Mötet mellan Leicester och Tottenham var intressant på flera sätt. Inte bara för att Leicester öppnat med två raka vinster utan även för det sprakat om offensiva spelare som Riyad Mahrez och Shinji Okazaki. Andy Dunn gick så långt som att kalla Leicester ”one of the most exciting teams in the league”.
Samtidigt är vi ju nyfikna på att se om Mauricio Pochettinos Tottenham kan ta ett kliv framåt denna säsong, inte minst nu efter en stapplande inledning i ligan. På förhand såg det här ut att bli en riktigt spännande och kittlande uppgörelse.
Sedan började matchen. Och då är ni ursäktade om ni slumrade till hemma i soffan.

Leicester inledde piggt, men efter några få minuter så blev det tydligt att Claudio Ranieris matchplan var att stänga till butiken och sedan straffa gästerna med snabba omställningar. Det var ett extremt lågt och tätt Leicester vi fick se. Okej, om det varit borta mot Manchester City, men det här var hemma mot Tottenham efter två raka segrar.
Det var som om Ranieri tagit catenaccion i England.
Leicester sjönk ned en bit på egen planhalva med samtliga tio utespelare. Det var två raka fyror och Shinji Okazaki och Jamie Vardy som fick jaga som vinthundar där framme. Tottenham hade drygt 70 procent i bollinnehavet. Det kanske framstod som trögt och tempofattigt när Spurs spelade bollen i sidled och letade öppningar, men faktum är att det är svårt att öppna ett lag som spelar så disciplinerat som Leicester gjorde idag.

Av de italienska tränarna som dykt upp i Premier League tidigare har ingen, mig veterligen ställt ut ett lika defensivt lag. Roberto Mancini använde visserligen hängslen och livrem i sina första derbyn mot Manchester United, men inte ens Roberto Di Matteo har praktiserat en så här extremdefensiv i ligaspelet.
Personligen älskar jag väl utfört försvarsspel så jag kunde njuta, men eftersom jag samtidigt hade ett öga på Sunderland–Swansea gissar jag att fler hade haft glädje av den svängiga, händelserika matchen.

Nu fick vi i och för sig en sevärd avslutning på matchen på King Power Stadium. Dele Alli, 19 år, nickade in 0–1, hans första Premier League-mål. Sedan dröjde det bara 15 sekunder innan Riyad Mahrez – ligans hetaste spelare – fick ett en mot en-läge med Jan Vertonghen. Mahrez vek in och skruvade in 1–1 i bortre hörnet. Hans stenhårda inlägg i slutminuterna som landade på Wes Morgans panna höll lika hög klass. Där kunde Tottenham ha snuvats på alla tre poängen.

***
Harry Kane ser fortsatt rostig ut, men Tottenham kan glädja sig åt att Toby Alderweireld redan blivit en förstärkning i backlinjen. Medan de övriga tre, Ben Davies, Jan Vertonghen och Kyle Walker såg lite darriga ut agerade Alderweireld förtroendeingivande.

***
Dagens största förlorare? Förutom Aaron Cresswell, som bjöd på Bournemouths två första mål idag, var det nog skrivaren av dessa rader.
Jag bytte nämligen ut Callum Wilson, dagens tremålsskytt, i Premier Manager igår.

Chelsea vacklar, men de övriga tippade topplagen har redan fått upp farten.
Manchester City imponerar story med 6–0 på två matcher. Liverpool och Manchester United har inte sprakat spelmässigt, men två 1–0-segrar vardera är ändå starkt i inledningen av en liga. Det har förresten bara hänt två gånger på nio år att Manchester United har startat med två raka segrar.
Topp 6 har ni så bra koll på ändå så jag tänkte dela med mig av lite tankar kring några andra klubbar jag synade i omgång 2. Här kommer några slutsatser om dessa

