En sensationell helg för offensiva spelare. Jag kan inte minnas så många enskilda toppinsatser från anfallare och offensiva mittfältare.
Men om vi börjar bakifrån så får Heurelho Gomes platsen mellan stolparna. Brassen har gjort en stark inledning av säsongen och räddade en poäng för sitt lag i lördags.
I backlinjen sprang Héctor Bellerín runt med Memphis Depay i sin bakficka i söndags medan Nacho Monreal skötte vänsterkanten med den äran. Snabbt, effektivt, ungefär som resten av Arsenal. Ashley Williams fortsätter att övertyga i Swansea medan Phil Jagielka gång på gång fick rädda en ung och oprövad backlinje i Everton.

Santi Cazorla satte igång passningstempot för Arsenal och hans små kroppsfinter gav honom alltid tid och utrymme.
Sadio Mané var fullständigt briljant på Stamford Bridge och lattjade stundtals med Chelseas försvarare. Southampton får inte behålla honom länge till. Mesut Özil var läcker under första halvtimmen mot Manchester United och Kevin De Bruyne ser redan ut att ha hittat rätt i Manchester City. Belgaren är sannerligen en poängmaskin. Till vänster är Alexis Sanchez tämligen given efter sina två praktmål.
Längst fram är det svårt att inte plocka ut Sergio Agüero som satte fem mål (!) mot Newcastle och belönades av med en tia i betyg av Sky Sports.
Omgångens spelare: Sergio Agüero, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Heurelho Gomes, Watford
—————————————–
Héctor Bellerín, Arsenal
Phil Jagielka, Everton
Ashley Williams, Swansea (2)
Nacho Monreal, Arsenal
—————————————–
Santi Cazorla, Arsenal (2)
—————————————–
Sadio Mané, Southampton
Mesut Özil, Arsenal (2)
Kevin De Bruyne, Manchester City (2)
Alexis Sanchez, Arsenal (2)
—————————————–
Sergio Agüero, Manchester City (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittlls under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Yannick Bolasie (Crystal Palace), Marko Arnautovic (Stoke), Wilfried Zaha (Crystal Palace), David Silva (Manchester City), Aleksandar Kolarov (Manchester City), Jamie Vardy (Leicester), Ola Toivonen (Sunderland), Steven Davis (Southampton), Graziano Pellè (Southampton), Romelu Lukaku (Everton), Cedric Soares (Southampton), Theo Walcott (Arsenal), Hugo Lloris (Tottenham), Jefferson Montero (Swansea), Christian Eriksen (Tottenham).

***
Omgångens mål: Jermaine Lens, Sunderland. Det fanns många fina mål i helgen, men jag är svag för den här sortens mål. Lens lobbade in 2–0 för Sunderland med ett toffelavslut som påminde lite (nåja) om Karel Poborskys i EM 1996.
Omgångens manager: Arsène Wenger, Arsenal. Hans gäng flög ut från startblocken och hade gjort 2–0 innan Manchester United lämnat omklädningsrummet. Han krossade Louis van Gaal i matchen i matchen mellan de två idealisterna.
Omgångens floppspelare: Wayne Rooney, Manchester United.

En superstart med två mål efter sju minuter och sedan 3–0 efter 20. Jag har aldrig sett Manchester United blivit så bortblåst vid starten av en match tidigare. Och jag har aldrig sett Arsenal agera så respektlöst och beslutsamt i ett topp 4-möte.
Om det var revanschsuget efter veckans Champions League-debacle vet jag inte, men Arsenal svepte ut som en orkan över Emirates på söndagen.
När stora lag förlorar brukar många ofta fokusera alltför mycket på vad det laget har misslyckats med istället för att hylla de som hyllas bör. Arsenal var brutalt bra första sju minuterna.
Manchester United är vana vid att känna sig in i matcherna, det har man gjort hittills den här säsongen och Louis van Gaals possession-filosofi bygger på det. Vi minns ju hur Liverpool tillät Manchester United att spela bollar i sidled en hel halvlek på Old Trafford för en månad sedan.
Arsenal vred upp tempot från första sekunden och satte istället Manchester United i en karusell som gjorde gästerna åksjuka. Efter sex minuter hade Alexis Sanchez satt 1–0. Då hade United inte slagit två passningar i rad till varandra. Possession-United hade inte hittat två passningar i rad på sex minuter vid starten av en match, då man alltid vill diktera villkoren. Det är uppseendeväckande.
En minut senare hade Manchester United försökt rulla igång, men eftersom Arsenal placerade sig genomtänkt fick Chris Smalling slå en meningslös långboll. Santi Cazorla förnedrade Wayne Rooney med en kroppsfint och iscensatte en omställning som redan är införd i skolboken. Hård passning framåt, klack, djupledslöpning från Theo Walcott och sekunder senare hade Mesut Özil placerat in 2–0.
Det var inte bara rock ’n’ roll, det var heavy metal-fotboll.

Theo Walcott slog efter matchen fast att han aldrig upplevt ett bättre Arsenalspel än detta, och så är det nog. Arsenal får sällan spela rakt och snabbt eftersom motståndarlagen backar hem och sällan bjuder på dessa ytor. Manchester United med zonmarkerande mittfältare lämnade enorma ytor att spela igenom och Arsène Wengers manskap straffade dem skoningslöst. Det innebär inte att det blir lika lätt att spela snabbt och rakt i nästa match, men det underströk att Arsenal har enorm fart och speed när man använder dessa egenskaper.

