Chelsea vacklar, men de övriga tippade topplagen har redan fått upp farten.
Manchester City imponerar story med 6–0 på två matcher. Liverpool och Manchester United har inte sprakat spelmässigt, men två 1–0-segrar vardera är ändå starkt i inledningen av en liga. Det har förresten bara hänt två gånger på nio år att Manchester United har startat med två raka segrar.
Topp 6 har ni så bra koll på ändå så jag tänkte dela med mig av lite tankar kring några andra klubbar jag synade i omgång 2. Här kommer några slutsatser om dessa

Reece Oxford nere på jorden igen
Premiäromgångens absolut bästa story var den om West Hams Reece Oxford. 16-åringen var en bomb i Slaven Bilics startelva. Inte nog med det. Pojkspolingen tog plats i den defensiva mittfältsrollen och smälte in så bra att han neutraliserade superstjänor som Mesut Özil och Santi Cazorla. Det var fantastiskt att se och Reece Oxford hyllades med rätta för den insatsen.
I lördags fick han fortsatt förtroende i startelvan, men då såg vi också att Oxford har en bit kvar innan han är ordinarie i West Ham. Reece Oxford kändes stundtals vilsen mot ett piggt, rappt Leicester och slog bort ett par enkla bollar i inledningen av matchen. I paus byttes han ut av Slaven Bilic och ersattes av sommarförvärvet Pedro Obiang.
Det är förstås helt naturligt att det kommer en reaktion för en så ung spelare; Reece Oxford kommer precis som alla spelare att vara upp och ned närmaste åren. Men då är det också min uppgift att delge en annan bild än den jag och brittisk press målade upp efter premiärhelgen. Framför allt eftersom matchen inte tv-sändes i det ordinarie utbudet.
Det skulle förvåna mig om inte Pedro Obiang startade nästa match för West Ham.

Leicesters offensiv imponerar
Vi stannar vid mötet West Ham-Leicester. Jag tippade ju att Leicester skulle få kriga runt och under nedflyttningsstrecket, men hittills ser det oförskämt bra ut för Claudio Ranieri. Leicester tappade mittfältsstrategen Estéban Cambiasso, men i övrigt har man fått behålla stommen. Ranieri använde 3-4-3-systemet som Nigel Pearson snickrade ihop i våras i träningsmatcherna, men nu är det ett rakt 4-4-2-system med Jamie Vardy och Shinji Okazaki som anfallare.
Den duon sprang sönder West Hams försvar i lördags, samma backlinje som agerade felfritt på Emirates. Jamie Vardy känner vi som en uppskruvad Duracell-kanin som kan springa oavbrutet 90 minuter plus tillägg. Shinji Okazaki är stöpt i samma format. Ständigt villig att gå i djupled och pressa motståndarbackar. Samtidigt är lagets yttermittfältare i superform. Marc Albrightons väg från frysboxen till hetluften är glädjande medan Riyad Mahrez nu fått visa vilken begåvad spelare han är.
Med Gökhan Inler på ingång som Cambiasso-ersättare ser det lovande ut för Leicester.

Hedersam förlust för väldrillat Bournemouth
Eddie Howes gäng har noll poäng efter två matcher. I premiären spelade de bitvis småtrevligt, men föll hemma mot Aston Villa (0–1). Igår blev de bortdömda på Anfield och åkte återigen på en 0–1-förlust. Först dömde huvuddomaren bort Tommy Elphicks nickmål sedan Dejan Lovren teatraliskt spelat över (vissa skulle kalla det ”rutinerat”). Sedan blundade linjedomaren för att offsidestående Coutinho påverkade spelet och friade när Christian Benteke stötte in segermålet för Liverpool.
Det är sånt man får räkna med när man går upp mot ”the big boys”.
Jag gillar Bournemouths filosofi om att spela fotboll. Klubben har liknande värderingar som Swansea hade när de klev upp i Premier League. De överger inte sina värderingar.
Bournemouth är väldrillat defensivt. Backlinjen med Simon Francis, Tommy Elphick, Steve Cook och Charlie Daniels spelar enkelt och resolut, ungefär som Burnleys försvar ifjol. Det som är oroväckande är att laget hittills inte skapat så många klara målchanser på två matcher. Trots att Aston Villa hemma var beskedligt motstånd och trots att man har Andrew Surmans fina passningsfot på mitten och löpvillige Callum Wilson där framme. Max Gradel debuterade igår på vänstermittfältet utan att imponera överdrivet mycket. Jag är inte heller imponerad av Joshua King hittills.
Jag hoppas att hedersamma förluster inte blir ett tema för Bournemouth. Lagets schema närmaste tiden är: West Ham (b), Leicester (h), Norwich (b), Sunderland (h), Stoke (b), Watford (h). Det gäller att Eddie Howe hittar vinnarreceptet – fort.

