Ord räcker inte längre till för att beskriva det som sker i Premier League.
Manchester City–Leicester City 1–3.
Mer behöver inte sägas.

Egentligen ska ni inte fortsätta att läsa den här texten. Släpp mobilen eller datorn och fundera istället på att förverkliga det ni drömt om i livet.
Gräv fram fotbollsskorna ur garderoben och ta upp fotbollskarriären igen, öppna ett bageri, bestig Kilimanjaro.
Det Leicester City visar just nu i Premier League är att allting är möjligt.
Allt.
Ingen dröm är för stor eftersom Leicester City uppenbarligen kan åka till Etihad och besegra Manchester City med 3–1 och toppa Premier League efter 25 omgångar.

Vecka efter vecka, månad efter månad har vi, media, fans och hela etablissemanget, väntat på att det roliga ska ta slut, att Leicester ska avslöjas och sjunka ned i tabellens mittenregion.
Men nu känns det som fler och fler börjar vänja sig vid tanken på att Leicester är en reell titelutmanare. Nu talar vi inte längre och fjärdeplatsen, vi talar om ligatiteln.
Det är hisnande att bara skriva den meningen.

Utifrån sin matchplan gjorde Leicester City en nästintill perfekt match.
Givetvis fick de det viktiga 1–0-målet tidigt i matchen när Robert Huth forcerade sig fram och tryckte in bollen via Martin Demichelis. Givetvis fick de spela sitt spel, sin match.
De sjönk hem djupt och var så disciplinerade. Den förre hockeytränaren Timo Lahtinen pratade ofta om att hans lag varit ”äckligt disicplinerade” och de adjektiven kan appliceras på Leicester. Varje spelare är medveten om vad som krävs, varje spelare utför sin uppgift till hundratio procent.

Ett gediget försvarsspel hade förstås inte räckt hela vägen till serieledning. Leicester har samtidigt matchvinnartyper som passar perfekt för laget och spelsättet.
För att konkretisera: Om Leciesters yttrar istället varit, låt oss säga, Marko Arnautovic och Xherdan Shaqiri hade de inte lett ligan. Dessa lirare är också matchvinnare, men de är inte den sortens spelare som är lojala nog att stå lågt på egen planhalva och bara täcka ytor.
Men Riyad Mahrez har funnit sig i att laget försvarar med ett 4-4-2-system där han måste sjunka ned i höjd med N’Golo Kanté och Daniel Drinkwater. Och när han får chansen att kontra kan han förnedra Martin Demichelis och dundra in 2–0 med fel fot som han gjorde idag i andra halvlek.
Om Leicesters anfallare istället varit en Sergio Agüero hade det inte heller fungerat. Han hade gjort mål i Leicester också, men han hade inte löpt och pressat defensivt i samma utsträckning som Jamie Vardy.
Leicester har helt enkelt perfekta matchvinnartyper för sitt spelsätt.

De har även, som jag skrivit tidigare, perfekta mittbackar i Robert Huth och Wes Morgan. De är inga ”spelande backar”, knappast. När Wes Morgan vid ett tillfälle i första halvlek hamnade i offensiv position slog han ut en enkel passning till inkast. Han framstod som en division 5-spelare.
Men låt dem stå i eget straffområde och rensa inlägg med hjälp av sin ytterbackar och sina box-to-box-mittfältare.
Då är de kapabla att stoppa ligans bästa anfallare. Inte en gång, utan i match efter match.

Leicester är i den där sköna ”zonen” där allt går deras väg. När Pablo Zabaleta blir fälld på linjen till straffområdet blir det bara frispark. När Shinji Okazaki är sist på bollen får Leicester en tveksam hörna som Robert Huth nickar in till 3–0. När Fernando nickar från nära håll så får Kasper Schmeichel bollen på sig.
Men Leicesters framgångar beror inte på ”tur”. Tur förtjänar man och de har jobbat hårdare än alla andra lag i ligan. Därför har de också fler marginaler med sig.

Nästa vecka åker Leicester till Emirates för att möta Arsenal.
Sedan väntar på pappret lite lättare matcher.
I höstas tyckte jag att deras spel var bättre lämpat för att möta bättre lag, men nu är vi i februari och nu vet vi att Leicesters spel är vägvinnande mot alla typer av motstånd.
13 matcher återstår. Leicester City toppar Premier League, nu sex poäng för Manchester City.
Kan det omöjliga bli möjligt?

Leicester återstående matcher:
Arsenal (b), Norwich (h), West Bromwich (h), Watford (b), Newcastle (h), Crystal Palace (b), Southampton (h), Sunderland (b), West Ham (h), Swansea (h), Manchester United (b), Everton (h), Chelsea (b).