Manchester United reste sig efter chockinledningen, det ska sägas, och laget fick åtminstone tag i bollen och kunde etablera spel på offensiv planhalva trots spel med tio man (jag räknar knappt Wayne Rooney i denna usla form).
Planens bäste spelare, Alexis Sanchez, dundrade in 3–0 och där kändes det som siffrorna kunde rinna i väg eftersom kontringslägena skulle bli fler och fler, men Aaron Ramsey brände ett jätteläge till 4–0 och sedan hade faktiskt Anthony Martial ett gyllene läge att sätta 3–1 precis före paus. Petr Cech räddade och fick demonstrera sin betydelse för sin nya klubb. Ett mål där hade förändrat psykologin inför andra halvlek.
Manchester United var på tok för segt i andra halvlek för att kunna hota. Den ende som hade initiativförmåga och kvalitet var Martial, men hans understöd var obefintligt.
Louis van Gaals val att spela Michael Carrick och Bastian Schweinsteiger blev totalflopp. De hade fungerat som par om Manchester United haft ledningen i andra halvlek, suttit lågt med laget och fokuserat på att hålla bollen (possession-filosofin) för att spela av matchen. Nu blev de omsprungna och bortblåsta av ett kvickt, idérikt Arsenal. Det hade behövt en bollvinnartyp av Morgan Schneiderlin-snitt.
Manchester United blottade försvarsbrister som vi anat tidigare. Skadan på Luke Shaw är förstås förödande när Ashley Young tvingas ta klivet ned på vänsterbacken. Young är okej offensivt, men hade stora problem defensivt. Den tidigare så stabile Darmian var också skakig.

Arsenal har därmed ätit i kapp Manchester Uniteds försprång i ligan. Nu när Gunners skakade av sig Champions League-besvikelsen på detta imponerande sätt så bör det boosta självförtroendet enormt. Alexis Sanchez var iskall i början av säsongen, av förklarliga skäl, nu är han en av Europas hetaste spelare.
Kraven på Arsène Wengers avgång kanske avtar. Åtminstone till nästa förlust.

Hett, intensivt derby utan lokala killar
Det gjordes stora nummer inför avspark av värdet av det här Merseyside-derbyt. Devalveras känslorna när det inte finns lika många egna produkter i lagen som förr om åren?
För första gången sedan 1998 var det ett Liverpool utan Steven Gerrard. Någon annan spelare med lokal förankring fanns inte i Brendan Rodgers startelva. I Everton fanns scousers i Ross Barkley och försvararen Tyias Browning.
Men svalt? Känslokallt? Knappast. Det gick att ta på hur det bubblade inom Danny Ings när denne firade sitt ledningsmål. Mamadou Sakho, uppvuxen i Paris, var uppskruvad som en Duncan Ferguson så fort det vankades gurgel.

Så nej, det saknades inte passion. Det här blev ett intensivt och tempostarkt derby. Det var mer krigarhjärta än kvalitet i ärlighetens namn, men jag gillade det jag såg av Liverpool första 20 minuterna. De skapade tillräckligt med lägen då för att göra ett-två mål och Evertons backlinje såg inte helt trygg ut (med undantag av jätte Phil Jagielka).
Istället kom 0–1 på nick från Danny Ings på en hörna som Tim Howard ska gå ut och plocka alla dagar i veckan.
Ett formstarkt, pålitligt Liverpool hade förstås stängt igen butiken där fram till pausen, det återstod ju knappt fem minuter. Men Liverpool är inte tryggt i sitt försvarsspel. Ett välskruvat inlägg av Deulofeu (annars totalt misslyckad i första halvlek) landade på framför fötterna på Emre Can. Han lyckades inte rensa undan bollen bättre än att den hamnade hos Romelu Lukaku. Och belgaren tryckte in 1–1 i den 46:e minuten.

I andra halvlek hade båda lagen perioder där de skapade chanser. Everton dominerade slutkvarten och där kändes det som att Liverpool insåg att de inte fick förlora matchen. Nu kom båda lagen undan med ett hedersamt 1–1. Om det nu är hedersamt för Liverpool att kryssa borta mot Everton?

Coutinho måste visa mer
Philippe Coutinho klev fram som Liverpools frälsare under våren med en rad viktiga mål och nominerades till priset som årets spelare i Premier League. Brassen har onekligen unika kvaliteter, men han har inte startat den här säsongen som vi minns honom från vintern/våren. I dagens Merseyside-derby blixtrade han till i första halvlek med en finfin chipp över backlinjen fram till James Milner. Men så mycket mer var det inte. När Coutinho i andra halvleken vek in från vänster och sköt ett skott som Tim Howard komfortabelt boxade i väg så hade jag knappt noterat honom efter pausen. Så anonym var han.
För att Coutinho ska få erkännande som en av ligans bästa så behöver han göra mer än ögonblicksverk.

***
Det var mycket snack på förhand om lagens två offensiva nyckelspelare. Men ingen av dem lyckades sätta prägel på denna match.
Ross Barkley: Kom inte riktigt loss i denna match, även om hans styrka i en mot en-situationer ofta ger laget tid och lugn. Barkely fick inte de där lägena där han fick driva bollen framåt med fart och bara ett skottläge. Men det är underbart att se att när matchen står och väger – när alla spelare är rädda att göra ödesdigra misstag – då är det Barkley som vågar klacka – hårt uppvaktad i ryggen på egen planhalva.
Daniel Sturridge: Lyckades inte återupprepa succén från förra helgen. Hade ett läge direkt i inledningen där han borde ha använt högerfoten. Kom inte till riktigt i resten av matchen.
Båda överglänstes av stekhete Romelu Lukaku.

