Sergio Agüero har det bästa målsnittet per spelad minut i Premier Leagues historia. Här är topp tio-listan.

Namn                         Antal minuter   Minuter per mål      Mål

1) Sergio Agüero            6608                108,3                   61
2) Thierry Henry           21 313              121,8                  175
3) R van Nistelrooy      12 178              128,2                   95
4) Javier Hernández     4 794               129,6                   37
5) Robin van Persie     18 497              136                     136
6) Edin Dzeko                 6 574                137                     48
7) Luis Suárez                9 577                138,8                  69
8) Daniel Sturridge        8 078               139,3                  58
9) Hernán Crespo         2 813                141                     20
10) Alan Shearer           38 183             146,9                  260

* Spelare med minst 20 mål. Källa: BBC/Opta

Han gjorde fyra mål. Han kunde ha gjort sju. Sergio Agüero var skillnaden i toppmötet mellan Manchester City och Tottenham.

Den tidiga lördagsmatchen, omgångens godbit, handlade för mig mest om Tottenham.
Förra säsongen svek de rejält i toppmatcherna. På Etihad blev det 0–6 i baken och ett bevis på hur långt de, trots allt, har kvar till topp fyra.
Nu kom de med en ny manager, Mauricio Pochettino, och ambitionen att åtminstone göra match av det hela.

Rent strategiskt kan man säga att Pochettinos spelidé bar frukt. Det höga presspelet var nyckeln när Ryan Mason stressade Fernando och Christian Eriksen sköt 1–1 i den första halvleken. Dessvärre för Tottenhams del var det frekventa och billiga individuella misstag som fällde laget.
Erik Lamela tappade boll på mittfältet och Younes Kaboul gav Sergio Agüero alldeles för mycket tid och utrymme vid 1–0-målet. Erik Lamela gav bort en onödig straff (även om jag tycker att den var feldömd) till 2–0. Kaboul kastade sig hejdlöst in och skänkte ytterligare en straff som missades.
I andra halvlek när Manchester City fick möjlighet att kontringsspela och fick ytorna bakom Tottenham var det bara en tidsfråga innan det skulle resultera.
Med en spelare som Sergio Agüero blir det oundvikligt.

Före matchen hade Pochettino uttalat sig om sin landsman. Han är full av beundran.
– När Agüero spelar är det som klassisk musik i öronen. Det är otroligt. Jag anser att han är den bästa strikern i världen. För mig är han det. Jag älskar Agüero, sa Pochettino.
– Messi är ingen striker, Cristiano Ronaldo är ingen striker, men Agüero är striker. Han är den bäste för mig. Allt som man måste ha som striker har han. Vi måste göra det svårt för honom.
Det gick så där, kan vi konstatera. Spurs gjorde det snarare enkelt för Manchester Citys målkung.
Younes Kaboul och de övriga Tottenhamförsvararna hängde helt enkelt inte med.
Agüero gjorde fyra mål, men han kunde ha gjort fler. Han missade, som nämnt, en straff. Han vände ut och in på Kaboul i ett en mot en-läge men avslutade rakt på Hugo Lloris. Han fick en fin snett bakåt-passning där han också träffade mitt på Lloris.

Sedan 26-åringen värvades till Premier League för tre år sedan har han hållit världsklass. I princip konstant. Problemet har varit att han alltför ofta dragit på sig skador som satt stopp för hans framfart.
Debutsäsongen startade han 31 matcher (plus 3 inhopp). 2012/13 blev det bara 22 starter (plus 8 inhopp). Ifjol endast 20 starter (plus 3 inhopp). De återkommande muskelskadorna – inte alls ovanligt för explosiva spelare – har berövat Agüero erkännande som en av världens bästa spelare.
Det är nämligen den nivån han har potential för när han är i form.
Efter de fyra fullträffarna på lördagen befäste han ställningen som den spelaren i Premier Leagues historia med bäst målsnitt per spelad minut (108,3 minuter per mål). På sina 79 starter har han pangat in 61 mål. Det är inte Messi/Ronaldo-klass, men inte långt ifrån.
Agüero har gjort nio mål i ligan i höst, ett färre än hela Tottenham.
Jag hoppas innerligt att han får vara hel denna säsong, jag skulle så gärna vilja se vad han kan prestera över ett helt spelår. Men jag befarar att det blir som tidigare.
Han drar på sig en lårskada, blir borta från spel en månad och får kämpa sig tillbaka till toppformen.

