Stoke City tappade pålitlige målvakten Asmir Begovic inför säsongen. Det fanns ett frågetecken för om unge Jack Butland, 22, var redo att fylla tomrummet, men hittills har engelsmannen klarat uppgiften med bravur. Mot Newcastle för två helger sedan svarade han för en ny toppinsats.
Héctor Bellerín var lysande för Arsenal borta mot Swansea. Högerbacken agerade bland annat räddande ängel i första halvlek då han avstyrde ett friläge för Bafétimbi Gomis. Han klarade dessutom utmaningen från lurige Jefferson Montero väl.
Nicolas Otamendi har börjat finna sig tillrätta i Manchester City och fick dessutom hitta nätet mot Norwich. Mamadou Sakho var en jätte för Liverpool mot Chelsea och satte nästintill perfekta uppspel. Ryan Bertrand har kommit tillbaka efter sin skada och var dominant på sin vänsterkant mot Bournemouth.
På mittfältet väljer jag Tottenhams Dele Alli som dominerade hemma mot Aston Villa och underskattade Steven Davis. De offensiva platserna går till Riyad Mahrez (två mål), Philippe Coutinho (två mål) och Arouna Koné (tre mål).
Längst fram har jag glädjen att ta ut den imponerande Odion Ighalo som fortsätter att leverera för Watford.
Omgångens spelare: Aoruna Koné, Everton.

Mitt omgångens lag:
Jack Butland, Stoke (2)
————————————
Héctor Bellerin, Arsenal (3)
Nicolas Otamendi, Manchester City (2)
Mamadou Sakho, Liverpool
Ryan Bertrand, Southampton (2)
————————————
Steven Davis, Southampton
Dele Alli, Tottenham
————————————
Riyad Mahrez, Leicester (3)
Philippe Coutinho, Liverpool (2)
Arouna Koné, Everton
————————————
Odion Ighalo, Watford (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Petr Cech (Arsenal), Gerard Deulofeu (Everton), Jordy Clasie (Southampton), Romelu Lukaku (Everton), Wilfried Zaha (Crystal Palace), Odion Ighalo (Watford), Graziano Pellè (Southampton), Troy Deeney (Watford), Jamie Vardy (Leicester).

Det här laget gäller alltså omgång 11:
Chelsea–Liverpool 1–3
Manchester City–Norwich 3–1
Swansea–Arsenal 0–3
West Bromwich–Leicester 2–3
Crystal Palace–Manchester United 0–0
Newcastle–Stoke 0–0
Watford–West Ham 2–0
Southampton–Bournemouth 2–0
Tottenham–Aston Villa 3–1
Everton–Sunderland 6–2

Slut på måltorkan, segermål i slutskedet och tabelletta i Champions League-gruppen. Manchester United och Old Trafford borde ha firat igår.
Men stämningsläget bland fansen är allt annat än uppåt.

Det hjälpte inte att Manchester United tog tre poäng. Det hjälpte inte att Wayne Rooney fick ett slut på måltorkan och att han numera är klubbens näst bäste målgörare genom tiderna, delad plats med Denis Law.
Det var en kväll då fansen på allvar vände sig emot Louis van Gaal.
Vi har känt det bubbla under ytan under den här hösten. Även om Manchester United toppade Premier League efter sju omgångar så har Louis van Gaal fått kritik.
Laget spelar för tråkigt. Var är tempot, attackviljan och kreativiteten?
Manchester United har spelat kontrollerad fotboll. Mycket spel i sidled, possessionspel som bygger lika mycket på att förhindra motståndarna från att ta sig till chanser som att skapa dem själv.

Även om den varit effektiv ibland, så är det inte vad Manchester United-publiken förväntar sig. De vill ha fart, de vill ha kantspelare som flyger fram och svingar in inlägg eftersom det är så det har sett ut på Old Trafford under Premier League-eran med spelare som Ryan Giggs, Andrej Kantjelskis, David Beckham, Cristiano Ronaldo. Och, för den delen om vi pratar fart och inlägg, kan vi slänga med Antonio Valencia, Ashley Young och Nani (när denne var i form).
Nu får de ett evigt bollhållande United som spelar i sidled i väntan på en öppning. Före Wayne Rooneys mål igår hade Manchester United spelat 404 minuter utan att göra mål.
Jag kan förstå varför de börjar tröttna.
Flera ex-spelare har gått ut och sågat holländarens filosofi, däribland Paul Scholes, som menar att laget spelar för strikt och fegt. Louis van Gaal ger förstås inte mycket för kritiken. Han håller stoiskt fast vid sin ”philosophy”, och även om det finns något beundransvärt i det, så ser inte spelarna ut att trivas i ett så strikt system.