Reece Oxford nere på jorden igen
Premiäromgångens absolut bästa story var den om West Hams Reece Oxford. 16-åringen var en bomb i Slaven Bilics startelva. Inte nog med det. Pojkspolingen tog plats i den defensiva mittfältsrollen och smälte in så bra att han neutraliserade superstjänor som Mesut Özil och Santi Cazorla. Det var fantastiskt att se och Reece Oxford hyllades med rätta för den insatsen.
I lördags fick han fortsatt förtroende i startelvan, men då såg vi också att Oxford har en bit kvar innan han är ordinarie i West Ham. Reece Oxford kändes stundtals vilsen mot ett piggt, rappt Leicester och slog bort ett par enkla bollar i inledningen av matchen. I paus byttes han ut av Slaven Bilic och ersattes av sommarförvärvet Pedro Obiang.
Det är förstås helt naturligt att det kommer en reaktion för en så ung spelare; Reece Oxford kommer precis som alla spelare att vara upp och ned närmaste åren. Men då är det också min uppgift att delge en annan bild än den jag och brittisk press målade upp efter premiärhelgen. Framför allt eftersom matchen inte tv-sändes i det ordinarie utbudet.
Det skulle förvåna mig om inte Pedro Obiang startade nästa match för West Ham.

Leicesters offensiv imponerar
Vi stannar vid mötet West Ham-Leicester. Jag tippade ju att Leicester skulle få kriga runt och under nedflyttningsstrecket, men hittills ser det oförskämt bra ut för Claudio Ranieri. Leicester tappade mittfältsstrategen Estéban Cambiasso, men i övrigt har man fått behålla stommen. Ranieri använde 3-4-3-systemet som Nigel Pearson snickrade ihop i våras i träningsmatcherna, men nu är det ett rakt 4-4-2-system med Jamie Vardy och Shinji Okazaki som anfallare.
Den duon sprang sönder West Hams försvar i lördags, samma backlinje som agerade felfritt på Emirates. Jamie Vardy känner vi som en uppskruvad Duracell-kanin som kan springa oavbrutet 90 minuter plus tillägg. Shinji Okazaki är stöpt i samma format. Ständigt villig att gå i djupled och pressa motståndarbackar. Samtidigt är lagets yttermittfältare i superform. Marc Albrightons väg från frysboxen till hetluften är glädjande medan Riyad Mahrez nu fått visa vilken begåvad spelare han är.
Med Gökhan Inler på ingång som Cambiasso-ersättare ser det lovande ut för Leicester.

Hedersam förlust för väldrillat Bournemouth
Eddie Howes gäng har noll poäng efter två matcher. I premiären spelade de bitvis småtrevligt, men föll hemma mot Aston Villa (0–1). Igår blev de bortdömda på Anfield och åkte återigen på en 0–1-förlust. Först dömde huvuddomaren bort Tommy Elphicks nickmål sedan Dejan Lovren teatraliskt spelat över (vissa skulle kalla det ”rutinerat”). Sedan blundade linjedomaren för att offsidestående Coutinho påverkade spelet och friade när Christian Benteke stötte in segermålet för Liverpool.
Det är sånt man får räkna med när man går upp mot ”the big boys”.
Jag gillar Bournemouths filosofi om att spela fotboll. Klubben har liknande värderingar som Swansea hade när de klev upp i Premier League. De överger inte sina värderingar.
Bournemouth är väldrillat defensivt. Backlinjen med Simon Francis, Tommy Elphick, Steve Cook och Charlie Daniels spelar enkelt och resolut, ungefär som Burnleys försvar ifjol. Det som är oroväckande är att laget hittills inte skapat så många klara målchanser på två matcher. Trots att Aston Villa hemma var beskedligt motstånd och trots att man har Andrew Surmans fina passningsfot på mitten och löpvillige Callum Wilson där framme. Max Gradel debuterade igår på vänstermittfältet utan att imponera överdrivet mycket. Jag är inte heller imponerad av Joshua King hittills.
Jag hoppas att hedersamma förluster inte blir ett tema för Bournemouth. Lagets schema närmaste tiden är: West Ham (b), Leicester (h), Norwich (b), Sunderland (h), Stoke (b), Watford (h). Det gäller att Eddie Howe hittar vinnarreceptet – fort.