Sagan bara rullar vidare. Nu har vi sagt i månad efter månad att Leicester ska falla ihop och att verkligheten ska komma ikapp dem. Men realismens alla lagar gäller inte denna säsong. Leicester fortsätter bara att skriva nya kapitel i en säsong som har utvecklats till en saga.
På tisdagskvällen blev det en ny, tung triumferande seger.
Liverpool, som har haft en del tur och marginaler med sig senaste veckorna, blev det senaste laget att falla för ”Foxes”. Jürgen Klopps gäng kom med den moralhöjande 5–4-segern från förrförra helgen i ryggen. De kom med en offensiv som levererade fem mål på Carrow Road, men här blev de mållösa.
Leicesters försvarspel är något utöver det vanliga. Vi kommer att komma in på Jamie Vardy och Riyad Mahrez senare, men i denna match studerade jag framför allt lagets defensiv. Länge var det ett ställningskrig där inget av lagen bjöd på något. Allra minst Leicester.
Det är helt enkelt en grannlaga uppgift att ens skapa målchanser mot detta gäng. De har en frontfyra med anfallsduon Jamie Vardy/Shinji Okazaki samt Riyad Mahrez/Marc Albrighton som jobbar stenhårt för att komma ned på rätt sida. Så fort de är runt eget straffområde centrerar de och litar på att mittbackarna tar hand om inläggen (vilket de oftast grejar). Åh, vad intressant det hade varit att få se hur Claudio Ranieri drillat det här laget för att få till den här vattentäta muren. Det här är italienskt, intelligent, taktiskt försvarsspel i engelsk tappning, med den brittiska energin i omställningarna. Den perfekta symbiosen? Ja, det är iallafall anledningen till att Leicester leder Premier League efter 24 omgångar.
De är så disciplinerade och riskminimerande. Vill man ha en ögonblicksbild av hur Leicester agerar kunde man studera Christian Fuchs, vänsterbacken, i en situation i andra halvlek vid ställningen 2-0. Han var felvänd, jagades i ryggen och hade möjligheten att spela hem bollen till Kasper Schmeichel. Men den tanken avfärdade Fuchs snabbt, för Leicester ledde med 2-0 och Leicester tar inga onödiga risker i sitt spel. Han vände utåt och lyfte ned bollen ned i korridoren. Och Leicester höll nollan igen. Det är ingen slump.
En spelare som inte fått så mycket uppmärksamhet tidigare under säsongen är Robert Huth, men den tyske backen har varit en klippa tidigare och han var ett monster i eget straffområde ikväll. Hur kunde Stoke släppa honom?

Minnesbilderna från matchen är förstås varken Robert Huth eller den lika förtroendeingivande, och underskattade, målvakten Kasper Schmeichel. Det var, förstås, Jamie Vardys drömmål till 1–0.
Anfallaren hamnade i en liten måltorka som varade i en månad, men nu har han hittat nätet igen.
1–0-målet var ett verk av en spelare som har återfunnit sitt självförtroende.
Riyad Mahrez vände bort en spelare på egen planhalva och slog en fantastisk långpassning (bara det var en världsklass-aktion). Jamie Vardy sprintade i djupet – det han gör allra bäst – och drog till på halvvolley. Bollen flög i en båge över en chanslös (och felplacerad) Simon Mignolet. Det var Vardys första mål utanför boxen denna säsong.
Jamie Vardy fyllde på med 2–0, lite mer slumpartat sedan Shinji Okazakis skott ändrat riktning och bollen hamnat framför fötterna på skyttekungen. Segern var säkrad för fotbolls-Europas sensationslag.
Var månne detta bära? Vi är trots allt inne i februari och med ett så här effektivt försvarsspel och matchvinnare a la Vardy/Mahrez går det inte att utesluta någonting.

***
Dagens man var annars Fraser Forster, Southamptons målvakt, som var omutlig mot Arsenal. Vilket lyft hans comeback blivit för Saints.

***
Manchester United svarade för tre fina mål och körde över Stoke med 3–0. United gjorde två mål i första halvlek på Old Trafford, vilket inte hör till vanligheterna.
Anthony Martial gjorde ett läckert mål (fantastiskt spel hela vägen) och serverade Wayne Rooney till 3–0.
Louis van Gaal är fortfarande pressad, men vad hade han gjort utan Martial?

Här tittar vi närmare på några spelaraffärer senaste veckan.

Lamine Koné, från Lorient till Sunderland
Pris: 5 miljoner pund.
Kommentar: Den reslige mittbacken är fostrad i Châteauroux och kom till Lorient 2010. En fysisk spelare som ger tyngd i eget straffområde.
Betydelse för laget: Sunderland har haft enorma bekymmer i försvaret senaste åren och köpet i somras av Younes Kaboul och Sebastián Coates har inte förändrat det. Koné är inget säkert kort, men har åtminstone en respektingivande fysik.
Tänkbar startelva med Lamine Koné:
Mannone – Jones, Koné, O’Shea, van Anholt – Johnson, Cattermole, M’Vila, Borini – Lens – Defoe.
Värvningsbetyg: 2/5.

Andros Townsend, från Tottenham till Newcastle
Pris: Ca 12 miljoner pund.
Kommentar: Townsend var het för ett par år sedan, men har stagnerat och varit långt från en startplats i Tottenham. Här bör han rimligen få en plattform att utvecklas i, en klubb som är i behov av unga, utvecklingsbara engelsmän. Det som talar emot Townsend är att hans spelintelligens aldrig har imponerat. Mognar han nu?
Betydelse för laget: Newcastle behöver det mesta, men det man framför allt behöver är engelska spelare. De behöver hitta tillbaka till en kärna av inhemska spelare och förhoppningsvis får Townsend ett lyft. Då kan han bli en nyttig förstärkning för ”Magpies”.
Tänkbar startelva med Andros Townsend:
Elliot – Janmaat, Coloccini, Mbemba, Dummett – Townsend, Shelvey, Tioté, Wijnaldum – Saivet, Pérez.
Värvningsbetyg: 1/5.

Emmanuel Adebayor, klubblös till Crystal Palace
Pris: Ingen övergångssumma.
Kommentar: Emmanuel Adebayor har varit klubblös sedan Tottenham och han bröt kontraktet i september. Nu tar han ny sats i med sitt tredje klubbyte på fyra år. Adebayor har en tendens att börja bra i sina klubbar så Crystal Palace får hoppas att historien återupprepar sig.
Betydelse för laget: Få lag i Premier League-historien har spelat lika vass offensiv fotboll – utan att ha en striker av klass. Det var uppenbart i somras att Palace var en bra anfallare från att etablera sig på topp åtta och det har visat sig i ligan att varken Connor Wickham, Dwight Gayle eller Marouane Chamakh är tillräckligt bra.
Tänkbar startelvan med Emmanuel Adebayor:
Hennessey – Ward, Dann, Hangeland, Souaré – Cabaye, McArthur – Zaha, Puncheon, Bolasie – Adebayor.
Värvningsbetyg: 3/5.