Louis van Gaal tog över Manchester United förra sommaren och efter en trög start vädjade han om tid och tålamod. Under våren hittade han ett recept, en identitet. Han formerade ett 4-1-4-1 med Juan Mata som högerytter och Marouane Fellaini som deep-lying targetplayer. Det byggde på hög press och bollinnehav, men jag kan inte minnas att spelet i våras var så trögt och torftigt som det vi sett senaste två månaderna?
Då fanns en vilja att gå framåt. Wayne Rooney hade piggare ben, Ashley Young var i frisk fläkt till vänster och i Marouane Fellaini fanns alltid en uppspelspunkt för att gå mer ”direkt”.

Det temposvaga spelet nu beror sannolikt på att Louis van Gaal har plockat in fler pjäser som ger en ”kontrollerad fotboll”. Bastian Schweinsteiger är schablonbilden för det. Rutinerad och tekniskt begåvad, men de flesta passningarna går i sidled.
Michael Carrick och Morgan Scheniderlin är smarta spelare, men de saknar mobilitet. Juan Mata är ett spelgeni, men han vill inte löpa så mycket utan boll (dock gjorde han en finfin djupledslöpning som så när betalade sig i första halvlek igår). Memphis Depay har inte alls hittat rätt ännu. Wayne Rooneys svaga form och karriärkurva har vi vänt ut och in på.
Bortsett från Anthony Martial finns få spelare i dagens United som erbjuder fart och som kan göra sin gubbe.

Under gårdagens match tappade publiken tron på Louis van Gaal.
”We’re United, we want attack!”, skanderade de.
Misstroendet blev än större när holländaren bytte ut Martial mot Fellaini. Det var ett tecken på att lagets ”plan B” består i att slå långa bollar mot den store belgaren. Det sårar självbilden på Stretford End.
Nu blev det seger, Wayne Rooney nickade in 1–0 med tio minuter kvar, så Louis van Gaal klarade sig från den värsta kritikstormen.
Men vad hade hänt om Chris Smalling inte gjort den där heroiska täckningen och CSKA Moskva hade åkt hem med tre poäng?
Det känns som att supporterrevolten mot Louis van Gaals taktik bara väntar på att blåsa upp.

Manchester Uniteds problem är att motståndarna vet hur de ska neutralisera dem.
Eftersom van Gaal vill spela tålmodigt och locka upp motståndarna så har vi fått se lag som backat hem senaste matcherna. Och då har Manchester United inte haft något att komma med.
Igår mot CSKA Moskva upprepade sig mönstret igen. Ryssarna hade knappt varit uppe i Manchester Uniteds straffområde första 20 minuterna, men Manchester United hade heller inte skapat så många vassa chanser.
Första 25 minuterna igår var dock ett fall framåt (säger knappt någonting när man jämför med tre bleka 0–0-matcher). Det fanns intentioner som var lovande och Wayne Rooney var bättre i nummer tio-rollen än han varit som avskärmad striker. Det är svårt att hitta öppningar mot lag som backar hem.
Eftersom Manchester United verkar få vänja sig vid det så blir det Louis van Gaals utmaning:
Hitta ett anfallsspel som kan luckra upp lågt sittande lag. Det är inte lätt, tvärtom en av de svåraste utmaningarna som finns.
För att göra det behöver van Gaal locka fram fart, fantasi och kreativitet.
Det kanske kräver en kompromiss med den där filosofin…

Sist i tabellen, ett lag utan trygghet och en klubb som varit på väg utför en längre tid.
Remi Garde har antagit Premier Leagues tuffaste uppdrag.

Det som varit på tapeten i lite mer än en vecka är nu klart. Remi Garde, den före detta Lyontränaren, tar över Aston Villa. Igår satt han på läktaren och fick se Villa få stryk borta mot Tottenham med 3–1.
Han insåg nog att han har en del att jobba på.
Aston Villa har fyra senaste säsongerna varit nära att ramla ur. De har på något sätt lyckats klara nytt kontrakt med placeringarna 16, 15, 15, 17.
Nu ser läget än värre ut. Med blott fyra poäng efter 11 omgångar talar väldigt lite för att laget ska överleva. Inget lag under Premier League-eran som tagit så få poäng så långt in på säsongen har klarat sig.

