En felplacerad vänsterback som upphäver en offside. En vilsen högerback som är ännu mer offside i sitt positionsspel.
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på Chelseas kvitteringsmål.

Diego Costa kvitterade till 1–1 på tilläggstid i söndagens prestigemöte på Stamford Bridge. Anfallaren blev plötsligt helt ren med David De Gea och kunde runda denne och rulla in bollen.
Vid en första anblick var det lätt att skylla baklängesmålet på unge vänsterbacken Cameron Borthwick-Jackson som upphävde offside. Men tittar man närmare kan man se att fyra-fem Manchester United-spelare bör ta del av skulden.

Cameron Borthwick-Jackson ligger en meter nedanför övriga backlinjen.

Upprinnelsen till målet startade dock långt tidigare och blev sedan en kedja av händelser som mynnade ut i ett disorienterat United-försvar.

Inhopparen Memphis Depay tar ett orutinerat beslut och slår bort en boll i ett läge då han enkelt hade kunnat fördröja tiden.

När Chelsea ställer om är inte Memphis på plats så Chelsea hittar snabbt ut på sin vänsterkant. Där får mittbacken Chris Smalling ta löpningen ut mot kanten medan högerbacken Darmian täcker innanför. Här är det än så länge inget problem.

I det här läget när Daley Blind ödesdigert väljer att stöta (ytterligare en missbedömning) ska Darmian egentligen falla in snett bakom Blind. Hade han gjort det hade han tagit undan bollen. Istället befinner sig Darmian på fel sida (!) om Willian.

Nästa misstag handlar om mittfältarnas positionering. Michael Carrick spelar till vänster på det sittande mittfältet. Han följer Eden Hazard i rygg. Då måste Morgan Schneiderlin anpassa sin position och flytta tre meter åt vänster och överta Carricks yta. Schneiderlin blir stående och bollen får spelas in i den ytan han borde ha täckt.

Morgan Schneiderlin borde ha anpassat sin position utifrån Michael Carricks rörelse.

Så kontentan är att Cameron Borthwick-Jackson visserligen upphävde offsiden, men att flera spelare i Manchester United tog felbeslut vilket ledde fram till målet. Jag lägger en stor del av skulden på Darmian som övergav sin plats i mitten, trots att situationen var långt från över.
Det här med högerbackar som överger sin position är inget nytt fenomen i Manchester United. För två år sedan hade vi ett mål på samma arena där Rafael da Silva gjorde ett liknande misstag.

Har haft körigt senaste veckorna så hamnade återigen efter med omgångens elva. Tar extra lång tid att se igen repriser efter veckoomgångar så därför dröjde det lite väl länge.
Det här är omgångens lag från förra veckans veckoomgång. Elvan gäller följande matcher:
Watford–Chelsea 0–0
Everton–Newcastle 3–0
Norwich–Tottenham 0–3
West Ham–Aston Villa 2–0
Leicester–Liverpool 2–0
Arsenal–Southampton 0–0
Sunderland–Man City 0–1
Man United–Stoke 3–0
Crystal Palace–Bournemouth 1–2
WBA–Swansea 1–1

Mitt omgångens lag:
Fraser Forster, Southampton
————————————————–
Séamus Coleman, Everton (2)
Virgil van Dijk, Southampton (4)
Robert Huth, Leicester (2)
Cameron Borthwick-Jackson, Manchester United
————————————————–
Daniel Drinkwater, Leicester
Jan Kirchhoff, Sunderland
Ross Barkley, Everton (3)
————————————————–
Riyad Mahrez, Leicester (6)
Jamie Vardy, Leicester (2)
Anthony Martial, Manchester United (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Gylfi Sigurdsson (Swansea), Lukasz Fabianski (Swansea), Wayne Rooney (Manchester United), Benik Afobe (Bournemouth), Joe Hart (Manchester City), Harry Kane (Tottenham), Dele Alli (Tottenham), Tom Cleverley (Everton), Michail Antonio (West Ham), Mesut Özil (Arsenal).

Idag är det på dagen 20 år sedan en av de mest märkliga tränarhistorierna utspelade sig i brittisk fotboll.
Scenen: Vetch Field i Swansea. Huvudrollsinnehavare: Kevin Cullis.
Kevin who…?

Det snackades om Trevor Francis och Mike Walker. Fansen drömde om Ian Rush.
Swansea City hade radat upp förluster och sladdade i Second division, gamla tredjedivisionen. Problemen hade funnits en tid. Populäre managern Frank Burrows hade lämnat sin post under sommaren efter meningsskiljaktigheter med styrelsen och ersatts av assistenten Bobby Smith. Denne hade inte lyckats och lämnat sin post så Jimmy Rimmer, juniortränaren, hade tagit över som caretaker i väntan på en ny manager.
Bakom kulisserna var det mycket på gång. Ägaren Doug Sharpe var på väg att sälja klubben till en mystisk affärsman som i tidningarna kallats ”Mr X”. Denne hade lovat Premier League-fotboll genom att skjuta in en större summa pengar.
”Mr X” visade sig vara Michael Thompson, en affärsman från Shropshire. Han hade affärer ihop med sonen till Jack Walker (ni vet, mannen som ägde Blackburn när de vann ligan 1995).
Det är oklart hur mycket Michael Thompson egentligen visste om fotboll. Vänner har efteråt berättat att han inte hade något större intresse av sporten.
Hans djärva plan för att uppnå målet om Premier League-fotboll var att utnämna en helt okänd pojklagstränare som ny manager i klubben han var på väg att förvärva.
Kevin Cullis var ordförande i lilla Cradley Town. Till vardags arbetade han som gymnastiklärare och på fritiden tränade han klubbens U16-lag i West Midlands Junior League. Hans övriga kvalifikationer var blygsamma. Han hade inte spelat fotboll på någon nivå att tala om. Hans enda tränaruppdrag på seniornivå var i Cradley – i tiondedivsionen.
Hur det hela gick till var oklart. Hade Michael Thompson anställt en kompanjon för att klubben inte fick loss något av de mer kända namnen eller var det som Thompson sa: ”Vi ska motbevisa teorin att framgångsreceptet är att anställa en tränare med ett stort namn”.
Förmodligen det senare, skulle det visa sig.
Tidningsrubrikerna summerade allt:
”KEVIN WHO?”.