Daniel Amartey, från FC Köpenhamn till Leicester City
Pris: Ca 8 miljoner pund.
Kommentar: Den tidigare Djurgården-spelaren har till slut fått en flytt till en stor liga. Den har han förtjänat, Amartey har stor potential och det ska bli spännande att se hur han kan klara Premier League.
Betydelse för laget: Leicester har haft sanslös träffsäkerhet på transfermarknanden senaste åren. Har de sett något hos Amartey så är det goda nyheter för 21-åringen från Ghana. Leicester har behov av att bredda truppen på mittbackssidan och på defensivt mittfält så Amartey – som kan spela i båda positionerna – har stora chanser att få minuter som inhoppare.
Tänkbar startelvan med Daniel Amartey:
Schmeichel – Simpson, Huth, Morgan, Fuchs – Mahrez, Kanté, Amartey, Albrighton – Vardy, Okazaki.

Sam Byram, från Leeds till West Ham:
Pris: ca 4 miljoner pund.
Kommentar: Ytterbacken Sam Byram har varit en av de största löftena i Championship. Nu valde han West Ham framför Everton, kanske för att han inte ville konkurrera med Séamus Coleman i Everton, men också enligt egen utsago för att han ville ha Slaven Bilic som tränare. Med Carl Jenkinsons skada fick Byram hoppa in direkt mot Manchester City och övertygade.
Betydelse för laget: West Ham behöver en högerback då man ofta spelat mittförsvararen James Tomkins på kanten. En värvning både för nutid och framtid.
Tänkbar startelva med Sam Byram:
Adrián – Byram, Reid, Ogbonna, Cresswell – Song, Kouyaté, Noble – Payet, Valencia, Moses.
Värvningsbetyg: 3/5.

Övriga affärer:
Mauro Zarate, från West Ham till Fiorentina
Papy Djilobodji, från Chelsea till Werder Bremen
Anders Lindegaard, från West Bromwich till Preston (lån)
Victor Valdés, från Manchester United till Standard Liège (lån)
Steve Sidwell, från Stoke till Brighton (lån)
Shane Ferguson, från Newcastle till Millwall
Ramires, från Chelsea till Jiangsu Suning
Gerhard Tremmel, från Swansea till Werder Bremen (lån)
Sebastián Coates, från Sunderland till Sporting Lissabon (lån)
Giedrius Arlauskis, från Watford till Espanyol (lån)
Marius Adamonis, från FK Atlantas till Bournemouth (lån)

”Done deals”, ett inslag jag hade i bloggen under januarifönstret 2012 och 2013, gör comeback.
Här har jag samlat ihop de viktigaste spelarövergångarna som skett hittills i januari.

> Endast permanenta övergångar betygsätts.

Lewis Grabban, från Norwich till Bournemouth
Pris: 7 miljoner pund.
Kommentar: Jag var tveksam till att Lewis Grabban skulle bära ansvaret i Norwich i höst och jag är tveksam till att han kan växla upp i Bournemouth. För begränsad?
Betydelse för laget: Bournemouth har varit i akut behov av anfallsförstärkningar och det här köpet andas lite panik. Grabban gjorde ett mål under hösten (på sex matcher, varav tre från start). Han har visserligen lyckats i Bournemouth tidigare (22 mål på 43 matcher 2013/14), men räcker det i Premier League?
Tänkbar startelva med Lewis Grabban:
Boruc – Smith, Francis, Cook, Daniels – Ritchie, Surman, Arter, Stanislas, Afobe, Grabban.
Värvningsbetyg: 1/5.

Benik Afobe, från Wolverhampton till Bournemouth
Pris: 10 miljoner pund.
Kommentar: Benik Afobe fostrades i Arsenal, men lyckades aldrig slå sig in i a-laget. Istället blev det ideliga utlåningar till lägre divisioner. Genombrottet kom i Milton Keynes hösten 2014 satte 10 mål på 11 starter. Succén fortsatte efter övergången till Wolverhampton med 13 mål på 20 starter. Nu får 22-åringen chansen att testa sig i Premier League. Afobe påminner lite om Odion Ighalo med sin fysik och sin farlighet i djupled.
Betydelse för laget: Bournemouth drabbades av en blytung skada på Callum Wilson och laget skriker efter en spetsanfallare som kan leverera mål och sysselsätta en backlinje.
Tänkbar startelva med Afobe:
Boruc – Smith, Francis, Cook, Daniels – Ritchie, Arter, Surman, Stanislas – Afobe, King.
Värvningsbetyg: 3/5.

Juan Iturbe, från Roma till Bournemouth
Pris: Lån.
Kommentar: Juan Iturbe värvades till Porto från Cerro Porteño, men det var i Verona som genombrottet kom på lån 2013/14. Efter flytten till Roma har formen vacklat. Under hösten blev det bara tre starter i Serie A.
Betydelse för laget: Eddie Howe har fått igång Junior Stanislas, men Bournemouth behöver bredda och Iturbe kan möjligen ta fart i en ny miljö.
Tänkbar startelva med Iturbe:
Boruc – Smith, Francis, Cook, Daniels – Ritchie, Arter, Surman, Iturbe – Afobe, King.
Värvningsbetyg: –.

Demarai Gray, från Birmingham till Leciester
Pris: 3,7 miljoner pund.
Kommentar: Demarai Gray är en engelsk talang som debuterade i Birmingham som 17-åring. Den snabbe yttern påminner om Norwichs Nathan Redmond, en spelare han själv nämnt som inspirationskälla. Han har representerat Englands U18-, U19-, och U20-landslag.
Betydelse för laget: Leicesters värvningsarbete har varit ytterst pricksäkert senaste åren. Det här är ett köp för framtiden så Grays bidrag i vår blir nog begränsat. Men underskatta inte heller betydelsen av att klubben redan nu kan ha säkrat en arvtagare till Riyad Mahrez.
Tänkbar startelva med Gray:
Schmeichel – Simpson, Huth, Morgan, Fuchs – Mahrez, Kanté, Drinkwater, Gray – Vardy, Okazaki.
Värvningsbetyg: 2/5.