Flores har snabbt fått ordning på Watford
Watford shoppade i stort sett en ny startelva inför årets säsong. På kort tid har nye tränaren Quique Sanchez Flores fått ordning på laget.
I premiären blev det 2–2 borta mot Everton och i helgen 0–0 hemma mot West Bromwich. Resultatet speglar dock inte matchbilden, Watford var dominant i matchen och borde ha gjort ett par mål. Troy Deeney har inte hittat rätt ännu, men det är bara en tidsfråga. Anfallspartnern Odion Ighalo ser superb ut. Stark, företagsam och irrationell. Ighalo kan absolut göra plus tio mål denna säsong om han får vara skadefri.
Jag måste även säga att Jurado ser vass ut. Ingen människa kan någonsin ha tvivlat på spanjorens skicklighet, den är i klass med de allra bästa, men jag var inte säker på att 29-åringen hade motivationen kvar efter tre år i Ryssland. Men Jurado var en av första halvlekens bästa spelare och hans spetskompetens kan bli guld värd för Watford.
Högerbacken Nyom är en trevlig bekantskap. Stark och svårpasserad; påminner lite om gamle Arsenalförsvararen Lauren.
Watford blir ingen slagpåse i Premier League med så många meriterade spelare, men precis som Bournemouth behöver man bli mer kompromisslöst på sista tredjedelen.

Ålderstiget, tröttkört och på väg i fel riktning?
Det Manchester City vi sett i de två första omgångarna har varit raka motsatsen.

Förra säsongen fanns det tecken som tydde på att Manchester City stod inför en storstädning i sommar.
Laget såg segt ut under våren och gav sig tidigt i titelstriden mot Chelsea. Dessutom hade man den högsta medelåldern av alla lag i Europas fem toppligor samtidigt som stjärnor som Vincent Kompany och Yaya Touré visat tveksam form.
Efter två omgångar kan vi konstatera att vi ser ett nytänt Manchester City. Det här är en spelargrupp som ägnat sommaren åt att ladda batterierna och ställa in sig på revansch.
Manchester City var ruskigt bra idag i toppmötet mot Chelsea. I en tempostark första halvlek var det City som hade fart och spets framåt. Deras omställningar påminde om Pellegrinis debutsäsong. Sergio Agüero, som startade på bänken i premiären, jobbade sig till fyra-fem chanser. Hans 1–0-mål var ett mästerverk i sin sort där han på minimalt utrymme tog emot, vände och avslutade intill stolpen.
Manuel Pellegrini valde att behålla Yaya Touré i den sittande rollen på mittfältet. Det här diskuterades frekvent förra året: Har City råd med Yaya i den defensiva rollen i toppmatcher då hans defensiva arbete är bristfälligt? Idag demonstrerade Yaya Touré att han tagit till sig av kritiken. Jag har sällan sett honom jobba så hårt i det defensiva omställningarna som han gjorde i första halvlek.
Yaya Touré tillbaka i toppform, bara det betyder enormt mycket.

Kanske bevisas Manchester Citys beslutsamhet allra mest av kaptenen Vincent Kompany. Belgaren var inte alls sig lik förra säsongen. Han återvände före utsatt tid till försäsongsträningen i somras och nu ser vi en betydligt skarpare Kompany. Jag syftar inte på hans två mål hittills i ligainledningen, utan det faktum att han knappt satt en fot fel defensivt.
David Silva har fått ta klivet in i nummer tio-rollen och där är han fullständigt magisk. Han lekte med West Bromwich och han var oerhört bra igen mot Chelsea. Raheem Sterling sprang ifrån Branislav Ivanovic gång på gång och han har redan gett City en ny dimension. Fernandinho är en annan spelare som dippade ifjol och som nu ser ut att ha hittat 2013/14-formen. Jag tycker även Eliaquim Mangala ser stabilare ut.
Manchester City framstår nu som ”the team to beat”.