De senaste tio åren har tränarrollen utvecklats. Uppdraget har blivit allt mer komplicerat och det ses idag som övermäktigt att gå rakt från den aktiva karriären till ett prestigefyllt tränarjobb.
Istället har trenden varit att tränare inte alls behöver vara gamla spelare. José Mourinho, André Villas-Boas, Brendan Rodgers har fungerat som exempel.
Men då, 1996, var schablonbilden av tränaren som ex-spelare en vedertagen sanning. Något annat var otänkbart.

Den 8 februari 1996 satt Michael Thompson och Kevin Cullis vid podiet inför ett förstummat pressuppbåd på gamla Vetch Field. Spelarna, som dök upp av nyfikenhet för att få träffa sin nye chef, var lika förvånade.
Här hade det talats om Trevor Francis och Ian Rush och så dyker det upp en kille som ingen hört talas om. En nobody som senast tränade ett modest pojklag. Michael Thompson insisterade att ”en vän hade rekommenderat Cullis efter dennes fina arbete i Cradley”, men misstänksamheten bestod.
Framme vid podiet satt en till herre, Paul Molesworth. Han var den som skulle assistera Kevin Cullis. Hur Molesworth fått sitt uppdrag var lika suspekt.

Molesworth, dessförinnan scout för Liverpool, har berättat:
– Första gången jag träffade honom (Cullis) var året före. Jag arbetade som scout för Liverpool och upptäckte en målvakt i Cradley. Han hade alla egenskaperna och efter matchen gick jag in i baren och bad om att få prata med ordföranden. Tjugo minuter senare dök Kevin Cullis upp.
Den unge målvakten fick träna med Liverpool och imponerade tillräckligt på Melwood för att få ett lärlingskontrakt. Men i avtalet ingick att han skulle spela en sista match för Cradley innan övergången realiserades.
– Det nästa som skedde var att Steve Heighway (ungdomsansvarig i Liverpool) ringde och frågade vad som pågick eftersom Cradley nu krävde 50 000 pund för spelaren. Denne hade fyllt 17 år den helgen och de hade fått honom att skriva på ett kontrakt så de kunde kräva en övergångssumma.
– Liverpool ville inte betala och jag såg bara dum ut så jag ringde upp Cullis. Han var en stor herre, han påminde som en dörrvakt på krogen och var ingen du ville bråka med, men jag var upprörd över vad som skett. Han svarade att jag inte behövde oroa mig, att han ”hade något åt mig” och att han ville träffas.
– Några veckor senare introducerade han mig för Michael Thompson och jag fick frågan där och då om jag ville bli assisterande manager i Swansea City. Jag nöp mig i armen, men han berättade att han skulle köpa klubben och att Cullis skulle bli den nya managern och att han ville ha mig som assistent.
Det här mötet ska enligt Molesworth ha skett i september 1995 så Michael Thompsons val att anställa Kevin Cullis var knappast något impulsbeslut. Snarare en utstuderad plan.

Paul Molesworth minns presskonferensen den 8 februari och timmarna före.
– Han (Cullis) rökte cigarett efter cigarett i sidobyggnaden och vände sig till mig och sa: ”Är inte du nervös?”. När han stammade sig igenom presskonferensen frågade jag mig själv om jag drömde. När jag ser tillbaka på det nu så var jag en idiot som hoppade på det.
Kevin Cullis hade försökt sätta hårt mot hårt när han grillades av reportrarna. ”Spelet är likadant oavsett om det är Inter eller Cradley”, hävdade han. Vidare hade han talat vitt och brett om att han ville ha sex nya spelare, att Swanseas spelsätt inte tilltalade honom och att flera spelare fått beskedet att de inte var bra nog.
– När jag sa det till spelarna var de väldigt tysta. Jag tror att de förstod budskapet.
I själva verket hade de redan börjat tvivla. Målvakten Roger Freestone skrev i sin självbiografi:
”Vi var vettskrämda. Jag trodde det var ett skämt. Efter första träningen sa han att vi spelade bättre än han någonsin sett, men det var den sämsta träningen jag hade upplevt på flera år. Alla killarna tittade på varandra och skakade på huvudet. Jag trodde att hans kunskap var begränsad och det här bekräftade det”.

Kevin Cullis hade inte ens hållit i träningen själv. Nej, förmodligen kände han själv hur djupt vatten han rodde på så han valde att delegera. Till juniortränaren som han nyss ersatt.
– Han ringde mig och sa att han var för upptagen med att titta på spelare så han kunde inte ta träningen. Det var samma sak dagarna efter. Spelarna skrattade åt honom, berättar Jimmy Rimmer.
Efter det oprofessionella träningsupplägget väntade match mot Swindon. I matchprogrammet välkomnades den nye tränaren ”Keith Cullis”. Bara en sån sak.
Fansen tacklade chockutnämningen på sitt eget sätt genom att omformulera texten i den gamla dängan ”Living Next Door to Alice”. Japp, ni förstår nog.
”WHO THE F-CK IS CULLIS?!?”
Det blev en 0–1-förlust mot Swindon innan mötet med Blackpool fyra dagar senare.

– Det var som en fars, har mittbacken Christian Edwards berättat. Före matchen tog han mig och Roger åt sidan och började prata om nya kontrakt, fyraårsavtal, och det var monopol-pengar. Jag var 20 bast, tjänade 125 pund i veckan och bodde hos föräldrarna och han pratade om tre-fyra tusen pund och en ny Mercedes.
Det skulle bli värre.
Kevin Cullis, som på presskonferensen kritiserat Swanseas spelsätt, ville ändra om laget och formationen. Lagkaptenen Dave Penney konfronterade Cullis och undrade vad han höll på med. Cullis skrek att han var manager. En spelare replikerade:
– Inte länge till.
Det kunde bara gå på ett sätt. Swansea låg under med 0–2  i halvtid.
– Allt brakade lös i halvtid. Alla skrek och var galna. Vi hade en högerback som spelade vänsterytter, har Penney berättat.
– Cullis verkade inte veta var på planen spelare skulle spela. Så som veteran klev jag fram och lugnade alla och bytte plats på några.
Cullis blev beordrad att sätta sig ned och vara tyst medan spelarna själva lade upp taktiken inför andra halvlek. Det blev förlust med 0–4.
Efter matchen stormade Doug Sharpe in i omklädningsrummet. Han försäkrade att spektaklet var över. Efter blott sju dagar.
– De där idioterna är borta i morgon bitti.
Kevin Cullis veckolånga sejour i Swansea är en av de kortaste och mest händelserika tränarsejourerna i proffsfotbollen.