Jan Kirchhoff, från Bayern München till Sunderland
Pris: 1 miljon pund.
Kommentar: Mittbacken Kirchhoff debuterade i Bundesliga i november 2008, nyss fyllda 18 år. Då var han ansedd som en jättetalang och handplockades till Bayern München 2013. Han lyckades aldrig etablera sig hos de tyska mästarna och i sommar hade kontraktet gått ut.
Betydelse för laget: Sunderland har inte fått ordning på sitt försvar de senaste säsongerna och den nu 25-årige Kirchhoff blir en frälsare om han lyckas skapa trygghet i de bakre leden. Lite tysk disciplin och taktisk skolning kan göra gott hos Sunderland.
Tänkbar startelva med Kirchhoff:
Mannone – Jones, O’Shea, Kirchhoff, van Aanholt – Cattermole, M’Vila – Watmore, Johnson, Borini – Defoe.
Värvningsbetyg: 3/5.

Övriga affärer:
* Shani Tarashaj, från Grasshoppers till Everton. Sedan lånad tillbaka till Grasshoppers.
* Marko Grujic, från Röda Stjärnan till Liverpool. Sedan lånad tillbaka till Röda Stjärnan för resten av säsongen.

Fotnot 1: Hojta till om jag har missat nån övergång.

Fotnot 2: Framöver när det troligen sker fler och fler affärer kör vi ett sådant här uppsamlingsinlägg per kväll.

Hela hösten har vi tagit dem med en nypa salt.
Leicester leder ligan. So what, typ?
Det går inte längre. Leicester leder ligan efter 16 omgångar. Deras orealistiska dröm att nå en Champions League-biljett känns fullt rimlig.

Jag har varit en av pessimisterna, det ska erkännas.
Man har ju en del empiri att stödja sig emot när man tvivlar på att en uppstickare ska kunna slå sig in i toppen i Premier League.
Senaste åren har det alltid funnit ett skrällag på hösten som hotat toppklubbarnas hegemoni. Newcastle, West Bromwich, Southampton, West Ham, till och med Hull City under Phil Brown var uppe och bråkade i täten om vi går tillbaka några år.
Ingen av dem har hållit distansen ut. Ingen har kunnat slå sig in på topp fyra.
Så nu i höst när Leciester överträffat allas förväntningar så har jag varit snabb med att tona ned förhoppningarna om att få se sensationen bli ett faktum.
Men för varje vecka har Leicester klarat test efter test. För två veckor sedan konstaterade vi att Leicester gick in i en tuff period med idel svåra matcher på programmet. Min känsla var att laget skulle få bekänna färg, komma ned på jorden och att den där avlägsna drömmen skulle framstå som just en dröm.
Facit efter tre av dessa tuffa matcher: Sju poäng av nio möjliga.
Det är sanslöst imponerande.
Sky Sports konstaterade att Leicester, statistiskt, har 97 procents chans att sluta på topp fyra. Det var redan före matchen idag.
Alltmer talar för ett mirakel av sällan skådat slag i den moderna toppfotbollen.

Jag har trott att Leicesters brist på eget offensivt spel ska fälla laget i det långa loppet, men denna Premier League-säsong när kvalitén är lägre än tidigare (?), har Claudio Ranieris taktik fungerat perfekt.
Sitt lågt med ett disciplinerat positionsförsvar – och ställ om snabbt med hjälp av ligans bästa omställningsspelare.
Jamie Vardy nöjde sig med att gå mållös i en match. I den första halvleken tog han löpningen i exakt rätt ögonblick och stötte han in ett perfekt inspel från Riyad Mahrez.
Och Mahrez, ligans hetaste spelare i höst, underströk den tesen när han ordnade 2–0 i andra halvlek. Mahrez tog ned en crossboll, vrickade lite hit och dit med César Azpilicueta innan han skruvade in ett skott i bortre hörnet bakom en chanslös Thibaut Courtois.
När Marseille fick möjlighet att värva Riyad Mahrez i januari svarade presidenten Vincent Labrune: ”Ingen spelare i Leicester kan väl förstärka oss i Marseille?”.
Vi kan nog utgå att han ångrar sig nu.
Riyad Mahrez är den typen av värvning som kommer beskrivas som superfynd. Han kostade fem miljoner kronor. Samtidigt har offensiva spelare värvats för hundratals miljoner kronor utan att prestera en tiondel av vad Mahrez gjort i höst.
Men trots Mahrez uppvisning blev jag ”kär” i en annan spelare ikväll.

N’Golo Kanté köptes till Leicester från lilla Caen i franska ligan. Den här hösten har allt ljus fallit på den fantastiska duon Vardy och Mahrez. Men Kanté framstår mer och mer som en nästan lika viktig spelare.
Den lilla centrals mittfältaren kanske framstår som en ”mini Makelélé”, men han har ett större register än så. Visserligen är hans främsta egenskap hans bollvinnande – jag höll inte räkningen på hur många bollar han samlade upp ikväll. Men han har också en rörlighet och ett tvåvägsspel som gör honom till en box-to-box-mittfältare. 24-åringen är klok i passningsspelet, notera den yttersida han slår i upprinnelsen till 1–0-målet ikväll mot Chelsea.
Fullträffarna på transfermarknaden har lagt grunden till Leicesters succé.
N’Golo Kanté, köpt för cirka 80 miljoner kronor, är ett av säsongens fynd i fotbolls-Europa.

Jamie Vardys målsvit är över, men Leicester är tillbaka i toppen av Premier League.
Det var ett nytt kapitel i det som kan gå till historien som ”crazy season”.

