dem efter straffar) innan man fick nöja sig med kryss senast mot ett formstarkt WBA. Chansen att vinna ligatiteln har inte varit så här stor sedan 2004/2005.

Bäst hittills: Aaron Ramsey har varit en av ligans allra bästa spelare i inledningen och gjort åtta mål i alla turneringar.

Kan bättre: Jack Wilshere är klubbens symbolspelare men 21-åringen har haft svårt att hitta tillbaka till vinter-formen och nu är han inte längre given i startelvan.

Talangen: Serge Gnabry, 18, har fick chansen i startelvan och tog den. Gjorde ledningsmålet borta mot Swansea.

Behövs i januari: Arsenal försökte värva en striker i somras för att underlätta bördan för Olivier Giroud. Det lyckades inte, men jag räknar med att Arsène Wenger gör ett nytt försök i januari. Dessutom en mittback som backup.

Tränarens status: Det går fort i idrottens värld. Efter premiären fanns det supportrar som ville bli av med Arsène Wenger. Nu överväger klubben att ge fransmannen ett nytt kontrakt – och fansen jublar över beskedet.

2) Liverpool, 16 poäng
Säsongen: Liverpool fick en flygande start med tre raka segrar och så långt hade Simon Mignolet hållit nollan. De klarade att hantera Luis Suárez frånvaro förvånansvärt bra, men det finns en oroväckande tendens: Laget har kroknat betänkligt i andra halvlek. Brendan Rodgers har experimenterat med spelsystemet och verkar ha hittat modellen med sitt 3-4-1-2.

Bäst hittills: Daniel Sturridge har burit Liverpools offensiv och gjort åtta mål hittills under säsongen.

Kan bättre: Steven Gerrard har inte visat samma form som förra säsongen. Vissa vill till och med se kaptenen bänkad till fördel för Jordan Henderson.

Talangen: Coutinho, 21 år, är förnärvarande på skadelistan, men i de första fyra matcherna visade han att vårformen håller i sig.

Behövs i januari: En defensiv mittfältare som kan täcka upp om Lucas Leiva går sönder.

Tränarens status: Brendan Rodgers fick läroåret på sig för att genomföra sin revolution. Nu måste han visa resultat och känslan i klubben är positiv. Managern hanterade Luis Suárez-frågan skickligt i somras och vann sympatier i supporterleden. Har stort förtroendekapital.

3) Chelsea, 14 poäng
Säsongen: Chelsea har haft en trevande start på säsongen. Att laget ändå bara är två poäng efter ligaledaren Arsenal tyder på styrka. Den stora minan var förstås chockförlusten hemma mot Basel i Champions League. Spelet har inte stämt och Juan Mata-frågan har varit ett orosmoment. Nu är Mata tillbaka i elvan och laget har lyft sig senaste matcherna.

Bäst hittills: John Terry har hittat tillbaka till gammal god form under José Mourinho.

Kan bättre: Eden Hazard hyllades av José Mourinho inför säsongen, men belgaren har inte haft samma ”impact” som väntat. Bara ett mål och ingen assist från 22-åringen på sju matcher i ligan.

Talangen: Eftersom jag satte gränsen vid max 21 år så faller både Oscar och Kevin De Bruyne bort. Marco van Ginkel, 21, visade lovande tendenser på försäsongen, men skadade tragiskt nog knäet och blir borta nästan hela säsongen.

Behövs i januari: Eftersom Romelu Lukaku lånats ut till Everton utan möjlighet till återkallelse behövs en striker – om inte trion Samuel Eto’o, Demba Ba, Fernando Torres rycker upp sig.

Tränarens status: José Mourinho återvände som den store frälsaren för att skapa lugn och ro i Chelsea. Det gjorde han också. Sedan började säsongen och Juan Mata satt på bänken. Det var inte vad fansen hoppats på. Inte heller hade de räknat med nederlag hemma mot Basel. Mourinhos anseende är inte lika högt nu som före premiären.

4) Southampton, 14 poäng
Säsongen: Southampton värvade tungt i somras, men de har ändå lyckats överträffa förväntningarna. Mauricio Pochettino har fått ordning på försvarsspelet och laget har bara släppt in två mål på sju matcher. En gigantisk skillnad jämfört med den här tidpunkten förra året då ”Saints” hade ligans sämsta försvar. Dejan Lovren har blivit ett rejält lyft och Victor Wanyama har tillfört kraft till mittfältet. Southampton har dock haft ett tacksamt schema där man bara mött ett tippat lag som tippats hamna på topp 6 (Liverpool).

Bäst hittills: Målvakten Artur Boruc är en starkt bidragande orsak till att Southampton varit så tätt bakåt. En av ligans bästa, om inte den allra bäste, i inledningen av säsongen.

Kan bättre: Gastón Ramirez värvades förra sommaren för stora pengar, men har inte fått starta en enda match den här säsongen. Finns ingen given plats för uruguayanen i Pochettinos nya system.