***
Dusan Tadic fortsätter att imponera i Southampton. Ett mål och fyra assist idag! Fantastiskt. Ska försöka titta närmare på Southampton nån gång framöver.

Tiden börjar rinna ut för Harry Redknapp.
Nu är han spelbolagens favorit att bli förste tränaren denna säsong som får gå.
Och får han sparken från QPR kan det vara det sista vi ser av honom i Premier League.

Det är inte mer än 2,5 år sedan, men det känns som det har passerat en evighet.
Där och då var Harry Redknapp het på marknaden.
Han hade lotsat Tottenham till en ny topp fyra-placering och var högaktuell för jobbet som engelsk förbundskapten.
Nu blev det inte så. FA valde Roy Hodgson till landslaget, ’Arry” fick lämna Tottenham när Daniel Levy och sedan dess har hans aktier status stadigt försämrats.
Säsongen 2012/2013 tog han över ett QPR i kris, men lyckades inte leva upp till sitt ”Harry Houdini”-rykte utan laget ramlade ned i Championship.
Det blev visserligen en framgång i och med uppflyttningen tillbaka till Premier League, men det var i princip ett krav. Med den budgeten och med det spelarmaterialet hade det varit ett fiasko om QPR inte hade gått upp.
Nu är vi sju matcher in på säsongen och Queens Park Rangers parkerar på jumboplatsen. Spelet fungerar inte. Laget har blivit en slagpåse som avfärdas med orden: ”Jo, visst, det var en bra insats, men det var ju mot QPR”.
Tottenham har fått höra det, Manchester United har fått höra det. Om West Ham tappar sin form kommer deras seger i förra omgången avfärdas med samma snack.

Det är inte mycket som har fungerat i QPR. Steven Caulker, mittbacksförvärvet från Cardiff, har varit okej. Min profetia om att Rio Ferdinand skulle få en nytändning och bli en viktig pjäs har hittills visat sig vara helt fel. Rio har sett lika snurrig ut som han gjorde i inledningen av förra säsongen i Manchester United. Mauricio Isla likaså. Var det verkligen den här killen som värvades till Juventus?
På mittfältet har QPR dragits med skador. Joey Barton och Jordon Mutch har missat senaste matcherna. Alejandro Faurlin blir förmodligen borta resten av säsongen.
Och framåt ser det tunt ut. Efter försäljningen av Loïc Rémy har Redknapp fått sätta sitt hopp till Charlie Austin. Han gjorde visserligen ett briljant mål mot Southampton, men det räcker inte. Förutom Austin och Niko Kranjcars frisparkar har inte QPR visat mycket till anfallshot.
Vad finns mer att hoppas på? Eduardo Vargas, lånet från Napoli, kanske kan komma igång. Junior Hoilett visade potential i Blackburn för tre år sedan.

Harry Redknapp är den gamle sortens manager. Vass på man-management. Inget hokus pokus. Raka rör. Inte teoretisera något som går att göra enkelt.
Jag har hört omdömen från folk i branschen – folk som spelat i Premier League – att Redknapps taktiska kunskaper är ytterst begränsade.
Vill man ha en bild av hans ledarstil kan man lyssna till vad han själv sa om den nya generationen tränare, förmodligen riktat till efterträdaren i Spurs, André Villas-Boas.
– De är såna genier vissa av de här pojkarna. Det är ett enkelt spel och det handlar om att få ut maximalt av spelarna, att coacha dem.
– Det handlar om en sån grej som att flytta Luka Modric från vänsterkanten till en central roll. Folk sa att han var för liten men jag spelade honom i mitten. Du behöver inte Powerpoint. Du sätter honom på plan. Det är enkelt och kan man inte se det ska man inte hålla på med fotboll. Nuförtiden får man 70-sidiga kompendium. Bullshit kan röra till saker.
Ord och inga visor. Den här ledarstilen ledde Tottenham till kvartsfinal i Champions League.
Vad har gått snett senaste åren? Har Harry Redknapp blivit utdaterad?