Jag har inte sett Leicesters mangling av Swansea, men vi kan nog ana hur det såg ut på Liberty Stadium. Det pressade hemmalaget, som bara vunnit en ligamatch sedan 30 augusti (!), ägde bollen (59%). Leicester kontrade och gjorde det bättre än något annat lag i ligan den här hösten.
Riyad Mahrez började säsongen sensationellt, sedan dippade hans form något. Senaste veckorna har han varvat upp igen och idag blev det ett hattrick. Mahrez har varit höstens spelare i Premier League i mina ögon, tätt följd av Mesut Özil.
Jamie Vardy blev mållös så nu lär väl han gå in i en måltorka.
Eftersom jag inte sett fajten så får vi lämna Leicester tills vidare och gå över på det jag faktiskt sett.

Lördagen började med Stokes styrkebesked mot Manchester City på ett blåsigt Britannia. Med en frontfyra med Shaqiri, Afellay, Arnautovic och Bojan strimlade Stoke City sönder Manuel Pellegrinis defensiv.
Manchester City lider enormt av Vincent Kompanys skada. Det är en truism. Men Pellegrinis problem ökar exponentiellt när Martin Demichelis återigen är i katastrofal form. Demichelis var felplacerad vid båda Stokes mål (och i princip resten av första halvlek) och när Bacary Sagna inte klarade att markera Arnautovic blev det ödesdigert två gånger om.
Idag fungerade inte heller offensiven. Wilfried Bony blev för ofta felvänd och David Silva ser rostig ut efter sin långa frånvaro. Inte ens Kevin De Bruyne hittade några öppningar.
Stoke hade scoutat bra och identifierat Manchester Citys svaghet eftersom man ständigt matade sina offensiva spelare och testade Demichelis. Dagens män på Britannia: Xherdan Shaqiri (två magiska framspelningar) och Marko Arnautovic (två fina mål och ett stolpskott från hattrick).

Över till 16-matcherna där det ett tag såg ut som Leicester skulle rycka ensamt i tabelltoppen.
Sam Allardyce har ju fått fason på Sunderlands försvarsspel. Idag formerade han ett 5-4-1 borta mot Arsenal med Ola Toivonen som central mittfältare. Taktiken var lyckad (den underlättas med lojala löpare som Duncan Watmore) och hade Fabio Borini förvaltat sitt friläge i början av matchen hade Sunderland fått licens att bli än mer defensiva. Precis före paus kvitterade Sunderland efter självmål av Olivier Giroud, men i andra halvlek var Arsenal för starkt. Giroud fick ta revansch på sig själv genom att nicka in 2–1. Sunderland hade kvitteringschanser, Duncan Watmore brände ett friläge och Jermaine Lens sköt över när han fick bra skottläge i slutminuterna.
Arsenal har bara vunnit två av lagets sex senaste matcher, men jag tycker ändå att det finns anledning att se positivt på ligaracet för Gunnersfansen. Arsenal känns trots allt mest stabilt av de tippade topplagen. Nu är Aaron Ramsey tillbaka och han fick näta i slutminuterna. Theo Walcott hoppade in i slutet och han ger fler dimensioner.

På Old Trafford blev det en ny besvikelse för Louis van Gaal, denna gång hemma mot West Ham. Det här var sjätte 0-0-matchen för säsongen.
Jag tycker faktiskt att Manchester United var mer rakt och mer direkt än vi vant oss vid i höst, framför allt i första halvlek. Då försökte man ställa om snabbt och spelet var stundtals rätt trevlig att bevittna. Det snabbare hemmaspelet var naturligt eftersom Maraoune Fellaini placerades som tia bakom Anthony Martial och Fellaini är knappast spelaren som triangelspelar sig igenom ett lågt försvar.
I första halvlek hade West Ham de farligaste chanserna, två träffar i virket och ett Victor Moses-friläge som David De Gea räddade.
I andra halvlek blev det mer sidled eftersom West Ham sjönk längre och längre tillbaka. Manchester United skapade nog med chanser för att göra mål, men kanske är det så enkelt att kvaliteten saknas? Laget hade 21 avslut i matchen, bara ett var på mål. Jesse Lingard, Bastian Schweinsteiger, Juan Mata och Martial skulle förstås träffat mål när de fick sina lägen.
Spelmässigt var det återigen inte tillräckligt bra (efter den här hösten har nog många sänkt förväntningarna och kravbilden på vad ett Manchester United-lag ska prestera). Med det här torftiga spelet kommer det att bli en kamp för att klara topp fyra.

Premier League-säsongen 2015/16 är speciell. Inget lag har hittills varit tillräckligt bra för att vinna ligan. Inte ens Leicester.
Den jämna tabellen blev än jämnare idag. Tio poäng skiljer i skrivande stund från ettan ned till plats tio efter 15 omgångar.
Det är sensationellt.

Leicester klarade att bita sig kvar i toppen av Premier League tack vare 1–1 mot Manchester United i lördags.
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på ett av framgångsrecepten.

Leicester tog ledningen när Jamie Vardy sprang över hela planen och placerade in 1–0 bakom David De Gea.
Det målet symboliserade Leicesters spelidé. Det går snabbt när de ställer om och deras spelare är villiga att löpa mer offensivt jämfört med andra lag i ligan.
Det fanns en situation som jag fastnade för i andra halvlek. Den är från 66:e matchminuten och visar på svårigheten med att möta Leicester denna säsong. Manchester United dominerade bollinnehavet kraftigt på King Power Stadium i lördags, men hade svårt att hitta öppningar. Louis van Gaals filosofi bygger på riskminimerande possession-fotboll så det var helt i linje med hur laget agerat denna höst.
När de väl försökte gå till attack, när de väl spelade bollen framåt istället för i sidled – då höll det på att straffa sig eftersom de mötte ett lag med en utstuderad omställningsfotboll.
Se nedan.

Bollföraren Michael Carrick bestämmer sig för att försöka iscensätta en attack mot Leicesters straffområde eftersom Manchester United har folk på väg framåt.

Carrick spelar in den hotande passningen, där Wayne Rooney förstås skulle ha väggat tillbaka till en rättvänd Anthony Martial.

…men passningen bryts och nu har Leicester fyra spelare som är beredda att gå i direkt kontring.