Ett oorganiserat försvarsspel och en högerback som misslyckas totalt med att ställa offside.
Eller var det någon annan som felade?

Daley Blind har med rätta hyllats för sitt mittbacksspel i inledningen av säsongen. Holländaren har en underbar passningsfot och tillför onekligen fina offensiva kvaliteter till Manchester Uniteds backlinje. Dessutom har hans ”front-foot”-defending varit som klippt och skuren för Louis van Gaals fotbollsfilosofi. Daley Blind tar ofta steget fram och stöter och värderar ofta rätt när han ska ta klivet upp och ställa offside.
Därför var det förvånande att han agerade så virrigt vid Wolfsburgs ledningsmål igår.
Vi nämnde ju det i podden som spelades in idag så då är det väl lika bra att vi tar upp det här i bloggen och återger situationen så alla förstår vad vi syftade på.
Antonio Valencia hängdes i sociala medier igår vad jag kunde se i mitt Twitterflöde. Han låg onekligen för långt ned, men det var Blind som bar ansvaret för att situationen uppkom.
Se nedan.

Redan här tycker jag att Daley Blind går onödigt långt ut för att ge understöd, innan han försäkrat sig om att en defensiv mittfältare kan ta över hans yta.

…framför allt då han kommer på mellanhand och inte är tillräckligt nära för att ge Morgan Schneiderlin ett vettigt understöd när Caligiuri går förbi Manchester United-mittfältaren.

Caligiuri viker in från kanten och spelar bollen bakåt. Ännu ingen fara på taket.

Här kommer Daley Blinds nästa – och största – misstag. Istället för att orientera sig och säkra den farligaste ytan (den han själv borde haft som mittback) blir han bolltittare. Att en annars så smart spelare gör det misstaget var minst sagt förvånande.

När bollen spelas över till Max Kruse börjar varningsklockorna ringa. Manchester Uniteds två mittbackar Chris Smalling och Daley Blind (inringade) ligger högre än sin backlinje. Smalling/Blind är ansvariga för att sätta försvarslinjen, men här har båda blivit bolltittare och satt linjen (som inte är någon linje) alldeles för högt. Pilen visar var Blind istället borde ha placerat sig nån sekund tidigare.

Antonio Valencia står givetvis fel här och i grunden ska en ytterback förhålla sig till sina mittbackar. Men notera här att även om Valencia gjort uppflyttningen och stått i höjd med linjen så hade Caligiuri i detta skede varit onside på grund av Darmian (möjligen någon centimeter offside när bollen väl slås). Därför får man inte som mittback flytta upp om nån ytterback är ”hängande” från den tidigare situationen (Darmian i detta fall). Där fallerade både Smalling och Blind.

Slutsats
Så vad är kontentan av detta? Jo, Daley Blind tappar fokus, blir bollraggare och är den som skapar kaoset i Manchester Uniteds backlinje. Antonio Valencia ska givetvis inte ligga fem meter nedanför övriga försvarare, men jag lastar framför allt Daley Blind.

Det var lite mer tunt bland målvaktsinsatser i helgen. Hugo Lloris svarade för ett par fina räddningar mot Manchester City, men jag noterade också hur han bjöd Raheem Sterling på ett gratisläge tidigt i matchen med en misslyckad rensning. Det är såna misstag som kan bli kostsamma och fransmannen har sällan övertygat i spelet med fötterna. Så jag väljer Adrián som var mycket bra för West Ham trots två insläppa mål mot Norwich.
I backlinjen tar jag Daryl Janmaat, ny fin insats, och Ryan Bertrand på ytterbacksplatserna. Den sistnämnde var bäst på plan i comebacken, enligt tränaren Ronald Koeman. Brede Hangeland har fått en renässans i Crystal Palace och jag tycker att han var planens bäste mot Watford. Virgil van Dijk har blivit ett lyft för Southampton.
På mittfältet är Erik Lamela (ett mål, en assist) given till höger. Vurnon Anita slet enormt på Newcastles mittfält medan Eric Dier blev målskytt och gjorde en mycket bra andra halvlek för Spurs. Alexis Sanchez (tre mål) tar platsen till vänster utan diskussion.
Romelu Lukaku vände nästan på egen hand matchen för Everton medan Daniel Sturridge underströk hur viktig han är för Liverpool.
Omgångens spelare: Alexis Sanchez, Arsenal.

Mitt omgångens lag:
Adrián, West Ham(2)
————————————–
Daryl Janmaat, Newcastle (2)
Brede Hangeland, Crystal Palace
Virgil van Dijk Southampton
Ryan Bertrand, Southampton
————————————–
Erik Lamela, Tottenham
Vurnon Anita, Newcastle
Eric Dier, Tottenham
Alexis Sanchez, Arsenal
————————————–
Romelu Lukaku, Everton (2)
Daniel Sturridge, Liverpool

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Rudy Gestede (Aston Villa), Lucas Leiva (Liverpool), Hugo Lloris (Tottenham), Jamie Vardy (Leicester), Harry Kane (Tottenham), Juan Mata (Manchester United), Kevin Mbabu (Newcastle), Ramires (Chelsea), Diafra Sakho (West Ham), Marko Arnautovic (Stoke), Toby Alderweireld (Tottenham), James Milner (Liverpool), David De Gea (Manchester United), Gerard Deulofeu (Everton).