Flores har snabbt fått ordning på Watford
Watford shoppade i stort sett en ny startelva inför årets säsong. På kort tid har nye tränaren Quique Sanchez Flores fått ordning på laget.
I premiären blev det 2–2 borta mot Everton och i helgen 0–0 hemma mot West Bromwich. Resultatet speglar dock inte matchbilden, Watford var dominant i matchen och borde ha gjort ett par mål. Troy Deeney har inte hittat rätt ännu, men det är bara en tidsfråga. Anfallspartnern Odion Ighalo ser superb ut. Stark, företagsam och irrationell. Ighalo kan absolut göra plus tio mål denna säsong om han får vara skadefri.
Jag måste även säga att Jurado ser vass ut. Ingen människa kan någonsin ha tvivlat på spanjorens skicklighet, den är i klass med de allra bästa, men jag var inte säker på att 29-åringen hade motivationen kvar efter tre år i Ryssland. Men Jurado var en av första halvlekens bästa spelare och hans spetskompetens kan bli guld värd för Watford.
Högerbacken Nyom är en trevlig bekantskap. Stark och svårpasserad; påminner lite om gamle Arsenalförsvararen Lauren.
Watford blir ingen slagpåse i Premier League med så många meriterade spelare, men precis som Bournemouth behöver man bli mer kompromisslöst på sista tredjedelen.

Sommaren har innefattat svarta rubriker och ett avsked för succétränaren Nigel Pearson.
Leicester känns som ett osäkert kort inför Premier League-starten.

Förra säsongen:
Premier League: 14.
FA-cupen: Femte omgången.
Ligacupen: Andra omgången.

Sällan har Premier League upplevt en mer dramatikfattig avslutning än i våras. Chelsea sprang i väg med ligan i ett rätt tidigt skede och varken slaget om fjärdeplatsen eller kriget kring nedflyttningsstrecket blev någon nagelbitare.
Leicester Citys ofattbara uppryckning under våren, den totala scenförändringen, var därför lite av vårens snackis i ligan.
På annandagen, efter 18 spelade omgångar, låg Leicester sist i ligan med tio poäng. Laget var fem poäng bakom nästjumbon Burnley.
Efter 30 spelade omgångar låg man fortfarande sist i Premier League. Med 19 poäng hade laget sju poäng upp till Sunderland ovanför strecket. Läget såg tämligen hopplöst ut.
Men istället för att sparka kontroversielle tränaren Nigel Pearson visade klubbledningen förtroende för engelsmannen. Och plötsligt vände det.
Det började med en högdramatisk seger i slutminuterna hemma mot West Ham där Andy King satte 2–1 i 86:e minuten den 4 april. Sedan gick Leicester som tåget. Sista åtta omgångarna förlorade man bara en match, hemma mot mästarna Chelsea, en tillställning där Leicester långa perioder var det bättre laget.
Leicester hade visserligen spelat lovande fotboll under hösten, men en orsak till lyftet var Nigel Pearsons drag att formera ett 3-4-3-system. Plötsligt fick han se forne talangen Marc Albrighton glänsa i en wingback-roll, plötsligt fick orörliga mittbackskylskåp som Wes Morgan och Marcin Wasilewski det understöd de behövde mot rappa PL-strikers.
Leicester räddade till slut sig kvar i ligan med marginal och Nigel Pearson hyllades med rätta.
Nytt kontrakt var en dröm för King Power-ägarnas projekt, men det blev inte någon harmonisk sommar.
Efter en pinsam incident på en pr-turné efter säsongen där tre spelare fällde rasistiska uttalanden i en sexvideo stormade det igen runt Leicester. Att en av dessa spelare var son till Nigel Pearson var förstås pikant för managern. Han fick gå när han och ägarna hade olika syn på händelsen.
Så Leicester fick iallafall ge sig ut på tränarjakt.
Valet föll på en outsider. Claudio Ranieri gör comeback i Premier League efter elva år.
Italienaren var ett stort tränarnamn då han ledde Chelsea i början av 2000-talet, men hans senaste uppdrag har inte slutat väl.
Fansen är skeptiska till 63-åringen och han har en del att bevisa. Ranieri har flaggat för att han vill spela en mer passningsorienterad fotboll och där ringer förstås varningsklockor. Framför allt då laget tappat sin mest passningsskicklige spelare. Estéban Cambiasso var Leicesters viktigaste kugge den gångna säsongen och hans val att lämna som Bosman svider. Där måste Leicester hitta en ersättare då varken Danny Drinkwater eller Andy King kan göra det argentinaren gjorde (Matty James är dessutom skadad till nyår). Leicester har lagt ett ambitiöst bud på chilenaren Charles Aránguiz och det vore en drömvärvning, men mittfältaren verkar vilja flytta till Bayer Leverkusen. Ranieri har en månad på sig att hitta en ny Cambiasso och det kommer inte bli lätt.