Många Leicesterspelare på väg framåt, många Manchester United-spelare på fel sida om bollen.

Leicester har kontrat sig till en 3 vs 2-situation.

…som leder till inhopparen Leonardo Ulloas jätteläge.

Nu kommer det intressanta. David De Gea räddar Ulloas avslut med en fenomenal benparad.
Bollen studsar ut, United vinner andrabollsspelet och får i sin tur chansen att kontra. Notera matchuret.

Men United ges inte chansen att hamna i ett 3 vs 2-läge. Leicesters backlinje är som så ofta samlad. Dessutom finns en av de defensiva mittfältarna i jämnhöjd med bollföraren.

Det som framstod som ett bra omställningsläge mynnar ut i ett 2 vs 4-läge där Manchester United inte fullföljer attacken.

Slutsats
Leicesters kontringsspel har varit en av framgångsfaktorerna i höst. Claudio Ranieri förfogar över snabba spelare som Jamie Vardy, Riyad Mahrez, Marc Albrighton – spelare som passar utmärkt för spelfilosofin. Dessutom är Leicester disciplinerat i sina defensiva omställningar, vilket vi kan se i bildserien ovan. Leicester sårar sina motståndare med sylvassa kontringar – men är inte lika frikostiga när det kommer till att själva öppna sig bakåt.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se

Hur länge håller sagan Leicester i sig?
Åtminstone en vecka till.
Oavgjort i lördagens ”seriefinal” innebär tappad ligaledning, men förlustsviten håller i sig och lagets målkung har nu skrivit historia.

Det mesta av försnacket handlade om Jamie Vardy, 28. Anfallaren har gjort en kometresa bara genom att ta sig till Premier League. Nu hade han chansen att sätta nytt Premier League-rekord genom att näta i sin elfte raka match.
För mig var det dock mer intressant att fokusera på laget Leicester, den sensationella ligaledaren.
Hur skulle de ta sig an den här matchen? Skulle de understryka att de var ett  Var det nu det roliga skulle ta slut?

Claudio Ranieri skickade som väntat ut ett 4-4-2 med Shinji Okazaki som släpande anfallare. Mer förvånande var att Louis van Gaal formerade ett 3-4-1-2 där Paddy McNair fick plats i backlinjen.
Jag trodde att holländaren hade lagt experimentet med trebackslinjen i arkivet, men nu hade han skadeproblem och uppenbarligen var han skraj att lämna sina mittbackar två mot två mot ligans mest fruktade målgörare.

Att Manchester United skulle äga bollinnehavet var givet. Det finns inget lag i ligan som spelar mer possession-baserat och det finns inget lag i ligan som spelar mer kontringsbaserat än Leicester. Så vi fick se en ligaledare som backade hem med tio man på rätt sida om bollen – på hemmaplan – och var tryggt i att United skulle bjuda dem på kontringsmöjligheter.
Och när det väl dök upp högg kobran som nyligen arbetade i fabriken. Jamie Vardy sprang, Christan Fuchs slog en perfekt passning och David De Gea misstajmade en utrusning (jag anser alltid att det är ett målvaktsmisstag när man kommer ut i den typen av lägen, hade De Gea stannat på linjen hade Vardy knappast kunnat göra mål ur den vinkeln).
Leicesters 1–0 symboliserade skillnaden mellan lagen. Claudio Ranieris främsta anfallsvapen är snabba omställningar. Louis van Gaal har inget som helst intresse av att använda direkta omställningar.

Jag blev inte överdrivet imponerad av laget Leicester i första halvlek, men lagets nyckelspelare i höst var på spelhumör. Riyad Mahrez var planens bästa spelare första halvtimmen. Hans väggspel med Okazaki och hans flip-flap-fint var halvlekens behållning.
Manchester United slarvade enormt mycket före paus. Wayne Rooney hade knappt ett rätt och hans formsvacka ser inte ut att ha något slut. Nog för att han har tappat kvickheten, men nu saknar han både touch och passningskvalitet. Högerbacken Darmian, idag wing-back, har gått rakt ned i källaren efter en lovande inledning i Premier League. Italienaren ser ut att vara helt dränerad på självförtroende.

Trots att de inte fått till det fick United in en kvittering före paus genom Bastian Schweinsteiger som nickade in 1–1, otagbart för Kasper Schmeichel.
I andra halvlek var det Manchester United som försökte skapa medan Leicester såg ut att vara belåtet med en poäng. Problemet för gästerna var att kvaliteten inte räckte för att öppna ett hårt arbetande hemmalag.  Trots runt 65 procent i bollinnehav och stora perioder av matchen förlagda på offensiv planhalva blev det bara två skott på mål under 90 minuter. Däremot slog man 589 passningar mot Leicesters 266.
Nu blev det 1–1. Inhopparen Leonardo Ulloa hade den bästa möjligheten att avgöra för Leicester, Bastian Schweinsteiger kom närmast för United med en ny nick.

För Leicester var det en bra dag. Stämningen på King Power Stadium var fantastisk med fans som knappt tror att det är sant när de studerar tabellen. Jamie Vardy fick skriva historia. Och framför allt klarade Leicester att bibehålla sin framgångsvåg.
Det är ju många som tror att det roliga tar slut nu när laget går in i en tuff vinterperiod med idel tuffa matcher. Jag tror också det. Det här ultradefensiva spelet, idén om att nästan uteslutande kontra, borde inte hålla i längden. Leicester leder ligan för att inget av de tippade topplagen visat mästarform. Med en gnutta fart och kvalitet hade Manchester United öppnat Leicester på samma sätt som Arsenal gjorde på den här arenan i september (5–2).
För oss som älskar spänning och ovisshet är det fantastiskt att ”sagan Leicester” lever vidare, men det understyrker att Premier Leagues högstanivå är svagare än tidigare.
För Manchester United fortsätter frågorna att hopa sig.
Är Wayne Rooney en man för startelvan?
Är det så här trögt och tempofattigt Louis van Gaal vill spela resten av säsongen?