Gamle ’Arry kämpar i motvind. I mars fyller han 68 år. Klockan börjar klämta. Misslyckas han i QPR har jag svårt att se att andra klubbar kommer att köa för hans namnteckning. Och faktum är att han inte övertygat omgivningen om att han är helt hängiven uppgiften. Han har sett blasé ut senaste tiden.
Jag saknar den smårolige, underfundige Redknapp som höll låda på presskonferenserna. Han som kunde dra till med att frugan hade gjort mål på ett läge som Darren Bent missade.
På fredagen fick Harry Redknapp frågan om hans jobb var osäkert.
– Jag behöver ingen försäkran från någon. Det är upp till Tony (Fernandes, ägaren) vad han gör. Om han inte är nöjd kan han komma till mig, jag är en vuxen man. Jag ska äta middag med honom idag. Jag kommer inte bjuda honom för att rädda mitt jobb, han får betala själv.
– Tills du har varit satt under press vet du inte vad press innebär och jag är inte pressad, inte alls. Vi har spelat sju matcher av säsongen. Vi har spelat tre hemma, förlorat mot Hull där vi missade straff, besegrat Sunderland och kryssat mot Stoke. Det är inte lätt.
– Jag har fortfarande tro på spelarna, att vi ska börja få med oss resultaten och förhoppningsvis med start på söndag.

På söndag väntar Liverpool och blir det samma resultat som mot Tottenham och Manchester United, 0-4-förlust, kommer snaran kring Harry Redknapp att dras åt.
Spelbolagen har engelsmannen som favorit att bli första tränaren som får lämna sitt jobb.
Bland tänkbara ersättare nämns Tim Sherwood och Tony Pulis, två diametralt olika val.
Jag hade älskat att se Tony Pulis komma in och ”göra sin grej” som han gjorde i Crystal Palace förra säsongen.
Men allra helst hade jag velat se Harry Redknapp lyfta QPR.
Premier League behöver profiler och ’Arry” är en av de mest färgstarka.
Vad vore väl en deadline day utan chansen att få se Harry hängandes ut genom bilrutan för att intervjuas av Sky Sports?

Ifjol var trebackslinjen en taktisk trend som svepte in över Premier League.
Nu: Mittfältsdiamanter.
Fyra lag har använt systemet hittills i höst och det kan mycket väl bli fler som hänger efter.

När Carlo Ancelotti tog över Chelsea sommaren 2009 fick mittfältsdiamanten följa med till öarna.
Den italienske tränaren hade använt systemet i Milan med stora framgångar. Där förfogade han över den mest ultimata mittfältsdiamanten jag sett: Andrea Pirlo som speluppbyggare i den defensiva rollen, Clarence Seedorf/Gennaro Gattuso/Massimo Ambrosini i de ”indragna kantrollerna”, och Kaká som mittfältsspets.
Det var inte helt nytt i Chelsea, José Mourinho hade använt systemet 2006/07 efter det att Michael Ballack och Andrej Sjevtjenko anlänt till klubben. Men då handlade det mest om att foga in de nya stjärnorna, inte om ett taktiskt val eftersom Mourinho varit tämligen låst i sin 4-3-3-filosofi.
Medan Carlo Ancelotti kunde få in Michael Essien, Michael Ballack, Frank Lampard och Deco i sin uppställning kunde José Mourinho få plats med Lampard, Ballack, Essien och Claude Makelélé när han använde diamantmittfält.

De gångerna, åren 2006 och 2009, fick inte mittfältsdiamanten riktigt fäste. För José Mourinho slutade det med en andraplats i ligan. Carlo Ancelotti vann visserligen ligan under debutsäsongen, men detta sedan han gått över på en ”julgransformation”, 4-3-2-1 under de avgörande månaderna på våren.
Sedan dess har diamanterna varit nedgrävda. Jag kan inte minnas att något lag i PL använt diamant under någon längre tid sedan Ancelottis dagar, men nu blåser nya vindar.