Talangen: Luke Shaw var förra säsongens sensation i Southampton när han slog igenom som 17-åring. Fortsätter att visa varför han är en av Europas mest lovande ytterbackar.

Behövs i januari: Finns inga akuta behov att värva.

Tränarens status: Mauricio Pochettino kom till England med tuffa premisser eftersom han tog över efter sparkade Nigel Adkins.

Det blev ingen Wayne Rooney. Åtminstone inte den här sommaren.
Kan Samuel Eto’o bli lösningen för Chelsea?

Chelseas intensiva anfallsjakt under sommaren har förbryllat en del av supporterskaran.
Varför jaga en striker när klubben sitter på guldklimpen Romelu Lukaku? Är inte han kapabel att anta rollen som förstaval?
Jag satte ett frågetecken för Lukaku inför transfersommaren. Inte för att jag tvivlar på hans framtidsutsikter. Det är svårt att göra det efter succén på lån i West Bromwich där han dunkade in 17 ligamål.
Men Chelsea är en annan nivå.
Roman Abramovitj har storsatsat och gett nye tränaren José Mourinho en supertrupp. Portugisen hade ett överflöd av offensiva mittfältare redan innan köpet av Willian.
Att då lägga ansvaret för målproduktionen på en 20-årings axlar hade varit alltför riskfyllt.

Där ligger problematiken för Romelu Lukaku. Han är en underbar talang som säkerligen kommer bli en storspelare. Men han är fortfarande för ung för att förväntas leverera vecka efter vecka i en klubb som ska slåss på fyra fronter.
Han hade säkerligen gjort minst 20 mål som förstaanfallare i Chelsea den här säsongen, men hade han gett laget allt det där andra? Det defensiva ansvarstagandet? Förmågan att hota i djupled och skapa chanser åt lagkamraterna?
I WBA förra säsongen hade han förmånen att husera utanför rampljuset. Istället för att vara under lupp vecka efter vecka kunde han misslyckas utan att bli syndabock. Managern Steve Clarke använde honom mest som supersub under hösten och det var faktiskt som inhoppare belgaren var mest effektiv.
Han har fina kvaliteter, men är ingen färdig toppspelare.

José Mourinho och jag är överens där. Hur ska man annars tolka Chelseatränarens laguttagningar hittills den här säsongen?
I premiären startade Fernando Torres (utan att imponera). Sedan fick Demba Ba chansen (utan att imponera). Till tredje matchen – då jag och många fans utgick från att det var dags att ge Romelu Lukaku chansen – överraskade Mourinho genom att spela André Schürrle.
Romelu Lukaku har fått två inhopp.
Mourinho motiverade valet av Schürrle med att han ville ha ”rörlighet”, men det var samtidigt en passning till klubbledningen: Se till att fixa fram en striker.
Jakten på Wayne Rooney gav som bekant inget förutom några sköna supportersånger i måndags.
Men igår landade Chelsea äntligen en anfallare av rang när Samuel Eto’o skrev på ett ettårskontrakt.
Kamerunaren har fått ett avtal värt €7m. Det låter mycket men då ska man betänka att han gått ned €10m från monsterlönen han hade i Anzji. Chelsea har dessutom inte betalat någon övergångssumma för en spelare som för två år sedan kostade €27m.

Vad kan han bidra med? Hur mycket har han tappat sedan glansdagarna? Och vad har han som inte Romelu Lukaku har?
Samuel Eto’o var en av världens absolut bästa strikers under åren i Barcelona, om inte den allra bästa.
Att José Mourinho var en av beundrarna var tydligt. Portugisen försökte värva Eto’o till Chelsea redan för åtta år sedan.
De förenades i Inter istället. Där blev Samuel Eto’o en av nyckelspelarna när José Mourinho ledde klubben till trippeln 2009/10.
Den säsongen visar varför José Mourinho gillar Eto’o så skarpt.
Efter att ha varit spjutspets i Barcelona fick Eto’o en annan roll i Inter. Med Diego Milito som striker sattes Eto’o i en kantroll i ett 4-3-3. Hans arbetsbeskrivning handlade mycket om defensivt ansvarstagande. Eto’o förväntades alltid jobba hem och vara ”på rätt sida” i försvarsarbetet – exakt det Mourinho kräver av sina spelare.
I det avseendet är han den spelartypen som Chelsea söker. Han är en striker som är god för +20 mål – men han är också en lojal, smart, hårt arbetande lagspelare. Vill Mourinho formera en defensiv uppställning kan Eto’o användas på kanten.
Det är en sådan anfallare José Mourinho vill ha.