***
Chelsea? De ser plötsligt ut att vara det trötta, sega laget. Branislav Ivanovic har fått åka karusell två matcher i rad, först mot Jefferson Montero i Swansea och nu mot Raheem Sterling (dessutom var han inblandad i två av baklängesmålen). Diego Costa var en vandrande frustration. John Terry byttes ut för första gången under Mourinho. Till och med lagets nya läkarteam hånades med ramsan ”You getting sacked in the morning”. Det enda positiva var att målvaktsreserven Asmir Begovic visade att han är en mer än kapabel förstamålvakt (men det visste vi redan).
Det blir intressant att se hur José Mourinho tacklar den här säsongsstarten.
Senaste veckan har till och med de egna fansen tröttnat på hans beteende. Mourinhos popularitet hänger på att hans lag är framgångsrikt. Gör man inte resultat kan man inte ha den svansföringen som portugisen har.
Efteråt hävdade han att ”City var bättre i första halvlek, men att Chelsea var klart bättre i andra halvlek”. Han har visserligen rätt i att det var nära att Chelsea kvitterade. Ramires fick ett regelrätt (?) mål bortdömt för offside och Eden Hazard hade ett jätteläge att göra 1–1.
Men Chelsea har större problem än så. Över en sommar har backlinjen blivit oerhört sårbar för bollar i djupled. Det dröjde bara 20 sekunder innan Sergio Agüero fått ett friläge. Och detta efter en premiärmatch då Swansea hittat stora hål i Chelseas normalt sett vattentäta backlinje.

Arsenal reste sig med kniven mot strupen
Efter debaclet i premiären för en vecka sedan så gick Arsenal in med kniven mot strupen idag mot Crystal Palace. Det var ingen enkel uppgift. Crystal Palace var ett av vårens bästa lag i Premier League och har storsatsat i sommar med ett par finfina värvningar.
På Selhurst Park, där de alltid har uppbackning av en ”tolfte spelare”, är de en svår nöt att knäcka för alla lag.
Arsenal vann. Som så många gånger tidigare lyckades de kräma ur ett resultat när det behövdes som allra mest. Man måste imponeras av den förmågan.

Arsenal började lovande och hade flera chanser att göra ledningsmålet, ofta tack vare att Crystal Palace vara generösa nog att bjuda på omställningslägen.
Bjuder man på ytor till spelare som Mesut Özil och Alexis Sanchez så ringer det förr eller senare. I den 16:e minuten slog Özil ett inlägg till Olivier Giroud som satte 0–1 med en konstspark. Det var faktiskt fransmannens första ligamål sedan 4 april.
I andra halvleken stod matchen och vägde. Crystal Palaces Connor Wickham prickade stolpen direkt efter paus. Istället kom 1–2 sedan Alexis Sanchez nickat och Damien Delaney styrt in bollen i eget mål.
Arsenal fick kämpa hårt för att freda sitt mål sista tio minuterna när Crystal Palace tryckte på, inte minst Per Mertesacker som gjorde några viktiga ingripanden.
Arsenal höll emot och tog tre oerhört viktiga poäng samtidigt som Mesut Özil underströk att han kommer få en än mer framträdande roll i år.
De har sannerligen blivit experter på att ”studsa tillbaka”.