***
Omgångens mål: Ramires, Chelsea. Brassen skickade i väg ett kanonskott som tog Chelsea tillbaka in i matchen. Lite konstigt att Ramires inte visat den skottstyrkan tidigare.
Omgångens manager: Steve McClaren, Newcastle. Visst, han vann inte matchen, men jag gillade hur han satte upp ett mer kompakt lag. McClaren mönstrade ett 4-4-2 där en anfallare droppade ned i defensiven. Det räckte så när till en trepoängare.
Omgångens floppspelare: Willy Caballero, Manchester City. Fick chansen mellan stolparna för City men tog den inte. Tre av målen kan han inte lastas för, men hans ödesdigra, fatala misstag vid Toby Alderweirelds 2–1 blev ödesdiger.

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Tottenham.

Matchen (Manchester City hemma)
Tajt första halvlek med få klara målchanser. Manchester City tog ledningen i mitten av första halvlek när man iscensatte en blixtrande kontring (efter fatalt felpass av Kyle Walker). Yaya Touré drev upp bollen och och serverade Kevin De Bruyne som placerade in 0–1. Raheem Sterling hade ett bra läge att göra 0–2, men Hugo Lloris svarade för en fin räddning nere vid stolproten.
I slutet av halvleken flyttade Spurs fram positionerna. Minuten före paus kom kvitteringen. Efter offside i förstaläget fick Eric Dier en andraboll till skänks av De Bruyne. Diers skott satt stenhårt intill stolpen.
I andra halvlek svarade Willy Caballero för en Picasso när han hamnade på mellanhand och fick se Toby Alderweirelds nick passera retlig enkelt. Harry Kane fick äntligen göra slut på måltorkan genom sitt 3–1-mål (offside) innan Erik Lamela fastställde 4–1.
Efter en svag inledning i ligan har Spurs unga manskap vaknat till liv och den här insatsen understryker att det finns potential.

Spelarbetygen
Lloris 3
—————————–
Walker 2
Alderweireld 3
Vertonghen 3
Davies 3
—————————–
Dier 3
Alli 2
—————————–
Lamela 4 (87)
Son 3 (77)
Eriksen 2 (68)
—————————–
Kane 3

Ersättare:
Chadli (68) –
N’Jie (77) –
Carroll (87) –

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Eric Dier är utropstecknet i Tottenham senaste veckorna, men han kommer jag lyfta fram i annat sammanhang och i denna match hade han en del problem i första halvlek så vi fokuserar på Harry Kane istället. Han har gått mållös i 13 timmars fotbollsspel. Måltorkan har fått många att tvivla på engelsmannen. Under svackan har han skapat chanser, men inte förvaltat dem. Nu fick han äntligen sin efterlängtade fullträff. Blir det här vändningen? Roy Hodgson såg iallafall mäkta nöjd ut på läktaren och Spursfansen hoppas förstås på en ketchupeffekt.

Tummen ned
Inte mycket att anmärka på i Tottenham efter en helg där man piskat ligaledaren med 4–1. Men om man nu ska fiska efter frågetecken så kan vi ju ta Kyle Walker. Jag tycker att han högerbacken börjat säsongen okej, men han verkar alltid ha ett misstag i sig. Det är som om han alltid kommer att vara en säkerhetsrisk när han är på plan, oavsett hur gammal och erfaren han blir. Nu var det en ödesdiger passning på offensiv planhalva som ledde till kontringen som gav 0–1.

Taktisk trend
Heung-Min Son har blivit ett rejält lyft för Tottenham. Hans energiska spelstil och ständiga löpande ger så mycket både offensivt och defensivt. Hans anpassningsförmåga ger också Mauricio Pochettino möjlighet att variera sin uppställning och spelet.
Spurs startade med Christian Eriksen till vänster och Heung-Min Son som släpande anfallare bakom Harry Kane. Då är Christian Eriksens arbetsbeskrivning att ta sig in centralt i banan och skapa numerära överlägen för att Tottenham ska kunna äga bollen.

Eriksen kommer in centralt och släpper vänsterkanten till Ben Davies. Spurs får numerärt överläge centralt och kan etablera ett passningsspel med längre anfall.

I andra halvlek när Tottenham ledde matchen var det en fördel att ha Christian Eriksen centralt där dansken inte blir en svag länk i det defensiva spelet. Med Son på vänsterkanten kunde Spurs vänsterback Ben Davies få hjälp defensivt mot Manchester Citys högerkant. Son kom inte till offensivt i denna match men hans defensiva arbete fyllde en viktig funktion.

De knäckte Europas bästa lag med den medicin som Barcelona själva brukar använda: Hög press och individuell skicklighet.
Det finns flera anledningar till att jag kommer att spana in Celta Vigo extra noga denna säsong. Det handlar inte bara om svenske fansfavoriten John Guidetti.