Samuel Eto’o har hunnit bli 32 år. Hans kurva pekar inte uppåt. Antagligen har han tappat några procent sedan han stod på toppen av sin karriär i Barcelona och Inter.
Men han har alltid varit ett fysiskt praktexemplar och han håller definitivt ett år till på yppersta nivå. Han verkar dessutom fast besluten om att bevisa sig i Premier League.
Chelsea känns vassare med honom i truppen.
Dels har de fått en klasspelare till anfallet, dels kan Romelu Lukaku anta rollen som förste inhoppare och utvecklas i lugn och ro.
Nu när den sista pusselbiten är på plats seglar Chelsea upp som den hetaste titelkandidaten.

Vad affären betyder för Fernando Torres och Demba Ba återstår att se.
Jag tvivlar på att någon klubb vill ta över Torres lön så det mest troliga är att Ba lämnar. Newcastle uppges vara intresserade och ett lån borde passa alla parter.

Toppmötet – en ”hjärnornas kamp”
Måndagens stormöte mellan Manchester United och Chelsea målades upp som en ”giganternas kamp”, ett titanmöte mellan två av titelkandidaterna.
Men det blev ingen sprakande tillställning. Istället fick vi se en hjärnornas kamp på Old Trafford där Manchester United och Chelsea raderade ut varandra.

Redan när laguppställningarna presenterades var spänningen stor. Wayne Rooney startade som väntat för Manchester United, men José Mourinhos uppställning var desto mer överraskande.
Jag skrev efter lagets förra match mot Aston Villa att han inte hade något annat val än att ställa över Demba Ba och Fernando Torres och satsa på Romelu Lukaku i anfallet. Det hade portugisen.
Han petade alla sina tre ordinarie strikers och spelade André Schürrle längst fram.
”Jag valde rörlighet”, motiverade Chelseatränaren.
Tysken lirade visserligen anfallare i Mainz, men i Bayer Leverkusen var han ytter och det är som en sådan vi känner honom. Han är knappast en anfallare som är gjord för att spela ensam striker.
Tanken var att snabbe Schürrle skulle testa Uniteds mittbackar i djupled, men han fick sällan rätt bollar.

Det kom istället att bli en match som handlade om lagens disciplinerade försvarsspel. Chelsea var ytterst effektivt med att låsa Uniteds uppspel.
Det mest intressanta var att gästerna gick fram med två spelare (”anfallare”) och formerade sig som ett 4-4-2 i försvarsspelet. Där Michael Carrick är van att kunna gå ned och hämta bollen var han nu stressad av Chelseaspelare.
Taktiken var lyckad; United skapade knappt en målchans i första halvlek.
Matchen öppnade sig något efter paus, men känslan var att det skulle till något extra för att bryta dödläget. Danny Welbeck fick de bästa lägena, men avsluten var för taffliga.
Matchen slutade mållös. Det var första gången Manchester United spelade 0–0 på den här arenan på över fyra år.
Men var det så överraskande, egentligen?

José Mourinho är en defensivt lagd tränare. David Moyes är en defensivt lagd tränare.
Det finns en risk att senaste årens målrika, galna toppmatcher är ett minne blott nu när Mourinho, Moyes och Manuel Pellegrini leder tre av storlagen.
Mourinho och Moyes är otroligt skickliga på att ställa ut lag som neutraliserar motståndarna. Manuel Pellegrini står för en offensiver fotboll, men som tränare måste man ta hänsyn till motståndets strategi.
Därför tror jag att vi får vänja oss vi mer låsta toppmöten.
Själv gillar jag att se prickfritt försvarsspel så jag klagar inte. Men jag har förståelse för att alla inte gör vågen över underhållningsvärdet igår.

Rooney startade, imponerade – och hyllades
Hur skulle Wayne Rooney hantera senaste tidens spekulationer nu när han skulle möta Chelsea, klubben som lagt två bud på honom? Rätt bra, får man tillstå.
Det syntes direkt att Wayne Rooney var heltaggad och ville visa att transfersnacket inte påverkade hans engagemang på planen.
Inte nog med att han sprang, tacklade och kämpade – han var förvånansvärt bra i matchen.
Manchester United-stjärnan har trots allt inte spelat 90 minuter på länge och nu var han lagets bästa spelare.
Under gårdagens match lyckades han visa varför Manchester United inte har råd att avvara honom och varför Chelsea behöver honom (i Chelsea hade han förstås fått rollen som centerforward).

José Mourinho fick så klart frågan efteråt om han skulle lägga något mer bud på spelaren, vilket han antydde i förra veckan. Men han såg ut att ha gett upp. Han var förvånad över mottagandet spelaren fått av United-publiken.
– Det måste vara en speciell klubb. Det här kanske gör att han ändrar sig.
Senare tillade Chelseatränaren, apropå att fansen hyllade en spelare som varit på väg bort:
– Det var väldigt… engelskt.