Brendan Rodgers val att använda en mittfältsdiamant förra säsongen handlade till stor del om hans två superanfallare. Det var det enda sättet att dels ha numerärt övertag på centralt mittfält, dels få in både Luis Suárez och Daniel Sturridge i strikerroller.
Idag finns inte längre någon Suárez på Anfield, men diamanten har även fungerat som katalysator för Raheem Sterlings utveckling. Sedan 19-åringen flyttades in i plan har han klivit fram som lagets viktigaste spelare. Därför känns det logiskt att Brendan Rodgers återgår till att använda diamant i samma ögonblick som Sturridge är tillgänglig igen.

Det är möjligt att Liverpools framgångar ifjol gjorde att andra tränare fick upp ögonen för systemet. I starten av denna säsong har diamanter nämligen blivit allt vanligare.
Louis van Gaal lanserade sitt holländska framgångsrecept med fembackslinje när han anlände till Manchester United. Men sedan anslöt Angel Di María och Falcao och plötsligt blev det naturligt att anpassa systemet efter dessa herrar. Valet blev ett 4-3-1-2 där Di María kan utnyttja sina spetsegenskaper. Dels dra sig ut mot kanten och använda sin inläggsfot, dels kliva in centralt och hota med kvicka bolltransporter.

West Ham är ett ännu mer intressant exempel. De har i flera år varit ett rakt spelande lag med längre spel mot en stor, stark target. Nu har de gått över på ett spelsystem som i grunden bygger på övertag centralt, mindre kantspel och större bollinnehav.
”Big Sam” har bytt livsåskådning.
Efter förra säsongens besvikelse fick managern Sam Allardyce ett ultimatum om att utveckla spelet.
Det har han gjort. Under sommaren hämtades anfallare som Enner Valencia och Diafra Sakho in, diametralt annorlunda spelartyper än den tidigare referenspunkten Andy Carroll.
För att ge dessa rörliga spelare rätt servicen har Allardyce lagt mindre fokus på inlägg. Lösning har bland annat varit att använda Mauro Zárate som mittfältsspets i en diamant och Stewart Downing i en mer central roll.
Resultatet: Downing har redan gjort tre assist och West Ham har besegrat både Liverpool och Queens Park Rangers med systemet.
Det finns ett fjärde exempel på användning av mittfältsdiamant i Queens Park Rangers och även om det inte är laget som har rosat marknaden i höst så har Harry Redknapp sett diamanten som en möjlig krisplan. Den enda match där han startat med den formationen ledde till en poäng hemma mot Sunderland.

Vad ligger bakom denna utveckling? Som alltid när det gäller taktisk utveckling handlar det om en följdeffekt. Ett lag har förändrat, vilket har gjort att en motståndare tvingats göra ett motdrag.
Det här är min teori:
När tränare skulle hitta ett motmedel mot topplagens förmåga att öppna försvar blev en lösning att använda en till mittback. Trebackslinjen/fembackslinjen har blivit allt mer frekvent senaste åren och den trenden syntes i VM i somras.

I ett 5-3-2 avsätts bara en spelare – wingbacken för att täcka kanten.

Eftersom 5-3-2-systemet ger enorm täckning centralt i plan (men bara wingbackar som täcker kanterna), insåg tränare att 4-3-1-2 är ett rimligt motdag. Om motståndaren inte lägger stor vikt vid yttrar är diamantens nackdelar – svagt understöd för ytterbackar – begränsade.

…vilket leder till att fokuset på kantspel blir mindre. Kanske en anledning till att mittfältsdiamanten används igen.