Leicester har gjort ett par intressanta värvningar. Robert Huth, som lånades under våren, har köpts loss och det var en förutsättning för att försvaret ska kunna fortsätta agera tryggt. Shinji Okazaki har hämtats från Mainz och har kapacitet att bli en bra PL-spelare. Christian Fuchs ansluter också från Bundesliga, från Schalke. Vänsterbacken kan möjligen användas till vänster i en trebackslinje om Ranieri väljer att använda det systemet då Jeffrey Schlupp valde att stanna.
Leicester måste vara ett organiserat, lojalt lag även denna säsong om man ska nå resultat. Jamie Vardy var en av ligans hårdast arbetande spelare ifjol. Vardy är ett yrväder som kan användas både på kanten och centralt. Leonardo Ulloa måste undvika den utdragna måltorkan han drabbades av under debutåret i PL. Leicester har lagt bud på Charlie Austin så Ranieri verkar angeläget om att förstärka offensivt.
Det allra viktigaste är dock att hitta en central mittfältare av klass.
Även med den värvningen kan Leicester, som många andra klubbar, drabbas av ”andrasäsongssyndromet” och tvingas kriga för kontraktet denna säsong. Claudio Ranieri toppar en del listor över vilken tränare som först ska få sparken.
Trots att Leicester visade sånt tålamod med Nigel Pearson ifjol blir jag förvånad om Ranieri är kvar när säsongen är slut.

Tänkbar startelva:
Schmeichel – Morgan, Huth, Fuchs – Albrighton, Drinkwater, King, Schlupp – Mahrez, Vardy, Okazaki.
Nyckelspelare: Robert Huth.
Håll ögonen på: Riyad Mahrez.

Nyförärv
Robert Huth – Stoke, £3m
Shinji Okazaki – Mainz, £7.5m
Christian Fuchs – Schalke, Free

Förluster
Ben Hamer – Nottingham Forest, Loan
Paul Gallagher – Preston, Free
Chris Wood – Leeds, Undisclosed
Tom Hopper – Scunthorpe, Free
Adam Smith – Northampton, Free
Kieran Kennedy – Motherwell, Free

Svårslaget rekord
Två minuter och 56 sekunder. Så lång tid tog det för Southamptons Sadio Mané att göra hattrick i lördags mot Aston Villa. Det borde inte vara möjligt, men Sadio Mané gjorde det.
Låt gå för att Aston Villas försvar var pinsamt, att spelare föll ihop som korthus framför Shay Given, att två av målen gjordes i öppet mål. Men ändå.
Tre mål på två minuter och 56 sekunder är förstås Premier League-rekord. Sadio Mané raderar ut Robbie Fowlers 21 år gamla notering från ett möte mot Arsenal (fyra minuter och 33 sekunder).
Sadio Mané har varit Southamptons mest undervärderade spelare denna säsong. Medan Morgan Schneiderlin, Dusan Tadic och Graziano Pellè fick alla rubriker i höstas har Sadio Manés form varit jämn. När Tadic och Pellè tappade formen var det Mané som stundtals bar offensiven. Det är en stor bidragande orsak till att Southampton parkerar på en finfin sjundeplats, bara två poäng bakom femman Liverpool.
För Aston Villa, som redan klarat kontraktet, betydde inte storförlusten särskilt mycket mer än stukat självförtroende inför FA-cupfinalen 30 maj. Det är illa nog.

