Arkiv för kategori Manchester United

- Sida 3 av 17

Fall framåt – men räcker det för van Gaal?

av Kalle Karlsson

Den vinstlösa sviten förlängdes. Ändå var känslan att Manchester United tagit ett litet steg framåt.
Räcker det för att rädda jobbet för Louis van Gaal?

Det var en match med ödesstämpel ikväll på Old Trafford. Manchester United kom med sju matcher utan vinst i alla turneringar. Chelsea har ännu större problem.
Visserligen har de en ny tränare i Guus Hiddink som potentiellt skulle kunna ge en boost, men stämningen runt klubben är splittrad. Förtroendekrisen mellan supportrarna och spelarna är total.
Så det var ytterst intressant att se hur lagen skulle ta sig an den här matchen. Skulle det bli med försiktighet av rädsla för att åka på en ny förlust? Eller skulle de släppa loss och gå för seger?

Manchester United tryckle gasen i botten från start. Juan Mata träffade ribban och Anthony Martial sköt ett skott i insidan av stolpen. Däremellan hade John Terry tvingat David De Gea till en svettig räddning efter hörna.
Manchester United var rakare och snabbare än tidigare. Det var tydligt att de ville gå framåt på ett helt annat sätt än tidigare i höstas. Det var som om Louis van Gaal till slut gjorde avsteg från sin ”philosophy” och sa till spelarna: ”Ut och ha roligt”.
Istället för det låsta positionsspelet på offensiv tredjedel fick vi se löpningar utan boll och en Anthony Martial som fick använda sin snabbhet.
Hemmalaget gjorde det mesta i första halvlek utom mål.
De fick viss hjälp av gästerna, det ska sägas. Chelsea var lika delat på planen som på utanför. Jag tyckte att de framstod som oorganiserade och udden framåt var påtaglig utan avstängde Diego Costa.

I andra halvlek fortsatte Manchester United att föra spelet. Ander Herrera fick ett jätteläge att avgöra (jätteräddning av Thibaut Courtois), Nemanja Matic bjöd på den allra bästa Chelseachansen (uselt avslut).
Wayne Rooney, förvånansvärt pigg, hade en gyllene möjlighet att sätta segermålet i slutminuterna, men sköt över efter ett fint inlägg från Cameron Borthwick-Jackson.
Det var inget resultat som lagen behövde. Chelsea kan väl hävda att en poäng borta är okej, men med tanke på vilka resultat Manchester United radat upp på sistone har det väl sällan funnits ett bättre tillfälle att komma till Old Trafford.
Manchester United visade visserligen att spelarna fortfarande är beredda att fajtas för sin tränare, men ytterligare en 0–0-match var inte var laget behövde. Avståndet till topplagen har ökat ytterligare.

Manchester United gjorde en av sina bättre insatser rent spelmässigt, men det säger ändå något om hur kravbilden har förändrats. Nu ses 0–0 hemma mot laget som ligger tre poäng ovanför nedflyttning som ett framsteg.
I Chelsea började Eden Hazard bra, men såg tröttkörd ut i andra halvlek. Oscar var misslyckad och John Obi Mikel hade alldeles för dålig adress i passningsspelet. Guus Hiddink har en hel del att jobba på. Fantasin och de offensiva kombinationerna som syntes mot Sunderland lyste med sin frånvaro.

***
Mesut Özil till Olivier Giroud, klackskarv tillbaka till Özil och mål.
Kände bara för att bryta av med lite fotbollsporr.

***
Louis van Gaal sa efter matchen att han inte hade några planer på att avgå.
Det kan jag förstå, han tog insatsen idag som ett bevis för att spelarna fortfarande tror på honom. De slet onekligen och hade de gett upp hade de inte höjt sig så markant. Men räcker det?
Men faktum är att det här var åttonde raka matchen utan seger. Dagens match förändrar inte det faktum att Louis van Gaal inte bör få förtroendet att spendera januaribudgeten.

Därför måste Man United sparka van Gaal

av Kalle Karlsson

Sju matcher utan seger. Fjärde raka förlusten.
Manchester United har inget annat alternativ än att sparka Louis van Gaal.