Palace offensiv imponerar – förutom längst fram
Crystal Palace kommer att skapa problem för många motståndarförsvar den här säsongen. Offensiva mittfältet med Jason Puncheon, Wilfried Zaha och Yannick Bolasie är sylvasst. Speedkulorna Zaha och Bolasie är två av ligans bästa en mot en-spelare. Zaha är en helt annan spelare är den vi såg (sparsamt använd) i Manchester United.
Ett problem är dock att laget fortfarande saknar en striker av hög klass. Glenn Murray sprattlade till i våras, men Alan Pardew verkar inte ha fullt förtroende för Murray. Idag gav Pardew överraskande chansen till sommarköpet Connor Wickham. Jag har aldrig sett Wickhams storhet som spelare. Han är visserligen fortfarande ung (22 år) och utvecklingsbar, men prislappen antyder att Palace ser honom som redo att ansvara för målproduktionen. Och det vettetusan om han är.
Wickham var sval i första halvleken, misslyckades med att låsa fast bollar och hotade inte tillräckligt. I andra halvlek fick han jättechansen att sätta 2–1, men satte bollen i stolpen från nära håll. Alan Pardew bytte in Patrick Bamford, lånet från Chelsea, men denne kändes också lite för tunn i sin Premier League-debut.
Crystal Palace har ett väldigt spännande lag på gång. Alex McCarthy är en lovande målvakt. Försvaret har varit utmärkt sedan Scott Dann anslöt (även om högerbacken och målskytten Joel Ward hade en tung match igår och var inblandad i båda baklängesmålen). Mittfältet har fått ett lyft med Yohan Cabaye, som bitvis var lysande. Offensiva trion har jag redan nämnt. Jason Puncheon imponerar mer och mer för varje gång jag ser honom, nu framstår han som en central playmaker som kan gå djupt och hämta boll.
Kan de här herrarna få en starkare referenspunkt där framme – jag hävdar dock att Glenn Murray skulle kunna vara den spelaren – blir de ännu giftigare.

Manchester United besegrade Aston Villa igår kväll i fredagsmatchen på Villa Park. 0–1 blev det sedan Adnan Januzaj gjort målet i första halvlek. Här summerar jag lite snabbt mina intryck av Manchester Uniteds starka defensiv, Daley Blinds förtjänster och Wayne Rooneys svaga form. I hemmalaget Aston Villa diskuterar vi Tim Sherwoods presspel och nye mittfältaren Idrissa Gana.

Normalt sett spelas inga ödesmatcher redan i augusti.
På lördag tar Sunderland emot Norwich hemma i andra omgången av Premier League.
Det känns som en ödesmatch.

Premiären förra helgen blev ingen rolig upplevelse för de 3 000 tillresta Sunderland-fansen på King Power Stadium. Efter en halvtimme stod det 3–0 till Leicester.
Sunderlands försvar, där nyförvärven Younes Kaboul och Sebastián Coates bildade mittbackspar, var ett haveri. Leicester hade chanser att göra ännu fler mål. Det var en smärtsam insikt om att det som skulle bli en nystart för Sunderland påminde oerhört mycket om förra säsongen. Fansen börjar befara att denna säsong kommer att bli än mer besvärlig än ifjol.
På lördag väntar Norwich hemma. ”Kanariefåglarna” är tillbaka i högstaligan och ett av lagen som tippas få slåss runt strecket. De föll också i premiären, hemma mot Crystal Palace, och skulle Sunderland förlora även denna match blir det en vägvisare om vart hösten barkar.

Stämningsläget Stadium of Light är nedslaget, och då har vi bara kommit en match in på säsongen. Sunderland AFC har senaste tre säsongerna fått kriga för kontraktet i Premier League. I våras kom Dick Advocaat in som tränare efter sparkade Gustavo Poyet. Uppryckningen var minimal, men den var tillräcklig för att säkra fortsatt Premier League-spel. Advocaat ville lämna efter säsongen. Han talade om att laget behövde tillskott av 4-5 kvalitetsspelare.
Dick Advocaat övertalades att stanna. Med den vetskapen är det förvånande att vi nu står här två veckor före transferstoppet och ser ett Sunderland som inte har värvat nämnvärt. Advocaat borde rimligen ha fått löften om det innan han skrev på för ett nytt år.

Medan Stoke värvat Glen Johnson, Ibrahim Afellay och Xherdan Shaqiri, Crystal Palace har hämtat in Yohan Cabaye, Patrick Bamford, Bakary Sako och Connor Wickham och Bournemouth kan köpa Max Gradel, har ryktena som omger Sunderland mest handlat om lån.
Köpet av Jeremain Lens från Dynamo Kiev för 8 miljoner pund var den typen av tillskott som Dick Advocaat talade om. Samtidigt såldes unge anfallaren Connor Wickham för en högre summa (9 miljoner pund). Försvararen Adam Matthews från Celtic var också en vettig värvning. Men sedan har vi mittbackarna Younes Kaboul och Sebastián Coates, vars karriärkurvor pekat rakt utför senaste åren. Yann M’Vila anslöt på lån och han är en chansning. En före detta supertalang, som haft problem med disciplinen i sin förra klubb och som blev utvisad när han debuterade för Sunderlands U21-lag.
Senaste dagarna har det ryktats om lån av Fabio Borini (Liverpool) och Adnan Januzaj (Manchester United). Borini vägrade flytta till Sunderland förra sommaren och Januzaj har skrattat bort ryktet på Twitter.