Gerrards farväl väcker frågetecken
Steven Gerrard tog farväl av Anfield i lördags kväll med 1–3-förlust mot Crystal Palace. Det var allt annat än ett värdigt avslut för ”Captain Fantastic”. Scenerna efteråt var rörande, hur han hyllades av supportrarna, medspelare, motståndare och ex-tränare.
Samtidigt fick man en känsla av att Liverpool, som missar Champions League nästa år, redan försvagats inför nästa säsong.
Min kollega Peter Wennman har redan skrivit vad som behöver sägas (sågas) om insatsen, men så här i efterhand landar jag i en annan insikt.
Den om att man inte uppskattar det man har förrän det är borta.
Steven Gerrards roll i Liverpool har blivit mindre och mindre de senaste två åren. Ibland har han blixtrat till och skruvat tillbaka klockan, men det har också funnits stunder då fansen diskuterat om han borde sitta på bänken.
När han i januari offentliggjorde sitt beslut att lämna för LA Galaxy efter säsongen kom det inte så överraskande. Vissa hävdade att det fanns något positivt i det, att de unga spelarna skulle få ta över och ta mer plats och ansvar.
Men Liverpool utan Steven Gerrard? Det är svårt att tänka sig. På ett par år har klubben förlorat båda sina kulturbärare Jamie Carragher och Steven Gerrard. Gerrard har varit en ikon på Anfield under i stort sett hela 2000-talet. Går det att ersätta den typen av symbolspelare? Nej, givetvis inte.
Liverpool kan pricka rätt på transfermarknaden i sommar och få in en bättre spelare än dagens ”Stevie G”, men tomrummet efter kaptenen kan bli större än vissa anar.
Vissa sakers betydelse blir som allra tydligast när det försvunnit ut ur ens liv.

Leicesters ”Great Escape”
Något annat som inte borde ha varit möjligt var Leicesters uppryckning och säkrade kontrakt.
För andra året i rad har laget som låg sist vid jul lyckats resa sig och säkra fortsatt Premier League-spel. Ifjol var det Sunderland under Gustavo Poyet. Nu har Nigel Pearsons Leicester ordnat sin egen ”Great Escape”. Kanske inte i klass med West Bromwich 2004/05, men ändå: Leicester har tagit hälften av sina 38 poäng under de sista åtta matcherna.

Leicester spelade stundtals bra redan i höstas, vi minns förstås den otroliga 5–3-segern över Manchester United. Men bollen studsade inte alltid deras väg och poängen trillade inte in önskad takt.
Ägarna valde dock att fortsätta med managern Nigel Pearson, trots att denne var inblandad i sina kontroverser. Kanske var det kontinuiteten som segrade här?
Under våren snickrade Nigel Pearson ihop ett 3-4-3-system, enligt Brendan Rodgers-modell, och efter det kom segrarna. Marc Albrighton hittade en roll som wingback till höger, Jamie Vardy återfann höstformen, Leonardo Ulloa började göra mål och mittbackarna Wes Morgan och Robert Huth trivdes bättre när de fick sällskap av en tredje mittbackskompanjon.
Vinsten mot West Ham 4 april, då Andy King avgjorde i 86:e minuten, blev en nyckelmatch. Leicester har vunnit sex av de åtta senaste matcherna. Krysset borta mot Sunderland betydde säkrat kontrakt.

Är Steven Gerrard slut som offensiv kraft? Många har undrat det senaste året efter att veteranen flyttats ned i en defensiv position. I förra omgången mot Stoke var 34-åringen bänkad.
Igår, i bortamötet med Leicester, var det som om ”Captain Fantastic” skruvade tillbaka tiden.
Eftersom Liverpools spel hackat betänkligt under hösten har managern Brendan Rodgers varit tvungen att experimentera.
Igår var valet att starta med Lucas Leiva i den sittande rollen och placera Steven Gerrard högre upp i plan. Det lönade sig. Gerrard placerade in det viktiga 2–1-målet och var inblandad i Jordan Hendersons 3–1-mål.
Frågan kring Gerrards position har varit ett omdebatterat ämne senaste åren.
Sitt livs bästa fotboll spelade han i mitten av 00-talet då han var den ultimata box-to-box-mittfältaren. Men fotbollen förändrades och mittfältaren som sprang mellan straffområde till straffområde var på utdöende. Istället formades specialisterna. Sittande mittfältare skulle vara stöpta i Makelélé– eller Pirlo-form. Offensiva mittfältare fick gärna vara utpräglade nummer tio-spelare à la Juan Roman Riquelme eller inverterade wingers som Ryan Giggs.
Steven Gerrard gjorde en supersäsong som skuggforward till Fernando Torres 2008/09, men sedan började prestationerna dala något och när Brendan Rodgers omskolade Gerrard till defensiv mittfältare sågs det som hans position fram till pensionen.
Det är ingen tvekan om att Steven Gerrard ger laget fler dimensioner i uppspelen när han får slå den viktiga förstapassningen (för återblick läs dessa två analyser från januari 2013: ”Gerrards renässans” och ”Så har Liverpool förändrats med Sturridge”) Hans crossbollar är vida kända och hans förmåga att hitta spel framåt i banan påminner lite om Xabi Alonso. Samtidigt har hans defensiva kvaliteter ifrågasatts. Även om Liverpool slogs om titeln ifjol var laget aldrig solitt defensivt.
Nu när Luis Suárez och skadade Daniel Sturridge saknas och offensiven inte längre fungerar har de defensiva blottorna blivit så mycket mer kännbara.