Att Tim Sherwood fick lämna sin post var naturligt. Han var en korttidslösning som fick effekt i våras. Han väckte liv i Christian Benteke, räddade kontraktet och förde laget till en FA-cupfinal. Gott så, men ”Tactics-Tim” var inte den långsiktiga lösningen precis som han inte var den långsiktiga lösningen i Tottenham heller.
Däremot lägger jag inte överdrivet stort ansvar på Tim Sherwood. Aston Villa har varit en klubb i utförsbacke i flera år och problemen finns ovanför tränarens huvud.
Ägaren Randy Lerner har velat sälja klubben en längre tid, egentligen ända sedan Martin O’Neill avgick dagarna före premiären 2010/11. Ända sedan dess har Lerners intresse avtagit. I Sky Sports igår redovisade man statistik som visade på klubbens ”net spend” senaste tio åren:
2006/07: £16,1m
2007/08: £3,9m
2008/09: £42,8m
2009/10: £20,5m
2010/11: £4m
2011/12: £21,2m (vinst)
2012/13: £19,5m
2013/14: £13,8m
2014/15: £7,1m
2015/16: £9,3
Siffrorna visar att i takt med att Randy Lerners engagemang minskat har Aston Villa dränerats på kvalitet.
Sommarens värvningar är tydliga exempel där Tim Sherwood likt Brendan Rodgers fick förhålla sig till en transferkommitté med bland andra sportchefen Hendrik Almstadt. Igår började Jordan Ayew, Rudy Gestede, Jordan Veretout och Jordan Amavi på bänken. Även om man kan diskutera det så är det ett mått på att rekryteringsarbetet inte fungerat.

Nu får Aston Villa in en fransk tränare så lagets landsmännen som hämtats från Ligue 1 lär få förnyat hopp.
Remi Garde är mest känd i England som truppspelare i Arsenal under Arsène Wengers första år i klubben. Garde var Wengers första värvning till Arsenal och har nämnts som en tänkbar assisterande tränare och vid ett tillfälle kandidat som sportchef efter David Dein.
Jag tyckte Remi Garde framstod som ett spännande tränarnamn när han gjorde fina resultat med ett ungt Lyon. Men den här utmaningen är diger, på gränsen till övermäktig.
49-åringen tar över ett Aston Villa som varit inblandat i nedflyttningsstriden fyra senaste åren. Ett Aston Villa som i somras tappade sina tre viktigaste spelare i Ron Vlaar, Fabian Delph och Christian Benteke. Ett Aston Villa där målvakten Brad Guzan är i usel form och har varit senaste halvåret. Ett Aston Villa som egentligen inte besitter någon spetskvalitet; de kan inte försvara, kan inte styra mittfältet och har svårt att göra mål.

Så vad måste Remi Garde göra?
Ja, först kan han börja med att skrämma i väg hemmaspöket. På de fyra senaste säsongerna har Aston Villa vunnit 20 matcher på Villa Park. Sammanlagt. Det är blott fem per säsong.
Han kan göra ett försök att styra upp försvaret. Det blir inte lätt med den personal som finns till hands, och Joleon Lescott har dessvärre inte blivit den förstärkning man hoppats på.
Sedan måste Remi Garde parallellt hitta ett sätt att göra mål.
Att dels göra laget tajtare, dels mer spetsigt offensivt är förstås ingen enkel matematik. Framför allt inte när Randy Lerner knappast kommer ösa värvningspengar över den nye tränaren till januarifönstret.
Ett drag kan vara att ge publikfavoriten Carles Gil större förtroende. Spanjoren imponerar ofta när han får chansen och är lagets bästa kreativa källa. Ett annat drag kan vara att spela Rudy Gestede som kan ge ”enkla gratismål” tack vare sin exceptionella styrka i luftrummet. Igår var han nära att nicka in 2–2 när Hugo Lloris feltajmade en utrusning.

Aston Villa har varit redan katapultstolen för tränare senaste decenniet. Få av dem som tagit över på Villa Park har fått se karriären skjuta i höjden.
John Gregory och David O’Leary hade hyfsade framgångar under första halvan av 00-talet. Deras senaste uppdrag var Crawley Town och Al-Ahli. Graham Taylor är ett aktat tränarnamn i England, men han tränade aldrig mer ett klubblag efter uppdraget i Villa. Detsamma gäller för Gérard Houllier. Paul Lambert fick sparken i februari och har varit arbetslös sedan dess. Tim Sherwood kommer knappast ha lätt att få ett nytt jobb i Premier League efter två avskedningar.

Jag är aningen förvånad att Garde, som avböjde erbjudandet att ersätta Alan Pardew i Newcastle, nu har hoppat på Aston Villa.
Historien talar emot honom.
Största problemet: Det finns inte mycket som talar för hans Aston Villa.

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Arsenal.

Matchen (Swansea borta)
Arsenal förlorade båda mötena med Swansea förra säsongen och faktum är att Garry Monk fram till i lördags aldrig hade förlorat mot Arsène Wenger. Och i första halvlek såg det ut att historien skulle upprepa sig. Swansea styrde matchen och var laget som skapade chanser. Bafétimbi Gomis hade den bästa men väntade för länge när han ställdes fri med Petr Cech. Arsenal, där Joel Campbell startade till höger, var riktigt svagt och tempofattigt före paus.
Arsène Wenger kanske sa några väl valda ord i pausen för direkt i andra halvlek var Arsenal ett annat lag. Och knappt tre minuter behövdes för att Olivier Giroud skulle ge laget ledningen.
Arsenals andra halvlek var ett styrkebesked. De har spelat bättre i andra matcher, men att resa sig efter en så blek prestation i första tyder på en mental styrka. Nu blev det säkra 3–0 till slut efter att Laurent Koscielny petat in 2–0 och Joel Campbell fyllt på med 3–0.
Det är den här sortens segrar som kännetecknar titelvinnare. Man spelar inte bra, men man vinner ändå tack vare skicklighet och viss tur med domslut (domaren hade kunnat blåsa straff för en Mertesacker-hands i första, och samme domare hade med enkelhet kunnat blåsa frispark för Lukasz Fabianski vid Koscielnys 2–0).