Ägaren Ellis Short verkar inte överdrivet intresserad av att spendera, trots att klubben får ta del av det extremt lukrativa tv-avtalet (som växer ytterligare till nästa säsong). När Short väl öppnat plånboken senaste åren har scoutingen varit bristfällig. Pressen på nye sportchefen Lee Congerton är stor.
Sunderland är delvis bakbundet av att man inte har något löneutrymme. Lönekostnaderna uppstiger till 67 procent av omsättningen, vilket är i högsta laget.
Vill Ellis Short fortsätta satsa på en klubb som riskerar att åka ned i Championship? Det är många som undrar.
Han har två veckor på sig att skaffa nödvändiga förstärkningar.

Dessa spelare kommer knappast vara på plats till imorgon. Så vad kan Dick Advocaat hitta på mot Norwich?
Tja, efter en halvtimme i premiären byttes Lee Cattermole ut. Steven Fletcher ersatte och då övergick Sunderland till ett rakt 4-4-2. Därifrån ”vann” man matchen med 2–1 och båda lagets strikers, Jermain Defoe och Fletcher, hittade nätet.
Nu är Adam Johnson borta åtta veckor på grund av en axelskada så Sebastian Larsson lär få chansen till höger på mittfältet, vilket jag hävdar är hans bästa position. Med Fletcher som måltävla finns möjlighet att avfyra vassa inlägg via Larssons högerfot mot en stark huvudspelare.
John O’Shea, lagkapten ifjol, borde komma in i mittförsvaret eftersom Sebastián Coates, som nämnt, hade en mardrömsmatch. Emanuele Giaccherini är ett alternativ på yttermittfält även om Jeremain Lens visade tillräckligt på försäsongen för att få en ny chans.
Dick Advocaat måste hitta rätt.
Förlorar Sunderland på lördag är krisen redan ett faktum.

Under torsdagen var det säsongspremiär för Sportbladets Premier League-podd där jag, Patrik Syk och Erik Niva bland annat diskuterade premiäromgången, Eva Carneiro-gate och synade nykomlingarnas tränare.

Förra veckan var det premiär för nya Youtube-kanalen Sportbladet PL-TV där jag kommer att leverera lite korta videobloggar. Nu har jag sett tio av tio matcher från första omgången så nu kan jag blicka tillbaka och lyfta en spelare som jag fastnade för från varje match.

Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på Liverpools press och Manchester Uniteds raka 4-4-2 i försvarsspelet.

Christian Bentekes övergång till Liverpool har varit föremål för stora diskussioner i sommar. Prislappen blev hög, runt 430 miljoner kronor, för den snart 25-årige anfallaren.
Christian Benteke är en komplett striker som både kan agera targetspelare och löpa i djupled. Något som har ifrågasatts är hans förmåga att pressa motståndarnas backar. Brendan Rodgers filosofi bygger på snabb återerövring av bollen och det kräver offensiva spelare som är villiga att springa i defensiven. Luis Suárez var en drömspelare i det avseendet eftersom han sprang som en uppjagad vinthund till dess att bollen var i egen ägo.
Christian Benteke framstod ibland som loj i Aston Villas försvarsspel, men det handlade också om att Paul Lambert inte använde samma typ av pressfilosofi.

I premiären mot Stoke i söndags (seger 1–0 efter sent mot av Coutinho) kunde vi notera hur Brendan Rodgers förändrat sitt lags presspel utifrån spelarmaterialet.
Christian Benteke har fått en ”bekvämare” roll där han inte behöver jaga lika mycket. Istället är det centrale mittfältaren James Milner som ska trycka fram och jaga.

Christian Bentekes (inringad i rött) roll här är att låsa spel till höger mittback i Stoke. Istället får James Milner trycka fram från sin roll som sittande mittfältare medan Coutinho (i mittcirkeln) kan zonmarkera motståndarnas centrala mittfältare. Det gör att Liverpool hamnar i ett 4-3-2-1 i försvarspelet. Mot just Stoke som har starka huvudspelare fungerade taktiken sådär i första halvlek. Marco van Ginkel, här med bollen, kunde crossa ut mot Jon Walters där Stoke ofta hade ett 2 vs 1-läge mot Liverpools vänsterback Joe Gomez.