Så Brendan Rodgers har nog landat i tanken att han måste ha defensivspecialisten Lucas Leiva som sköld framför backlinjen.
Och då är frågan vad han gör med Steven Gerrard.
Igår spelades han i en mer offensiv roll och gjorde det mycket bra (även om första halvlek var blek från Liverpools sida). Kan Gerrard leverera i den positionen vecka ut och vecka in?
Tveksamt.
Liverpoolikonen fyller 35 år i maj och det är en position som kräver en hel del löpningar. I Brendan Rodgers spelidé behövs djupledslöpningar i offensiven och hårt pressande av motståndarbackar i defensiven. Det är därför Raheem Sterling har varit klippt och skuren för rollen. Han har unga ben och energi för att löpa både offensivt och defensivt.
Steven Gerrard har inte samma fart och energi som han en gång hade, men lösningen kanske är att spara honom i vissa matcher för att kunna ge honom återhämtning och chans att leverera fullt ut i en offensiv roll? I den enskilda matchen kan han fortfarande klara av jobbet som vi såg igår.
– Jag tycker att man såg energin i hans ben ikväll och inflytandet han hade i spelet, framför allt ju längre matchen led, sa Brendan Rodgers igår, enligt The Guardian.
Om mittfältaren hade startat i lördags mot Stoke kanske han inte hade klarat av att prestera på samma sätt.
– Oavsett hur bra en spelare är kommer det en tid när hjulen inte snurrar längre och de är redo att stanna. Men hans hjul är inte slut än på ett tag, han har massor av energi. Han såg fräsch ut i sina löpningar. Han droppar ned till mittfältet och blir den tredje spelaren centralt, men han har en naturlig instinkt att ta sig framåt. Hans kombinationer med Raheem Sterling och Rickie Lambert var väldigt bra och han tajmar sin löpning perfekt när bollen spelas snett inåt bakåt.

Liverpool vann igår och i det här läget är det förstås det viktiga – inte hur spelet ser ut. Gårdagens insats var slätstruken i första halvlek där Leicester tog ledningen och Simon Mignolet återigen visade att han är en säkerhetsrisk med en huvudlös passning som gav Estéban Cambiasso öppet mål (argentinaren sköt dock utanför). Ett krisande Leicester tilläts skapa kvitteringschanser trots decimerat manskap.
Liverpool har sina bekymmer, men nu har de två raka segrar och en Steven Gerrard som hittat ny energi i en nygammal roll.
I tuffa tider får det ses som ett rejält framsteg under en mörk höst på Anfield.

***
Leicester såg blekt ut igår. Leonardo Ulloa har inte gjort mål sedan september (även om han forcerade fram gårdagens fullträff som noterades som självmål av Simon Mignolet) och Jamie Vardy ser begränsad ut. Han dansade en sommar. Eller åtminstone i en match mot Manchester United.
Nigel Pearson satt högt upp på läktaren igår för att få överblick över spelet och han borde ha sett att hans lag är aningen enkelspårigt. Försvaret med Wes Morgan i spetsen känns också för misstagsbenäget för att man ska kunna spela på resultat Morgans felpass och efterföljande målchansutvisning var en talande bild av ett material som för tillfället inte räcker till.
Leicester behöver agera i januari för att sejouren i Premier League inte ska bli ettårig.

Förra säsongen:
Championship: 1.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Kvartsfinal.

Starkast av nykomlingarna, en ägargrupp som lovat att spendera stora pengar och en stenhård manager.
Leicester City har förutsättningarna för att etablera sig i Premier League.