Petningen spär på ryktena om Mata
José Mourinho valde att starta med fyra offensiva mittfältare, där en av dem, André Schürrle, agerade spets. Förvånande var att ingen av dessa fyra var Juan Mata, lagets bästa spelare förra säsongen.
När beskedet kom svämmade Twitter över av folk som ifrågasatte beslutet, men jag har haft det på känn: José Mourinho är inte jätteförtjust i Juan Mata.
Mourinho ser förstås också att 25-åringen har fantastiska kvaliteter, men det är något som får honom att tvivla. Kanske – och nu spekulerar jag bara – för att Mata inte är tillräckligt ”direkt” i sin spelstil. Han passar sämre för Mourinhos omställningsfilosofi.
Men i gårdagens låsta match var det en Juan Mata som hade behövts, en spelare som hade kunnat öppna ett lågt försvar med en genial passning.

Att spanjoren var bänkad igår kommer spä på ryktena om att han är på väg bort från klubben. Mourinho förnekade det igår efter matchen, men mycket kan hända innan fönstret stänger.
Till nästa match kan ju även nye Willian vara aktuell för spel.

En som däremot fått förtroende sedan tränarbytet är John Terry. Och mot Manchester United visade Chelseakaptenen att han fortfarande är en av ligans bästa försvarare.
Terry var ständigt rätt placerad och svarade, enligt statistiken, för elva rensningar.
Även Gary Cahill skötte sig bra i matchen och nu är plötsligt David Luiz – förra säsongens försvarschef – inte ens given i startelvan längre.
Chelseas breda trupp ger José Mourinho angenäma problem.

Chelsea kroknar tidigt
Chelsea har full pott efter två spelade matcher i Premier League, José Mourinho är harmonisk och fansen njuter.
Men även om de mörka molnen är sällsynta på Chelsea-himlen finns det frågetecken.
I premiären mot Hull City spelade laget magisk fotboll under första 25 minuterna för att sedan tappade det mesta och prestera rätt mediokert i andra halvlek.
En gång är ingen gång, men mönstret upprepade sig igår mot Aston Villa.
Chelsea tog ledningen med 1–0 i femte minuten när Eden Hazard sköt och Brad Guzan styrde bollen på försvararen Antonio Luna och in i eget mål.
Chelsea var piggt, snabbt och idérikt. De tre musketörerna, Hazard, Oscar och Juan Mata, kombinationsspelade och skapade problem för Villa.
Men sedan försvann dominansen. Innan halvleken var över hade Christian Benteke (vem annars?) placerat in 1–1.
Till slut fick Chelsea kavla upp ärmarna och lita till en hel del tur med domsluten. När Branislav Ivanovic nickade in 2–1 var han aningen offside, vilket reprisbilderna visade. Samme Ivanovic som minuterna dessförinnan armbågat Benteke och mycket väl kunde ha fått rött kort.
På tilläggstid träffade bollen John Terrys arm i straffområdet. Chelseaspelarna menade att Terry fått en knuff, men domaren Kevin Friend blundade för båda förseelserna och Chelsea kunde hålla ifrån och vinna.
Aston Villa-tränaren Paul Lambert var allt annat än nöjd och det är lätt att förstå honom.
– Det är lätt att sitta här med bitter eftersmak. Vi blev straffade av två avgörande domslut. Två matchavgörande situationer, sa Lambert.

Ba spelade bort sina chanser
Chelseas anfallsbesättning har varit det stora samtalsämnet bland fansen inför säsongen. Sedan tidigare finns Fernando Torres och Demba Ba medan Romelu Lukaku har återvänt efter utlåningen till West Bromwich.
Räcker det?
Vissa menar att det gör det och vill se Romelu Lukaku få chansen som startman.
José Mourinho verkar vara av en annan uppfattning. I premiären mot Hull City startade Fernando Torres. Han lyckades inte övertyga tillräckligt för att stärka sina aktier.
Igår, i mötet med Aston Villa, fick Demba Ba chansen. Senegalesen öste in mål i Newcastle, men han har haft påtagligt svårt att hitta rätt i Chelsea. Hans insats igår var torftig. Han hade bara ett avslut i matchen och slog bara 14 passningar. Hans aktier rasar.
Med 25 minuter kvar byttes Ba ut mot Romelu Lukaku. Den unge belgaren hann uträtta mer under den korta tiden på planen än Ba gjort under resten av matchen.

Chelsea-tränaren är inte övertygad om att Lukaku håller som förstestriker. Efter matchen talade han om att lägga ett nytt bud på Wayne Rooney. Det kan förstås vara en taktik för att skapa oro i Manchester United, men att han är ute efter en striker står klart.
Igår kom uppgifter om att Chelsea närmat sig i förhandlingarna med Samuel Eto’o.
Oavsett om det blir Eto’o eller Rooney eller någon annan som värvas före transferstoppet så finns bara en rimlig lösning på måndag borta mot Manchester United:
Romelu Lukaku i startelvan.

Okore imponerade i debuten
Aston Villa förlorade på Stamford Bridge, men Paul Lambert hade mycket positivt att ta med sig. Förra gången hans lag var på den här arenan fick de stryk med 0–8. Nu var de ytterst nära att få med sig en poäng.
Fabian Delph, som var så bra i premiären på Emirates, gjorde en ny stark match på mittfältet. Men gårdagens största glädjeämne i Villa var Jores Okore, 21.