Uniteds nya försvarsmetod

Med tanke på vilken uppryckning Manchester United gjorde under förra säsongens andra halva är jag förvånad över att Louis van Gaal bytt spelsystem. Hans 4-1-4-1 (av vissa beskrivet som 4-3-3) gav både ett possessionspel och ett effektivt presspel under våren när Champions League-biljetten säkrades.
Nu har klubben värvat nya mittfältare i Morgan Schneiderlin och Bastian Schweinsteiger och van Gaal har såldes bytt spelsystem.
Mot Tottenham kunde vi notera att uppställningen i försvarsspelet framstår som ett rakt 4-4-2. Varken Wayne Rooney eller Memphis Depay gör någon ansats till att droppa ned för att plocka upp någon av Spurs mittfältare.

Det här var ett stort problem första 20 minuterna och en av orsakerna till att Spurs då styrde matchen. Michael Carrick och Morgan Schneiderlin hade enorma ytor att täcka och det rimmade illa med att pressa högt eftersom Spurs enkelt kunde spela sig förbi Uniteds förstapress. Vi ser ett exempel nedan.

Memphis Depay (längst bort) kurvar och sätter press på Toby Alderweireld. I det här läget krävs ofta att den andre anfallaren, inringade Wayne Rooney, droppar ned och fångar upp Spurs mittfältare i nästa läge.

När inte det skedde var det enkelt för Tottenham att spela sig förbi och igenom. Både Wayne Rooney och Juan Mata slår ut med armarna i uppgivenhet.

Louis van Gaal löste det här genom att låta Michael Carrick och Morgan Schneiderlin kliva högre och släppa ytan bakom sig. Det innebar att Tottenhams nummer tio-spelare Christian Eriksen ofta lämnades ensam i ytan mellan mittfält och backlinje. Se bilden nedan.

Michael Carrick och Morgan Schneiderlin lämnade ofta ytan bakom sig.

Det här löstes, vilket inte syntes så tydligt i tv men Jamie Carragher kunde visa tack vare Sky Sports specialkamera (som filmar hela planen), av att Daley Blind tog ett steg upp och stötte mot Eriksen. Det lämnade i sin tur Chris Smalling 1 vs 1 med Harry Kane.
Det jag funderade mest över när jag såg reprisen i måndagsmorse var inte lösningen som Carragher diskuterade som ”djärv” utan det faktum att Louis van Gaal övergett 4-1-4-1 för ett system som framstår mer som 4-4-2. I min bok är Michael Carrick inte längre någon effektiv 4-4-2-mittfältare och jag tvivlar på att Bastian Schweinsteiger är det heller då ytorna blir större och kräver piggare ben. Morgan Schneiderlin skulle kunna klara det, men han passar ännu bättre i en sittande roll när han får vinna boll och leverera den kort till en mer kreativ mittfältskollega.
Louis van Gaal är förstås mycket smartare än de allra flesta utomstående bedömare, men förra säsongen fanns det stunder då holländaren var för smart för sitt eget bästa. Inte minst då han experimenterade med trebackslinjen.
Det ska bli intressant att se om United fortsätter med detta system eller om han återgår till den 4-1-4-1-uppställning som var så lyckosam ifjol.

Första omgången avklarad – då kan vi sätta ihop höstens första omgångens lag.
West Ham svarade för en stor skräll genom att vinna borta mot Arsenal på Emirates. En av segerorganisatörerna var spanske målvakten Adrián som svarade för flera svettiga räddningar.
I backlinjen var hans lagkamrat Winston Reid given. Nyzeeländaren var en jätte i eget straffområde och städade undan det mesta. Chris Smalling var resolut för Manchester United (hade bland annat tio bollvinster och 5/5 lyckade tacklingar) och på högerbacken var italienaren Darmian säkerligen en trevlig bekantskap för många Manchester United-anhängare. Darmian är bolltrygg och positionssäker. Samma känslor hade nog Aston Villa-fansen om Jordan Amavi. Den 21-årige vänsterbacken köptes i somras från Nice och svarade för en fin debut.