Enligt myten så blev Kevin Cullis bokstavligen avslängd på en bensinmack på hemresan från Blackpool, men det har han tillbakavisat. Han hävdar att han fick reda på avskedet när han ringde klubbens dåvarande nyhetstelefonlinje (det här var före Internet).
Michael Thompson sa till pressen att köpet skulle fullföljas på fredagen samma vecka, men han hävdade att Cullis valt att säga upp sig själv av personliga skäl. Cullis förnekade det och det slutade med att ”tränaren” hotade med att dra Swansea inför domstol. Han krävde 116 000 pund i utebliven lön. En dag före domstolsförhandlingen nådde parterna en förlikning där Cullins fick ett femsiffrigt belopp. En del av uppgörelsen var att ingen part fick prata om händelserna igen.

Hur det gick sen?
Swansea plockade in dansken Jan Mölby som spelande manager. Han kunde inte hindra raset utan laget åkte ur tredjedivisionen. Året efter var Mölby bara en omtagen frispark i slutminuterna av playoff-finalen från att föra ”Swans” tillbaka till Second division.
Doug Sharpe stannade som ägare fram till 1998 då han sålde till SilverShield.
Michael Thompson satte aldrig sin fot mer inom fotbollen, oss veterligen.
Och vår vän Kevin Cullis? Han återvände till sin korkek i West Midlands. 2003 dömdes han till fängelse i nio månader för flera fall av bedrägeri.

Källor: Guardian, Independent, Telegraph, Wales Online.

Ord räcker inte längre till för att beskriva det som sker i Premier League.
Manchester City–Leicester City 1–3.
Mer behöver inte sägas.

Egentligen ska ni inte fortsätta att läsa den här texten. Släpp mobilen eller datorn och fundera istället på att förverkliga det ni drömt om i livet.
Gräv fram fotbollsskorna ur garderoben och ta upp fotbollskarriären igen, öppna ett bageri, bestig Kilimanjaro.
Det Leicester City visar just nu i Premier League är att allting är möjligt.
Allt.
Ingen dröm är för stor eftersom Leicester City uppenbarligen kan åka till Etihad och besegra Manchester City med 3–1 och toppa Premier League efter 25 omgångar.

Vecka efter vecka, månad efter månad har vi, media, fans och hela etablissemanget, väntat på att det roliga ska ta slut, att Leicester ska avslöjas och sjunka ned i tabellens mittenregion.
Men nu känns det som fler och fler börjar vänja sig vid tanken på att Leicester är en reell titelutmanare. Nu talar vi inte längre och fjärdeplatsen, vi talar om ligatiteln.
Det är hisnande att bara skriva den meningen.

Utifrån sin matchplan gjorde Leicester City en nästintill perfekt match.
Givetvis fick de det viktiga 1–0-målet tidigt i matchen när Robert Huth forcerade sig fram och tryckte in bollen via Martin Demichelis. Givetvis fick de spela sitt spel, sin match.
De sjönk hem djupt och var så disciplinerade. Den förre hockeytränaren Timo Lahtinen pratade ofta om att hans lag varit ”äckligt disicplinerade” och de adjektiven kan appliceras på Leicester. Varje spelare är medveten om vad som krävs, varje spelare utför sin uppgift till hundratio procent.

Ett gediget försvarsspel hade förstås inte räckt hela vägen till serieledning. Leicester har samtidigt matchvinnartyper som passar perfekt för laget och spelsättet.
För att konkretisera: Om Leciesters yttrar istället varit, låt oss säga, Marko Arnautovic och Xherdan Shaqiri hade de inte lett ligan. Dessa lirare är också matchvinnare, men de är inte den sortens spelare som är lojala nog att stå lågt på egen planhalva och bara täcka ytor.
Men Riyad Mahrez har funnit sig i att laget försvarar med ett 4-4-2-system där han måste sjunka ned i höjd med N’Golo Kanté och Daniel Drinkwater. Och när han får chansen att kontra kan han förnedra Martin Demichelis och dundra in 2–0 med fel fot som han gjorde idag i andra halvlek.
Om Leicesters anfallare istället varit en Sergio Agüero hade det inte heller fungerat. Han hade gjort mål i Leicester också, men han hade inte löpt och pressat defensivt i samma utsträckning som Jamie Vardy.
Leicester har helt enkelt perfekta matchvinnartyper för sitt spelsätt.

De har även, som jag skrivit tidigare, perfekta mittbackar i Robert Huth och Wes Morgan. De är inga ”spelande backar”, knappast. När Wes Morgan vid ett tillfälle i första halvlek hamnade i offensiv position slog han ut en enkel passning till inkast. Han framstod som en division 5-spelare.
Men låt dem stå i eget straffområde och rensa inlägg med hjälp av sin ytterbackar och sina box-to-box-mittfältare.
Då är de kapabla att stoppa ligans bästa anfallare. Inte en gång, utan i match efter match.

Leicester är i den där sköna ”zonen” där allt går deras väg. När Pablo Zabaleta blir fälld på linjen till straffområdet blir det bara frispark. När Shinji Okazaki är sist på bollen får Leicester en tveksam hörna som Robert Huth nickar in till 3–0. När Fernando nickar från nära håll så får Kasper Schmeichel bollen på sig.
Men Leicesters framgångar beror inte på ”tur”. Tur förtjänar man och de har jobbat hårdare än alla andra lag i ligan. Därför har de också fler marginaler med sig.