Dansken började på bänken, men fick hoppa in i slutet av första halvlek när Ciaran Clark blev skadad.
I andra halvlek var han en gigant som mittback bredvid Ron Vlaar. Okore tog hand om det mesta som kom i hans väg och antydde redan i Premier League-debuten att klubben kan ha gjort ett nytt fynd.
Den danske försvarstalangen blev ett namn i fotbolls-Europa när han övertygade i Champions League-match mot just Chelsea förra hösten för Nordsjälland. Det ryktades om intresse från Chelsea och Metalist, men i somras skrev han på för Aston Villa, en affär värd cirka 45 miljoner kronor.
Sett till insatsen på Stamford Bridge är det inget Paul Lambert behöver ångra.

Förra säsongen:
Premier League: 3.
Champions League: Ut i gruppspelet.
Europa League: Mästare.
FA Cup: Semifinal.
League Cup: Semifinal.

Från den mest hatade managern i klubbens historia – till den mest älskade.
José Mourinho är tillbaka i Chelsea.
Hans signatur räckte för att Chelsea skulle segla upp som favorit till ligatiteln.

En av fotbollsvärldens sämst bevarade hemligheter i våras var att José Mourinho skulle lämna Real Madrid och återvända till Chelsea.
The Special One är tillbaka. Visserligen vill han själv ge sig smeknamnet ”The Happy One”, men den enkla går vi inte på.
När säsongen väl sparkat igång kommer portugisen att skapa sina konflikter, inleda sina ordkrig, helt i linje med hur han agerat tidigare i karriären.
En lugn, tillbakadragen José Mourinho vore förmodligen inte en lika framgångsrik tränare. Det är duellerna, på och utanför plan, som ger honom drivkraft.

För Chelseas del innebär José Mourinhos återkomst att det råder harmoni igen. Rafael Benítez-experimentet lade sordi på stämningen över Stamford Bridge (även om Europa League-segern räddade hans heder).
Nu är entusiasmen tillbaka.
José Mourinho anländer dessutom till en oförskämt stark trupp. André Schürrle har värvat från Leverkusen. Michael Essien, Kevin De Bruyne och Romelu Lukaku återvänder från lån.
Målvaktssidan har förstärkts med Mark Schwarzer. Han kommer förmodligen inte få stå många matcher, men det var en lagdel där alternativen varit färre än hos konkurrenterna.
I försvaret är det samma gubbar som ska göra jobbet. Dock förväntar jag mig en nytänd John Terry, som nu får jobba under sin favorittränare.
På mittfältet återstår att se hur Mourinho väljer att spela. Ramires/Lampard eller en städare i form av John Obi Mikel/Michael Essien. David Luiz testades i rollen förra säsongen, men lär återfinnas i mittförsvaret (såvida han inte säljs för ett jättebud sista veckorna av transferfönstret). Kanske kan nye Marco van Ginkel överraska och sno åt sig en startplats.
Centrala mittfältet sätter jag ändå ett litet frågetecken för.

Offensivt finns massor av alternativ. Det finns så många spelare att José Mourinho måste låna ut någon, annars kommer han ha flera missnöjda lirare.
De tre musketörerna – Hazard, Mata, Oscar – lär spela viktiga roller även den här säsongen. Hur André Schürrle ska användas är oklart. Han kan spela striker, men i mina ögon är han bäst som kantspelare.
Kevin De Bruyne och Victor Moses kommer att ha svårt att platsa, vilket säger en del om konkurrensen.

Den enda avdelningen som kan vara i behov förstärkning är anfallet. Chelsea har visserligen Romelu Lukaku, som dunkade in 17 mål för West Bromwich förra säsongen, Fernando Torres och Demba Ba. Men är dessa tillräckligt bra för att leda anfallslinjen? I ett lag som ska slåss på fyra fronter?
Nej, inte enligt mig. Och uppenbarligen inte heller enligt José Mourinho eftersom han jobbat så hårt för att få loss Wayne Rooney. Rooney skulle göra Chelsea ruskigt starkt.
Den affären ser dock ut att gå i stöpet så Chelsea har istället börjat rycka i Samuel Eto’o från Anzji.
En så meriterad, lojal och begåvad striker vore guld värd för det här laget. Då ser jag inga gränser för hur långt de kan nå under säsongen, vare sig i ligan eller i Champions League.
Som läget är nu ser jag fortfarande en risk i att laget saknar en dödlig striker. Chelsea gjorde näst flest mål förra säsongen trots att man saknade en formstark anfallare.
Man kan undra vad de är kapabla till med en striker i högsta klass.