Stoke vann den tidiga lördagsmatchen på Boxing Day. Hemmalaget tog ledningen redan efter 19 minuter sedan Memphis Depay gjort ett fatalt misstag och Bojan Krkic fått öppet läge i straffområdet.
2–0 var ett rent klassmål av Marko Arnautovic som skickade in en projektil bakom David De Gea.
I övrigt såg det ut som det har gjort för Manchester United senaste månaderna.
Trubbigt anfallsspel, ingen bärande spelidé, få målchanser.
Louis van Gaal har testat det mesta. Idag började Wayne Rooney på bänken. Han kom in i paus, var rätt pigg, vilket gör att van Gaal kommer att få ännu mer kritik. Trots att han gjorde det många efterfrågat – bänka Rooney.
Men det mest iögonfallande är att laget inte brinner längre. De ser ut att spela för sig själva. Ansvaret på Anthony Martial att skapa något har blivit så stort att han numera ser sig tvungen att dribbla sig in i väggen gång på gång.
Om det här var ett ett Manchester United-lag som spelade för sin tränare har Louis van Gaal stora problem. Som om han inte har nog med problem.
Jag kan inte se att han reder ut det här. Och därför måste Manchester United agera illa kvickt.

Det är lite ledsamt att det kommit till den här punkten.
Att jag som alltid varit en förespråkare för att ge tid och tålamod till managers den senaste månaden blivit en av dem som ställt mig på barrikaderna och ropat efter tränarbyte.
Jag gjorde det när det gällde Sunderland och Dick Advocaat, jag gjorde det när det gällde Chelsea och José Mourinho och jag har gjort det när det gäller Louis van Gaal.
Jag gillar det inte.
Men samtidigt: Det som förenat de här klubbarnas situation är att ingenting – och då menar jag ingenting – talat för en förbättring.
Och precis det är kärnpunkten när det gäller Louis van Gaal.

Holländaren tog över Manchester United förra sommaren. Det var på sätt och vis ett tacksamt läge. David Moyes hade totalfloppat och van Gaal fick en enorm budget att handla spelare för.
Han lyckades med delmålet, minimikravet, att ta Manchester United tillbaka till Champions League. Fansen kunde se en utveckling, en indikation på att van Gaals ”philosophy” började sätta sig. United hade en period under våren där man spelade riktigt bra fotboll och fällde topplag.
Den här hösten har allt det som då byggdes upp rämnat.
I säsongsinledningen var spelet trevande, men poängen trillade in.
Nu är spelet bedrövligt. När poängen inte ens trillar in blir kritiken, så klart, skoningslös.

Louis van Gaal bad om fyra månader innan han blev ”bedömd”. Nu har han lett Manchester United i 1,5 år och resultatet är katastrofalt sett till investeringarna. Manchester United har senaste månaden till och med varit sämre än under David Moyes.
Vad har hänt med Manchester United?
Visserligen tycker jag spelarmaterialet är begränsat. Men senaste månadens kollaps måste även bero på att spelarna har tappat tron på sin tränare. van Gaal har tappat omklädningsrummet.
Det är otroligt att ett lag som spenderat över 250 miljoner pund kan spela så bedrövligt som Manchester United gjort i höst. Det finns ingen som helst fantasi på offensiv planhalva. Holländarens possessionbaserade fotboll har fungerat förr, i Ajax och Barcelona. Men gjorde han en felbedömning av kvaliteten i Manchester Uniteds trupp? Insåg han inte att för att behärska ”positional play” måste man ha kvalitetsspelare som kan lösa 1 vs 1-situationer, 2 vs 2-situationer, 3 vs 3-situationer. Inte Marouane Fellaini i en central mittfältsroll.

Efter en ökenvandring senaste månaden har Manchester United blivit distanserat i titelstriden. Nu handlar inte längre säsongen om att slåss om titeln, snarare om att på sin höjd, rädda en fjärdeplats.
I skuggan av alla krav på Louis van Gaals avgång har det förts sansade diskussioner om vad Manchester United är och bör vara för sorts klubb. Efter 27 år med Alex Ferguson – ska man bli en klubb som alla andra som trycker på panikknappen så fort resultaten går emot?
Jag hävdar att man inte har något val. När ingenting talar för en bättring, när laget blir sämre och sämre och omklädningsrummet är tappat så är chansen till vändning minimal. Alternativet är att herrar som David Moyes eller Louis van Gaal (eller Ed Woodward) fortsätter att strö pengar omkring sig på fel nyförvärv och tillåts cementera klubben under topp 4.
När det börjar gå utför kan det gå fort utför. Fortsätter Manchester United misslyckas på transfermarknaden finns inga garantier för att man kommer att vara ett stabilt topp 4-lag.