Efter tio år är Leicester City tillbaka i finrummet. Klubben säkrade avancemanget på ett komfortabelt sätt. Man lyfte mot toppen under hösten och gasade sedan under våren och säkrade uppflyttningen i ett tidigt skede. Leicester spelade in hela 102 poäng i Championship förra säsongen och förlorade bara två matcher på hemmaplan, vilket antyder att de var snäppet för bra för andraligan.

Leicester ägs av de thailändska ägare som ville strosatsa med Sven-Göran Eriksson vid rodret för ett antal år sedan. Men dagens projekt är mer välbalanserat, mer ödmjukt. Istället för att lägga stora pengar på Premier League-spelare som passerat sitt bäst-före-datum har Leicester varit kloka nog att bygga en stabil grund och blanda upp det med unga spelare som vill uppåt.
Ifjol var navet mittfältsduon Danny Drinkwater och Matty James, två talanger som fostrats i Manchester United. Drinkwater, en rörlig, spelskicklig mittfältare, var kanske ligans bäste spelare.
Målet vaktas av Kasper Schmeichel som utvecklats till en riktigt kompetent keeper. Jag såg inte riktigt den potentialen när han debuterade i Manchester City för sju år sedan.
Där finns också Ritchie De Laet, belgaren som också tillhört Manchester United, mittförsvaret med talangen Liam Moore, reslige Wes Morgan och respektingivande polacken Marcin Wasilewski.
På kanterna hade man Anthony Knockaert och Lloyd Dyer. I januari förstärkte man med algeriern Riyad Mahrez från Le Havre och i sommar har Marc Albrighton, som en gång spåddes en lysande framtid, anslutit från Aston Villa.
Farhågan bland fansen är hur offensiven ska klara sig i Premier League. David Nugent, Jamie Vardy och Chris Wood skrämmer inte slag på motståndarförsvaren. Det fick Leicester att sätta transferrekord när man pungade ut med 8 miljoner pund för Leonardo Ulloa från Brighton. Den här kvartetten bär på nycklarna om Leicester ska lyckas.

Leicesters ägare, King Power, har sagt att de är beredda att spendera stora pengar (det pratas om ett par miljarder kronor utspritt över flera år) för att etablera klubben i högstaligan. Hittills har man handlat varsamt och jag tror att det är rätt metod. Kollar man på de klubbar som spenderat stort efter uppflyttning har det inte automatiskt lett till framgångar. Snarare tvärtom, lex QPR och Cardiff.
Nykomlingar som istället bygger vidare på sin vinnarkänsla och på spelare som vill uppåt och inte tänker med plånboken har överraskat. Lex Norwich och Crystal Palace.

Truppen – stabil snarare än läcker – personifierar managern Nigel Pearson. Den stenhårde britten tränade Leicester tidigare, före Svennis tid, och har gjort succé sedan comebacken på King Power Stadium.
Ifjol inledde han med ett 3-5-2 som sedan landade i ett 4-4-2. Jag skulle tro att han åtminstone inleder säsongen med den senare uppställningen eller ett 4-4-1-1.
Pearson har lett Newcastle i två sejourer som caretaker, nu stiger han in i Premier League på fulltid.
Grejar han karriärens hittills största utmaning – att hålla Leicester från nedflyttningsstriden – kommer han vara het på marknaden.

Tänkbar startelva:
Schmeichel – De Laet, Wasilewski, Morgan, Schlupp – Albrighton, Drinkwater, James, Mahrez – Vardy, Ulloa.

In: Leonardo Ulloa (Brighton & Hove Albion, £8m rising to £10m), Matthew Upson (Brighton & Hove Albion), Marc Albrighton (Aston Villa), Jack Barmby, Louis Rowley (Both Manchester United), Ben Hamer (Charlton Athletic).
Out: Lloyd Dyer (Watford), George Taft (Burton Albion), Zak Whitbread (Derby County), Neil Danns (Bolton Wanderers), Ben Frempah (Ross County), Paul Gallagher (Preston North End, Loan).
Released: Sean St Ledger, Kieran Kennedy, Ryan Watson, Adam Dawson, Jak McCourt, Marcel Barrington, Jacob Blyth, Michael Cain, Harry Panayiotou, James Pearson, Alie Sesay, Adam Smith.
Nyckelspelare: Kasper Schmeichel.
Håll ögonen på: Danny Drinkwater.