På mittfältet imponerade Yaya Touré stort för Manchester City. Han satte 1–0-målet (för än så länge verkar han ha fått det i den officiella statistiken) och dunkade sedan dit 2–0. Mark Noble svarade för en enorm arbetsinsats på Emirates och höll ihop West Hams mittfält.
På de offensiva platserna var det som alltid hård konkurrens. Riyad Mahrez (två mål) var gjuten, David Silva ännu mer självskriven och Jefferson Montero börjar växa ut till en personlig favorit. Oj, vilken speed han har när han trycker ifrån!
Där framme fanns ingen fantastisk anfallsinsats, även om Odion Ighalo gjorde ett urstarkt inhopp för Watford. Men Bafétimbi Gomis var stark för Swansea, tvingade Thibaut Courtois till en jätteräddning i upprinnelsen till 1–1-målet och han ordnade straffen och satte dit den själv till 2–2 på Stamford Bridge.
Omgångens spelare: David Silva, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Adrián, West Ham
—————————————
Darmian, Manchester United
Winston Reid, West Ham
Chris Smalling, Manchester United
Jordan Amavi, Aston Villa
—————————————
Yaya Touré, Manchester City
Mark Noble, West Ham
—————————————
Riyad Mahrez, Leicester
David Silva, Manchester City
Jefferson Montero, Swansea
—————————————
Bafétimbi Gomis, Swansea

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Yohan Cabaye (Crystal Palace), Ciaran Clark (Aston Villa), Cheikhou Kouyaté (West Ham), Georginio Wijnaldum (Newcastle), Dimitri Payet (West Ham), Angelo Ogbonna (West Ham), Moussa Sissoko (Newcastle), Jonjo Shelvey (Swansea), André Ayew (Swansea), Marc Albrighton (Leicester), Wilfried Zaha (Crystal Palace).

***
Omgångens mål: Finns två att välja mellan, Ross Barkley eller Coutinho. Jag väljer Coutinho som först vände bort Steve Sidwell och sedan krutade in segermålet för Liverpool med några minuter kvar mot Stoke.
Omgångens manager: Slaven Bilic, West Ham. Hade ne utmärkt taktisk plan för att stänga ned Arsenal och draget att starta 16-årige Reece Oxford blev jackpott.
Omgångens floppspelare: Sebastian Coates, Sunderland. Platsade aldrig i Liverpool och frågan är om han kommer göra det i Sunderland. Det var rena hönsgården i första halvlek när Leicester tilläts göra tre mål.

***
Vi hade en tävling i bloggen där man skulle gissa snabbaste målskytten i Premier League. Det inkom runt 400 svar, de allra flesta gissningarna landade på Theo Walcott, Christian Benteke, Memphis Depay, Callum Wilson och Wayne Rooney. Nu blev det Yaya Touré som blev snabbaste målskytten via sitt 1–0-mål för Manchester City i nionde minuten mot West Bromwich.
Tävlingen togs hem av Robin Lennartsson, 25 år, från Karlstad. Robin får ett signerat exemplar av min nya bok ”Kungar av Premier League” i brevlådan.

Senaste åren har ”egenfostrat” varit på tapeten i fotbolls-Europa i allmänhet och i engelsk fotboll i synnerhet.
Premier League beslutade redan för fem år sedan om ett nytt regelverk som reglerade hur många brittiskfostrade spelare som måste ingå i 25-mannatruppen. Reglerna kastade ljus på en ledsam utveckling där den engelska representationen i princip minskat för varje år som passerat sedan starten 1992. Greg Dyke, ordförande i FA, lanserade i våras planer på att strama åt reglerna än mer, istället för åtta home-grown-spelare vill han ha tolv av 25. Dessutom vill man att definitionen av home-grown ska vara spelare som fostrats i brittiska klubbar mellan åren 15–18 istället för som nu, 18–21.

I november ifjol kom statistik som visade att engelska spelare från starten av säsongen fram till 1 oktober bara utgjorde 36 procent av alla spelminuter i Premier League. Det var visserligen högre än siffran från föregående år (32,4 procent), men ändå avsevärt lägre än i La Liga och Bundesliga som ligger runt 60–70 procent.