Nästa vecka åker Leicester till Emirates för att möta Arsenal.
Sedan väntar på pappret lite lättare matcher.
I höstas tyckte jag att deras spel var bättre lämpat för att möta bättre lag, men nu är vi i februari och nu vet vi att Leicesters spel är vägvinnande mot alla typer av motstånd.
13 matcher återstår. Leicester City toppar Premier League, nu sex poäng för Manchester City.
Kan det omöjliga bli möjligt?

Leicester återstående matcher:
Arsenal (b), Norwich (h), West Bromwich (h), Watford (b), Newcastle (h), Crystal Palace (b), Southampton (h), Sunderland (b), West Ham (h), Swansea (h), Manchester United (b), Everton (h), Chelsea (b).

Här tittar vi närmare på de spelaraffärer som gjordes sista två dygnen före transferstoppet.

Gianelli Imbula, från Porto till Stoke
Pris: 18,3 miljoner pund.
Kommentar: Imbula var en av franska ligans hetaste spelare för ett par år sedan. Hans aktier har dalat efter den misslyckades sejouren i Porto, men det här är en spelare som har egenskaper att bli en toppmittfältare.
Betydelse för laget: Jag anser att Stoke har saknat en dynamisk mittfältare sedan Steven N’Zonzi lämnade för Sevilla. Imbula kan bli den som fyller ut kostymen efter N’Zonzi – och då har laget blivit avsevärt starkare då centrala mittfältet i nuläget är akilleshälen.
Tänkbar startelva med Gianelli Imbula:
Butland – Johnson, Shawcross, Wollscheid, Pieters – Whelan, Imbula – Shaqiri, Afellay, Arnautovic – Bojan.
Värvningsbetyg: 4/5.

Seydou Doumbia, från Roma till Newcastle
Pris: Lån.
Kommentar: Seydou Doumbia köptes till Roma för ett år sedan för 130 miljoner kronor, men lyckades inte i Serie A. Det blev utlåning tillbaka till CSKA Moskva innan han nu ansluter på lån till Newcastle. Anfallarens 66 mål på 108 ligamatcher för CSKA var det som gjorde att Newcastle slog till.
Betydelse för laget: Newcastle har lidit stort av bristen på en pålitlig målgörare. Kan Doumbia bli den nya Loïc Rémy? Det är förhoppningen på Tyneside.
Tänkbar startelva med Seydou Doumbia:
Elliot – Janmaat, Coloccini, Mbemba, Dummett – Sissoko, Shelvey, Toité, Wijnaldum – Pérez, Doumbia.

Leroy Fer, från QPR till Swansea
Pris: Lån.
Kommentar: Fer kom till Queens Park Rangers och visade att han hade odiskutabla kvaliteter före sin skada. Har inte riktigt hämtat sig efter det och känns som ett osäkert kort inför Premier League-comebacken.
Betydelse för laget: Swanseas form har varit stigande och mittfältet har fungerat förvånansvärt fint plötsligt. Efter Jonjo Shelveys flytt fanns det dock plats för en ny mittfältare och den luckan fylls nu av Leroy Fer.
Tänkbar startelva med Leroy Fer:
Fabianski – Rangel, Williams, Fernandez, Taylor – Ki, Britton, Fer – Ayew, Sigurdsson, Routledge.

Emmanuel Emenike, från Fenerbahçe till West Ham
Pris: Lån.
Kommentar: Emenike har haft en minst sagt brokig karriär där övergången till Spartak Moskva efter misstänkta muthärvan var särskilt uppmärksammad. En snabb, rivig anfallare som har haft förmågan att peta in en del bollar.
Betydelse för laget: West Ham har Diafra Sakho på skadelistan och Andy Carroll har missat närmare en månads spel så visst behövdes det ny kraft i anfallet. Emenike kommer förmodligen inte vara startspelare med Enner Valencias form, men han kan göra viktiga minuter som inhoppare.
Tänkbar startelva med Emmanuel Emenike:
Adrián – Tomkins, Reid, Ogbonna, Cresswell – Noble, Song, Kouyaté – Payet, Emenike, Moses.

Övriga affärer:
Florian Thauvin, från Newcastle till Marseille (lån)
Eder, från Swansea till Lille (lån)
Mathieu Debuchy, från Arsenal till Bordeaux (lån)
Yaya Sanogo, från Arsenal till Charlton (lån)
Steven Fletcher, från Sunderland till Marseille (lån)
Ritchie De Laet, från Leicester till Middlesbrough (lån)
Jordi Gomez, från Sunderland till Blackburn (lån)
Patrick Roberts, från Manchester City till Celtic (lån)
Yohan Benalouane, från Leicester till Fiorentina (lån)
Marco van Ginkel, från Chelsea till PSV Eindhoven (lån)