Serie A har tidigare varit ett flaggskepp för 4-3-1-2-systemet. I italiensk fotboll har ytterspel varit eftersatt för en mer kontrollerande, taktisk fotboll.
Nu har diamanten fått en renässans i England och den här gången är den här för att stanna, inte som hösten för två år sedan när Alex Ferguson testade och sedan slopade systemet lika kvickt.
Manchester United lär fortsätta med det här systemet även när deras mittbackar är friska. Likaså Liverpool. West Ham har spelat bättre fotboll nu än tidigare år och fått se spelare som Downing, Zárate, Diafra Sakho och Enner Valencia blomstra.
Jag tror att fler klubbar följer efter denna säsong.
Men då är det värt att påminna om en sak: Diamanters värde beror på dess sällsynthet.
När fler klubbar hakar på tåget kommer någon vara tvungen att tänka nytt igen för att överraska.
Och så har den taktiska karusellen snurrat ett varv igen.

Fotnot: Tack till Nils Paulson som hjälpte till att fixa grafiker.

Förra säsongen satsade de på ett känt tränarnamn från en stor liga. Det gick inte bra så därför bytte West Bromwich spår.
Alan Irvine är mannen som kämpar mot ett koppel tvivlare i fansskaran.
Vad vet vi egentligen om Premier Leagues tränardoldis?

När West Bromwich sparkade Steve Clarke förra säsongen efter en tung inledning på hösten satte man igång ett brett rekryteringsarbete.
Istället för att plocka in något av de namn som alltid dyker upp i diskussionen (Alan Curbishley!) gick man på det spanska spåret. Kanske hade de sneglat på Everton och ville ha sin egen Roberto Martínez?
Valet föll på Pepe Mel, en sympatisk herre som lett Real Betis till stora framgångar.
Det blev ingen succé.
Pepe Mel kom aldrig rätt in i Premier League, hans beslut att införa  ett högre presspel och följaktligen en högre försvarslinje föll inte alls ut väl hos spelarna i West Bromwich. De hade material för ett lågt försvar och kontringsspel; det var så de hade nått sina framgångar under Steve Clarke.
Efter mindre än en halv säsong valde klubben och Pepe Mel att bryta kontraktet.

Det exotiska, populistiska gav inte önskad effekt så när West Bromwich i somras på nytt gav sig ut på jakt efter en ny tränare valde man att gå en annan väg. Outforskad och oviss, men därför också extra spännande.
Istället för att anställa en känd tränare med erfarenhet från att ha lett lag i stora ligor valde man Alan Irvine. Framför Tim Sherwood som var färsk från erfarenheten i Tottenham.
Alan who?
West Bromwichs supportrar reagerade med ilska. I en omröstning i Express & Star svarade 84 % att Alan Irvine inte var rätt man för jobbet. Jeremy Peace, den hårdföre ordföranden som tidigare fått beröm under den tiden då klubben surfade på en framgångsvåg, ifrågasattes. Utanför hemmaarenan The Hawthorns sattes en banner upp med budskapet ”PEACE OUT”.

Glasgowfödde Alan Irvines spelarkarriär ledde honom till Everton, Crystal Palace, Dundee United och Blackburn. Direkt efter det att han lade skorna på hyllan 1992 tog han jobb som ungdomstränare i Blackburns organisation. Det tog tid innan han tog steget till att bli manager.
Först var han assistent åt David Moyes i Everton (1998-2001). Sedan ungdomstränare i Newcastle (2001-05), sedan assistent åt Moyes igen i Everton (2005-07).
Därifrån hoppade han upp i sulkyn när krislaget Preston sökte ny manager i november 2007. Han lyfte laget till en 15:e-plats. Under sin första hela säsong ledde han laget till playoff. Året efter fick han sparken.
I januari 2010 tog han över Sheffield Wednesday i bottenskiktet av Championship. Efter år senare fick han sparken från posten. Då hade klubben rasat ned i League One och parkerade på en tolfteplats.
Alan Irvines aktier stod inte högt i kurs.
Hans bästa merit inför entrén i West Bromwich var att han agerat assistent under David Moyes i Everton, något som nuförtiden knappast har samma tyngd som för två år sedan.