Varje säsong dyker den upp. Uppstickaren som överraskar, charmar fotbolls-Europa och vinner nya beundrare.
Efter 4–1 hemma på Balaídos i veckan mot självaste Barcelona är Celta Vigo snackisen i La Liga.
För oss svenskar är det förstås extra roligt att John Guidetti hamnat i denna klubb.
Celta Vigo, som jag i början av 2000-talet förknippade med ryske spelgeniet Alexander Mostovoj, har haft några tuffa år. Efter degraderingen 2006/07 blev det fem säsonger i Segunda División. Våren 2009 var man nära att åka ur andraligan med klarade en 17:e plats (av 22 lag).
Vändningen kom när Luis Enrique tog över som tränare. Den före detta Barcelonastjärnan hade en misslyckad sejour bakom sig i Roma (där han i sanningens namn inte fick tillräckligt med tålamod). För att implementera sina idéer hämtade han in spelare han kände till sedan tiden som ansvarig i Barça B. En offensiv mittfältare vid namn Nolito, försvararen Andreu Fontàs samt mittfältaren Rafinha, den sistnämnde på lån.
Under debutsäsongen med Luis Enrique blev det en fin niondeplats för laget som året före slutat precis ovanför nedflyttningsstrecket i La Liga.
Barcelona, som letade en ny tränare, var imponerade och plockade hem Enrique.
Celta Vigo gjorde detsamma. Eduardo Berizzo var en populär spelare i Vigo under åren 2001–05. Efter att ha lett Chile som assisterande förbundskapten under Marcelo Bielsa var hans filosofi som klippt och skuren för Celta Vigo.
Marcelo Bielsas fotbollstankar vilar på samma principer som varit bärande under Barcelonas storhetstid. Luis Enrique började bygga nya Celta Vigo efter detta tankesätt och därför var Eduardo Berizzo, en av Bielsas adepter, rätt man att föra arvet vidare.

Eduardo Berizzos Celta Vigo handlar – som många spanska klubbar – utifrån en snäv budget. Inför denna säsong sålde man jättelöftet Santi Mina till Valencia. Yoel Rodriguez valde också Valencia medan Joaquin Larrivey hamnade i Baniyas och Michael Krohn-Dehli skrev på för Sevilla som Bosman.
Nyförvärven är knappast några stora namn. Iago Aspas var en flopp i Liverpool. Han anslöt närmast från bänken i Sevilla. Daniel Wass var ordinarie i franska Évian, men då talar vi om ett lag som åkte ur Ligue 1. Sedan hade vi förstås svenske John Guidetti, värvad på free transfer. Guidetti som Bosman var onekligen ett kap efter succén U21-EM, men värvningarna var kanske inget som satte skräck hos konkurrenterna.
Åtminstone inte före premiären.

Nu har fem omgångar spelats i La Liga och Celta Vigo är tveklöst överraskningen hittills. Laget ligger på andra plats i tabellen med 13 poäng av 15 möjliga. Hade det inte varit för en onödig poängförlust mot Las Palmas hade laget haft full pott. Den senaste veckan har jag sett Celta förnedra Sevilla på bortaplan och Barcelona hemma på Balaídos.
Att se Celta Vigo känns ungefär som en nyförälskelse. Det är så underbart att se lag med liten budget överträffa förväntningarna när de samtidigt gör det med ett eget spel.
Eduardo Berizzos Celta Vigo är inget lag som backar hem. Tvärtom. De kliver högt och pressar sönder sin motståndare. Barcelona klarade inte av att hantera det. I första halvlek var bollinnehavet 48–52 i Barcelonas favör. Barcelona hade tidigare under säsongen inte gått under 62 procent.
– De spelade bättre än oss, sa Javier Mascherano.
– Om vi nu ska förlora så kan det vara mot ett lag som spelar den fotbollen Celta spelar, sa Luis Enrique.
Vi har sett lag tidigare som kliver högt mot Barcelona. Espanyol gjorde tappra försök ett par gånger, inte minst under Mauricio Pochettino. Annars är det oftast, enligt min ej vetenskapliga analys, låga positionsförsvar som gett bäst resultat. Det går att pressa högt, men sällan i en hel match och få lag klarar att göra det ens under mer än korta perioder eftersom Barcelonas förmåga att spela sig ur situationer är exceptionell.
Celta Vigo lyckades.

Hur de lyckades? De var beredda att springa oavbrutet, de har en djärv försvarsstrategi och de har kvaliteten att spela när de väl vinner bollen.
Detta Celta är bra. På riktigt bra.
Där finns spelgeniet Nolito, som aldrig lyckades etablera sig i Barcelona. Där finns Iago Aspas, strikern som aldrig lyckades i Premier League, men som gång på gång visat klass i La Liga. Där finns finurlige chilenaren Fábian Orellana. Där finns danske Daniel Wass, outtröttlig i sitt ständiga löpande. Där finns bollvinnaren Augusto Fernández, en ny personlig favorit, som slog två-tre skurna volleypassningar i absolut världsklass. Där finns en stabil backlinje med mittbackarna Cabral och Sergi Gómez.
Där finns förstås John Guidetti, som hittills fått agera inhoppare, men som knappast försämrade sina aktier med målet senast.

Efter att ha granskat lagets senaste matcher har jag plockat ut några sekvenser som visar på Celta Vigos försvarsspel. Det här är ”front-foot-defending när det är som bäst. Här talar vi inte om att falla hem, täcka ytor och avvakta. Här talar vi om ett lag som satsar allt, kliver fram, kliver framför. Det får bära eller brista.
I onsdags brast det. För Barcelona.

ANALYS AV CELTA VIGOS INTENSIVA PRESSPEL

Så här spelar Celta Vigo.

Celta Vigos 4-3-3/4-2-3-1 blir ofta ett 4-4-2 i försvarsspelet där danske mittfältaren Daniel Wass kliver upp och sätter press jämte anfallaren Iago Aspas. Notera matchuret.

Här kommer själva ”triggern” eller momentet där Celta Vigo bestämmer sig för att köra sin version av Gegenpressing. Iago Aspas kurvar och sätter press på bollföraren Gerard Piqué. Daniel Wass faller ned och plockar upp Sergio Busquets. Samtidigt överger Fábian Orellana sin position som högerytter och ”låser spel” till vänstra mittbacken Javier Mascherano. Piqué lockas att sätta ut bollen till högerbacken Dani Alves (utanför bilden) och då har Celta Vigo gjort en överflyttning där man har numerärt övertag och kan vinna bollen.