Spelarbetygen
Petr Cech 4
——————————
Héctor Bellerín 4
Per Mertesacker 2
Laurent Koscielny 3
Nacho Monreal 2
——————————
Santi Cazorla 2
Francis Coquelin 2
——————————
Joel Campbell 2
Mesut Özil 2
Alexis Sanchez 2
——————————
Olivier Giroud 3

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Héctor Bellerín var en sensation förra säsongen då han tog chansen under Mathieu Debuchys skadefrånvaro och spelade sig till en startplats. Den här hösten har Bellerín varit så bra att han inte går att peta. Spanjoren hade en lurig utmaning i lördags i form av Jefferson Montero. Swanseas vänsterytter är förmodligen en av de svåraste wingspelarna man kan ställas mot i fotbolls-Europa i dagsläget på grund av ecuadorianens styrka i en mot en-situationer. Visst, Bellerín blev snuvad ett par gånger i första halvlek, men det bestående minnet från första är hans otroliga defensiva löpning som gjorde att han kunde avvärja Bafétimbi Gomis friläge. Bellerín var långt från situationen från början och det är alltför många spelare som i liknande lägen ger upp och småjoggar hem. Bellerín sprang i högsta fart och lyckades tackla undan bollen efter att Gomis rundat Petr Cech. Att Bellerín i andra halvlek svarade för en skottäckning i världsklass (dock i samma ögonblick som domaren blåst för offside) förstärkte helhetsintrycket av att Héctor Bellerin inte bara är en ballerina som med nätta fötter kan spela offensivt och överlappa. Nej, det här är en ytterback med minst lika stora kvaliteter och lika stor hängivenhet i försvarsarbetet.
Bästa högerbacken i Premier League just nu? Ja, jag kommer inte på någon som skulle vara bättre.

Tummen ned
Efter 3–0 borta mot svårspelade Swansea på Liberty stadium finns inte mycket att klaga på. Tycker dock att centrala mittfältet visade tecken på att inte fungera i första halvlek där Jonjo Shelvey tilläts dominera. Varken Santi Cazorla eller Francis Coquelin fick något grepp om bollinnehavet, Mesut Özil såg ointresserad ut i presspelet och en annan dag hade formdippen blivit ödesdiger.

Taktisk spaning
Likhetstecknen mellan Arsenal och bollinnehav är sannerligen raderade. När Gunners ställde sig lågt och positionsspelade sig till en referensseger borta mot Manchester City på Etihad gjorde vi vågen och hyllade med eftersom det bröt mot normen. Vi hade ju vant oss vid att Arsène Wengers lag alltid vill äga bollen och ofta blev straffade för det. Men nu är det mer regel än undantag att ett Arsenal agerar mer cyniskt, samma sak i lördags där Swansea fick spela runt runt medan Arsenal högg när omställningsläge gavs.
Det finns inget negativt i det, och det fundamentala måste vara att göra allt som krävs för att erövra ligatiteln. Men fortsätter den här utvecklingen kanske Arsenal snart beskrivs som ett kontringsbaserat lag.

Hur djupt kan Chelsea sjunka, undrade jag efter förlusten mot West Ham förra helgen.
Svar: Ännu djupare.
Var det här José Mourinhos sista match som tränare på Stamford Bridge?

Lördagens tidiga möte mellan Chelsea och Liverpool beskrevs som en ödesmatch för José Mourinho.
Jürgen Klopp, som bara fått två inledande kryss, hade också pressen på sig. Men medan tysken kunde peka på en lång skadelista och att han inte fått tid att sätta sin prägel på laget, har José Mourinho egentligen inga bortförklaringar.
Det är hans lag, hans värvningar, hans bygge. Och han är en stor orsak till raset.
Det är bara fem månader sedan portugisen vann ligan med Chelsea och var hyllad av alla.
Nu underpresterar hans trupp grovt. Han själv är ur balans och har varit sedan starten av säsongen, ända sedan den pinsamma Eva Carneiro-soppan.
Allt det han byggde upp under två år efter comebacken på Stamford Bridge har rämnat. Totalt.