Fram till nästa match mot Chelsea kommer det spekuleras vilt i vilken tränare som tar över (jag förutsätter att van Gaal får sparken).
Jag tror att Manchester United är tillräckligt desperata för att anställa José Mourinho. Samme tränare som klubben avfärdade för tre år sedan och istället gick på David Moyes-spåret.
Mourinho kan vara bra på kort sikt – han kan inte gärna vara sämre än van Gaal – men jag är långt från säker på att han är rätt namn i det längre perspektivet.
Om Manchester United verkligen tror på Ryan Giggs borde han få leda laget säsongen ut. Han har gått som assistent bakom David Moyes och Louis van Gaal under drygt två år och givetvis lärt sig massor om ”hantverket” som tränare. Han ledde United som huvudansvarig i några matcher efter det att Moyes fått sparken.
Giggs ses som en chansning, men i den här situationen finns inga säkra kort. Inte ens Mourinho.
Nu behövs en tränare med hjärta för klubben, någon som kan ena världsimperiet Manchester United.
Då ser jag ingen bättre lämpad än Ryan Giggs.

Ett nytt kapitel av den galna säsongen

av Kalle Karlsson

Jamie Vardys målsvit är över, men Leicester är tillbaka i toppen av Premier League.
Det var ett nytt kapitel i det som kan gå till historien som ”crazy season”.

Jag har inte sett Leicesters mangling av Swansea, men vi kan nog ana hur det såg ut på Liberty Stadium. Det pressade hemmalaget, som bara vunnit en ligamatch sedan 30 augusti (!), ägde bollen (59%). Leicester kontrade och gjorde det bättre än något annat lag i ligan den här hösten.
Riyad Mahrez började säsongen sensationellt, sedan dippade hans form något. Senaste veckorna har han varvat upp igen och idag blev det ett hattrick. Mahrez har varit höstens spelare i Premier League i mina ögon, tätt följd av Mesut Özil.
Jamie Vardy blev mållös så nu lär väl han gå in i en måltorka.
Eftersom jag inte sett fajten så får vi lämna Leicester tills vidare och gå över på det jag faktiskt sett.

Lördagen började med Stokes styrkebesked mot Manchester City på ett blåsigt Britannia. Med en frontfyra med Shaqiri, Afellay, Arnautovic och Bojan strimlade Stoke City sönder Manuel Pellegrinis defensiv.
Manchester City lider enormt av Vincent Kompanys skada. Det är en truism. Men Pellegrinis problem ökar exponentiellt när Martin Demichelis återigen är i katastrofal form. Demichelis var felplacerad vid båda Stokes mål (och i princip resten av första halvlek) och när Bacary Sagna inte klarade att markera Arnautovic blev det ödesdigert två gånger om.
Idag fungerade inte heller offensiven. Wilfried Bony blev för ofta felvänd och David Silva ser rostig ut efter sin långa frånvaro. Inte ens Kevin De Bruyne hittade några öppningar.
Stoke hade scoutat bra och identifierat Manchester Citys svaghet eftersom man ständigt matade sina offensiva spelare och testade Demichelis. Dagens män på Britannia: Xherdan Shaqiri (två magiska framspelningar) och Marko Arnautovic (två fina mål och ett stolpskott från hattrick).

Över till 16-matcherna där det ett tag såg ut som Leicester skulle rycka ensamt i tabelltoppen.
Sam Allardyce har ju fått fason på Sunderlands försvarsspel. Idag formerade han ett 5-4-1 borta mot Arsenal med Ola Toivonen som central mittfältare. Taktiken var lyckad (den underlättas med lojala löpare som Duncan Watmore) och hade Fabio Borini förvaltat sitt friläge i början av matchen hade Sunderland fått licens att bli än mer defensiva. Precis före paus kvitterade Sunderland efter självmål av Olivier Giroud, men i andra halvlek var Arsenal för starkt. Giroud fick ta revansch på sig själv genom att nicka in 2–1. Sunderland hade kvitteringschanser, Duncan Watmore brände ett friläge och Jermaine Lens sköt över när han fick bra skottläge i slutminuterna.
Arsenal har bara vunnit två av lagets sex senaste matcher, men jag tycker ändå att det finns anledning att se positivt på ligaracet för Gunnersfansen. Arsenal känns trots allt mest stabilt av de tippade topplagen. Nu är Aaron Ramsey tillbaka och han fick näta i slutminuterna. Theo Walcott hoppade in i slutet och han ger fler dimensioner.