Sagan bara rullar vidare. Nu har vi sagt i månad efter månad att Leicester ska falla ihop och att verkligheten ska komma ikapp dem. Men realismens alla lagar gäller inte denna säsong. Leicester fortsätter bara att skriva nya kapitel i en säsong som har utvecklats till en saga.
På tisdagskvällen blev det en ny, tung triumferande seger.
Liverpool, som har haft en del tur och marginaler med sig senaste veckorna, blev det senaste laget att falla för ”Foxes”. Jürgen Klopps gäng kom med den moralhöjande 5–4-segern från förrförra helgen i ryggen. De kom med en offensiv som levererade fem mål på Carrow Road, men här blev de mållösa.
Leicesters försvarspel är något utöver det vanliga. Vi kommer att komma in på Jamie Vardy och Riyad Mahrez senare, men i denna match studerade jag framför allt lagets defensiv. Länge var det ett ställningskrig där inget av lagen bjöd på något. Allra minst Leicester.
Det är helt enkelt en grannlaga uppgift att ens skapa målchanser mot detta gäng. De har en frontfyra med anfallsduon Jamie Vardy/Shinji Okazaki samt Riyad Mahrez/Marc Albrighton som jobbar stenhårt för att komma ned på rätt sida. Så fort de är runt eget straffområde centrerar de och litar på att mittbackarna tar hand om inläggen (vilket de oftast grejar). Åh, vad intressant det hade varit att få se hur Claudio Ranieri drillat det här laget för att få till den här vattentäta muren. Det här är italienskt, intelligent, taktiskt försvarsspel i engelsk tappning, med den brittiska energin i omställningarna. Den perfekta symbiosen? Ja, det är iallafall anledningen till att Leicester leder Premier League efter 24 omgångar.
De är så disciplinerade och riskminimerande. Vill man ha en ögonblicksbild av hur Leicester agerar kunde man studera Christian Fuchs, vänsterbacken, i en situation i andra halvlek vid ställningen 2-0. Han var felvänd, jagades i ryggen och hade möjligheten att spela hem bollen till Kasper Schmeichel. Men den tanken avfärdade Fuchs snabbt, för Leicester ledde med 2-0 och Leicester tar inga onödiga risker i sitt spel. Han vände utåt och lyfte ned bollen ned i korridoren. Och Leicester höll nollan igen. Det är ingen slump.
En spelare som inte fått så mycket uppmärksamhet tidigare under säsongen är Robert Huth, men den tyske backen har varit en klippa tidigare och han var ett monster i eget straffområde ikväll. Hur kunde Stoke släppa honom?

Minnesbilderna från matchen är förstås varken Robert Huth eller den lika förtroendeingivande, och underskattade, målvakten Kasper Schmeichel. Det var, förstås, Jamie Vardys drömmål till 1–0.
Anfallaren hamnade i en liten måltorka som varade i en månad, men nu har han hittat nätet igen.
1–0-målet var ett verk av en spelare som har återfunnit sitt självförtroende.
Riyad Mahrez vände bort en spelare på egen planhalva och slog en fantastisk långpassning (bara det var en världsklass-aktion). Jamie Vardy sprintade i djupet – det han gör allra bäst – och drog till på halvvolley. Bollen flög i en båge över en chanslös (och felplacerad) Simon Mignolet. Det var Vardys första mål utanför boxen denna säsong.
Jamie Vardy fyllde på med 2–0, lite mer slumpartat sedan Shinji Okazakis skott ändrat riktning och bollen hamnat framför fötterna på skyttekungen. Segern var säkrad för fotbolls-Europas sensationslag.
Var månne detta bära? Vi är trots allt inne i februari och med ett så här effektivt försvarsspel och matchvinnare a la Vardy/Mahrez går det inte att utesluta någonting.

***
Dagens man var annars Fraser Forster, Southamptons målvakt, som var omutlig mot Arsenal. Vilket lyft hans comeback blivit för Saints.

***
Manchester United svarade för tre fina mål och körde över Stoke med 3–0. United gjorde två mål i första halvlek på Old Trafford, vilket inte hör till vanligheterna.
Anthony Martial gjorde ett läckert mål (fantastiskt spel hela vägen) och serverade Wayne Rooney till 3–0.
Louis van Gaal är fortfarande pressad, men vad hade han gjort utan Martial?

Beskedet var ingen överraskning.
Pep Guardiola är klar som ny tränare i Manchester City till nästa säsong.
Nu har klubben den sista biten på plats för att kunna erövra Europa.

Deadline day i fotbolls-Europa, men hittills är det det inte spelaraffärer som har dominerat rubrikerna.
Först Erik Hamrén som lämnar det svenska landslaget. Det beskedet kanske inte får så mycket uppmärksamhet internationellt sett, men det lär nästa tränar-nyhet få.
Det började med att Manuel Pellegrini först bekräftade att han lämnar Manchester City efter säsongen. Var det inte han som skrev på ett tvåårskontrakt med Manchester City i inför säsongen?
Jo, men det avtalet var en scenmanöver, alla inblandade visste att Pep Guardiola i praktiken var klar som ny tränare till nästa sommar.

Sedan Abu Dhabi klev in i Manchester City har klubben stegvis tagit steg för att bli en toppklubb. Det har varit en lång resa, precis som det var för Roman Abramovitj när denne köpte Chelsea.
Först handlar det om att buda på alla möjliga spelare (läs Glen Johnson, i Chelseas fall) för att säkerställa att man höjer nivån i truppen.
När man väl har köpt in en helt ny elva kommer nästa utmaning, att hela tiden locka lite större namn.
Manchester City har gjort den resan sedan några år.
Nästa steg blev att plocka in kompetent folk i beslutande positioner vilket man gjorde med Txiki Begiristain och Ferran Soriano.
För ett par år sedan tog de nästa stora steg i sin moderna utveckling när man flyttade in på sin nya träningsanläggning.
Det steget, att bygga en egen anläggning för a-lag och akademi, var ett strategiskt val för att långsiktigt förbättra möjligheterna. De förbättrade träningsmöjligheterna är en anledning till att Manchester Citys akademi nu är avsevärt bättre och mer åtråvärd än Manchester Uniteds.
Så infrastrukturen finns på plats.
Fram till nyss återstod egentligen bara en bricka.

Med Pep Guardiola som ny tränare har Manchester City gjort ett statement som blir svårt att tackla för konkurrenterna i Premier League. Åtminstone för Manchester United och Chelsea som riskerar att missa Champions League nästa säsong och kan hamna på efterkälken.
Guardiola är ingen garanti för Champions League-succé. Han har hittills inte lyckats vinna titeln med Bayern München och skulle han misslyckas i vår kan hans sejour i Tyskland inte betecknas som en framgång, trots tre raka ligatitlar.
Men han är en garanti för ”attraktiv fotboll”, åtminstone det som penningstinna ägare betraktar som attraktivt. Det blir intressant att se om han kan göra possession-fotbollen vägvinnande i Premier League, det som Louis van Gaal misslyckats kapitalt med i Manchester United.