Att lag gör överflyttningar är inget unikt i sig, men det intressanta här att Celta Vigo använder den här försvarsmetoden mot Barcelona. De flesta lag brukar ägna sig åt att täcka ytor istället för att springa för att erövra bollen.
Just den här strategin lönar sig när Celta Vigo gör 2–0. Se nedan.

Bollen är på väg mot Gerard Piqué. Redan här har vänsteryttermittfältaren Nolito tagit beslutet att sätta press på Barcelonabacken. Istället för att oroa sig över högerbacken Dani Alves så sprintar både han och Iago Aspas (i mitten) mot Piqué.

Vi ser samma princip som i fallet med Orellana. Nolito överger ytan på vänsterkanten, vinner bollen och serverar sekunden senare Iago Aspas i friläge.

Front-foot-defending

Här ser vi exempel på det djärva försvarsspelet som Celta Vigo använder. För det första. Vänsterbacken Jonny har i förstaläget följt Neymar i rygg ända upp till mittlinjen. När Neymar inte får bollen så fullföljer Jonny pressen och hamnar långt från sin ordinarie position. Men bilden visar framför allt Cabrals beslut som symboliserar Celtas försvarsspel. Barcelona har lyckats spela sig ur Celtas press och hittat en fri, rättvänd Andrés Iniesta. Istället för att ligga kvar och hålla fyrbackslinjen intakt så störtar Cabral fram mot Iniesta. Den här gången tar han inte bollen, Iniesta hittar fram till Leo Messi, som avslutar, men det djärva försvarstänket är det jag vill illustrera.

Slutsats
I Premier League har vi i höst sett West Ham, Leicester och Crystal Palace skrälla och utmana topplagen. Det har varit fantastiskt att se deras disciplinerade försvarsspel och snabba omställningar. Deras spel har byggt på just det. Lågt sittande försvar och kontringsspel. Leicesters match mot Tottenham var en av de mest händelsefattiga jag sett denna säsong enbart på grund av att Leicester – på hemmaplan – inte ville gå framåt (förrän med tio minuter kvar när de hamnat i underläge).
Celta Vigo, som hittills är La Ligas överraskningslag, är något annat. De är ett högt pressande lag som spelar proaktiv fotboll. De vill vinna tillbaka bollen så fort som möjligt. De har individuell skicklighet på flera fötter (Nolito! Orellana! Augusto!), vilket gör att de har kvaliteten att själva äga bollen. De hade mer bollinnehav än självaste Barcelona under stora delar av första halvlek i onsdags.
Jag skulle älska att se ett mindre lag i Premier League anamma samma filosofi.

Jürgen Klopps Dortmund var hipster-laget nummer ett under ett par-tre år runt 10-talets början. Alla gillade Dortmund. Alla snackade Gegenpressing. Celta Vigo är det närmaste Klopp-Dortmund jag kan finna i fotbolls-Europa idag.
Passar John Guidetti i detta lag? Absolut. Är det något vi vet om svensken är det att han är kapabel att springa som en vinthund för att få fatt i bollen. Den egenskapen – att vara sitt lags förste försvarare – krävs av en anfallare i Berizzos Celta Vigo. John Guidetti uppfyller det.
Kan Celta Vigo hålla i den här höga nivån? Förmodligen inte. De flesta lagen som använder en ”high-pressing”-filosofi brukar tappa energi ju längre säsongen lider. Det kommer ske även med Celta Vigo.
Men nu när hösten står för dörren så lyser Nolito, Orellana, Wass, Augusto och Eduardo Berizzo upp tillvaron för mig.

Förra säsongen personifierade han klubbens misslyckande. Nu är han som pånyttfödd, och laget likaså.
Evertons Ross Barkley har varit ett av säsongens utropstecken hittills.

För två år sedan slog Ross Barkey igenom med dunder och brak i premiären. Fotbolls-England hade länge hört snacket om supertalangen som stämplades som den ”nye Rooney”, men matchen mot Norwich var första gången en bredare publik fick se mittfältarens potential.
Barkley krutade in ett distansskott (med vänstern, han är högerfotad), och dominerade på det centrala mittfältet. Under säsongen hittade han ett vasst samarbete med jämnårige Romelu Lukaku, och Premier League har inte sett en så ung duo dominera så mycket sedan Cristiano Ronaldo/Wayne Rooney.
Inför förra säsongen var förväntningarna höga på Ross Barkley. Han motsvarade dem inte. Barkley ådrog sig en skada på hösten och sedan hittade han aldrig rytmen igen. Under vintern och våren fanns det matcher då han inte ens var ordinarie i Evertons startelva. Hans facit blev blygsamma två mål och två assist på 29 matcher (22 starter) i ligaspelet. Till och med de egna fansen vände sig emot honom. Det spekulerades i att de häcklande fansen kunde få Barkley att lämna klubben.
Men intresset för Ross Barkley var inte överväldigande i somras, åtminstone inte jämfört med året före då alla storklubbar ryckte i engelsmannen. Barkley blev kvar och Evertonfansen kan skatta sig lyckliga för det.