Inte ens när Chelsea får en drömstart i matcher är de kapabla att vinna. Idag nickade Ramires in 1–0 redan i fjärde minuten. José Mourinho som bänkat både Nemanja Matic och Cesc Fàbregas, fick se sitt lag dominera första 20 minuterna. De blå hade fått matchen dit man ville.
Förr var Chelsea tryggt i att sjunka hem vid ledning eftersom man visste att man var tätt bakåt. Men nu fungerar inte den strategin längre. Sekunderna före paus slappnade Chelsea av, Coutinho fick utrymme och svingade sitt trollspö innan han skruvade in 1–1.
Chelsea hade gett bort initiativet och de skulle aldrig återta det.

Andra halvlek underströk hur trubbigt Chelsea är den här hösten. Inga anfallsförsök med tanke och kvalitet. Ett försvarsspel där delarna inte alls sitter ihop. Chelsea har blivit ett lag som varken kan försvara eller anfalla.
Med kvarten kvar fick Coutinho utrymme att vända upp och sekunden senare låg bollen i nätet bakom Asmir Begovic.
Som om inte det vore nog fyllde Christian Benteke på med 1–3. Båda sista målen efter touch via Chelseaförsvarare. Det man tidigare hyllades för – att backarna täckte skott med livet som insats – ger inte heller önskad effekt.
När det börjar gå emot, går allt emot.

José Mourinho kommer förstås vara missnöjd med att Lucas inte fick sitt andra gula kort när han fällde Ramires i mitten av andra halvlek. Men 1) jag tycker inte att det var värt ett andra gult eftersom Ramires såg ut att falla före kontakten, och 2) det vore att blunda för de riktiga problemen.
Chelsea förlorade för att de för tillfället inte är ett bra fotbollslag. José Mourinho bjöd på en ny, märklig, bisarr efter-intervju.
– I’ve nothing to say, svarade han på i princip alla frågor från Sky Sports reporter.
När reportern frågade om han inte ville säga något till fansen, blev svaret:
– They are not stupid.
Mer ville han inte säga. Tränaren som för några veckor sedan höll en monolog på sju minuter på en fråga (!) ville idag inte säga någonting.

Den stora frågan är hur stort tålamod Roman Abramovitj har.
Kretsen kring den ryske ägaren uppges vilja ge Mourinho större stöd. Klubben sägs ha antagit en ny filosofi när man tog tillbaka Mourinho. Nu var det långsiktighet som skulle gälla. Och att trycka på panik-knappen efter tre månaders svaga resultat för en tränare med 13 års ojämförbara framgångar, kanske är väl drastiskt.
Men saken är den att José Mourinho verkar vara helt oförmögen att hantera situationen. Som jag skrivit tidigare: Han visar ingenting som tyder på att han kan vända trenden. Han har aldrig varit i den här situationen tidigare i sin karriär och det märks. Situationen har säkert förvärrats av att hans pappa är sjuk hemma i Portugal.
Enligt folk runt klubben har José Mourinho gjort samma saker på träningsplanen denna höst som förra året. Skillnaden nu är att hans metoder inte fungerar längre.
Miguel Delaney skriver i Irish Examiner att Mourinho har en inre kärna av spelarna som fortfarande står bakom honom, John Terry, Gary Cahill, Cesc Fàbregas, César Azpilicueta och Diego Costa. Fem man. Det är inte mycket när det väl börjar blåsa.

Chelseas stjärnor bär ett stort ansvar. Eden Hazard, som startade som tia idag, byttes ut efter en kvart i andra halvlek utan att ha presterat någonting av värde. Matic och Fàbregas började som nämnt på bänken. Branislav Ivanovic var katastrof före sin skada och John Terry är en skugga av förra årets Terry.
Utan Hazard i utomjordisk form saknar Chelsea kanthot, inte minst då man spelar defensivt lagda ytterbackar. Men jag vägrar tro att Chelseas problem är taktiskt. Det handlar snarare om en förändrad psykologi och nu har spelarna tappat all tro på det man gör.
José Mourinho har bidragit till att stämningen har förändrats. Det som tidigare har varit hans styrka, det han kallar ”confrontational leadership”, hans stil för att locka fram det bästa ur spelarna, har nu vänts emot honom. Han har sågat spelare öppet, bänkat spelare, skyllt på allt och alla runtomkring.
Det som vi tidigare pratat om när det gäller Mourinho – det så kallade tredjesäsongsyndromet där hans ledarskap efter drygt två år dränerat spelarna på all energi – verkar upprepa sig igen.

José Mourinho sa häromdagen att han inte alls var orolig över att få sparken.
Det borde han vara.
Jag kan inte se att han vänder trenden och då finns bara två scenarion: Han går själv eller Chelsea sparkar honom.
Och eftersom han inte vill gå själv och mista sin ”fallskärm” så måste Chelsea bryta kontraktet.
Min känsla är att det sker inom kort.