Manchester City är inte i närheten av de bästa lagen idag. Några av deras toppspelare (Yaya Touré, Fernandinho, David Silva) börjar bli till åren. Sergio Agüero fyller 28 år och är skadedrabbad som få. Men jag tror att det ena kan ge det andra. En topptränare med fint renommé betyder automatiskt att spelarna höjer sig. Och framför allt att klubben höjer attraktionskraften.
Pep Guardiola är inte bara en ideolog och en fascinerande fotbollstränare. Han är den sortens namn som drar spelare till sig. Han hade knappt hunnit presenteras i Bayern München innan Mario Götze lämnade rivalen Dortmund och skrev på.
Med Guardiola i City skulle klubben potentiellt kunna locka de allra bästa spelarna i världen till Etihad nu när Uefa släppt på Financial Fair Play-reglerna. Ge det ett par år så tror jag att Manchester City har lockat till sig spelare av den yppersta klassen.
Leo Messi? Vem vet, chanserna minskar iallafall inte med Pep Guardiola som tränare.
Spanjoren som vunnit det mesta som går att vinna som klubblagstränare har varit det mest eftertraktade namnet i Europa.
City vann matchen.
Over to you, Ed Woodward.

John Terrys tid i Chelsea är inne på sista kapitlet. När säsongen tar slut kommer han att fortsätta karriären, men inte i Chelsea och inte i Premier League, meddelade han på söndagen.
Med anledning av att Terrys avsked sker i samband med deadline day, då jag har fullt upp med annat, så bjuder jag på lite utdrag från min bok ”Kungar av Premier League”, som kom ut i augusti förra året. Det här är några sidor från kapitlet om John Terry.

—————————–

Han gick hela vägen från ungdomsleden till att bli lagkapten i en av världens ledande klubbar.
Hans karriär har kantats av skandaler, men inget kan sudda ut det faktum att han kommer gå till historien som en av Englands bästa försvarare genom tiderna.

Sedan den där junidagen 2003 när Roman Abramovitj tog kontroll över Chelsea har väldigt lite varit sig likt på Stamford Bridge.
Ryssens övertagande ritade om kartan i engelsk fotboll. Från att ligan bestått av två lag med realistiska chanser att vinna titeln, dök en tredje kille upp på skolgården, en uppstickare med större ekonomiska muskler än någon annan. Med hjälp av Abramovitjs pengar började Chelsea värva spelare på ett sätt som fotbollsvärlden inte skådat sedan AC Milans glansdagar på 1990-talet. Chelsea förändrades i grunden och blev en maktfaktor i Europa. Men under hela den här processen fram till idag har en sak varit beständig.
År efter år har John Terry styrt försvaret med samma obevekliga passion. Oavsett hur många utländska stjärnor som anlänt, oavsett hur mycket pengar som lagts ut, har han varit den obestridde ledaren, hjärtat och kulturbäraren som fansen kunnat identifiera sig med. När avundsjuka motståndarsupportrar gnytt om ”köpelag” har de kunnat peka på Terry som undantaget. Den egna produkten som slogs för klubbmärket. I Chelseas moderna historia går det inte att överskatta betydelsen av John Terry.

John George Terry föddes i Barking i östra London. Karriären inleddes i West Ham, dit han kom som tioåring. Tre år senare tog han steget till Chelsea och där har han blivit kvar. Som ungdomsspelare fick han lära sig den ”hårda vägen”. Som betjänt till de äldre spelarna.
– Jag har varit på den lägsta nivån i klubben. Jag har putsat skor, jag har städat toaletter, jag har varit bollpojke, jag har gjort allt skitgöra, har han berättat.
Det räckte inte med att städa toaletterna. Ibland beordrades han värma upp toalettsitsen (!) under kalla vinterdagar åt de äldre spelarna. När han putsade lagkaptenen Dennis Wises skor var han extra noggrann. Varje gång Wise gjorde mål fick Terry 25 pund i bonus, halva veckolönen som lärlingsspelare.
Det var ett sätt att härdas och John Terry härdades. Mer än någon annan.
Debuten i a-laget kom i oktober 1998 i Ligacupen mot Aston Villa. På träningarna skydde han inga medel för att slå sig fram. Han kastade sig hejdlöst in i dueller med lagkamraterna, inte alltid så uppskattat. Terry har berättat att han en gång hamnade i bråk med rumänen Dan Petrescu:
– Det var främst de utländska spelarna som inte gillade det. En gång tog Dan Petrescu strupgrepp på mig och sa: ”Vad håller du på med?”. Den förste som backade upp med var Wise: ”Om du har något att säga, säg det till mig, inte till de yngre spelarna”.
Det blev en kort utlåning till Nottingham Forest innan han etablerade sig i Chelsea säsongen 2000/01. Terry bildade då mittbackspar med franske världsmästaren Marcel Desailly. Efter säsongen valdes Terry till årets spelare i Chelsea. Från det året var det uppenbart att han skulle bli en hörnsten i klubben.

När John Terry väl tagit en ordinarie plats gick utvecklingen fort. Tränaren Claudio Ranieri hade nästan en ny startelva efter det att Roman Abramovitj stigit in sommaren 2003 och shoppat loss. Två engelska spelare fick betydelsefulla roller: John Terry i försvaret och Frank Lampard på mittfältet. Tillsammans skulle de utgöra centrallinjen under det kommande decenniet.
Det var under det här året som John Terry tog steget från att vara lovande till att bli en av ligans bästa försvarare. När Marcel Desailly var borta fick Terry bära lagkaptensbindeln. Då Marcel Desailly lade skorna på hyllan 2004 och José Mourinho tog över som ny manager fick Terry ta över bindeln permanent.
Den säsongen, 2004/05, är John Terrys bästa. Chelsea vann ligan och satte rekord i minst antal insläppta mål under en Premier League-säsong (15). Den främsta anledningen var att José Mourinho fick hela laget att arbeta effektivt i defensiven, men rekordet hade aldrig varit möjligt utan John Terry i de bakre leden.
När året var slut och Chelsea hade säkrat sin första ligatitel på 50 år valdes John Terry av spelarkollegorna till årets spelare i England. Han blev den förste – och är fortfarande den enda – försvararen som vunnit priset sedan Paul McGrath 1993.
– Det känns otroligt och är den finaste utnämningen att röstas fram av spelarna som du möter vecka ut och vecka in, sa John Terry när han mottog utmärkelsen.