På Old Trafford blev det en ny besvikelse för Louis van Gaal, denna gång hemma mot West Ham. Det här var sjätte 0-0-matchen för säsongen.
Jag tycker faktiskt att Manchester United var mer rakt och mer direkt än vi vant oss vid i höst, framför allt i första halvlek. Då försökte man ställa om snabbt och spelet var stundtals rätt trevlig att bevittna. Det snabbare hemmaspelet var naturligt eftersom Maraoune Fellaini placerades som tia bakom Anthony Martial och Fellaini är knappast spelaren som triangelspelar sig igenom ett lågt försvar.
I första halvlek hade West Ham de farligaste chanserna, två träffar i virket och ett Victor Moses-friläge som David De Gea räddade.
I andra halvlek blev det mer sidled eftersom West Ham sjönk längre och längre tillbaka. Manchester United skapade nog med chanser för att göra mål, men kanske är det så enkelt att kvaliteten saknas? Laget hade 21 avslut i matchen, bara ett var på mål. Jesse Lingard, Bastian Schweinsteiger, Juan Mata och Martial skulle förstås träffat mål när de fick sina lägen.
Spelmässigt var det återigen inte tillräckligt bra (efter den här hösten har nog många sänkt förväntningarna och kravbilden på vad ett Manchester United-lag ska prestera). Med det här torftiga spelet kommer det att bli en kamp för att klara topp fyra.

Premier League-säsongen 2015/16 är speciell. Inget lag har hittills varit tillräckligt bra för att vinna ligan. Inte ens Leicester.
Den jämna tabellen blev än jämnare idag. Tio poäng skiljer i skrivande stund från ettan ned till plats tio efter 15 omgångar.
Det är sensationellt.

Sagan Leicester lever vidare

av Kalle Karlsson

Hur länge håller sagan Leicester i sig?
Åtminstone en vecka till.
Oavgjort i lördagens ”seriefinal” innebär tappad ligaledning, men förlustsviten håller i sig och lagets målkung har nu skrivit historia.

Det mesta av försnacket handlade om Jamie Vardy, 28. Anfallaren har gjort en kometresa bara genom att ta sig till Premier League. Nu hade han chansen att sätta nytt Premier League-rekord genom att näta i sin elfte raka match.
För mig var det dock mer intressant att fokusera på laget Leicester, den sensationella ligaledaren.
Hur skulle de ta sig an den här matchen? Skulle de understryka att de var ett  Var det nu det roliga skulle ta slut?

Claudio Ranieri skickade som väntat ut ett 4-4-2 med Shinji Okazaki som släpande anfallare. Mer förvånande var att Louis van Gaal formerade ett 3-4-1-2 där Paddy McNair fick plats i backlinjen.
Jag trodde att holländaren hade lagt experimentet med trebackslinjen i arkivet, men nu hade han skadeproblem och uppenbarligen var han skraj att lämna sina mittbackar två mot två mot ligans mest fruktade målgörare.

Att Manchester United skulle äga bollinnehavet var givet. Det finns inget lag i ligan som spelar mer possession-baserat och det finns inget lag i ligan som spelar mer kontringsbaserat än Leicester. Så vi fick se en ligaledare som backade hem med tio man på rätt sida om bollen – på hemmaplan – och var tryggt i att United skulle bjuda dem på kontringsmöjligheter.
Och när det väl dök upp högg kobran som nyligen arbetade i fabriken. Jamie Vardy sprang, Christan Fuchs slog en perfekt passning och David De Gea misstajmade en utrusning (jag anser alltid att det är ett målvaktsmisstag när man kommer ut i den typen av lägen, hade De Gea stannat på linjen hade Vardy knappast kunnat göra mål ur den vinkeln).
Leicesters 1–0 symboliserade skillnaden mellan lagen. Claudio Ranieris främsta anfallsvapen är snabba omställningar. Louis van Gaal har inget som helst intresse av att använda direkta omställningar.

Jag blev inte överdrivet imponerad av laget Leicester i första halvlek, men lagets nyckelspelare i höst var på spelhumör. Riyad Mahrez var planens bästa spelare första halvtimmen. Hans väggspel med Okazaki och hans flip-flap-fint var halvlekens behållning.
Manchester United slarvade enormt mycket före paus. Wayne Rooney hade knappt ett rätt och hans formsvacka ser inte ut att ha något slut. Nog för att han har tappat kvickheten, men nu saknar han både touch och passningskvalitet. Högerbacken Darmian, idag wing-back, har gått rakt ned i källaren efter en lovande inledning i Premier League. Italienaren ser ut att vara helt dränerad på självförtroende.