I inledningen av den här säsongen har vi nämligen fått se den gamle Ross Barkley. Eller egentligen en ny version av den gamle. Ross Barkley har fått platsen som nummer tio-spelare bakom Romelu Lukaku. Egenskaperna som hänförde oss under säsongen 2013/14 – styrkan, tekniken, farten, kreativiteten och skottstyrkan – har han demonstrerat.
På samma sätt som han ifjol var symbolen för ett Evertons som stagnerat är han ny symbolen för ett nytänt lag.
Ross Barkley har också lagt till något i sitt spel: Beslutsfattandet. Mittfältaren har nu visat en mognad och en förmåga att värdera.
Det har mynnat ut i två mål och tre assist på de sex första omgångarna. Alltså bättre än spelarens statstik för hela förra säsongen.
I veckan gick lagkamraten Gareth Barry ut och sa att Barkley kan bli lika bra som Steven Gerrard och Frank Lampard.
Evertons manager Roberto Martínez har sagt att Barkleys renässans förklaras av spelarens attityd.
– Förra säsongen var en besvikelse för oss alla. Vi startade ligan med en feel-good-faktor och stora förväntningar, men vi nådde aldrig upp till dem. Som ung spelare har du då ett val. Du kan säga att det är lagets fel eller så kan du säga: ”Hur kan man höja lagets prestation genom att förbättra sig själv?”. Det var den attityden Ross hade, och det är ovanligt inom fotbollen, sa Roberto Martinez, enligt Daily Star.
– Han gick ut och sa att han inte spelade så bra som han borde göra. När du ser en ung spelare med sådan fantastisk attityd, det är då du ser skillnaden. Han var kapabel att höja sig och kolla vilken spelare vi ser nu.

Ross Barkleys potential är hisnande och för engelsk fotboll är han extra viktig. Landslaget har inte haft någon klockren nummer tio-spelare senaste åren. Wayne Rooney kan användas i den rollen, men han har inte lyckats när det vankats stora mästerskap. Roy Hodgson gläds förstås när han ser Barkleys form, men allra mest njuter Everton.
”Blues” har haft en stormig sommar där fansen protesterat mot ägaren Bill Kenwrights sätt att driva klubben.
Med John Stones, Romelu Lukaku, Brendan Galloway och en Ross Barkley i superform finns det anledning att se ljust på framtiden.

Det var flera målvakter som kandiderade denna helg. David De Gea blev kvar i Manchester United och det kan vara värt många poäng för Louis van Gaal. I söndags räddade De Gea segern åt sitt lag med två räddningar i absolut världsklass. Adrián var fenomenal borta mot Manchester City, men faktum är att försvaret framför honom städade rätt effektivt så han behövde inte göra så många kvalificerade räddningar. John Ruddy i Norwich tycker jag också gjorde en finfin match, men valet faller på De Gea som gjorde två ”idioträddningar”.
I backlinjen får Daryl Janmaat platsen till höger. Hans Newcastle föll, men holländaren var ett av få ljus i ”skatornas” mörker. Kurt Zouma fick starta framför John Terry i Chelsea. Den unge fransmannen tackade för förtroendet genom att hålla koll på Theo Walcott och nicka in 1–0. Winston Reid var planens kung på Etihad och tog allt i eget straffområde medan Alberto Moreno övertygade som wing-back för Liverpool (skapade sex målchanser).

Cesc Fàbregas har startat säsongen trögt och kritiken mot spanjoren har varit högst befogad. Men i lördags, mot sitt forna lag, plockade han fram sitt forna jag. Fàbregas styrde spelet från sin sittande mittfältsroll och assisterade bland annat till 2–0-målet.
Matt Ritchie, Bournemouth, var en av segerorganisatörerna mot Sunderland. Platsen här får han dock främst tack vare sitt supermål. Kevin De Bruyne startade för Manchester City mot West Ham och även om hans lag förlorade så var belgaren spindeln i nätet. Han gjorde ett mål reduceringen till 1–2 precis före paus och skapade lägen för lagkamraterna tack vare sina smarta passningar. Heung-Min Son är en energispelare som redan har blivit en injektion för Tottenham.

På topp väljer jag två tvåmålsskyttar. Odion Ighalo är ett monster som jag föll för redan efter premiären. Anthony Martials succé fortsatte i söndags då han sänkte Southampton med två påpassliga mål.
Omgångens spelare: Winston Reid, West Ham.

Mitt omgångens lag:
David De Gea, Manchester United
————————————————-
Daryl Janmaat, Newcastle
Kurt Zouma, Chelsea
Winston Reid, West Ham (2)
Alberto Moreno, Liverpool
————————————————-
Cesc Fàbregas, Chelsea
————————————————-
Matt Ritchie, Bournemouth
Kevin De Bruyne, Manchester City
Heung-Min Son, Tottenham
————————————————-
Anthony Martial, Manchester United
Odion Ighalo, Watford

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
John Ruddy (Norwich), Graziano Pellè (Southampton), Gareth McAuley (West Bromwich), Sylvain Distin (Bournemouth), Callum Wilson (Bournemouth), Troy Deeney (Watford), Allan Nyom (Watford), Bojan Krkic (Stoke), Ashley Williams (Swansea), Adrián (West Ham).

***
Omgångens mål: Matt Ritchie, Bournemouth. Om ni inte sett det är det värt att söka genom hela nätet för att se det – om och om igen. Nedtagning på bröstet och sedan en sån där kontrollerad, stenhård volley i krysset. Christian Benteke gjorde det som kan bli årets mål häromveckan. Ritchies kanon är en värdig utmanare.
Omgångens manager: Slaven Bilic, West Ham. Bilic har sannerligen hittat receptet för att fälla storlag på bortaplan. Nu ska han lära West Ham att vinna de enkla matcherna också.
Omgångens floppspelare: Jordi Gomez, Sunderland. Bidrog inte med någonting av värde.