Jag var lite nyfiken på hur det såg ut i premiäromgången så därför gjorde jag lite egen research. Min genomgång visar att 33,6 procent av spelarna som startade i första omgången kommer från England. Nu vet vi ju alla att egenfostrad enligt Premier Leagues tolkning även innefattar spelare som är utbildade i de brittiska grannländerna. Men jag ville se hur många engelska spelare som lagen mönstrade, dels för att få en adekvat jämförelse med Spanien och Tyskland, dels ur ett engelskt landslagsperspektiv.

Bournemouth: 8 (Simon Francis, Cook, Tommy Elphick, Charlie Daniels, Andrew Surman, Dan Gosling, Marc Pugh, Callum Wilson).
Crystal Palace: 7: (Alex McCarthy, Joel Ward, Scott Dann, Wilfried Zaha, Jason Puncheon, Jordon Mutch, Glenn Murray).
Everton: 6 (Brendan Galloway, Phil Jagielka, John Stones, Gareth Barry, Ross Barkley, Tom Cleverley).
Liverpool: 6 (Nathaniel Clyne, Joe Gomez, James Milner, Jordan Henderson, Adam Lallana, Jordon Ibe).
Man United: 5 (Chris Smalling, Luke Shaw, Michael Carrick, Ashley Young, Wayne Rooney).
Sunderland: 5 (Billy Jones, Andy Johnson, Lee Cattermole, Jack Rodwell, Jermain Defoe).
West Bromwich: 5 (Joleon Lescott, Craig Dawson, Craig Gardner, Saido Berahino, Rickie Lambert).
Aston Villa: 4 (Micah Richards, Ashley Westwood, Scott Sinclair, Gabriel Agbonlahor).
Leicester: 4 (Jeff Schlupp, Marc Albrighton, Daniel Drinkwater, Jamie Vardy).
Norwich: 4 (John Ruddy, Jonny Howson, Bradley Johnson, Lewis Grabban).
West Ham: 4 (James Tomkins, Aaron Cresswell, Reece Oxford, Mark Noble).
Tottenham: 3 (Kyle Walker, Eric Dier, Harry Kane).
Chelsea: 2 (John Terry, Gary Cahill).
Manchester City: 2 (Joe Hart, Raheem Sterling).
Southampton: 2 (Matt Targett, Jay Rodriguez).
Stoke: 2 (Jack Butland, Glen Johnson).
Swansea: 2 (Kyle Naughton, Jonjo Shelvey).
Newcastle: 1 (Jack Colback).
Arsenal: 1 (Alex Oxlade-Chamberlain).
Watford: 1 (Troy Deeney).

Om man innefattar Storbritannien eller till och med räknar in Irland är situationen något bättre. Swansea har av förklarliga skäl ett gäng walesiska spelare i truppen, i lördags startade två av dem (Ashley Williams, Neil Taylor).
Watford hade faktiskt en till brittisk spelare i elvan, mittbacken Craig Cathcart som är från Nordirland.
West Bromwich hade en helbrittisk plus irländsk (James McClean) startelva mot Manchester City (även om resultatet var så där). Norwich har senaste åren haft en startelva där merparten är från Storbritannien då Russell Martin, Graham Dorrans, Steven Whittaker representerar Skottland. Nye vänsterbacken/-mittfältaren Robbie Brady och Wes Hoolahan kommer från Irland. Sedan har de norske Alexander Tettey och kamerunaren Sébastien Bassong.

Den främsta orsaken till det här är förstås att engelsk talangutveckling varit eftersatt. Nu görs enorma satsningar på akademierna och vi får se om Premier League-lagen och det engelska landslaget kan skörda frukterna om några år.
En annan anledning är de stora pengarna som framtvingar ett kortsiktigt tänk. Det värsta som kan ske för ägaren är att ramla ur Premier League och gå miste om de enorma intäkterna. Därför är tränarnas arbetsbeskrivningar att söka kortsiktiga resultat, långa ut unga spelare till Championship för att de inte har råd att låta dem begå kostsamma läroår i den egna klubben.
Därför var det så oerhört befriande att se Slaven Bilic skicka in 16-årige Reece Oxford på defensivt mittfält mot Arsenal.
West Ham-tränarens mod, som senare visade sig bli ett genidrag, kanske kan smitta av sig? Det skulle Premier League på sikt på bra av.