Trots att de inte fått till det fick United in en kvittering före paus genom Bastian Schweinsteiger som nickade in 1–1, otagbart för Kasper Schmeichel.
I andra halvlek var det Manchester United som försökte skapa medan Leicester såg ut att vara belåtet med en poäng. Problemet för gästerna var att kvaliteten inte räckte för att öppna ett hårt arbetande hemmalag.  Trots runt 65 procent i bollinnehav och stora perioder av matchen förlagda på offensiv planhalva blev det bara två skott på mål under 90 minuter. Däremot slog man 589 passningar mot Leicesters 266.
Nu blev det 1–1. Inhopparen Leonardo Ulloa hade den bästa möjligheten att avgöra för Leicester, Bastian Schweinsteiger kom närmast för United med en ny nick.

För Leicester var det en bra dag. Stämningen på King Power Stadium var fantastisk med fans som knappt tror att det är sant när de studerar tabellen. Jamie Vardy fick skriva historia. Och framför allt klarade Leicester att bibehålla sin framgångsvåg.
Det är ju många som tror att det roliga tar slut nu när laget går in i en tuff vinterperiod med idel tuffa matcher. Jag tror också det. Det här ultradefensiva spelet, idén om att nästan uteslutande kontra, borde inte hålla i längden. Leicester leder ligan för att inget av de tippade topplagen visat mästarform. Med en gnutta fart och kvalitet hade Manchester United öppnat Leicester på samma sätt som Arsenal gjorde på den här arenan i september (5–2).
För oss som älskar spänning och ovisshet är det fantastiskt att ”sagan Leicester” lever vidare, men det understyrker att Premier Leagues högstanivå är svagare än tidigare.
För Manchester United fortsätter frågorna att hopa sig.
Är Wayne Rooney en man för startelvan?
Är det så här trögt och tempofattigt Louis van Gaal vill spela resten av säsongen?

van Gaal måste kompromissa med sin filosofi

av Kalle Karlsson

Slut på måltorkan, segermål i slutskedet och tabelletta i Champions League-gruppen. Manchester United och Old Trafford borde ha firat igår.
Men stämningsläget bland fansen är allt annat än uppåt.

Det hjälpte inte att Manchester United tog tre poäng. Det hjälpte inte att Wayne Rooney fick ett slut på måltorkan och att han numera är klubbens näst bäste målgörare genom tiderna, delad plats med Denis Law.
Det var en kväll då fansen på allvar vände sig emot Louis van Gaal.
Vi har känt det bubbla under ytan under den här hösten. Även om Manchester United toppade Premier League efter sju omgångar så har Louis van Gaal fått kritik.
Laget spelar för tråkigt. Var är tempot, attackviljan och kreativiteten?
Manchester United har spelat kontrollerad fotboll. Mycket spel i sidled, possessionspel som bygger lika mycket på att förhindra motståndarna från att ta sig till chanser som att skapa dem själv.

Även om den varit effektiv ibland, så är det inte vad Manchester United-publiken förväntar sig. De vill ha fart, de vill ha kantspelare som flyger fram och svingar in inlägg eftersom det är så det har sett ut på Old Trafford under Premier League-eran med spelare som Ryan Giggs, Andrej Kantjelskis, David Beckham, Cristiano Ronaldo. Och, för den delen om vi pratar fart och inlägg, kan vi slänga med Antonio Valencia, Ashley Young och Nani (när denne var i form).
Nu får de ett evigt bollhållande United som spelar i sidled i väntan på en öppning. Före Wayne Rooneys mål igår hade Manchester United spelat 404 minuter utan att göra mål.
Jag kan förstå varför de börjar tröttna.
Flera ex-spelare har gått ut och sågat holländarens filosofi, däribland Paul Scholes, som menar att laget spelar för strikt och fegt. Louis van Gaal ger förstås inte mycket för kritiken. Han håller stoiskt fast vid sin ”philosophy”, och även om det finns något beundransvärt i det, så ser inte spelarna ut att trivas i ett så strikt system.

Louis van Gaal tog över Manchester United förra sommaren och efter en trög start vädjade han om tid och tålamod. Under våren hittade han ett recept, en identitet. Han formerade ett 4-1-4-1 med Juan Mata som högerytter och Marouane Fellaini som deep-lying targetplayer. Det byggde på hög press och bollinnehav, men jag kan inte minnas att spelet i våras var så trögt och torftigt som det vi sett senaste två månaderna?
Då fanns en vilja att gå framåt. Wayne Rooney hade piggare ben, Ashley Young var i frisk fläkt till vänster och i Marouane Fellaini fanns alltid en uppspelspunkt för att gå mer ”direkt”.