De har flest uttagningar hittills:

2 uttagningar:
Darmian, Manchester United
Bafétimbi Gomis, Swansea
Fernandinho, Manchester City
Aleksandar Kolarov, Manchester City
Riyad Mahrez, Leicester
Winston Reid, West Ham
David Silva, Manchester City
Chris Smalling, Manchester United

1 uttagning:
Adrián, West Ham
Sergio Agüero, Manchester City
Jordan Amavi, Aston Villa
André Ayew, Swansea
Ross Barkley, Everton
Asmir Begovic, Chelsea
Daley Blind, Manchester United
Jack Butland, Stoke
Santi Cazorla, Arsenal
Petr Cech, Arsenal
Séamus Coleman, Everton
Fabricio Coloccini, Newcastle
Francis Coquelin, Arsenal
Coutinho, Livperpool
Aaron Cresswell, West Ham
Scott Dann, Crystal Palace
Damian Delaney, Crystal Palace
Kevin De Bruyne, Manchester City
David De Gea, Manchester United
Cesc Fàbregas, Chelsea
Brendan Galloway, Everton
Tim Howard, Everton
Odion Ighalo, Watford
Daryl Janmaat, Newcastle
Vincent Kompany, Manchester City
Romelu Lukaku, Everton
Anthony Martial, Manchester United
Ryan Mason, Tottenham
Jefferson Montero, Swansea
Alberto Moreno, Liverpool
James Morrison, West Bromwich
Steven Naismith, Everton
Mark Noble, West Ham
Allan Nyom, Watford
Dimitri Payet, West Ham
Pedro, Chelsea
Matt Ritchie, Bournemouth
Oriol Romeu, Southampton
Bacary Sagna, Manchester City
Bakary Sako, Crystal Palace
Jonjo Shelvey, Swansea
Scott Sinclair, Aston Villa
Heung-Min Son, Tottenham
John Stones, Everton
Yaya Touré, Manchester City
Jamie Vardy, Leicester
Ashley Williams, Swansea
Callum Wilson, Bournemouth
Kurt Zouma, Chelsea
Mesut Özil, Arsenal

Diego Costa stängs av tre matcher för ”violent conduct”. Gabriel får sitt röda kort struket.
Beslutet från FA uppfattas inte som rättvist, men utifrån gällande regelverk var det logiskt.
Frågan är dock om inte regelverket borde ändras.

Chelseas Diego Costa satte armen i ansiktet på Arsenals Laurent Koscielny och ”bröstade ned” fransmannen i det infekterade derbyt i lördags.
Domaren Mike Dean missade dessa händelser. Det han istället uppmärksammade i ett senare skede var att Gabriel (helt onödigt) kom stormande till situationen och hamnade i en dispyt med Costa. Spelarna varnades och sedan utdelade Gabriel en lätt spark mot Costa, en klack, där Costa gjorde allt för att omvandla en fjäder till en höna.
Jag köper att domare bedömer ”off the ball”-incidenter hårt. Jag kan absolut köpa att Diego Costa får rött kort för sin arm i ansiktet på Koscielny och jag kan köpa direkt rött kort för Gabriel för sin idiotiska klack mot Costa (även om det sprids bilder i Arsenalkretsar som ska visa på att Gabriel inte träffar Costa så får man ändå inte måtta en spark mot en motståndare utanför spelet).

Gabriel visades ut, Diego Costa fick vara kvar på planen och där och då kändes det orättvist. Arsenal drabbades hårt och förlorade matchen på den situationen och Mike Deans felaktiga bedömning.
Nu har Engelska fotbollförbundet (FA) studerat videoklippen från händelsen och kommit fram till efterhandsbestraffning.
Diego Costa bedöms ha gjort sig skyldig till en förseelse som ska ge rött kort och stängs därmed av i tre matcher.
Gabriel får sitt röda kort struket och slipper avstängning.

Det är här det blir snedvridet. FA har bedömt att Gabriels förseelse inte var värt en utvisning och då dras det tillbaka. Men det var i min bok definitivt värt minst gult kort – oavsett om han träffar eller inte – och då hade han ändå blivit utvisad och fått en matchs avstängning. Det hade jag kunnat köpa, det hade varit rimligt, och det hade ingen kunnat ifrågasätta. Men nu blir inte Gabriel avstängd alls för FA kan inte ändra ett rött kort till ett andra gult kort (som hade betytt utvisning).
Det bästa hade förstås varit om Mike Dean gjort korrekt bedömning från början. Hade han visat ut båda spelarna hade ingen kunnat klaga.

I dagsläget går det bara att överklaga röda kort, inte gula. Det gör att Diego Costa kan straffas, medan Gabriel blir friad. Ska det vara så? Det kanske måste vara så, men jag skulle jättegärna se ett system där man även kan ge gula kort för ”off the ball”-incidenter, eller åtminstone ändra röda kort till gula (om förseelsen är värd en varning). Jag hade gärna sett videogranskning för domarutbrott också, men det är en annan diskussion som vi får ta någon annan gång.

Jag ser fram emot nästa presskonferens med José Mourinho där han får förklara att FA och resten av världen är emot honom och hans Chelsea.
Chelseafansen kan trösta sig med att när José Mourinho får sluta leden och skapa en ”vi-mot-världen”-känsla brukar hans lag prestera som bäst.

***
Hur många matchers avstängning borde inte Mike Dean få?