När John Terry stod på toppen av sin karriär var han den ultimata försvararen. Engelsmannen var ett monster i luftrummet, kompromisslös i närkampsspelet och hård som granit. Det John Terry saknade i snabbhet kompenserade han med en osedvanlig förmåga att läsa spelet. Positionsspelet var nästintill prickfritt och han tog alltid på sig rollen att styra de övriga i backlinjen. Tack vare en funktionell teknik var han bättre med fötterna än andra defensivt lagda mittförsvarare.
– En femtioprocentig John Terry är bättre än en hundraprocentig italiensk försvarare, har Chelseacoachen Ray Wilkins sagt.
Den unika styrkan i huvudspelet gjorde Terry till ett giftigt offensivt vapen. 34-åringen har runt 60 mål för Chelsea, trots att han aldrig slagit frisparkar eller straffar. Målen följer samma mönster: En fast situation, en Terry som störtar fram och nickar in bollen.

Hans främsta egenskap är dock något som kännetecknar många av de största försvararna: Inställningen. Han ville alltid försvara sitt mål till vilket pris som helst. Likt en Börje Salming har han gjort förmågan att täcka skott i fotboll till en konstart. Hans täckning med ryggen/bakhuvudet, liggandes (!), mot Slovenien i VM 2010 är klassisk.
– För Terry vore det en ära att dö på planen. Du skulle behöva döda honom, men han kanske skulle fortsätta spela ändå, sa Luiz Felipe Scolari, som ledde Chelsea 2008/09.
John Terry var ett aktat namn i fotbollsvärlden. Åren 2005–2009 var han med i FIFPro World XI, elvan som röstas fram av spelarkollegorna.

Den 21 maj 2008 hade John Terry kunnat skriva det finaste kapitlet i Chelseas historia. Laget hade spelat sig fram till Champions League-finalen i Moskva, hämtat upp 0–1-underläge och tagit matchen till straffar. Cristiano Ronaldo hade bränt sin straff och John Terry hade chansen att avgöra i den femte omgången. Kaptenen, ledaren, legendaren, han som putsat skor och skurat toaletter på sin väg fram till Chelseas a-lag, kunde skjuta hem CL-bucklan till klubben han älskar. Allt var som en saga.
John Terry halkade. Bollen gick i stolpen ut. Terry grät när Edwin van der Sar räddade Nicolas Anelkas straff och Manchester United säkrade segern. Det var förståeligt. En sådan chans kommer inte igen.
John Terry behöll matchtröjan från den kvällen i en egen monter intill sin prissamling. Som en påminnelse om att han var tvungen att vinna Champions League. Han lyckades, på ett än mer otippat sätt.

* För att fortsättningen av kapitlet om John Terry och 43 andra profiler från Premier League-eran så finns boken att köpa i nätbutikerna, exempelvis Adlibris, eller i bokhandeln:
https://www.adlibris.com/se/sok?q=kungar+av+premier+league
Eller som e-bok:
http://www.bokus.com/bok/9789127144453/kungar-av-premier-league/

Här tittar vi närmare på några spelaraffärer senaste dagarna.

Mario Suárez, från Fiorentina till Watford
Pris: Ca 4 miljoner pund.
Kommentar: Suárez är nog mest känd från tiden i Atlético Madrid där han spelat i två olika sejourer. Där gjorde han sig känd som en hård, nyttig defensiv mittfältare. Det är lite förvånande att han inte gjorde större avtryck i Fiorentina.
Betydelse för laget: Watford har ett bra mittfält med Capoué och Watson, men det behövs alternativ och där blir Suárez viktig.
Tänkbar startelva med Mario Suárez:
Gomes – Nyom, Britos, Cathcart, Aké – Behrami, Capoué, Suárez, Jurado – Deeney, Ighalo.
Värvningsbetyg: 2/5.

Patrick Bamford, från Chelsea till Norwich
Pris: Lån.
Kommentar: Det var många som hade stora förhoppningar i Chelsea på denne unge anfallare, men Bamford lånades ut till Crystal Palace utan att få speltid och nu blir det ny utlåning till Norwich. Det är möjligt att han får fler chanser här. Behöver speltid nu.
Betydelse för laget: Norwich har förstärkt sin offensiv med köpet av Steven Naismith. Denne kommer dock få utgå från kanten så Bamford har en funktion att fylla – som utmanare till Mbokani i strikerrollen.
Tänkbar startelva med Patrick Bamford:
Ruddy – Martin, Whittaker, Bassong, Brady – Howson, Tettey, Dorrans, Naismith – Hoolahan – Bamford.

Alberto Paloschi, från Chievo till Swansea
Pris: Ca 8 miljoner pund.
Kommentar: Paloschi kom fram som ung talang i Milan, men lyckades aldrig etablera sig där. Istället blev det Parma och sedan sejourer i Genoa och Chievo. Nu återförenas han med sin forne tränare Francesco Guidolin.
Betydelse för laget: Swansea har haft fasligt svårt att göra mål hittills under säsongen. Laget är i akut behov av en målgörare och Paloschi har åtta mål på 21 matcher i Serie A denna säsong. Viktigt tillskott.
Tänkbar startelva med Alberto Paloschi:
Fabianski – Rangel, Williams, Fernández, Taylor – Britton, Ki – Ayew, Sigurdsson, Routeledge – Paloschi.
Värvningsbetyg: 3/5.

Alexandre Pato, från Corinthians till Chelsea
Pris: Lån.
Kommentar: Patos stjärna har dalat på fotbollshimlen sedan debuten i AC Milan då han spåddes bli nästa storspelare i Europa. Hans agenter har jobbat hårt för en ny chans i någon av toppligorna och nu får han en gyllene möjlighet i Chelsea. Potential finns, men Pato har varit skadebenägen.
Betydelse för laget: Chelsea behöver en injektion offensivt, en spelare som kanske kan ge nyttig konkurrens och få spelare som Eden Hazard att vakna.
Tänkbar startelva med Alexandre Pato:
Courtois – Ivanovic, Zouma, Terry, Azpilicueta – Mikel, Fàbregas – Willian, Oscar, Pato – Costa.