Det temposvaga spelet nu beror sannolikt på att Louis van Gaal har plockat in fler pjäser som ger en ”kontrollerad fotboll”. Bastian Schweinsteiger är schablonbilden för det. Rutinerad och tekniskt begåvad, men de flesta passningarna går i sidled.
Michael Carrick och Morgan Scheniderlin är smarta spelare, men de saknar mobilitet. Juan Mata är ett spelgeni, men han vill inte löpa så mycket utan boll (dock gjorde han en finfin djupledslöpning som så när betalade sig i första halvlek igår). Memphis Depay har inte alls hittat rätt ännu. Wayne Rooneys svaga form och karriärkurva har vi vänt ut och in på.
Bortsett från Anthony Martial finns få spelare i dagens United som erbjuder fart och som kan göra sin gubbe.

Under gårdagens match tappade publiken tron på Louis van Gaal.
”We’re United, we want attack!”, skanderade de.
Misstroendet blev än större när holländaren bytte ut Martial mot Fellaini. Det var ett tecken på att lagets ”plan B” består i att slå långa bollar mot den store belgaren. Det sårar självbilden på Stretford End.
Nu blev det seger, Wayne Rooney nickade in 1–0 med tio minuter kvar, så Louis van Gaal klarade sig från den värsta kritikstormen.
Men vad hade hänt om Chris Smalling inte gjort den där heroiska täckningen och CSKA Moskva hade åkt hem med tre poäng?
Det känns som att supporterrevolten mot Louis van Gaals taktik bara väntar på att blåsa upp.

Manchester Uniteds problem är att motståndarna vet hur de ska neutralisera dem.
Eftersom van Gaal vill spela tålmodigt och locka upp motståndarna så har vi fått se lag som backat hem senaste matcherna. Och då har Manchester United inte haft något att komma med.
Igår mot CSKA Moskva upprepade sig mönstret igen. Ryssarna hade knappt varit uppe i Manchester Uniteds straffområde första 20 minuterna, men Manchester United hade heller inte skapat så många vassa chanser.
Första 25 minuterna igår var dock ett fall framåt (säger knappt någonting när man jämför med tre bleka 0–0-matcher). Det fanns intentioner som var lovande och Wayne Rooney var bättre i nummer tio-rollen än han varit som avskärmad striker. Det är svårt att hitta öppningar mot lag som backar hem.
Eftersom Manchester United verkar få vänja sig vid det så blir det Louis van Gaals utmaning:
Hitta ett anfallsspel som kan luckra upp lågt sittande lag. Det är inte lätt, tvärtom en av de svåraste utmaningarna som finns.
För att göra det behöver van Gaal locka fram fart, fantasi och kreativitet.
Det kanske kräver en kompromiss med den där filosofin…

DET HÄR ÄR EN PLUS-ARTIKEL
DET HÄR ÄR EN PLUS-ARTIKEL

Plus-special: Arsenals demolering av United

av Kalle Karlsson

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare. Denna omgång har jag synat Arsenal. Matchen (Manchester United hemma) En mäktig start av Arsenal som var revanschsuget efter förra veckans Champions League-fiasko. Arsenalspelarna hade knappt lånat ut bollen när Alexis Sanchez...

Läs hela artikeln - köp Plus här!