***
Liverpool? De var inte med i matchen första 15 minuterna. Jürgen Klopp satsade på ett 4-2-3-1 som framstod mer som 4-2-4-0. Jag tyckte taktiken var märklig i första halvlek. Liverpool spelade typ ett non-striker-system när Firmino och Adam Lallana skulle turas om om att ligga längst fram. Laget var totalt uddlöst och inläggen helt ofarliga när nickspecialisten Christian Benteke satt på bänken (inte matchfit nog för att starta). Coutinho hade inte gjort mycket väsen av sig innan han curlade in 1–1.
Kanske var det en kalkylerad strategi av Klopp för att i andra halvlek damma av Benteke och ”gå för det”. Nu blev det seger med 3–1 och andra halvlek var lagets bästa sedan Klopp tog över. Liverpool-spelarna verkar ha tagit till sig tyskens krav om att löpa. Mamadou Sakho imponerar i mittförsvaret med sina tydliga uppspel och Lucas/Emre Can på mittfältet med täcka ytor/press-jobbet.

Omgångens lag blev tyvärr jätteförsenat på grund av en viss kvalmatch (och efterföljande firande), vilket gjorde att jag hade extra många repriser att ta igen denna vecka.
Nu har jag kommit fram till detta gäng.
Costel Pantilimon var en av hjältarna när Sunderland vann Tyne-Wear-derbyt. Newcastle var bättre en stor del av matchen och Pantilimons räddningar höll Sunderland kvar.
Kyle Walker gjorde en fin insats för Tottenham borta mot Bournemouth medan Aaron Cresswell var en av planens bästa för West Ham mot Chelsea. Hans inlägg till Andy Carrolls segermål var perfekt. I mittförsvaret väljer jag Nicolas Otamendi som höll koll på Manchester Uniteds offensiv och Virgil van Dijk som jag tycker imponerar stort i Southampton.

Mittfältet blir två bollvinnare centralt, Yann M’Vila och Morgan Schneiderlin. Mesut Özil utgick från tio-positionen, men drog sig en hel del ut mot högerkanten. Till vänster var Christian Eriksen sylvass för Tottenham och var så när att göra ytterligare ett frisparksmål (träffade virket).
Längst fram är hattrickmannen Harry Kane given och bredvid honom tar jag min personlige favorit Odion Ighalo som nu framstår som Watfords viktigaste spelare, framför Troy Deeney.
Omgångens spelare: Harry Kane, Tottenham.

Mitt omgångens lag:
Costel Pantilimon, Sunderland
—————————————
Kyle Walker, Tottenham
Nicolas Otamendi, Manchester City
Virgil van Dijk, Southampton (2)
Aaron Cresswell, West Ham (2)
—————————————
Mesut Özil, Arsenal (3)
Morgan Schneiderlin, Manchester United
Yann M’Vila, Sunderland
Christian Eriksen, Tottenham
—————————————
Harry Kane, Tottenham
Odion Ighalo, Watford (2)

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Chris Smalling (Manchester United), Mousa Dembélé (Tottenham), Jamie Vardy (Leicester), James McClean (West Bromwich), Dimitri Payet (West Ham), Mauro Zárate (West Ham), Cheikhou Kouyaté (West Ham), Olivier Giroud (Arsenal).

***
Omgångens mål: Christian Benteke, Liverpool. Det är något speciellt med den sortens majestätiska nickmål. Benteke lyfte mot himlen och skallade in ledningsmålet för Liverpool.
Omgångens manager: Slaven Bilic, West Ham. Knäckte José Mourinho och verkar ha skrämt bort ”hemmaspöket” som fanns i början av säsongen.
Omgångens floppspelare: Artur Boruc, Bournemouth. Tvålade och kom ut feltajmat. Helgens sämsta insats.

Några snabba tankar om Stoke-Chelsea i Ligacupen:

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Chelsea.

Matchen (West Ham borta)
Med den svaga inledningen i ligan har Chelsea ständigt kniven mot strupen. Laget skapade matchens första möjlighet då Cesc Fàbregas hittade fram till Diego Costa, men avslutet hamnade långt utanför målramen. West Ham tog ledningen med 1–0 efter en hörnasituation och en andraboll som damp ned framför Mauro Zárate. Chelsea hade svårt att vaska fram kvitteringslägen och när man gjorde det hade man alla möjliga marginaler emot sig. Cesc Fàbregas var någon decimeter offside och Kurt Zoumas försök var några millimetrar från att vara över mållinjen. I slutet av första halvleken fick Nemanja Matic sin andra varning (lite hårt dömt).
I pausen fick även José Mourinho ”rött kort” och blev förpassad till läktarplats till starten av andra halvlek. Det var en dag då det mesta gick snett för de blå.
Trots spel med tio man lyckades Chelsea kvittera i andra halvlek genom Gary Cahill, men när Slaven Bilic slängde in Andy Carroll och West Ham började svinga in inlägg mot slutet kunde inte Chelsea stå emot. Carroll nickade in 2–1 och krisen i Chelsea blev total.