Kanske var WBA-fansens skepsis logisk. När Alan Irvine själv får frågan om utnämningen använder han ord som ”modigt” och ”gamble”. Alan Irvines hustru var ännu hårdare i sin dom när Alan valde att lämna det trygga jobbet som akademiansvarig i Everton för ett ettårskontrakt med West Bromwich i Premier League.
– Min fru tycker att jag är knäpp, men hon vet att jag har saknat managerjobbet. Jag har saknat att vakna tre på natten och undra: ”Har jag tagit ut rätt lag?”. Det är något vi alla har svårt att komma från när man tränat a-lag. Det är som ett begär. Jag hade ett underbart arbete i Everton, men lördagarna gav ingen spänning, säger han i en intervju i The Times.
För fem år sedan hade han chansen när West Bromwich erbjöd honom jobbet som manager. Alan Irvine sa nej. Och ångrade sig.
– Mitt första misstag var att jag inte tog West Brom-jobbet. Otroligt.

Fansens reaktioner nådde förstås även den 56-årige skotten. Han har förståelse för det.
– Det är gamble från båda sidor. Det var modigt av ordföranden och modigt av mig. Jag har lämnat en tjänst jag förmodligen haft på livstid i Everton.
West Bromwich vågade se förbi det givna. På rekommendation från tekniske direktören Terry Burton valde man Alan Irvine. Klubben granskade hans två senaste sparkningar och noterade att båda dessa avsked efter en kort tids svaga resultat (Irvine säger själv att han förmodligen är ”den ende tränaren i branschen som fått sparken från två jobb med 40 procent vinster när man tagit över två lag på jumboplatsen”). Jeremy Peace, Terry Burton och sportchefen Richard Garlick lyssnade till referenser som berättade om Alan Irvines förmåga att utveckla spelare på träningsplanen.
– Gensvaret jag fått från spelarna har varit fantastiskt, deras inställning till träningarna. När spelare går ut är allt planerat och organiserat, när de ser djupet i vår scouting av motståndare tror jag att de ger tillbaka. Så jag har inte känt: ”Jag är ute på djupt vatten här”, säger Alan Irvine.

West Bromwich behövde en rensning i truppen efter fjolårets missräkning så när Alan Irvine steg in hade han bara elva utespelare kontrakterade.
Alan Irvines strategi har varit att jobba hårt, kanske hårdare än någon annan tränare i ligan. Det berättas att han är först på träningsanläggningen vid kl 07.00, vilket påminner om en annan skotte som hade rätt stora framgångar under ett kvarts sekel i Manchester United. Och det är inte något nytt påfund sedan han blev Premier League-tränare. Under tiden i Preston fick Alan Irvine en egen nyckel till träningsanläggningen. Klubben hade nämligen inte råd att ha en vaktmästare som stannade lika länge som Irvine om dagarna.
– Jag är inne senast 07.30 och åker hem halv åtta-nio på kvällen. Då åker jag hem och kollar på fotboll på tv. Jag känner att dygnet inte har tillräckligt många timmar, men det kanske är jag som är ineffektiv…
Samtidigt scoutar han motståndare på plats ofta, istället för att lita till videoupptagningar och utsända spioner.
Redan för en månad sedan berättade mittfältaren Craig Gardner att träningarna under Alan Irvine var ”de bästa han någonsin upplevt”.

West Bromwich under Alan Irvine har blivit mer strukturerat än under Pepe Mel (vilket inte säger så mycket). Irvine beskriver sin fotbollsfilosofi så här:
– Min filosofi är klar – jag är en purist. Jag älskar att se lag som har possession, lag som attackerar och spelar med kreativitet, men jag är också realist. Vi måste vinna med de spelare vi har och det betyder att vi måste spela efter deras styrkor. Vi kommer att spela olika formationer och olika stilar vid olika tillfällen. Om jag spelade samma lag vecka ut och vecka in oberoende av motståndet skulle jag vara naiv.
Alan Irvine demonstrerade det här tänket tidigt när han testade en fembackslinje på försäsongen.
– En av sakerna jag reagerar över i engelsk fotboll är avsaknad av flexibilitet. När jag lämnade akademifotbollen spelade alla 4-4-2. När jag kom tillbaka tio år senare spelade alla 4-3-3. Vi är inte bra på att vara flexibla. När du studerar matcher i UK kan du snabbt skriva ned deras formation. Ser du matcher utomlands tar det längre tid eftersom det är mer rörelse och spelare som byter positioner.