Sagan fortsätter. I andra halvlek igår såg det ut som Leicester skulle gå på sin första nit i årets Premier League. Aston Villa hade chockat det formstarka hemmalaget och ledde med 2–0 sedan Jack Grealish vridit in det första målet med en fin höger och Carles Gil curlat in det andra med en ännu mer svårbemästrad vänster.
Men Leicester surfar fram på en framgångsvåg just nu och då är ingenting omöjligt, inget underläge för jobbigt att vända på.
Ritchie De Laet styrde in 1–2 (domaren Mike Dean tog hjälp av målkameran, tveksamt om den bollen dömts in annars) och sedan var det bara en tidsfråga innan kvitteringen skulle komma.
Jamie Vardy har inlett säsongen strålande. Ni minns säkert hur han charmade oss förra hösten, framför allt i 5–3-segern över Manchester United. Sedan hade han en tyngre period och var inte helt ordinarie som striker under hösten/vintern när spelet hackade. Nu har han kommit in i säsongen med ny entusiasm och engelsmannen är en sådan energispelare som kanaliserar energin från läktarna, den typen som fansen älskar.

Spelaren som står i centrum är dock en annan offensiv pjäs. Riyad Mahrez värvades till Leicester i januari 2014. Så sent som säsongen 2013/14 spelade den nu 24-årige Mahrez i franska andraligan för Le Havre. Algeriet var en trevlig bekantskap i VM förra sommaren. Mahrez spelade bara en av matcherna, den mot Belgien.
Under debutåret i Premier League visade han lovande tendenser. Det fanns matcher då han verkligen gjorde avtryck, men också tillfällen då han föll bort i matcherna.
I inledningen av den här säsongen har Riyad Mahrez glänst i match efter match. Han var nominerad till priset som månadens spelare i augusti och även om han fick se sig slagen av André Ayew den gången har han ett case på gång för att övervägas även denna månad.
Mahrez var briljant igår för Leicester. Efteråt var han självkritisk och påpekade att han tappade bollen vid Aston Villas 0–2-mål, och det må så vara, men minnet av den här matchen blir hans sätt att ständigt skapa oro i motståndarförsvaret. 24-åringen från Sarcelles i Frankrike är inte vindsnabb, men han har sådan elegans och kroppskontroll i förflyttningarna att knappt går att få stopp på. Killen är hal som en ål och en skottfint igår fick tre Villa-spelare att kasta sig hejdlöst (förgäves förstås).
Passningen vid det avgörande målet innickat av Nathan Dyer var läcker, men jag gillade ännu mer sättet han skapade 2–2-målet på. Mahrez tog bollen, vandrade förbi ett par Aston Villa-spelare och lade fram bollen till Daniel Drinkwater som serverade Vardy. Det – att skapa mål från ”ingenting” även om det inte alltid syns i statistiken via mål och assist – kännetecknar stora spelare.
Riyad Mahrez är ligans just nu hetaste spelare och det blir intressant att se vart hans karriär tar vägen nu. Fortsätter den uppåt eller är det en tillfällig formtopp?
I augusti skrev han under ett nytt fyraårskontrakt med Leicester så den klubb som vill köpa den flyfotade yttermittfältaren kommer att få hosta upp rejält i dagens marknad.
När det gäller Leicesters succé så är min gissning fortfarande, trots superstarten, att laget kommer komma ned på jorden, förr eller senare. Jag var inte alls imponerad av det jag såg i hemmamötet med Tottenham (1–1) och det vore förvånande om laget fortsätter att undvika nederlag. Det var nära mot Spurs, det var nära mot Bournemouth då Vardy kvitterade på straff i 86:e minuten, det var nära igår.
Tills vidare njuter vi av en underdog som flyger fram och överraskar positivt och av en Riyad Mahrez som vinner fler och fler beundrare.

CRYSTAL PALACE
In
Yohan Cabaye – PSG, £13m
Connor Wickham – Sunderland, £9m
Alex McCarthy – QPR, £3.5m
Bakary Sako – Wolves, Free
Patrick Bamford – Chelsea, Loan
Out
Glenn Murray – Bournemouth, £4m
Barry Bannan – Sheffield Wednesday, undisclosed
Adlene Guediora – Watford, Undisclosed
Jack Hunt – Sheffield Wednesday, Loan
Shola Ameobi – Released
Lewis Price – Sheffield Wednesday, Free
Owen Garvan – Released
Peter Ramage – Released
Stephen Dobbie – Bolton, Free
Jerome Thomas – Released
Kyle De Silva – Notts County, Free
Hiram Boateng – Plymouth, Loan
Ryan Inniss – Port Vale, Loan
Jerome Binnom-Williams – Burton, Loan
Christian Scales – Crawley, Loan
Kommentar: Crystal Palace har inte tappat någon spelare som klubben ville behålla. Personligen är jag förvånad över att man var beredd att släppa Glenn Murray med tanke på dennes finfina vår. Men om nu Alan Pardew har gjort den bedömningen att Murray inte behövs så köper jag det. Palaces köp av Yohan Cabaye var en referenspunkt i klubbens historia. Det markerade att man tagit sig upp på en ny nivå, en nivå där man kan attrahera stora namn som inte har passerat sitt bäst-före-datum. Connor Wickham är jag inte överförtjust i, och 22-åringen har en del att bevisa. De övriga tillskotten är högintressanta. Alex McCarthy är en kompetent målvakt, Patrick Bamford är en talang som vann skytteligan i Championship förra året och Bakary Sako har inlett säsongen succéartat. Det enda jag saknar för toppbetyg är att Palace hade löst en striker av hög klass (dit räknar jag inte Wickham). Nu finns risk att de tvingas lita till att mittfältet levererar målen.
Betyg på silly season: 4/5.