Aldrig sett Arsenal blåsa på så här

av Kalle Karlsson

En superstart med två mål efter sju minuter och sedan 3–0 efter 20. Jag har aldrig sett Manchester United blivit så bortblåst vid starten av en match tidigare. Och jag har aldrig sett Arsenal agera så respektlöst och beslutsamt i ett topp 4-möte.
Om det var revanschsuget efter veckans Champions League-debacle vet jag inte, men Arsenal svepte ut som en orkan över Emirates på söndagen.
När stora lag förlorar brukar många ofta fokusera alltför mycket på vad det laget har misslyckats med istället för att hylla de som hyllas bör. Arsenal var brutalt bra första sju minuterna.
Manchester United är vana vid att känna sig in i matcherna, det har man gjort hittills den här säsongen och Louis van Gaals possession-filosofi bygger på det. Vi minns ju hur Liverpool tillät Manchester United att spela bollar i sidled en hel halvlek på Old Trafford för en månad sedan.
Arsenal vred upp tempot från första sekunden och satte istället Manchester United i en karusell som gjorde gästerna åksjuka. Efter sex minuter hade Alexis Sanchez satt 1–0. Då hade United inte slagit två passningar i rad till varandra. Possession-United hade inte hittat två passningar i rad på sex minuter vid starten av en match, då man alltid vill diktera villkoren. Det är uppseendeväckande.
En minut senare hade Manchester United försökt rulla igång, men eftersom Arsenal placerade sig genomtänkt fick Chris Smalling slå en meningslös långboll. Santi Cazorla förnedrade Wayne Rooney med en kroppsfint och iscensatte en omställning som redan är införd i skolboken. Hård passning framåt, klack, djupledslöpning från Theo Walcott och sekunder senare hade Mesut Özil placerat in 2–0.
Det var inte bara rock ’n’ roll, det var heavy metal-fotboll.

Theo Walcott slog efter matchen fast att han aldrig upplevt ett bättre Arsenalspel än detta, och så är det nog. Arsenal får sällan spela rakt och snabbt eftersom motståndarlagen backar hem och sällan bjuder på dessa ytor. Manchester United med zonmarkerande mittfältare lämnade enorma ytor att spela igenom och Arsène Wengers manskap straffade dem skoningslöst. Det innebär inte att det blir lika lätt att spela snabbt och rakt i nästa match, men det underströk att Arsenal har enorm fart och speed när man använder dessa egenskaper.

Manchester United reste sig efter chockinledningen, det ska sägas, och laget fick åtminstone tag i bollen och kunde etablera spel på offensiv planhalva trots spel med tio man (jag räknar knappt Wayne Rooney i denna usla form).
Planens bäste spelare, Alexis Sanchez, dundrade in 3–0 och där kändes det som siffrorna kunde rinna i väg eftersom kontringslägena skulle bli fler och fler, men Aaron Ramsey brände ett jätteläge till 4–0 och sedan hade faktiskt Anthony Martial ett gyllene läge att sätta 3–1 precis före paus. Petr Cech räddade och fick demonstrera sin betydelse för sin nya klubb. Ett mål där hade förändrat psykologin inför andra halvlek.
Manchester United var på tok för segt i andra halvlek för att kunna hota. Den ende som hade initiativförmåga och kvalitet var Martial, men hans understöd var obefintligt.
Louis van Gaals val att spela Michael Carrick och Bastian Schweinsteiger blev totalflopp. De hade fungerat som par om Manchester United haft ledningen i andra halvlek, suttit lågt med laget och fokuserat på att hålla bollen (possession-filosofin) för att spela av matchen. Nu blev de omsprungna och bortblåsta av ett kvickt, idérikt Arsenal. Det hade behövt en bollvinnartyp av Morgan Schneiderlin-snitt.
Manchester United blottade försvarsbrister som vi anat tidigare. Skadan på Luke Shaw är förstås förödande när Ashley Young tvingas ta klivet ned på vänsterbacken. Young är okej offensivt, men hade stora problem defensivt. Den tidigare så stabile Darmian var också skakig.

Arsenal har därmed ätit i kapp Manchester Uniteds försprång i ligan. Nu när Gunners skakade av sig Champions League-besvikelsen på detta imponerande sätt så bör det boosta självförtroendet enormt. Alexis Sanchez var iskall i början av säsongen, av förklarliga skäl, nu är han en av Europas hetaste spelare.
Kraven på Arsène Wengers avgång kanske avtar. Åtminstone till nästa förlust.

Analys: Valencias eller Blinds försvarsmiss?

av Kalle Karlsson

Ett oorganiserat försvarsspel och en högerback som misslyckas totalt med att ställa offside.
Eller var det någon annan som felade?

Daley Blind har med rätta hyllats för sitt mittbacksspel i inledningen av säsongen. Holländaren har en underbar passningsfot och tillför onekligen fina offensiva kvaliteter till Manchester Uniteds backlinje. Dessutom har hans ”front-foot”-defending varit som klippt och skuren för Louis van Gaals fotbollsfilosofi. Daley Blind tar ofta steget fram och stöter och värderar ofta rätt när han ska ta klivet upp och ställa offside.
Därför var det förvånande att han agerade så virrigt vid Wolfsburgs ledningsmål igår.
Vi nämnde ju det i podden som spelades in idag så då är det väl lika bra att vi tar upp det här i bloggen och återger situationen så alla förstår vad vi syftade på.
Antonio Valencia hängdes i sociala medier igår vad jag kunde se i mitt Twitterflöde. Han låg onekligen för långt ned, men det var Blind som bar ansvaret för att situationen uppkom.
Se nedan.