Spelarbetygen
Asmir Begovic 2
——————————
Kurt Zouma 2
Gary Cahill 2
John Terry 2
César Azpilicueta 2 (87)
——————————
Ramires 2 (82)
Nemanja Matic 1
——————————
Willian 2
Cesc Fàbregas 1 (46)
Eden Hazard 2
——————————
Diego Costa 1

Ersättare:
John Obi Mikel (46)
Falcao (82)
Baba Rahman (87)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Ingenting från den här matchen.

Tummen ned
Tja, vad ska vi välja? Vi kan ta Nemanja Matic. Nu var visserligen den andra varningen hårt dömd, men hans form har varit tveksam en längre tid. Serben var briljant förra hösten när Chelsea dominerade i Premier League. Under våren drabbades han av en formsvacka och då sviktade också lagets form. Den här säsongen har Chelseas defensiv havererat. Efter tio omgångar har man släppt in 19 mål. I statistiken över antal skott mot det egna målet är det bara två lag som har släppt till fler: Sunderland och Newcastle, som båda ligger under strecket. Så Chelseas problem är ingen slump och en orsak till att backlinjen är mer sårbar är att den inte fått samma skydd som förra säsongen. Och där hamnar en del av skulden på Matic.
Förra säsongen klarade Chelsea att ha Cesc Fàbregas i en roll som ”deep-lying”-playmaker. Matic sprang och täckte ytor både för sig själv och Fàbregas. Faktum är att han, enligt Sky Sports Adam Bate, var en av åtta spelare som totalt sprang över 400 kilometer förra säsongen – den enda från topp fyra-lagen.
Nu när Matic inte längre är i form blir Chelsea lidande.

Taktisk spaning
På samma tema. I lördags satsade José Mourinho på att säkra upp mittfältet med Ramires bredvid Nemanja Matic i de sittande rollerna bakom Cesc Fàbregas i nummer tio-positionen. Det gav möjligheten att spela Eden Hazard till vänster (belgaren har fått kritik för bristande defensiv senaste veckorna). Men inte heller det hjälpte Chelsea.
Är det en återgång till Mourinhos favoritsystem 4-3-3 som är nästa krislösning?

Lars Lagerbäck har senaste åren blivit en hyllad expert i Viasat. Jag är en av dem som älskar när den före detta svenske förbundskaptenen dissekerar defensiva brister och förtjänster. Det inte Lagerbäck vet om försvarsspel är förmodligen inte värt att veta.
Det finns dock en taktisk detalj där jag inte alls delar hans uppfattning. Det handlar om försvarsspel vid kantfrisparkar där Lagerbäck gång på gång i Viasat kritiserat lag som använder en hög försvarslinje. Varje gång ett mål görs efter en frispark från kanten slutar det med en diskussion där Lagerbäck slår fast att han inte förstår varför lag inte positionerar sin försvarslinje några meter längre ned.
Eftersom han fått stå oemotsagd har det blivit en ”sanning” här hemma, än mer cementerad efter Arsenal-Bayern München förra veckan.
Jag vet inte hur många som senaste åren frågat mig på Twitter om det här och varför lag inte agerar som Lagerbäck förespråkar. Jag har tyckt att ämnet är för ”smalt”‚ men vad tusan – inget är för smalt för den här bloggen så nu kastar vi oss in i nörderiet ordentligt. Se tv-analysen nedan.

Kontentan av det hela, min tes är denna:
När Bayern släpper in mål mot Arsenal är det ett individuellt misstag av Manuel Neuer – inte något som enbart kan skyllas på den höga försvarslinjen.
Jag upplever att problemet vid insläppta mål vid ”hög linje” är ofta försvarare som inte gör sitt jobb, det vill säga att ”blocka” löpningar.
Har du nickstarka spelare, vilket Lars Lagerbäck haft i alla sina lag, kan du försvara dig lägre. Har du kortväxta spelare bör du hålla upp din linje. Du kommer släppa in mål ibland, men det gör du oavsett vilken strategi du använder.

Hur djupt ska Chelsea sjunka? Lördagens förlust i derbyt borta mot West Ham blev ett nytt bevis på att de blå tappat det som fungerade ifjol.
Allra mest deras manager.