Det ska bli intressant att se hur José Mourinho hanterar ägarönskemålet om attraktiv fotboll. En av anledningarna till att Roman Abramovitj inte avgudade Mourinho förra gången var att Chelsea inte spelade tillräckligt underhållande fotboll. Nu har Mourinho aviserat att han ska spela mer offensivt. Men kan hans lag göra det? Hans filosofi har alltid byggt på tätt försvarsspel i kombination med vassa omställningar.
Nu har han onekligen material för att spela passningsorienterad fotboll. Spelare som Hazard, Mata, Oscar vore en dröm för alla tränare som vill odla ett fartfyllt, passningsorienterat anfall.
Det här, Mourinhos val av taktik, är jag mest nyfiken på.

Riskfaktorer? Inte så många eftersom jag räknar med att klubben löser en striker innan transferfönstret stänger, förmodligen Samuel Eto’o.
Det har funnits ett problem i Chelsea senaste åren när John Terry och Frank Lampard har fasats ut. Klubbikonerna har inte fått lika mycket speltid som tidigare år, vilket skapat oro i truppen. Den risken minskar nu när gudfadern återvänt. Jag kan inte se hur Terry eller Lampard skulle sätta sig upp mot Mourinho, tränaren som en gång gjorde dem till världsstjärnor.
Medan Manuel Pellegrinis orutin från Premier League-spel ses som ett problem i Manchester City har José Mourinhos entré i Chelsea gjort laget till favorit bland spelbolagen.
Portugisen har blivit ligamästare i alla länder han tränat, med Porto, Chelsea, Inter, Real Madrid.
När han anlände till Chelsea 2004 gjorde han laget till mästare direkt.
Det vore ingen skräll om han lyckades med det igen.

Tänkbar startelva:
Cech – Ivanovic, Luiz, Terry, Cole – Ramires, Lampard – Mata, Oscar, Hazard – Lukaku.

Transfers In: André Schürrle (Bayer Leverkusen, £18m), Marco van Ginkel (Vitesse Arnhem, £9m), Mark Schwarzer (Fulham, Free), Cristián Cuevas (O’Higgins, £3m), Stipe Perica (NK Zadar, Undisclosed).
Out: Jeffrey Bruma (PSV Eindhoven, £2.5m), Amine Affane (Energie Cottbus, Free), Ben Gordon (Ross County, Free), Rohan Ince (Brighton, Free), Ross Turnbull (Doncaster Rovers, Free), Patrick Bamford (MK Dons, Loan), Thibaut Courtois (Atlético Madrid, Loan), Todd Kane (Blackburn, Loan), Marko Marin (Sevilla, Loan), Oriol Romeu (Valencia, Loan), George Saville (Brentford, Loan), Patrick van Aanholt (Vitesse Arnhem, Loan), Daniel Pappoe (Colchester, Loan), Milan Lalkovic (Walsall, Loan), Florent Malouda (Trabzonspor, Free), Sam Walker (Colchester, Loan), Cristian Cuevas (Vitesse Arnhem, Loan).
Released: James Ashton, Samuel Bangura, Yossi Benayoun, Conor Clifford, Aziz Deen-Conteh, Tom Howard, Archange Nkumu, Nortei Nortey, Adam Phillip.
Retired: Paulo Ferreira.
Nyckelspelaren: Juan Mata.
Håll ögonen på: Romelu Lukaku.

Hur står sig Frank Lampard mot andra målfarliga mittfältare?
Rätt bra. Väldigt bra.
En genomgång visar att det finns få motsvarigheter i den moderna fotbollshistorien.

Så skrev han på till slut.
Efter en säsong av spekulationer, efter en vinter där Frank Lampard, 34, själv börjat misströsta och befarat att han skulle tvingas lämna Chelsea, satte han pennan på ett nytt ettårskontrakt.
Det var en seger för det sunda förnuftet.
Man kastar inte bort en mittfältare som gjort 203 mål för klubben, en klubbikon som älskas av fansen och som fortfarande är kapabel att avgöra matcher. Han visade det inte minst förra lördagen när han på egen hand vände matchen borta mot Aston Villa och säkrade Champions League-biljetten.

Jag fick en läsarfråga häromdagen från Robin som undrar om någon annan mittfältare gjort 203 mål för en och samma klubb.
Min snabbgissning var att ingen annan mittfältare i toppligorna klarat den bedriften.
Men så började fundera vidare på Frank Lampards imponerande stats. Finns det någon central mittfältare som överhuvudtaget kan mäta sig med ”Super Frank” när det gäller mål?
Han målproduktion är extraordinär. Om vi inkluderar hans år i West Ham (och sejouren i Swansea) har han gjort 243 mål (!) på 803 matcher.
I nio av de senaste tio säsongerna har han gjort minst 15 mål. I fem raka säsonger 2005–2010 sprängde han 20-målsvallen.
Lägg därtill 28 landslagsmål på 98 landskamper för England och det blir svårt att bortse från Lampard som en av historiens effektivaste mittfältare.