Sandro, från QPR till West Bromwich
Pris: Lån.
Kommentar: Sandro var en av Premier Leagues bästa defensiva mittfältare innan skador hindrade hans karriär. Efter en misslyckad sejour i QPR får han nu en ny chans i Premier League.
Betydelse för laget: West Bromwich har saknat en städare på mittfältet eftersom Claudio Yacobs form har varit ojämn. Hittar Sandro tillbaka till närheten av den nivå han höll i Tottenham så borde han bli ett bra komplement till Darren Fletcher.
Tänkbar startelva med Sandro:
Foster – Dawson, McAuley, Olsson, Evans – Sessègnon, Fletcher, Sandro, McClean – Gardner – Rondón.

Övriga affärer:
Mike Williamson, från Newcastle till Wolverhampton

Här tittar vi närmare på några spelaraffärer senaste veckan.

Lamine Koné, från Lorient till Sunderland
Pris: 5 miljoner pund.
Kommentar: Den reslige mittbacken är fostrad i Châteauroux och kom till Lorient 2010. En fysisk spelare som ger tyngd i eget straffområde.
Betydelse för laget: Sunderland har haft enorma bekymmer i försvaret senaste åren och köpet i somras av Younes Kaboul och Sebastián Coates har inte förändrat det. Koné är inget säkert kort, men har åtminstone en respektingivande fysik.
Tänkbar startelva med Lamine Koné:
Mannone – Jones, Koné, O’Shea, van Anholt – Johnson, Cattermole, M’Vila, Borini – Lens – Defoe.
Värvningsbetyg: 2/5.

Andros Townsend, från Tottenham till Newcastle
Pris: Ca 12 miljoner pund.
Kommentar: Townsend var het för ett par år sedan, men har stagnerat och varit långt från en startplats i Tottenham. Här bör han rimligen få en plattform att utvecklas i, en klubb som är i behov av unga, utvecklingsbara engelsmän. Det som talar emot Townsend är att hans spelintelligens aldrig har imponerat. Mognar han nu?
Betydelse för laget: Newcastle behöver det mesta, men det man framför allt behöver är engelska spelare. De behöver hitta tillbaka till en kärna av inhemska spelare och förhoppningsvis får Townsend ett lyft. Då kan han bli en nyttig förstärkning för ”Magpies”.
Tänkbar startelva med Andros Townsend:
Elliot – Janmaat, Coloccini, Mbemba, Dummett – Townsend, Shelvey, Tioté, Wijnaldum – Saivet, Pérez.
Värvningsbetyg: 1/5.

Emmanuel Adebayor, klubblös till Crystal Palace
Pris: Ingen övergångssumma.
Kommentar: Emmanuel Adebayor har varit klubblös sedan Tottenham och han bröt kontraktet i september. Nu tar han ny sats i med sitt tredje klubbyte på fyra år. Adebayor har en tendens att börja bra i sina klubbar så Crystal Palace får hoppas att historien återupprepar sig.
Betydelse för laget: Få lag i Premier League-historien har spelat lika vass offensiv fotboll – utan att ha en striker av klass. Det var uppenbart i somras att Palace var en bra anfallare från att etablera sig på topp åtta och det har visat sig i ligan att varken Connor Wickham, Dwight Gayle eller Marouane Chamakh är tillräckligt bra.
Tänkbar startelvan med Emmanuel Adebayor:
Hennessey – Ward, Dann, Hangeland, Souaré – Cabaye, McArthur – Zaha, Puncheon, Bolasie – Adebayor.
Värvningsbetyg: 3/5.

Daniel Amartey, från FC Köpenhamn till Leicester City
Pris: Ca 8 miljoner pund.
Kommentar: Den tidigare Djurgården-spelaren har till slut fått en flytt till en stor liga. Den har han förtjänat, Amartey har stor potential och det ska bli spännande att se hur han kan klara Premier League.
Betydelse för laget: Leicester har haft sanslös träffsäkerhet på transfermarknanden senaste åren. Har de sett något hos Amartey så är det goda nyheter för 21-åringen från Ghana. Leicester har behov av att bredda truppen på mittbackssidan och på defensivt mittfält så Amartey – som kan spela i båda positionerna – har stora chanser att få minuter som inhoppare.
Tänkbar startelvan med Daniel Amartey:
Schmeichel – Simpson, Huth, Morgan, Fuchs – Mahrez, Kanté, Amartey, Albrighton – Vardy, Okazaki.

Sam Byram, från Leeds till West Ham:
Pris: ca 4 miljoner pund.
Kommentar: Ytterbacken Sam Byram har varit en av de största löftena i Championship. Nu valde han West Ham framför Everton, kanske för att han inte ville konkurrera med Séamus Coleman i Everton, men också enligt egen utsago för att han ville ha Slaven Bilic som tränare. Med Carl Jenkinsons skada fick Byram hoppa in direkt mot Manchester City och övertygade.
Betydelse för laget: West Ham behöver en högerback då man ofta spelat mittförsvararen James Tomkins på kanten. En värvning både för nutid och framtid.
Tänkbar startelva med Sam Byram:
Adrián – Byram, Reid, Ogbonna, Cresswell – Song, Kouyaté, Noble – Payet, Valencia, Moses.
Värvningsbetyg: 3/5.

Övriga affärer:
Mauro Zarate, från West Ham till Fiorentina
Papy Djilobodji, från Chelsea till Werder Bremen
Anders Lindegaard, från West Bromwich till Preston (lån)
Victor Valdés, från Manchester United till Standard Liège (lån)
Steve Sidwell, från Stoke till Brighton (lån)
Shane Ferguson, från Newcastle till Millwall
Ramires, från Chelsea till Jiangsu Suning
Gerhard Tremmel, från Swansea till Werder Bremen (lån)
Sebastián Coates, från Sunderland till Sporting Lissabon (lån)
Giedrius Arlauskis, från Watford till Espanyol (lån)
Marius Adamonis, från FK Atlantas till Bournemouth (lån)