Mötet på Upton Park var oerhört intressant på förhand. West Ham har varit en av ligans mest positiva överraskningar, men min uppfattning är att vid såna här tillfällen brukar det stora laget resa sig. När de är som allra mest pressade, när alla tror att det är ”skrälläge”, då bukar trenden vända.
Inte idag. Tvärtom blev det en eftermiddag där nästan allt gick emot Chelsea.
Det började med att Mauro Zárate satte 1–0 till hemmalaget efter en hörna.
Cesc Fàbregas kvitterade men blev avvinkad för hårfin offside (har sett en bild som visar att Fàbregas är offside, en bild som visar att han inte är offside, beror på var fryser bilden).
Sedan kom nicken från Kurt Zouma som på något sätt inte passerade hela mållinjen. 93 procent av bollen var inne, men det räcker ju som bekant inte. Och när det är uppförsbacke har man såna marginaler emot sig.
Som om inte det vore nog åkte Nemanja Matic på sitt andra gula kort i den 44:e minuten. Hans första varning var korrekt då han stoppade Cheikhou Kouyaté i en omställning. Den andra… nja, jag tycker den var hård.
Vad José Mourinho tyckte var lätt att utläsa. Han skrattade åt eländet vid sidlinjen, men inombords lär han ha kokat. Som extra salt i såren fick två spelare i Chelsea gula kort för snack (där har de endast sig själva att skylla).
En Chelsealedare blev uppvisad på läktaren och innan andra halvlek hade börjat hade även José Mourinho fått ta plats uppe i vip-boxen. Versionerna om varför han förvisades till läktarplats går isär, men en teori är att han ville ta sig in i domarrummet i pausen, vilket är strikt förbjudet.

Nåväl, Chelsea reste sig och fick in 1–1 med tio man i andra halvlek och det läget tyckte jag att West Ham bjöd in gästerna i matchen genom att bli passivt.
Slaven Bilic skickade in sin joker från bänken Andy Carroll och fick se denne nicka in 2–1 med knappa kvarten kvar.
Allt Bilic gör nu blir rätt.
Det mesta José Mourinho nuförtiden blir fel.

Portugisen är ju annars mästare på att hantera sin trupp, utomstående faktorer och skapa en vi-mot-världen-känsla där alla inom omklädningsrummets väggar står enade. Men den här hösten har han själv fallerat i rollen som ledare.
När resultaten uteblivit har han svingat vilt åt alla håll. Han har skyllt på domare, lagläkare, motståndare och sina egna spelare. Han har bänkat sin kapten John Terry, bänkat Eden Hazard. Jag ser inget problem i de petningarna, men han har inte den som verkligen borde ha blivit bänkad (Branislav Ivanovic som nu är skadad).
Inget har hjälpt. Hans skepp har bara sjunkit ännu djupare och jag skönjer en spricka mellan José Mourinho och laget. De har alltid ställt upp helhjärtat bakom sin manager, men med José Mourinhos speciella ledarstil bygger det på att segrarna tickar in. När de uteblir blir han lätt att ifrågasätta. Han är ju tränaren som ska lösa allt, som ska kunna hantera svåra mentala lägen. Han ska inte tappa fattningen när laget behöver en ledare som går i fronten.
Intervjun han gjorde häromveckan där han svarade på en fråga (!) och sedan snackade oavbrutet i sju minuter för Sky Sports reporter var surrealistisk. Bland mycket annat sa han att ”han tog ansvar och att klubben skulle göra ett misstag om de sparkade den bäste managern de haft”. Samtidigt sköt han över ansvar åt alla möjliga håll under intervjun.
Det var inte en tränare i balans.

Som jag sagt skrivit och sagt tidigare – José Mourinho är inte van vid upprepade förluster och krislägen och att leda ett lag i motgång är det allra svåraste som finns.
När allt flyter på är det lätt(are) att vara tränare.
I början av säsongen sa vissa att det knappast finns någon bättre lämpad tränare än José Mourinho för att vända Chelseas tunga trend. Men det vet vi inte för vi har ju inte sett honom lyfta lag ur svåra kriser tidigare. Han har gått in i klubbar, ”gjort sin grej” och lämnat projektet åt nån annan som fått plocka över en taktiskt väldrillad, men mentalt slutkörd trupp.
För varje vecka som går, för varje nederlag och för varje märkligt agerande från José Mourinho blir jag mer och mer osäker på om han är kapabel att få Chelsea på rätt spår igen.

***
Slaven Bilic var ett populistiskt, spännande tränarval som kunde gå hur som helst, men hittills pekar allt uppåt. West Ham har gjort ett par av sommarens mest lyckade värnvingar. Dimitri Payet har vi hyllat tidigare. Manuel Lanzini är en som inte fått sina rätmätiga superlativ, men det är en finfin spelare. Dessa tekniska lirare har gett ”Hammers” nya dimensioner. Samtidigt finns kraften kvar från Sam Allardyces sejour. Andy Carroll hoppade in idag och påminde oss alla att han är en utmärkt inhoppare. Ingen back är bekväm med att möta ett sånt monster i luftrummet.
West Ham var höstens lag förra året också. Kan de hålla längre denna gång?
Jag tvivlar på det med tanke på att laget fortfarande har problem att vinna över ”sämre” lag.
Men att de slagit Arsenal, Liverpool, Manchester City borta och nu tvålar dit Chelsea – det är bara att buga och lyfta på fotbollskepsen för Slaven Bilic!