Ändå har jag uppfattningen att ”Super Frank” inte får den credit han förtjänar.
Från vissa håll hörs kraxande röster: Men han gör ju ALLA målen på straff!?
Det kan tyckas det eftersom han är så säker från punkten och har slagit in så många viktiga straffar genom åren. 48 av de 203 målen i Chelsea kommer från straffpunkten. Då har vi 155 mål utan straffar.

Innan vi jämför med andra spelare gäller det att vi är tydliga och avgränsar oss. Vem är mittfältare?
Förr var det glasklart när lag spelade ett linjärt 4-4-2. Nu är det mer luddigt.
Jag talar endast om centrala mittfältare (CM) inte centrala offensiva mittfältare (COM).
Frank Lampard hade tidigare i sin karriär en mer offensiv roll i Chelsea, men han har aldrig betraktats som en nummer tio-spelare, aldrig agerat tillbakadragen anfallare. Han har nästan uteslutande varit central mittfältare (CM), oavsett om det handlat om José Mourinhos 4-3-3 eller dagens 4-2-3-1.
Därför bortser vi från rena nummer tio-spelare som Maradona, Gheorghe Hagi, Zico och Michel Platini.
Om vi ändå, för nyfikenhetens skull, tar med Maradonas siffror så gjorde han drygt 300 mål på runt 600 matcher i Argentina, Spanien och Italien.
Zinedine Zidane gjorde 128 mål på 681 matcher i Frankrike, Italien och Spanien.

Så vilka har vi att jämföra med? Vilka kan bli aktuella?
Sir Bobby Charlton? Bryan Robson? Lothar Matthäus? Steven Gerrard? Paul Scholes?
Låt oss se efter vad de har presterat i målväg.
Bryan Robson gjorde 115 mål på 568 matcher för West Bromwich, Middlesbrough och Manchester United.
Luis Enrique, Real Madrid och Barcelona, gjorde 109 mål på 300 matcher för Barça. Ett imponerande facit, men han hade behövt hålla samma tempo i ytterligare sex säsonger för att nå 200 mål.
Paul Scholes var ansedd som en av världens bästa djupledslöpande mittfältare i slutet av 1990-talet. På sina 717 matcher för Manchester United har han gjort 155 mål. Av dessa är ytterst få straffmål, men då bör vi samtidigt beakta att Scholes var anfallare de första åren och blev mittfältare först till säsongen 1997/98.
Steven Gerrard är den mest kompletta mittfältaren som har skådats under Premier League-eran. Totalt har han gjort 159 mål på sina 629 matcher (enligt uppgift 31 straffmål). När han gjorde sin målmässigt bästa säsong, 2008/09, spelade han dock i en mer offensiv roll, som skugganfallare bakom Fernando Torres.

Lothar Matthäus, min barndomsidol, var inte bara världens bästa och mest kompletta mittfältare – han var även ytterst målfarlig. Under sina fyra säsonger i Bayern München gjorde han 57 ligamål. Säsongen 1987/88 gjorde han 17 mål på 26 matcher.
Säsongen 1990/91, då i Inter, noterade han 23 mål på 46 matcher i alla turneringar.
Lothar Matthäus gjorde ändå ”bara” drygt 160 mål för sina klubblag (då ska vi dock ha i åtanke att han spelade back i början och slutet av sin karriär).
Italien är inte känt för sina målfarliga mittfältare. Giancarlo Antognoni från VM-laget 1982 var ansedd som målfarlig, men han noterade ändå bara 61 mål på 412 matcher för Fiorentina.

Socrates då, den brasilianske ekvilibristen som charmade fotbollsvärlden i VM 1982? När han avled 2011 rapporterade BBC att legenden gjorde 172 mål på 297 matcher för Botafogo. Där är det dock svårt att värdera den här siffran då en stor del av målskörden kan komma från de regionala mästerskapen som spelas i Brasilien.
På 70- och 80-talet fanns en skotsk mittfältare vid namn John Wark som spelade för Ipswich, Liverpool, Middlesbrough och senare tillbaka i Ipswich. Han gjorde 179 mål på 670 matcher. Mest imponerande var säsongen 1980/81 då han gjorde 36 mål när Ipswich slutade tvåa ligan och vann Uefacupen.

Den som kan mäta sig med Frank Lampard rent siffermässigt är Bobby Charlton. Manchester United-legendaren gjorde 249 mål på 758 matcher för Manchester United åren 1956–73.
Då ska man dock ha i åtanke att Sir Bobby ibland spelade i rollen som tillbakadragen anfallare och att han spelade under en tid när det gjordes avsevärt fler mål.

***
Jag kan ha missat någon, men genomgången sätter ändå Frank Lampards bedrift i perspektiv.
Oavsett hur man avgränsar är det få mittfältare som har kommit upp i samma målskörd. Ingen annan mittfältare i toppligorna har gjort 203 mål för en och samma klubb.
Få har nått upp i 200 mål överhuvutaget.
Kan någon bräcka Lampards rekord på över 200 mål från mittfältet i samma klubb?
Ja, alla rekord raderas för eller senare, men det krävs en speciell spelare. Dels måste den spelaren förmodligen vara kapabel att göra alla sorters mål – skott från nära håll, nick, distansskott, frisparkar, straffar – eftersom 200 spelmål är övermäktigt. Dels måste den spelaren hålla sig skadefri och fysiskt klara av att prestera på topp i 15 säsonger i rad. Däri ligger problematiken och det är det som bevisar vilken stor spelare Frank Lampard är.

Chelsea-mittfältaren är dessutom inte klar än.
Med det nya ettårskontraktet har han chansen att ytterligare förbättra rekordet.
Och håller kroppen kan han säkert fortsätta ösa in mål i någon annan liga i ytterligare två-tre år.

Plötsligt var det som om tiden stod stilla. Branislav Ivanovic hade flyttat upp på en hörna på tilläggstid, lyft mot himlen och nickat bollen. Sekunden när den seglade mot det bortre krysset kändes som en evighet. Benficas målvakt Artur kunde bara agera passiv åskådare.
Chelsea hade avgjort Europa League-finalen i 90:e minuten.
Efter Fergie time kommer Benítez time. Typ.
Känslan var iallafall densamma som när Didier Drogba nickade in kvitteringen i slutminuterna mot Bayern München för att hålla liv i Champions League-finalen förra året.
Chelsea kan man aldrig räkna ut.

De borde inte ha vunnit den här matchen sett till första halvlek. Ett passningsskickligt Benfica var överlägset. Deras speluppläggare Nemanja Matic, som Chelsea släppte i David Luiz-affären för två år sedan, ägde mittfältet. Nico Gaitan var snabb och lurig. Oscar Cardozo visade prov på varför han öst in mål i portugisiska ligan senaste åren.
Det var bara Benficas usla och ibland obefintliga avslut och en portion tur som räddade Chelsea.
I andra halvlek lyfte de regerande Champions League-mästarna upp spelet. De klev lite högre i sin press och fick lite längd på anfallen.
Fernando Torres sprang in med 1–0 som om han skruvat tillbaka till Liverpool-tiden. Löpningen, duellen med Luisão och avslutet påminde om hans fornstora dar.
Oscar Cardozo kvitterade på straff blott åtta minuter senare, men alla som känner till den legendariske tränaren Béla Guttman och Benficas finalhistoria vet att det mesta talade för Chelsea i det här läget.
Frank Lampard dundrade ett skott i ribban med knappt fem minuter kvar. Det hade varit så passande om ”Super Frank” fått avgöra den här matchen på det sättet. Ett hyfsat argument i de pågående (?) löneförhandlingarna.
Istället blev det mittbacken Branislav Ivanovic, han som hade en mardrömsmatch när klubben åkte ur Ligacupen mot Swansea tidigare i år, som blev den store hjälten.

Det är egentligen otroligt att Chelsea lyckats ta sina två Europatitlar trots den turbulans som präglat klubben senaste två åren.
Det är som om Chelsea mår bra av kaos.
Europa League-titeln innebär att Chelsea nu är regerande mästare i Champions League och Europa League. Ingen annan klubb har varit det tidigare. Fernando Torres och Juan Mata är dessutom kan lägga till regerande världs- och Europamästare på visitkortet. Imponerande.
Det var Chelseas elfte titel sedan Roman Abramovitj tog över klubben 2003. Dessförinnan hade klubben bara vunnit åtta titlar sedan bildandet 1905.
Hans sätt att byta ut tränare får oss att skaka på huvudet, men det har blivit förhållandevis lyckosamt. Guus Hiddink kom in våren 2009 och ordnade FA-cupen. Roberto Di Matteo kom in 2012 och ordnade både FA-cupen och Champions League-titeln. Rafael Benítez kom in den här säsongen och ledde laget till Europa League.
Benítez hyllas nu från alla håll och kanter för att han fixade triumfen. Det är imponerande att han stod emot kritikstormen i början av sin Chelseasejour. Samtidigt: det är hårfint mellan succé och fiasko.
Chelsea gjorde en svag första halvlek igår och Benfica borde ha avgjort matchen. Hade portugiserna gjort sitt jobb och lett med ett par bollar i paus hade Benítez blivit sågad.
Han lämnar nu Chelsea med bättre vinstprocent i Europaspelet än i ligan. Precis som han gjorde med Inter, Liverpool och Valencia.
Man kan bara ana hur det bubblade inom honom igår när han fick lyfta bucklan (och förbättra sitt cv).

Mötet med Benfica igår var Chelseas 70:e tävlingsmatch för året. Det är hisnande. En omgång återstår i ligan och det kan bli ytterligare en om Chelsea och Arsenal slutar på samma poäng och målskillnad och gjorda mål i Premier League. Då väntar en playoffmatch om tredjeplatsen.