Blind1Redan här tycker jag att Daley Blind går onödigt långt ut för att ge understöd, innan han försäkrat sig om att en defensiv mittfältare kan ta över hans yta.

Blind2…framför allt då han kommer på mellanhand och inte är tillräckligt nära för att ge Morgan Schneiderlin ett vettigt understöd när Caligiuri går förbi Manchester United-mittfältaren.

Blind3Caligiuri viker in från kanten och spelar bollen bakåt. Ännu ingen fara på taket.

Blind4Här kommer Daley Blinds nästa – och största – misstag. Istället för att orientera sig och säkra den farligaste ytan (den han själv borde haft som mittback) blir han bolltittare. Att en annars så smart spelare gör det misstaget var minst sagt förvånande.

Blind5När bollen spelas över till Max Kruse börjar varningsklockorna ringa. Manchester Uniteds två mittbackar Chris Smalling och Daley Blind (inringade) ligger högre än sin backlinje. Smalling/Blind är ansvariga för att sätta försvarslinjen, men här har båda blivit bolltittare och satt linjen (som inte är någon linje) alldeles för högt. Pilen visar var Blind istället borde ha placerat sig nån sekund tidigare.

Blind7Antonio Valencia står givetvis fel här och i grunden ska en ytterback förhålla sig till sina mittbackar. Men notera här att även om Valencia gjort uppflyttningen och stått i höjd med linjen så hade Caligiuri i detta skede varit onside på grund av Darmian (möjligen någon centimeter offside när bollen väl slås). Därför får man inte som mittback flytta upp om nån ytterback är ”hängande” från den tidigare situationen (Darmian i detta fall). Där fallerade både Smalling och Blind.

Slutsats
Så vad är kontentan av detta? Jo, Daley Blind tappar fokus, blir bollraggare och är den som skapar kaoset i Manchester Uniteds backlinje. Antonio Valencia ska givetvis inte ligga fem meter nedanför övriga försvarare, men jag lastar framför allt Daley Blind.

Martial arts

av Kalle Karlsson

Anthony Martial har fått en drömstart i engelsk fotboll. 19-åringen, som inledde med ett solomål mot Liverpool, fortsatte i söndags med två påpassliga mål som gav seger för Manchester United borta mot Southampton.
Jag vidhåller att affären där Manchester United betalade runt en halv miljard kronor för en oprövad 19-åring var sjuk på alla sätt och symboliserar den transfercirkus som spårat ur. Spelarens potential och möjligheter att utvecklas till en stjärna har ingen ifrågasatt, såvitt jag vet.
Det man kan konstatera är att Martial visat att han är en stor talang. Hans kyla när läget dyker upp har varit häpnadsväckande. Vi talar trots allt om en 19-årig grabb som värvats för stora pengar och hamnat i ett nytt land. Istället för att förivra sig och ta i, istället för att ”tänka för mycket”‚ har han bara behärskat placerat bollen i mål. Tre mål på två ligamatcher är inte fy skam.
Det som vittnar om att det här är en speciell spelare är det som Pontus Kåmark (Sveriges mest underskattade tv-expert) var inne på i Viasat. Han har inte, som många unga spelare, sprungit runt som en huvudlös kyckling. Martial verkar vara coolheten personifierad. Han är trygg i sin skicklighet och avslappnad med och utan boll. Han gör det han ska, och vet att han behöver krafterna när lägena dyker upp (och då kan man förstås påpeka att hans roll i presspelet är begränsad, vilket jag analyserade här).
Jag tror fortfarande att Anthony Martial kommer att vara upp och ned denna säsong. Han kommer att hamna i perioder där målen inte trillar in, men det han gjort med den här succéstarten är att han skaffat sig förtroendekapital. Nu kan han gå sju-åtta matcher utan att näta och ändå slippa rubriker som Daily Stars ”What a waste of money”.
Manchester United har fått ett vasst anfallsvapen som bidrar med en egenskap som laget behövde: fart.
Mot Liverpool startade Marouane Fellaini längst fram och det gav noll och inget. Wayne Rooney är fortfarande formsvag.
Anthony Martial framstår i nuläget som lagets bästa striker-alternativ.

Sida 3 av 17
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB