En liten önskan: Kan vi få uppleva ett nytt North London Derby nästa vecka?

Det fanns förutsättningar för att den här matchen skulle bli något extra.
Två lag i riktigt bra form, ett Arsenal som knäckt koden i toppmatcherna – och inte minst flera formstarka stjärnor i varsitt lag.
Santi Cazorla har varit ligans bästa spelare senaste månaden, Francis Coquelin har gett Arsenal stadga, Mesut Özil hade nätat i två matcher i rad, Christian Eriksen avgör matcher i parti och minut och Harry Kane har sprakat sedan han fick chansen av Mauricio Pochettino i november.
Dessutom kändes det som att White Hart Lane skulle koka idag. Spurs-fansen har ju på kort tid fått se ett identitetslöst Tottenham bytas ut och fräschas upp av spelare från den egna akademin.

Det finns alltid en risk att förväntningar inför den här sortens möten slås itu av alltför försiktiga lag, men det var aldrig en risk denna lördagseftermiddag. Tottenham hade bestämt sig för att gå på attack.
Arsenal försökte backa hem, spela tajt och tätt och inte bjuda på något. Jag gillar det ”nya Arsenal” i toppmatcherna, gillar det faktum att Arsène Wenger bytt livsåskådning, men idag blev laget för passivt i försvarsspelet.
Det började visserligen lovande när (en offsidestående) Mesut Özil vinklade in 0–1 i elfte minuten, men tryggheten som fanns på Etihad för några veckor sedan fanns inte denna match. Tottenham skapade chans på chans, främst på vänstersidan där Héctor Bellerín lämnade för stora ytor till Danny Rose.

Även om Tottenham låg under i paus gillade jag verkligen det jag sett från hemmalaget. Det är lätt att gilla det här unga och till stor del egenfostrade laget.
Det här var Pochettinos ”high energy”-fotboll när den är som bäst. Hög, intensiv press. Låt inte motståndarna andas. Spelare som offrar sig hejdlöst in i duellerna och samtidigt kombinerar det med hög teknisk kvalitet framåt.
Tio minuter in på andra halvlek gav det resultat när Harry Kane tryckte in bollen från nära håll efter en hörna.
Här hade Spurs kunnat falla tillbaka, säkerhetsspela, värnat om det oavgjorda resultatet.
Men inte den här dagen. Inte när ett gungande, sjungande White Hart Lane bar fram spelarna.
Spurs höga press gav fler bollvinster, fler lägen.
David Ospina (som ibland slarvade med boxningar och spel med fötterna) hade svettigt att freda sitt mål.

Med fem minuter kvar slog Nabil Bentaleb ett perfekt inlägg som landade på pannan på Harry Kane, som nickade in 2–1.
Det var förstås symboliskt att denne ”Hurricane”, som han kallas, avgjorde derbyt, hans första North London Derby.
På kort tid har 21-åringen från Chingford stigit fram som Tottenhams frälsare. Det i höstas så profillösa, själslösa laget har fått en fältherre. En blivande Tottenham-ikon? Inte omöjligt. Harry Kane tickar alla boxar. Han har kvaliteten, karisman, tajmingen och framför allt ett brinnande hjärta för klubben.
Senaste månaderna har det diskuterats hur bra denne Kane är? Är han inne i en lyckoperiod där allt handlar om flyt?
För varje vecka som går understryker han att han är ”the real deal”. Och så länge han kombinerar målen med sitt hårda slit kommer han alltid göra nytta för laget.

Kan Tottenham hålla den nivån i match efter match? Tveksamt. Det är det här som är problemet med Pochettinos högintensitetsfotboll. Ibland fungerar det och då kan laget besegra vilken motståndare som helst. I längden blir spelarna slitna och då dippar prestationerna.
Men det behöver de inte tänka på idag.
Idag ska de njuta av att de, åtminstone för den här helgen, regerar i norra London.

Ifjol kom Tony Pulis in som frälsare.
Nu har Alan Pardew anlänt med samma uppdrag.
Med ett starkt transferfönster bör chanserna vara goda.

Vi behöver knappast repetera Tony Pulis bragd förra säsongen i Crystal Palace. Den tidigare Stoke-managern tog uppdraget i slutet av november när laget var avhängt under strecket i Premier League. När säsongen var över hade laget klättrat till elfte plats tack vare en uppryckning av sällan skådat slag.
Tony Pulis gjorde det som Tony Pulis alltid gör. Styrde upp försvarsspelet, gick över på ett rakare och enklare spel – och vips, började poängen trilla in.
När Alan Pardew tog över Crystal Palace i början av januari var läget inte lika utsatt, men Crystal Palace behövde struktur efter en famlande höst under Neil Warnock.

Alan Pardew låg redan från början på plus sedan sin tid som spelare för Palace på 80-talet och början av 90-talet.
Efter en succéartad start med seger över Tottenham, bortavinst över Burnley och sedan cuptriumf borta mot Southampton har han skaffat sig ett förtroendekapital som förlusten senast mot Everton (0–1) inte kan rubba.
Tony Pulis lämnade Crystal Palace under uppmärksammade former inför premiären på grund av att styrelsen inte finansierade värvningar i tillräckligt stor utsträckning.
Därför är det intressant att Crystal Palace under januari var Premier Leagues mest aktiva klubb under transferfönstret.

I januari har Alan Pardew plockat in Jordon Mutch (6,3 miljoner euro), Pape Souaré (5,3 miljoner euro), Shola Ameobi (free transfer), Chung-yong Lee (2 miljoner euro), Yaya Sanogo (lån). Dessutom har man löst Wilfried Zaha från Manchester United för 4 miljoner euro.
Plötsligt fanns pengar att handla för och löneutrymme i budgeten.
Det här är idel intressanta tillskott för Palace, enligt mig.
* Jordon Mutch utmärkte sig i Cardiff förra säsongen med sina djupledslöpningar från mittfältet. Jag är förvånad att han hade så liten ”impact” i QPR.
* Pape Souaré från Lille ger Palace en naturlig vänsterback, vilket inte varit fallet i år då Joel Ward och Martin Kelly oftast huserat till vänster i backlinjen.
* Wilfried Zaha har visat, framför allt i vissa inhopp, att han kan tillföra kreativitet till ett lag på undre halvan i tabellen. Att han nu är tillbaka ”på riktigt” stärker klubben på sikt.
* Yaya Sanogo fick inte till det i Arsenal, men nu är han utlånad och har en bra chans att visa att han håller i den här ligan. Palace lär ha mer tålamod med en eller annan missad passning.
* Shola Ameobi har sett sina bästa dar, men som ”impact spelare” från bänken kan han nog göra en del nytta. Åtminstone i ett par matcher.
* Chung-yong Lee är kanske det allra mest intressanta köpet. Sydkoreanen var fantastisk för Bolton hösten 2009 och valdes till årets spelare i klubben. Sommaren 2011 bröt han benet på försäsongen och sedan dess har han letat efter formen. Kan han hitta den igen – då är Palace att gratulera.

Nu när nyckelspelarna Mile Jedinak och Yannick Bolasie (strax) är tillbaka från landslagsspel har Alan Pardew en hel del att välja mellan tack vare de nya tillskotten.
Jason Puncheon, Bolasie, Lee och Zaha på ytterplatser är en bra besättning.
Likaså anfallet med Marouane Chamakh, Fraizer Campbell, Dwight Gayle, Ameobi och Sanogo samt Glenn Murray som är tillbaka från utlåning.
Crystal Palace satsade i januari och min känsla är att deras chanser att klara kontraktet är goda.
Men de bör plocka sina poäng kommande två månaderna. Laget avslutar ligan med matcher mot Chelsea (b), Manchester United (h), Liverpool (b) och Swansea (h)…

Tottenham vann komfortabelt mot West Bromwich i lördags, men Hugo Lloris fick kämpa för sin nolla. Vid tre tillfällen fredade han sitt mål med kvalificerade räddningar och det räcker för en plats i omgångens lag.
I backlinjen övertygade Héctor Bellerin igen och spanjoren fick göra sitt första mål för Arsenal. Ashley Williams var en jätte när Swansea besegrade Southampton borta med 1–0. Allt som hemmalaget skickade in i straffområde tycktes landa på Williams. Phil Jagielka räddade en boll på mållinjen och var segerorganisatör för Everton som äntligen fick vinna borta. Till vänster i backlinjen väljer jag Patrick van Aanholt som stormade fram på sin kant för Sunderland.
På mittfältet är Santi Cazorla på nytt given efter en ny show i 5–0-segern mot Aston Villa. Daley Blind var Manchester Uniteds bästa spelare och serverade Robin van Persie till ett av målen mot Leicester.
Rémy Cabella verkar ha hittat formen efter en trevande höst på Tyneside. Fransmannen var lysande på Stamford Bridge nyligen och gjorde en ny fin insats och visade vägen borta mot Hull i lördags. Coutinho har skrivit nytt kontrakt med Liverpool och var en av planens bästa spelare mot West Ham medan Mesut Özil bjud på läckerheter (assisten!) mot Aston Villa. Coutinho har varit omnämnd tre gånger under säsongen, men aldrig blivit uttagen på grund av att konkurrensen är som hårdast om nummer tio-positionen.
Längst fram går platsen till Jon Walters. Snöpligt för Harry Kane, men tre mål av Walters väger tungt.
Omgångens spelare: Ashley Williams, Swansea.

Omgångens lag:
Hugo Lloris, Tottenham (4)
—————————————–
Héctor Bellerin, Arsenal (2)
Ashley Williams, Swansea
Phil Jagielka, Everton
Patrick van Aanholt, Sunderland
—————————————–
Daley Blind, Manchester United
Santi Cazorla, Arsenal (6)
—————————————–
Rémy Cabella, Newcastle (2)
Coutinho, Liverpool
Mesut Özil, Arsenal (2)
—————————————–
Jon Walters, Stoke

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills denna säsong.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Olivier Giroud (Arsenal), Kurt Zouma (Chelsea), Mamadou Sakho (Liverpool), Raheem Sterling (Liverpool), Stephen Ireland (Stoke), Harry Kane (Tottenham), Christian Eriksen (Tottenham), Bacary Sagna (Manchester City), Jonjo Shelvey (Swansea).

***
Omgångens mål: Olivier Giroud, Arsenal. Jag gillar ju visserligen distansskott som Jonjo Shelveys mål mot Southampton, men det går inte att bortse från Girouds 1–0-mål för Arsenal. Och då handlar det inte om avslutningen utan om den löjligt läckra skarvningen av Mesut Özil.
Omgångens manager: John Carver, Newcastle. Tung seger för nytillträdde managern. Så fort han fick förtroendet säsongen ut – då vann laget.
Omgångens floppspelare: Carlos Sanchez, Aston Villa. Jag hade kunnat lyfta fram flera spelare i Villa, men Sanchez såg extra vilsen ut.

***
Flest uttagningar i omgångens lag:

6 uttagningar:
Santi Cazorla, Arsenal
Eden Hazard, Chelsea

5 uttagningar:
Sergio Agüero, Manchester City
David De Gea, Manchester United
Branislav Ivanovic, Chelsea
Alexis Sanchez, Arsenal

ARSENAL
In
Krystian Bielik (Legia Warsaw) Undisclosed
Gabriel (Villarreal) Undisclosed
Out

Lukas Podolski (Inter Milan) Loan
Matt Macey (Accrington Stanley) Loan
Yaya Sanogo (Crystal Palace) Loan
Benik Afobe (Wolverhampton Wanderers) Undisclosed
Joel Campbell (Villarreal) Loan

Kommentar: Arsenal fick in den nödvändiga mittbacksförstärkningen med Gabriel Paulista från Villarreal. Han är klubbens dyraste försvarare någonsin, vilket visar att Arsène Wenger till slut insett att han var tvungen att lätta på plånboken. Visst vädjade fansen efter en defensiv mittfältare av klass i höstas, men med Francis Coquelins sensationella form har det behovet minskat drastiskt. Varken Podolski, Sanogo eller Campbell försämrar truppen nämnvärt.
Transferbetyg: 4/5.

ASTON VILLA
In
Carles Gil (Valencia) Undisclosed
Scott Sinclair (Man City) Loan
Out
Darren Bent (Derby County) Loan
Jordan Graham (Wolverhampton Wanderers) Undisclosed
Gary Gardner (Nottingham Forest) Loan
Daniel Johnson (Preston North End) Undisclosed
Chris Herd (Wigan Athletic) Loan

Kommentar: Aston Villa har inte gjort ett Premier League-mål sedan Chrisitan Benteke skruvade in 1–0 mot Manchester United 20 december. Hade behövt tyngre tillskott än Carles Gil och en bortglömd Scott Sinclair på lån, men ägarsituationen försvårar värvningar.
Transferbetyg: 2/5.

BURNLEY
In

Michael Keane (Manchester United) Undisclosed
Out

Alex Cisak (Leyton Orient) Loan

Kommentar: Jag trodde att Sean Dyche skulle vara en av de managers som var ute i januari och fiskade efter prisvärda låneaffärer. Men fönstret slog igen i natt och då hade Burnley endast löst en permanent övergång för redan inlånade Michael Keane. Stort plus att laget får behålla Danny Ings.
Transferbetyg: 2/5.

CHELSEA
In
Juan Cuadrado (Fiorentina) Undisclosed
Out
Fernando Torres (AC Milan) Undisclosed
Mark Schwarzer (Leicester City) Free
Lewis Baker (Sheffield Wednesday) Loan
Todd Kane (Nottingham Forest) Loan
John Swift (Swindon Town) Loan
Alex Kiwomya (Barnsley) Loan
Tomas Kalas (Middlesbrough) Loan
Marko Marin (Anderlecht) Loan
Nathan Chalobah (Reading) Loan
Mohamed Salah (Fiorentina) Loan
Stipe Perica (Udinese) Loan
André Schürrle (Wolfsburg) Undisclosed
Ryan Bertrand (Southampton) Undisclosed

Kommentar: Bra fönster för Chelsea som lyckades uppgradera André Schürrle med Juan Cuadrado. Om colombianen accepterar platsen som rotationsspelare med Willian är det ett fint tillskott. Chelsea har lånat ut ett gäng spelare, men fick släppa ifrån sig rättigheterna till Ryan Bertrand och Fernando Torres (de flesta jublar nog åt att den sista lyftes från lönelistan). Fick bra betalt för Schürrle.
Transferbetyg: 4/5.

CRYSTAL PALACE
In

Yaya Sanogo (Arsenal) Loan
Jordon Mutch (QPR) Undisclosed
Shola Ameobi (Unattached) Free
Pape Souare (Lille) Undisclosed (subject to work permit)
Andreas Breimyr (Bryne) Undisclosed
Wilfried Zaha (Manchester United) Undisclosed
Lee Chung-yong (Bolton Wanderers) Undisclosed
Out

Andrew Johnson Released
Zeki Fryers (Rotherham United) Loan
Jake Gray (Cheltenham Town) Loan
Lewis Price (Crawley Town) Loan
Andreas Breimyr (Bryne) Loan
Barry Bannan (Bolton Wanderers) Loan

Kommentar: Ligans mest aktiva klubb under januari och det är kanske naturligt när en ny manager tagit över. Alan Pardew har hämtat in anfallare som Shola Ameobi och Yaya Sanogo, yttrar som Wilfried Zaha (löst på permanent deal) och Lee Chung-yong samt en djupledslöpande mittfältare i Jordon Mutch. Pape Souare ger välbehövlig bredd på ytterbacksplatserna.
Transferbetyg: 4/5.

EVERTON
In
Aaron Lennon (Spurs) Loan
Out

Hallam Hope (Bury) Undisclosed
Mason Springthorpe (Fleetwood Town) Loan
Chris Long (Brentford) Loan
Samuel Eto’o (Sampdoria) Undisclosed

Kommentar: Roberto Martínez gäng sladdar i tabellen, men spanjoren använde inte transferfönstret till att sätta sprätt på pengar. Det dröjde till deadline day innan klubben löste ett lån för Aaron Lennon. Everton behövde en målvakt på grund av Tim Howards skada, nu tvingas man förlita sig till Joel Robles.
Transferbetyg: 2/5.

HULL CITY
In

Dame N’Doye (Lokomotiv Moscow) Undisclosed
Out

Thomas Ince (Derby County) Loan

Kommentar: Jag utgick från att Hull skulle vara på jakt efter det mesta eftersom varken försvarsspelet eller anfallsspelet fungerat denna säsong. Det enda de lyckades lösa var Mike Phelan – som ny assisterande tränare och Dame N’Doye från Lokomotiv Moskva. Fansen hade hoppats på mer.
Transferbetyg: 1/5.

LEICESTER CITY
In

Mark Schwarzer (Chelsea) Free
Andrej Kramaric (HNK Rijeka) Undisclosed
Robert Huth (Stoke City) Loan
Out

Jack Barmby (Rotherham United) Loan
Tom Hopper (Scunthorpe United) Loan
Callum Elder (Mansfield Town) Loan
Adam Dawson (Bristol Rovers) Loan

Kommentar: Leicester behövde framför allt få in en målgörare och en mittback. Om Andrej Kramaric hittar nätet i vår och Robert Huth hittar den form som han höll för tre år sedan så har de gjort ett riktigt bra fönster. Det finns dock inga garantier för att så blir fallet. Men en målvakt, en mittback, en striker får ändå klassas som ett ambitiöst fönster.
Transferbetyg: 4/5.

LIVERPOOL
In



Out

Kevin Stewart (Cheltenham) Loan
Lloyd Jones (Cheltenham) Loan
Jack Dunn (Cheltenham) Loan
Oussama Assaidi (Al Ahli) Undisclosed
Suso (AC Milan) Undisclosed
Connor Randall (Shrewsbury Town) Loan
Sheyi Ojo (Wigan Athletic) Loan

Kommentar: Det var mycket rykten kring Liverpool under januari och visst behövs truppen förstärkas. Det är dock inte lätt att identifiera och lösa spelare som i nuläget skulle förbättra startelvan. Lite förvånad över att man inte jobbade hårdare på att hitta en målvakt (Victor Valdés?). Inte kom det något bud på Mario Balotelli heller…
Transferbetyg: 2/5.

MANCHESTER CITY
In

Wilfried Bony (Swansea City) Undisclosed
Out

Sinan Bytyqi (SC Cambuur) Loan
Matija Nastasic (Schalke 04) Loan
Devante Cole (MK Dons) Loan
Jordy Hiwula (Walsall) Loan
Scott Sinclair (Aston Villa) Loan

Kommentar: Manchester City behövde få in en till anfallare för att kunna avlasta bördan på Sergio Agüero och Edin Dzeko. Wilfried Bony ger den möjligheten och även om han kostade en slant, 25 miljoner pund, har han gjort Citys trupp starkare.
Transferbetyg: 4/5.

MANCHESTER UNITED
In

Victor Valdés (Unattached) Free
Sadiq El Fitouri (Unattached) Salford City
Andy Kellett (Bolton Wanderers) Loan
Out
Ben Pearson (Barnsley) Loan
Sam Johnstone (Preston North End)
Michael Keane (Burnley) Undisclosed
Will Keane (Sheffield Wednesday) Loan
Marnick Vermijl (Sheffield Wednesday) Undisclosed
Jesse Lingard (Derby County) Loan
Saidy Janko (Bolton Wanderers) Loan
Darren Fletcher (West Bromwich Albion) Free

Kommentar: Manchester United har senaste månaden kopplats ihop med i princip varenda mittback som äger ett par fotbollsskor, men det blev ingen förstärkning för Louis van Gaals gäng. Den värvningen får vänta till sommaren och det kanske är lika bra då januari är en svår månad att handla i (dock köptes Nemanja Vidic i vinterfönstret). Mittfältsförstärkningen känns inte lika angelägen nu när Wayne Rooney tagit ett steg ned. Victor Valdés känns som en ”grädde på moset”-värvning – om nu David De Gea skulle flytta i sommar.
Transferbetyg: 2/5.

NEWCASTLE UNITED
In

Out
Hatem Ben Arfa Released
Mapou Yanga-Mbiwa (Roma) Undisclosed
Davide Santon (Inter Milan)
Gaël Bigirimana (Glasgow Rangers) Loan
Kevin Mbabu (Glasgow Rangers) Loan
Shane Ferguson (Glasgow Rangers) Loan
Remie Streete (Glasgow Rangers) Loan
Haris Vuckic (Glasgow Rangers) Loan

Kommentar: Newcastle-fansen drömde om förstärkningar men det enda man fick var att klubben släppte ifrån sig spelare. Inga ordinarie namn, men så många på ”ut”-kontot hade väl kunnat öppnat för åtminstone en värvning? Inte i Mike Ashleys värld…
Transferbetyg: 2/5.

QUEENS PARK RANGERS
In
Mauro Zarate (West Ham United) Loan
Ryan Manning (Galway United) Free
Out

Jordon Mutch (Crystal Palace) Undisclosed

Kommentar: Jag var säker på att Harry Redknapp skulle spendera i januarifönstret. Nu när det stod klart att det endast blev mindre affärer som Mauro Zaraté på lån så valde Harry Redknapp att kliva av sitt uppdrag ett halvt dygn senare. En knäoperation uppges vara orsaken men hur som helst får QPR:s fönster underkänt.
Transferbetyg: 1/5.

SOUTHAMPTON
In

Eljero Elia (Werder Bremen) Loan
Filip Djuricic (Benfica) Loan
Ryan Bertrand (Chelsea) Undisclosed
Out

Artur Boruc (Bournemouth) Loan extension
Jos Hooiveld (Millwall) Loan
Jack Cork (Swansea City) Undisclosed

Kommentar: Southampton gjorde det kanske mest imponerande transferjobbet av alla i somras efter att deras stjärnor lämnat. Inte kan väl Les Reed & Co lyckas lika bra igen? Eljero Elia har redan gjort avtryck och Ryan Bertrand är bra business. Filip Djuricic ger bredd i offensiven. Blev dock lite förvånad över försäljningen av underskattade mittfältaren Jack Cork.
Transferbetyg: 3/5.

STOKE CITY
In

Philipp Wollscheid (Bayer Leverkusen) Loan
Out

Ryan Shotton (Derby County) Undisclosed
George Waring (Barnsley) Loan
Maurice Edu (Philadelphia Union) Undisclosed
Robert Huth (Leicester City) Loan

Kommentar: En mittback ut (Robert Huth) en mittback in (Philipp Wollscheid). Tysken har spelat till sig en ordinarie tröja och kan nog bli nyttig när han anpassat sig till sin nya omgivning. Skadan på Bojan gjorde att Stoke fiskade efter offensiva tillskott, exempelvis Aaron Lennon, men Mark Hughes gjorde nog rätt som inte handlade i panik.
Transferbetyg: 2/5.

SUNDERLAND
In

Jermain Defoe (Toronto) Undisclosed
Out

Scott Harrison (Hartlepool) Undisclosed
Jozy Altidore (Toronto) Undisclosed
Charis Mavrias (Panathinaikos) Loan
Cabral Released

Kommentar: Sunderland har investerat en hel del i Jermain Defoe, men han har redan öppnat målkontot och kan han fortsätta på den inslagna vägen kommer ingen ifrågasätta att man gett ett lukrativt 3,5-årskontrakt till en 32-åring. Gus Poyet behövde en striker (bättre än Jozy Altidore) och det har han fått.
Transferbetyg: 3/5.

SWANSEA CITY
In

Nelson Oliveira (Benfica) Loan
Matt Grimes (Exeter City) Undisclosed
Kyle Naughton (Tottenham Hotspur) Undisclosed
Jack Cork (Southampton) Undisclosed


Out
Rory Donnelly (Tranmere Rovers) Loan
Wilfried Bony (Manchester City) Undisclosed
Ryan Hedges (Leyton Orient) Loan

Kommentar: Swansea har sålt sin bästa spelare Wilfried Bony till Manchester City. Även om det var oundvikligt när budet blev så stort är Garry Monks gäng svagare nu än för en månad sedan. Klarar Bafe Gomis att bära ansvaret där framme? Bra köp av Jack Cork.
Transferbetyg: 2/5.

TOTTENHAM HOTSPUR
In
Dele Alli (MK Dons) Undisclosed
Out

Milos Veljkovic (Charlton Athletic) Loan
Grant Hall (Blackpool) Loan
Dominic Ball (Cambridge United) Loan
Kyle Naughton (Swansea City) Undisclosed
Nathan Oduwa (Luton Town) Loan
Jordan Archer (Millwall) Loan
Benoit Assou-Ekotto Released
Aaron Lennon (Everton) Loan
Dele Alli (MK Dons) Loan

Kommentar: Behövde inte värva nu i januari och nöjde sig därför med Dele Alli, ett köp för framtiden. Lyckades bli av med en del ”dökött”.
Transferbetyg: 2/5.

WEST BROMWICH ALBION
In
Callum McManaman (Wigan Athletic) Undisclosed
Darren Fletcher (Manchester United) Free
Out
Bradley Garmston (Gillingham) Loan
Luke Daniels (Scunthorpe United) Undisclosed

Kommentar: West Bromwich kopplades samman med en rad spelare på deadline day och visst var det snöpligt att Martin Olssons övergång sprack. Jag tror att den affären hade gynnat både klubb och spelare. Callum McManaman var lovande för två år sedan när Wigan åkte ur. Darren Fletcher bidrar med rutin och karaktär. Räcker det?
Transferbetyg: 2/5.

WEST HAM UNITED
In

Doneil Henry (Apollon Limassol) Undisclosed
Out

Mauro Zaraté (Queens Park Rangers) Loan
Ricardo Vaz Te Released
Paul McCallum (Portsmouth) Loan
Sean Maguire (Accrington Stanley) Loan
Blair Turgott Released
Matthias Fanimo Released

Kommentar: West Ham nämndes ständigt i ryktesfloran under gårdagen. Det förvånade mig att man verkar ha jagat en anfallare. Doneil Henry, mittbacken från Kanada, är svårbedömd, minst sagt…
Jag anser dock inte att West Ham var i akut behov av några värvningar inför januarifönstret. Det viktigaste var att behålla alla spelare och det gjorde man – även Winston Reid.
Transferbetyg: 3/5.

Var det någon som sa att FA-cupen var förutsägbar? Ni som lyssnade till Premier League-podden i veckan fick höra oss slå fast hur det skulle gå, men fotbollen är tack och lov inte så enkel att det bästa laget alltid vinner.
Chelsea är utslaget, Manchester City är utslaget och både Manchester United och Liverpool tvingas till omspel mot lag från lägre divisioner.
Tyvärr missade jag flera av godbitarna denna ”skrällarnas” helg. Jag var på Bosön från torsdag kväll till måndag för att påbörja det tredje steget i tränarutbildningen.
Jag hade ju gärna skrivit om Bradford otroliga vändning mot Chelsea (någon som vet vad oddset var på vändning vid ställning 2–0 till hemmalaget?), men eftersom jag ännu inte sett matchen och vi är framme vid onsdag känns det lite överspelat. Så jag kan berätta om en rolig helg på Bosön istället.

Jag anar att det är många av er som är lite nyfikna på vad tränarutbildningen innehåller så därför tänkte jag göra en liten genomgång av vad vi sysslade med på första fyradagarskursen. En del av er har säkert tränat något ungdomslag och genomfört någon eller några av ”Bas”-kurserna, en del kanske har gått det tredje steget, som numera heter ”Advanced”-nivån, och för er får det här fungera som repetition. Samtidigt har tränarutbildningen gjorts om så vissa delar är nya.

Efter att ha genomgått de grundläggande Bas-utbildningarna hade jag en liten nyfikenhet inför Advanced-kursen. Detta trots att en kursledare på Bas 1 hävdade att ”det enda han lärde sig på Advanced var att han skulle vandra runt med en boll under armen under övningarna”.
Jag hade ju sett deltagarlistan i vår grupp, noterat ett gäng välkända namn, och anade att nivån på studenterna åtminstone skulle vara avsevärt högre än på Bas-nivån.
Så blev det också. Jag måste säga att jag är positivt överraskad av första delkursen. Inga revolutionerande nya kunskaper eller aha-upplevelser, men många oerhört intressanta diskussioner med kursledare, andra tränare och ex-spelare.

Resumé:
Första dagen började med en kort genomgång fotbollshistoria. Allt från när första matchen spelades i Sverige, damfotbollens utveckling och hur taktiken har utvecklats över tid. Det sista var lite intressant när vi kom in på VM-finalen 1958. Eftersom många lag på den tiden använde den så kallade WM-formationen, det vill säga fem försvarare och fem anfallare formade efter ett W och ett M, blev Brasiliens förbundskapten Vicente Feola lite av en pionjär med sitt 4-2-4. Med Didi och Zito som box-to-box-spelare kunde de alltid ha ett numerärt överläge, bland annat i finalen mot Sverige. 6 mot 5 i anfall, 6 mot 5 i försvar. Såna detaljer älskar jag.
Sedan gick vi in på säsongsplanering, vikten av att göra en analys av lagets/klubbens styrkor och svagheter. Vi tittade på hur man kan dela in säsongen i olika delar,  ”Försäsong”, Träningsmatchperiod”, ”Tävlingssäsong” och så vidare. I tvåmannagrupper fick vi enas om en lämplig säsongsplanering. I planeringsdelen trycktes det hårt på vikten av utvärdering.
Vi repeterade ”Arbetsmodellen” som Svenska fotbollförbundet använder som standard för att initiera en övning: ”Vad ska vi träna?”, ”Varför ska vi träna (just det)?”, ”Hur ska vi träna det aktuella momentet?”.

När vi kom in på spelförståelse-delen kretsade den första delkursen kring kollektiva försvarsmetoder.
Vi tittade på första halvlek i Sverige-Ryssland från i höstas och analyserade Sveriges försvarsspel.
På första praktikpasset visade kursledarna exempelövningar och vi fick kommentera hur dessa kunde korrigeras för att få ut ett specifikt syfte. Fokus här ligger inte på när man bör använda överflyttning/retirering/centrering utan hur man kan träna dessa moment och hur du som tränare kan förbättra lärandeprocessen. Hur ska övningen läggas upp? Hur ska den förfinas? Ska övningen innehålla fler eller färre spelare? Ska ytan minskas för att uppfylla syftet? Om vi tränar försvarsspel, måste anfallande lag få instruktioner för att övningen ska flyta? Vilka punkter ska jag som tränare trycka på? Vad ska jag bortse från? Hur placerar jag mig själv för att kunna få bästa överblick och samtidigt kunna coacha spelarna? Behöver jag vara närmare situationerna?
I tvåmannateam fick vi varsitt moment att drilla våra kurskamrater som låtsades vara adepter, bland annat en-mot-en-situationer, positionsförsvar, kombinationsmarkeringsförsvar, zonmarkeringsförsvar. Jag fick instruera i zonmarkeringsförsvar. Mitt uppdrag var då att förklara vad zonmarkeringsförsvar är, varför mina ”adepter” behövde träna det och hur det skulle tränas. När övningen är igångsatt är utmaningen att coacha och lyfta rätt instruktionspunkter och bryta/frysa spelet i rätt moment om något behöver korrigeras. Min fyrbackslinje bestående av bland andra Nils-Eric Johansson och Filip Bergman skötte sig fint, men mittfältsfyran framför behövde rättas till. Nils-Eric Johansson berättade efteråt att han aldrig hade testat zonmarkeringsförsvar i sin karriär, vilket visar hur låsta vi (och England) är i positionsförsvarets fördelar.
Tack vare att tio-elva deltagare har allsvenskt spel på meritlistan blir nivån på spelet bitvis rätt hög (till skillnad från Bas-kurserna då övningarna ofta blir lidande på grund av deltagarnas bristande spelmässiga nivå). Sharbel Touma lufsade runt i joggingskor hela helgen men blixtrade till med tekniska ögonblicksverk. I en matchspelsövning gjorde Kristian Haynes en skarvning i absolut världsklass. Jag förstår fortfarande inte hur han lyckades.
Tiden på träningsplanen upplever jag som det mest utvecklande oavsett om vi talar Bas-nivån eller Advanced. Jag skulle önska att dessa kurser innehöll lite mer tid på planen än vad som är fallet, framför allt på Bas-nivån.
På Bas-nivån behövs det även avsevärt större del individuell praktik. Som det är nu kan vissa deltagare ”glida med” när det är grupparbeten och 3-4 deltagare som ska hålla i en övning. De utmanas inte och är därför inte förberedda på praktikprovet när de väl kommer till Diplomkursen på B-nivån.

Tillbaka i teorisalen.
Kommunikation är en viktig del i tränarrollen och här fick vi tips på hur vi kunde förbättra vår kommunikation och argumentation. I grupper om 5-6 deltagare skulle vi övertyga kamraterna i varsitt ämne. Det kunde handla om en ny spelidé, om önskemål gentemot kommunen om att anlägga en ny konstgräsplan, om behovet av en värvning av en rutinerad spelare trots styrelsens uttalade ungdomssatsning, eller om extra pengar från styrelsen till ett träningsläger. Själv fick jag argumentera för ökad träningsdos.
I den här delen ingick ”Det svåra samtalet”. Hur säger du till en ung spelare, som startat fem raka träningsmatcher, att denne inte får spela seriepremiären till fördel för en äldre, rutinerad spelare?
Inte helt enkelt, men ack så nyttigt att träna på och reflektera kring.

I ledarskapsdelen talade vi om gruppers utveckling, om faserna som varje grupp genomgår. Teorierna är bekanta från andra ledarskapskurser. När jag läste en projektledarkurs för tolv år sedan beskrevs sju olika faser. Nu hade vi en amerikansk modell som redogjorde för fyra: Forming, storming, norming, performing.

Sammanfattningsvis kan man säga att det är inte baskunskaperna eller teorin på kursen som är mest utvecklande utan de givande diskussioner som uppstår med kursledarna och tränare emellan.
Och, så klart, spontanfotbollen som är återkommande kvällsaktivitet.
Öster-profilen Denis Velic var man of the match. Själv höll jag i en minut innan min gamla knäskada gjorde sig påmind.

FAKTA, svenska tränarutbildningen
Tränarutbildningarna görs ständigt om. På 80-talet och 90-talet pratade man om ”Steg 1”, ”Steg 2”, ”Steg 3”, ”Steg 4”. Tränarutbildningen består fortfarande av fyra steg, men sedan de gjordes om med överseende av Uefa har de döpts om till ”Bas 1”, ”Bas 2”, ”Advanced” och ”Uefa Pro Diploma”.
Så här fungerade det när jag påbörjade min tränarutbildning och fram till för en månad sedan:
Innan man ens fick påbörja ”Bas 1” måste man genomföra ”Avspark” en endagskurs som en massa föräldratränare har genomgått. Där drillas man i lite enkla finter och mottagningar för att kunna lära ut den mest grundläggande tekniken till spelare i åldern 5-7, typ. Den här kursen genomgick jag som spelare i IFK Västerås 1998, under ett annat årtusende. Jag gissar att den ser ungefär likadan ut idag.
Efter Avspark följde Bas 1 som består av fyra delar: Ledarskap, Spelförståelse, Teknik, Träningslära/Målvaktsspel (1 heldag för varje delkurs, kostnad ungefär 1200 kr).
Bas 1 riktade sig till tränare för spelare upp till 12 år och nivån på kursen var därför rätt låg. Endast grundläggande kunskaper, men samtidigt några viktiga tips vid inlärning till små barn och en användbar grundmodell för hur man initierar en övning. Fotbollsmässigt lärde jag mig inte ett skvatt av Bas 1, men jag minns ändå att jag kände att jag blev en bättre tränare på träningsplanen av att gå kurserna.
Bas 2 bestod av samma fyra delar, men nu krävdes två heldagar (lördag-söndag) för varje delmoment. Kostnad cirka 1500 kronor per delkurs.
Nivån var lite högre eftersom kursen riktar sig till tränare som coachar åldern 13 år till seniorspelare. På kursen introducerades deltagare för begrepp som positionsförsvar, zonmarkeringsförsvar, man-man-markering och grundförutsättningarna i anfallsspelet. Det var dock fortfarande grundläggande nivå. Det handlade inte om hur man skulle skapa läge för en överlappning, snarare om ”vad överlappning betyder”.
Samtidigt har nivån på dessa utbildningar höjts markant jämfört med hur det fungerade för 30 år sedan, tack vare nya rön och nya insikter. När jag berättade vad ”Bas 2” innehöll för min farbror Hugo, som gick gamla ”Steg 4”, svarade han:
– Oj, det låter minst lika avancerat som ”Steg 4”-kursen på min tid.

Efter Bas 2 kan man välja att diplomeras till en kostnad av cirka 10 000 kronor. Diplomeringen är en fyradagarskurs där du får repetera de kunskaper du lärt dig från basnivån och visa för instruktörer att du kan leda övningar i momenten Spelförståelse och Teknik. Gör man bra ifrån sig blir man rekommenderad till nästa nivå. Ungefär så, kort sammanfattat.
Nu, sedan nyår, har tränarutbildningen gjorts om igen och ”Avspark”, ”Bas 1” och ”Bas 2” har ersatts av ”Tränarutbildning C” och ”Tränarutbildning Uefa B”. Fråga mig inte varför. Nu finns en specifik ungdomstränarkurs på B-nivån, och den kan förstås fylla sitt syfte.
Advanced är den tredje nivån (kostar 28 000 kronor), medan några få (tolv i Sverige varje år) får ta steget upp och gå den sista kursen i utbildningsstegen, Uefa Pro Licence (kostar 100 000 kronor). Det är den som krävs för att få vara förstetränare i alla högstaligor runt om i Europa och i många av andraligorna.
Den totala kostnaden för att genomgå det tredje steget, Advanced, är alltså runt 50 000 kronor, men märk väl att de flesta klubbar kan bekosta din utbildning eller förhandla in det som en del av kontraktet.
För att ens få påbörja Advanced måste du bli rekommenderad av ditt distriktsförbund. För att bli det krävs spelarmeriter från elitnivå (superettan eller allsvenskan eller damernas division 1 och uppåt) eller att du har ett tränaruppdrag på hyfsad nivå (division 3 och uppåt på herrsidan/ett framstående juniorlag eller damlag från division 2 och uppåt). Här är konkurrensen hård, framför allt i storstadsområdena (varje distriktsförbund får tilldela ett visst antal platser).
Jag känner flera duktiga, ambitiösa tränare som nekats att komma in på Advanced på grund av de få utbildningsplatserna.
Idag är det möjligt att läsa upp till Advanced-nivån på vissa av landets idrottshögskolor, men jag har fått veta både från lärare och deltagare att kvaliteten på dessa utbildningar är sämre, med en stor klick ointresserade elever som drar ned nivån och engagemanget. Andra säger att GiH-utbildningen är bra för att den innehåller fler utbildningsdagar och mer praktiska lektioner.

Sedan Uefa blev en allt starkare maktfaktor har de bestämt att ländernas tränarutbildningar ska certifieras. Det betyder att utbildningarna påminner om varandra i hela Europa, men kraven är väsentligt annorlunda. När jag var på besök i England fick jag en inblick av hur mycket högre kraven är på de brittiska kurserna. Många deltagare underkänns, även på det praktiska testet ute på träningsplanen, vilket knappast är fallet i Sverige. I England finns tidigare bara runt 15 utbildningsplatser per år på Advanced-nivån, vilket har gjort att de halkat efter de större fotbollsländerna. I Spanien och Tyskland fanns redan för ett par år sedan över 30 000 Advanced-utbildade tränare (delvis för att man i Spanien behöver den som idrottslärare).
Oavsett hur andra länder löst sitt utbildningsbehov finns här en jätteutmaning för både svensk och engelsk fotboll. Ju fler utbildade tränare, desto bättre utbildade ungdomsspelare, kan man väl anta.
I Sverige finns 72 platser per år på Advanced-nivån, fördelade på tre grupper om 24 deltagare. I vår grupp finns bara två kvinnor (en ökning från ifjol) så där finns också en del att göra.
Sedan ett år tillbaka finns Uefa Elite Youth, en PRO-kurs som riktar sig till tränare på juniornivå. Den känns som ett steg i rätt riktning för att förbättra spelarutvecklingen i svensk fotboll. En förhoppning är att fler får möjlighet att gå denna kommande åren.

Statistik
Antal B-diplomerade tränare per år i Sverige: 2011: 142 st. 2012: 152. 2013: 170.
Hur många genomför första kursen Avspark per år i Sverige: 2011: 5 516. 2012: 6539. 2013: 5577.
Antal Advanced-utbildade tränare i Sverige: Cirka 1000 från åren 2006–2014. Fördelningen mellan män/kvinnor är cirka 80/20.
Antal Pro-licencerade tränare i Sverige: Cirka 170. Då inkluderas de som gått Steg 4 åren 2000–06 och de tränare som genomfört en uppgraderingskurs.
Källa: SvFF

En tuff med hård konkurrens i många lagdelar. På målvaktssidan övertygade Robert Green trots två insläppta mål mot Manchester United. Hugo Lloris fick se sig överlistad av Sebastian Larssons frispark, men stod för några fina parader. Platsen går dock till David De Gea som höll nollan och presterade matchavgörande räddningar på Charlie Austins försök.
I backlinjen var Branislav Ivanovic i högform när Chelsea vann med 5–0 över Swansea. Laurent Koscielny styrde backlinjen för Arsenal och klarade att vara kortbelastad från matchöppningen. Det är ingen slump att Per Mertesacker såg så mycket bättre ut med Koscielny vid sin sida. Nacho Monreal är intressant. Den här säsongen har han fått fylla i som mittback och högerback, men nu ser han ut att ha lagt beslag på vänsterbacken. Åtminstone om han presterar som i söndags då han stängde igen sin kant och ordnade straffen som gav 1–0-målet. Joleon Lescott var planens kung på Goodison mot förra klubben och får den andra mittbacksplatsen.

På mittfältet får Arsenalduon Francis Coquelin och Santi Cazorla platserna på mitten (för fördjupning, läs här). Christian Eriksen avgjorde för Spurs och tar platsen till höger. Dansken hade dessutom sex avslut i matchen. Eljero Elia gjorde båda målen för Southampton borta mot Newcastle och framstår som ett fint tillskott för Ronald Koeman. Oscar gjorde två mål för Chelsea och var tillsammans med Cesc Fàbregas navet i det offensiva spel som strimlade sönder Swansea.
På topp stod valet mellan Diego Costa och Dwight Gayle, som båda svarade för två mål och en assist. Jag väljer Gayle som ensamt var helt avgörande för Crystal Palace.
Omgångens spelare: Santi Cazorla, Arsenal.

Mitt omgångens lag (4-4-1-1):
David De Gea, Manchester United (5)
——————————————–
Branislav Ivanovic, Chelsea (5)
Laurent Koscielny, Arsenal
Joleon Lescott, West Bromwich (2)
Nacho Monreal, Arsenal
——————————————–
Christian Eriksen, Tottenham (3)
Santi Cazorla, Arsenal (5)
Francis Coquelin, Arsenal
Eljero Elia, Southampton
——————————————–
Oscar, Chelsea (2)
——————————————–
Dwight Gayle, Crystal Palace

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Cesc Fàbregas (Chelsea), Diego Costa (Chelsea), Eden Hazard (Chelsea), Robert Green (Queens Park Rangers), Bojan Krkic (Stoke), Jeff Schlupp (Leicester), Jason Puncheon (Crystal Palace), Jordan Henderson (Liverpool), Stewart Downing, West Ham, Claudio Yacob (West Bromwich), Florin Gardos (Southampton), Hugo Lloris (Tottenham), Per Mertesacker (Arsenal).

***
Omgångens mål: Sebastian Larsson, Sunderland. Okej, jag har kanske tagit på mig de blågula glasögonen, men det var en njutning att se ”Seb” vrida in frisparken bakom Hugo Lloris.
Omgångens manager: Arsène Wenger, Arsenal. Äntligen hade polletten trillat ned för Wenger som ställde ut ett organiserat, riskminimerande Arsenal på Etihad. Märkligt att det tagit så lång tid för honom att ta steget fullt ut att anpassa taktiken efter motståndet.
Omgångens floppspelare: Kevin Mirallas, Everton. Snodde en straff från Leighton Baines – och missade den. Det var inte direkt det som Everton behövde just nu…

Inför säsongen gjordes profilvärvningar som Gáston Ramirez och Hatem Ben Arfa.
Det snackades om att Hull City kunde bli ett överraskningslag och ta en plats på övre halvan av tabellen.
Nu är krisen total och säsongen handlar om att rädda kontraktet.

Hull City gjorde en mycket bra fjolårssäsong i Premier League. Steve Bruce var en av de tränare som började återinföra trebackslinjen i Premier League och med smarta värvningar av Tom Huddlestone och Jake Livermore blev Hull ett gediget lagbygge. Disciplinerat, hårt arbetande, svårbesegrat. Det var dessa egenskaper som lade grunden till finalplatsen i FA-cupen och kvalplatsen till Europa League.
Ligaformen dalade under våren, Hull fick kämpa om kontraktet, men sett till hela säsongen hade klubben större problem utanför plan där ägaren Assem Allam drev sin idé om att få byta namn till Hull City Tigers.

Inför den här säsongen ville Steve Bruce utveckla laget. Efter att Shane Long sålt för jättebudet 12 miljoner pund fanns utrymme att plocka in Abel Hernández från Palermo och duon Gáston Ramirez och Hatem Ben Arfa. Offensiven såg på pappret starkare ut än förra säsongen.
Men Steve Bruces gäng har inte fått till det i Premier League 2014/15.
Hatem Ben Arfa gjorde bara fem starter i höstas. Sedan han blev utbytt efter 34 minuter på Old Trafford har han inte spelat en minut och gick nyligen på ny utlåning till Nice.
Gáston Ramirez har också bara startat fem matcher och väntar fortfarande på att karriären ska lyfta till höjderna han nådde i Serie A.

Dessa spelare symboliserar Hull Citys oförmåga offensivt, men det finns fler som underpresterar.
Mittbacken Curtis Davies var en sensation förra säsongen. I år har han inte varit i närheten av den nivån.
Tom Huddlestone var kung på mittfältet förra säsongen, denna säsong har han inte haft samma inflytande i matcherna.
Steve Bruces största problem just nu är dock den enorma skadelistan.
Till mötet med West Ham saknade han sina två ordinarie anfallare Abel Hernández och Nikica Jelavic. Sone Aluko, en ytter/skuggforward, gjorde sitt bästa för att fylla tomrummet med en pigg första halvlek, men Hull City framstår för tillfället som ett typiskt bottenlag.
De gjorde en vass första halvlek borta mot West Ham, skapade chanser, borde ha tagit ledningen. När de inte gjorde det föll de ihop som ett korthus i andra halvlek efter att Andy Carroll petat in 1–0. Målet kom givetvis efter ett misstag, det är symptomatiskt för ett lag som är i motvind. Målvakten Allan McGregor har en tendens att göra den sortens tavlor.

Steve Bruce var upprörd efteråt och kritiserade både McGregor och Curtis Davies som inte fick bort returen.
– Andra halvlek var hemsk av oss. Målvakten och Curtis Davies måste göra det bättre på deras första mål och vi är ur position på deras andra. Vi har bjudit på horribla mål, vilket inte är likt oss. Det som vi kunde slå oss för bröstet senaste åren var att motståndarna var tvungna att förtjäna sina mål mot oss. Vi var helt enkelt inte bra nog i andra halvlek, det är bara att acceptera, sa Steve Bruce.
Skadade trion Hernández, Jelavic, Mohamed Diamé har gjort 13 av lagets 20 mål.
Till nästa match, på lördag hemma mot Newcastle, är skadekrisen än mer kännbar. Mot West Ham skadade sig försvarsduon James Chester och Alex Bruce. Båda blir borta en längre tid från spel.
Steve Bruce bytte ut Curtis Davies i slutet av matchen. Han skojade om att det var för att ha en hel försvarare till fortsättningen.
– Chester åkte till sjukhus och det ser ut som att det behövs operation. Det är minst två-tre månader. Alex drog en lårmuskel och blir borta en månad. Det är oerhört frustrerande.

Hull City var en pigg nykomling förra säsongen. Steve Bruce vann nya beundrare. Den här säsongen har laget inte bara stagnerat utan gått ett par steg bakåt.
Efter förlusten senast ligger Hull City på nedflyttningsplats.
Med den här formen – och skadelistan – är det stor risk att fansen får vänja sig vid den synen.

Hull Citys skadelista just nu
Alex Bruce (lår) förväntad comeback: 21 februari
James Chester (axel ur led) tre månader
Robbie Brady (sjuk) 24 januari
Abel Hernández (ljumske) 10 feburari
Nikica Jelavic (knä) 10 februari
Liam Rosenior, (lår) tre månader
Andy Robertson (ankel) 15 februari
Mohamed Diamé (knä) oklart
Robert Snodgrass (knä) resten av säsongen
Källa: Physioroom

Sent ska syndarna vakna.
Efter så många besvikelser, så många stormatcher där Arsenal kommit tillkorta, hade Arsène Wenger,  till slut, skippat prestigen.
Då fick han belöningen med en blytung triumf borta mot Manchester City.

Mycket ska man uppleva.
Bara att Arsenal vinner en toppmatch, inte minst borta mot Manchester City, är tillräckligt för att man ska behöva nypa sig i armen.
När de dessutom gör det med Mike Dean som domare – han som varit en av klubbens demoner – efter att denne tilldömt en straff… då kan man knappt tro att att det är på riktigt.
Men den här segern var ingen slump.
Inte alls.

Arsène Wengers Arsenal har genom åren spelat fantastisk fotboll, men i mötena med topplagen har de ständigt fått ge sig. Pojkar mot män.
Medan Sir Alex Ferguson, José Mourinho och de andra topptränarna anpassat sin taktik har Arsène Wenger stått fast vid sin livsåskådning. Vacker fotboll. Underhållande fotboll. Naiv fotboll.
Poängskörden från dessa stormatcher har ju varit tämligen skral så omvärlden har ju undrat när Arsenaltränaren ska släppa på sin prestige. När ska han också inse att han inte kan vinna den typen av matcher genom att negligera defensiven?
Om vi pratar Premier League så dröjde det till den här matchen.
Jag har inte sett Arsène Wenger ställa ut ett lika kompakt, lika försvarsinriktat lag sedan hemmamötet med Barcelona i Champions League 2010.
Det här var ett Arsenal som hade bestämt sig för att göra upp med sin självbild. 4-1-4-1 med Francis Coquelin som mittfältskvast framför backlinjen. Att han skulle ha huvudansvaret att hålla koll på David Silva var naturligt, men nu hade Arsène Wenger sett till att alla mittfältare delade ansvaret. I första halvlek kunde man till och med se champagneliraren Santi Cazorla peka åt medspelare om att plocka upp spanjoren.

David Silva var hotet och när Arsenal stängde spelvägarna till honom hade Manchester City stora problem att få till offensiven. David Ospina behövde knappt göra ett enda ingripande före paus. City var uddlöst (inte minst på grund av att Yaya Touré saknades och Fernandinho och Fernando var för dåliga i leveranserna), men mest handlade det om att Arsenal prioriterade att stänga ytor, istället för att jaga boll.
Efter tolv minuter hade hemmalaget haft 78 procent av bollinnehavet. Men Arsenal hade haft den vassaste chansen, en snabb spelvändning och inlägg som Olivier Giroud nickade utanför. Där kände jag att det var dags för Arsenal och att laget tog ledningen på straff i 25:e minuten kändes rätt logiskt.

Manchester City kom ut som ett nytt lag efter paus. Stevan Jovetic ersatte James Milner, vilket gjorde att David Silva kunde flytta ut till en mer svårmarkerad roll på kanten. Därifrån kunde han flyta in obemärkt i mitten och då började City hitta in spel på sin regissör. Då kom också chanserna.
Manchester City hade några gifitga lägen, men de fick aldrig något grepp om matchen. Arsenal höll emot.
För en gångs skull denna säsong spelade inte Alexis Sanchez huvudrollen. Han var anonym före paus, blixtrade till vid ett par tillfällen i andra halvlek. Jag fastnade för Francis Coquelin och Santi Cazorla. Coquelin framstår som Arsenals mest disciplinerade defensiva mittfältare. Till skillnad mot Mikel Arteta har Coquelin rörligheten och tuffheten att täcka större ytor och klara duellspelet i matcher där dessa egenskaper blir avgörande. Cazorla har tidigare fått kritik för sin bristande defensiv (främst som ytter), men idag agerande han som en rutinerad, kontrollerande mittfältare. Han personifierade Arsenals disciplinerade insats, ändå kunde han styra rytmen i spelet, lugna ned anfallen, de gånger hans lag behövde andrum.

Den störste vinnaren var dock Arsène Wenger. Så många gånger har han fått svidande kritik för sitt valpiga lag i toppmatcherna.
Har det handlat om spelarna eller om tränarens strategi? Både och, så klart.
Spelarna har varit mentalt svaga, men det har också påverkats av att de aldrig fått chansen att tvätta bort stämpeln som ”lättviktare”. Deras tränare har ju aldrig varit pragmatisk nog att göra vad som krävs för att vinna de täta matcherna. Det var 13 år sedan Arsenal vann borta mot det regerande mästarlaget.
Vad händer nu?
Har Arsène Wenger, till slut, lärt läxan? Kommer han nu att göra samma sak i varje stormatch? Kan  han göra slut på den svarta sviten mot José Mourinho?
I så fall kan ju Arsenal börja drömma om att utmana om ligatiteln igen.
Senaste tio åren är det ju toppmatcherna, lagets naiva hållning i dessa matcher, som hindrat den drömmen.

Petr Cech fick chansen i målet i Chelsea och han var inte sen med att påminna oss alla om vilken hög nivå han håller. Cech svarade för flera räddningar i första halvlek då Newcastle var överraskande piggt och skakade för hemmalaget.
I backlinjen placerar jag Lazar Markovic till höger. Det är ju lite tvetydigt om han är back eller mittfältare i Liverpools 3-4-3, förmodligen mest mittfältare, men här får han ta ett steg ned i 4-2-3-1-uppställningen. Markovic var planens lirare på Stadium of Light mot Sunderland, satte segermålet, hade ett skott i ribban och orsakade en straffsituation. I mitten var José Fonte oerhört stabil mot Manchester United medan Garath McAuley övertygade för West Bromwich. På vänsterbacken var konkurrensen begränsad men Paul Konchesky blev segerskytt för Leicester och hade inga större problem defensivt på sin kant.