EVERTON
In
Ramiro Funes Mori – River Plate, £9.5m
Gerard Deulofeu – Barcelona, £4.25m
David Henen – Olympiakos, £0.2m
Tom Cleverley – Manchester United, Free
Mason Holgate – Barnsley, Undisclosed
Aaron Lennon – Tottenham, Undisclosed
Out
Chris Long – Burnley, £1m
Sylvain Distin – Bournemouth, Free
Luke Garbutt – Fulham, Loan
Francisco Junior – Wigan, Loan
Jonjoe Kenny – Wigan, Loan
Antolin Alcaraz – Released
George Green – Oldham, Free
John Lundstram – Oxford, Free
Kommentar: Everton lyckades hålla kvar John Stones och det kan betecknas som den viktigaste affären för klubbens del. Där satte Everton ned foten och visade att man inte alltid måste vara en ”selling-club”. Värvningarna har varit rätt förutsägbara, Tom Cleverley (skadad nu), Gerard Deulofeu (stor potential som matchvinnare) och Aaron Lennon (bidrog med fart under sitt lån i våras). Mittbacken Ramiro Funes Mori från River Plate var ett välkommet tillskott till en lagdel som kändes tunn då både Sylvain Distin och Antolin Alcaraz lämnat. Fansen har i sommar protesterat mot ägaren Bill Kenwright som hållit hårt i plånboken och inte hittat någon extern investerare. Everton behöver även detta år lita till att de unga spelarna levererar, bland andra Brendan Galloway som startat tre ligamatcher hittills.
Betyg på silly season: 2/5.

LEICESTER
In
Shinji Okazaki – Mainz, £7.5m
Yohan Benalouane – Atalanta, £5.6m
N’Golo Kanté – Caen, £5.6m
Gökhan Inler – Napoli, £5m
Robert Huth – Stoke, £3m
Nathan Dyer – Swansea City, Loan
Christian Fuchs – Schalke, Free
Out
David Nugent – Middlesbrough, £4m
Chris Wood – Leeds, £2.5m
Paul Konchesky – QPR, Loan
Paul Gallagher – Preston, Free
Matthew Upson – MK Dons, Free
Tom Hopper – Scunthorpe, Free
Adam Smith – Northampton, Free
Kieran Kennedy – Motherwell, Free
Estéban Cambiasso – Olympiakos, Free
Liam Moore – Bristol City, Loan
Ben Hamer – Bristol City, Loan
Ryan Watson – Northampton, Loan
Jacob Blyth – Cambridge, Loan
Callum Elder – Peterborough, Loan
Jak McCourt – Port Vale, Loan
Simonas Stankevicius – Oldham, Loan
Kommentar: Förlusten av Estéban Cambiasso kändes som ett blytungt avbräck för Leicester. Men hittills har laget klarat sig förvånansvärt bra utan den argentinske mittfältaren som var så betydelsefull under våren. Claudio Ranieri har ersatt Cambiasso med N’Golo Kanté och Gökhan Inler, vettiga värvningar. Christian Fuchs ger rutin och en vass vänsterfot medan Shinji Okazaki är en nyttig, löpvillig anfallare som redan tillfört laget djupledsspel. Deadline day-lånet av Nathan Dyer gillade jag. Även om högerkanten i nuläget ockuperas av Riyad Mahrez är det nog så viktigt för klubbar som Leicester att ha bredd i sådana positioner. Nathan Dyer var överflödig i Swansea, men här kommer han bidra med speed.
Betyg på silly season: 3/5.

LIVERPOOL
In
Christian Benteke – Aston Villa, £32.5m
Roberto Firmino – Hoffenheim, £29m
Nathaniel Clyne – Southampton, £12.5m
Joe Gomez, Charlton, £3.5m
Allan – Internacional, £0.5m
James Milner – Manchester City, Free
Danny Ings – Burnley, Tribunal
Adam Bogdan – Bolton, Free
Taiwo Awoniyi – Imperial Academy, Undisclosed
Out
Raheem Sterling – Man City, £49m
Fabio Borini – Sunderland, £9.75m
Iago Aspas – Sevilla, £4.3m
Rickie Lambert – West Brom, £3m
Sebastian Coates – Sunderland, £2m
Glen Johnson – Stoke, Free
Steven Gerrard – LA Galaxy, Free
Lazar Markovic – Fenerbahce, Loan
Andre Wisdom – Norwich, Loan
Lloyd Jones – Blackpool, Loan
Jordan Williams – Swindon, Loan
Kevin Stewart – Swindon, Loan
Brad Jones – Bradford City, Free
Javi Manquillo – Atletico Madrid, Loan terminated
Danny Ward – Aberdeen, Loan
Sheyi Ojo – Wolves, Loan
Lawrence Vigouroux – Swindon, Loan
Ryan McLaughlin – Aberdeen, Loan
Joe Maguire – Leyton Orient, Loan
Sergi Canos – Brentford, Loan
Taiwo Awoniyi – FSV Frankfurt, Loan
Tiago Ilori, Aston Villa, Loan
Mario Balotelli, Milan, Loan
Kommentar: Liverpool har tappat Raheem Sterling och Steven Gerrard. Sterling symboliserade framtiden och potential, Gerrard var kulturbäraren som på många sätt är oersättlig i rollen som ikon och härförare. Brendan Rodgers och transferkommittén har värvat friskt i sommar och flera köp känns intressanta. Christian Benteke är en anfallare som både kan göra mål och sysselsätta en backlinje. Roberto Firmino kan spela på alla positioner där framme, men kan behöva tid att anpassa sig. James Milner har inte dominerat ännu, men som Bosmanvärvning var han ett kap. En lojal krigare som är beredd att springa genom väggar för att vinna. På ytterbacken, problemområden senaste åren, har Liverpool förstärkt med Nathaniel Clyne och Joe Gomez. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att värvningarna är bra, men att Liverpool återigen tappat en bärande spelare (Suárez förra året, nu Sterling). Jag hade velat se en mittback av hög klass för högre betyg.
Betyg på silly season: 3/5.