Morgan Schneiderlin har gjort en kanonsäsong i Southampton och demonstrerade än en gång att han är en av ligans bästa mittfältare. Fernandinho har börjat hitta tillbaka till fjolårsformen, vilket kan bli viktigt när Manchester City ska slåss på flera fronter.
Rémy Cabella har haft svårt att få till det i Newcastle i höst, men han var planens lirare i första halvlek mot Chelsea. Cabella hade lekstuga med Chelseaförsvararna och det var bara utdelning i form av mål som saknades. Santi Cazorla har varit lysande sedan han fick ta steget in i mitten medan Alexis Sanchez var MOTM med två mål och en assist.
På topp väljer jag Diego Costa som avgjorde matchen mot Newcastle och som besitter alla egenskaper du vill ha från din striker.
Omgångens spelare: Morgan Scheiderlin, Southampton.

Mitt omgångens lag:
Petr Cech, Chelsea
————————————————–
Lazar Markovic, Liverpool
José Fonte, Southampton (3)
Garath McAuley, West Bromwich
Paul Konchesky, Leicester
————————————————–
Morgan Schneiderlin, Southampton (2)
Fernandinho, Manchester City
————————————————–
Rémy Cabella, Newcastle
Santi Cazorla, Arsenal (4)
Alexis Sanchez, Arsenal (5)
————————————————–
Diego Costa, Chelsea (4)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Emre Can (Liverpool), Coutinho (Liverpool), Scott Arfield (Burnley), John Stones (Everton), David Silva (Manchester City), Steven Naismith (Everton), Marc Albrighton (Leicester), Andy Carroll (West Ham), Berahino (West Bromwich), Jason Puncheon (Crystal Palace), Scott Dann (Crystal Palace), Carl Jenkinson (West Ham).

***
Omgångens mål: Andy Carroll, West Ham. Först en fin mottagning, lite trollkonster och sedan ett tur i strafffområdet innan han skruvade in bollen i bortre krysset. Carroll visade oanade talanger med det här målet.
Omgångens manager: Ronald Koeman, Southampton. Ställde ut ett lag som utförde den taktiska planen till punkt och pricka på Old Trafford.
Omgångens floppspelare: Tom Cleverley, Aston Villa. Har visat en dalande formkurva och den här matchen underströk den tesen.

För ett och ett halvt år sedan ansågs 12 miljoner pund vara ett överpris.
Nu har Wilfried Bony, 26, sålts för mer än dubbla summan.
Det är bara att gratulera Swansea – och Manchester City.

På onsdagen blev affären klar. Wilfried Bony, en av säsongens bästa anfallare i Premier League, tar steget från Swansea till Manchester City.
Ligatvåan betalar 28 miljoner pund, varav tre miljoner är bonusrelaterade.
Det är hiskeligt mycket pengar och Swansea City har gjort finfin business.
Sommaren 2013 betalade de runt 12 miljoner pund för Bony. Anfallaren hade öst in mål för Vitesse i holländska ligan, men han var ändå ett riskköp.
Han var den sortens spelare som kunde bli både flipp eller flopp. Trots att han är fundamental för Garry Monks gäng hade Swansea inget val när det kom in ett bud i den här storleken. Tack vare sin förmåga att utveckla spelare har klubben skaffat sig bättre och bättre förutsättningar att etablera sig som en slagkraftig Premier League-klubb. Den nya träningsanläggningen Landore Training Academy, som kostade runt 70 miljoner kronor att bygga, öppnades förra hösten. Bony-pengarna ger möjligheter att fortsätta stärka klubben på och utanför plan.

Wilfried Bonys 18 månader i Wales har varit en framgångssaga. För den brittiska publiken presenterade han sig med två mål mot Malmö FF, men under första halvåret i Premier League var han inte helt ordinarie i Swansea.
När tränaren Michael Laudrup använde två anfallare fick Bony förtroendet framför Michu, men då dansken tvingades välja mellan dem så hamnade Bony ofta på bänken.
Det var i början av januari förra året som hans karriär verkligen tog fart. Då satte han inom loppet av några dagar två mål hemma mot Manchester City och sedan segermålet borta mot Manchester United (seger 2–1). Sedan dess har han varit omöjlig att peta ur startelvan.
Det blev istället så att tidigare kelgrisen Michu fick flytta på sig när han skrev på Napoli.

Det fina med Wilfried Bony är hur han under det senaste halvåret i Premier League lyckats omvända den allmänna uppfattningen om honom.
Jag minns hur vi diskuterade hans insats mot Malmö FF i ett av de allra första avsnitten av Premier League-podden och kollega Erik Niva sågade spelarens allroundspel. Det var nog fler som trodde att det här bara var en fox-in-the-box, en måltjuv som ägnade all energi åt att vara på rätt plats i straffområdet.
Det stämmer att Bony inte är den rörlige forwarden av Edinson Cavani-snitt som tar ständiga löpningar ut mot hörnflaggorna för att dra isär motståndarförsvaren.
Men det som imponerat mest på mig med Wilfried Bony denna säsong är hans spel utanför straffområdet.
Hans targetspel där han är i princip orubblig när han får fäste med sina timmerstockar till lår.
Hans sätt att hålla i bollen, vilket ger laget chansen att flytta upp.
Hans förvånansvärt fina förmåga att hitta instick till framstörtande lagkamrater. Jag vet inte hur många frilägen Bony har serverat denna säsong, men det är en hel del.

Just det sista får mig att tro att han kan göra nytta i Manchester City.
28 miljoner pund är mycket pengar för en spelare som av fotbolls-England främst kommer att ses som backup till Sergio Agüero.
Men Wilfried Bonys fina kvaliteter som framspelare gör att ivorianen bör passa utmärkt som komplement till Agüero och de två borde kunna skapa ett vasst tvåmannaanfall. Manuel Pellegrini är en 4-4-2-tränare i grunden så jag tror att möjligheterna till speltid är större än folk tror.
Jag kan se framför mig hur en felvänd Wilfried Bony agerar referenspunkt i anfallsspelet och breder väg för en David Silva, en Samir Nasri, en Agüero.
Det känns spännande.
Under kalenderåret 2014 var Bony, eller ”Daddy Cool” som han kallades under sejouren i Holland, den spelare i Premier League som gjorde flest mål. Denna säsong har det blivit nio mål på 16 starter och fyra inhopp.
Dessutom har han inte ännu den statusen att han kan klaga om han han skulle hamna på bänken.

Manchester City gjorde en chansning i somras när de skeppade i väg Alvaro Negredo till Valencia utan att värva en ersättare.
Det höll inte eftersom Sergio Agüero, som vanligt, blev skadad.
Senaste veckorna har Manuel Pellegrini fått använda både Steven Jovetic och James Milner (!) som ensam striker. Han var i desperat behov av en striker vilket övergångssumman reflekterar.
Nu talas det om att Stevan Jovetic är på gång till Juventus och att City därför fortsatt är intresserat av Jay Rodriguez från Southampton. Det låter väl inte helt orimligt. Jovetic får komma tillbaka till Serie A där han upplevde sina bästa fotbollsår, City får in en homegrown-spelare i sin trupp.
För att Manchester City ska ha en chans att konkurrera på flera fronter i vår var det en förutsättning att värva en striker som kan avlasta Sergio Agüero.
28 miljoner pund, drygt 300 miljoner kronor, är en ansenlig summa, men där finns också problemet som storklubb. Det är svårt att leta fynd eftersom man inte har ”råd” att chansa i positioner där man behöver förstärka – om man vill ha en reell chans att vinna de stora titlarna.
Med Wilfried Bony känns Manchester Citys trupp nära nog komplett och chanserna har definitivt ökat att nå hela vägen i ligan och cuperna.