Starten denna säsong var inte särskilt bra. Det började med oavgjort mot Sunderland och Southampton och sedan bara 1–1 i ordinarie tid mot Oxford i Ligacupen. Sedan blev det 0–3 mot Swansea och 0–2 mot Everton. Efter den sistnämnda matchen blev laget utbuat av fansen.
Men man får inte bortse från vilken storstädning som genomförts och att saker kan ta tid.
Under sommaren värvades en rad spelare in: Craig Gardner, Joleon Lescott, Chris Baird, Sébastien Pocognoli, Jason Davidson, Cristian Gamboa, Giorgios Samaras, Sebastian Blanco och inte minst Brown Ideye, storköpet från Dynamo Kiev. Lescott gillade Irvine från tiden i Everton och bestämde sig kort efter att West Bromwich presenterat sin nye tränare.
Inför den femte omgången var Alan Irvine pressad. West Bromwich låg näst sist i ligan, tvivel som fanns från början hade vuxit sig starkare, men då kom skrällen med 1–0-segern borta mot Tottenham, en match där WBA stod i sju gånger pengarna. Sedan dess har det blivit 3–2 mot Hull i Ligacupen, 4–0 mot Burnley och en knapp 1–2-förlust borta mot Liverpool.
Laget är fortfarande ett frågetecken. Tränaren likaså.
Alan Irvine är den tränare i Premier League som har allra minst förtroendekapital, med undantag av Alan Pardew som är hårt ifrågasatt i Newcastle.
Men om West Bromwich misslyckas denna säsong vet vi åtminstone att det inte beror på att tränaren inte arbetat tillräckligt hårt.

Källor (citat): Daily Mail, The Guardian, The Times.

När Manchester United lade upp 700 miljoner kronor för Angel Di María talades det om överpris.
Efter en succéstart med tre mål och tre assist på fem matcher stämplas affären snarare som fynd.

Det var åtminstone så han uttryckte det, Gerardo ”Tata” Martino, den före detta Barcelonatränaren och nuvarande förbundskaptenen för Argentina. Han sa:
– Jag anser att klubbdirektörerna fick honom billigt för han är en sådan mångsidig spelare – han kan anpassa sig till alla positioner på planen, på båda kanterna eller genom mitten.
En rekordsumma – vilket 59,7 miljoner pund sannerligen var – beskrivs ofta som en börda för en spelare. Men för Angel Di María har prislappen haft en prestationshöjande effekt. Den höga summan hjälpte till att fastställa 26-åringen som en av världens främsta fotbollsspelare. Och därifrån har han tagit avstamp in i Premier League.

Det är som om Angel Di María, sedan flytten till Manchester, vuxit ytterligare ett snäpp som spelare.
Hans utveckling i Real Madrid sista året var fantastisk. Från att ha varit en löpstark ytter med fantastisk känsla i passningsfoten blev han en central spelare som styrde matcher.
Men i Real Madrid var han främst hovleverantör till Cristiano Ronaldo och en av dem som skulle täcka upp när portugisen fuskade i defensiven.
I Manchester United är han själv den store stjärnan. Här byggs laget runt honom (vilket jag förutspådde i den här texten). Effekten har inte låtit vänta på sig.
Tre mål och tre assist på fem matcher – direkt inblandning i 46 procent av lagets ligamål – vittnar om Di Marías betydelse. Men det är ändå inte målen och de målgivande framspelningarna som är Angel Di Marías främsta bidrag till Manchester United.
Det är hans unika spetsegenskaper att agera katalysator i offensiven.

Under David Moyes mardrömsår var Uniteds anfallsspel segt, förutsägbart och idéfattigt. Men faktum är att många matcher under Alex Fergusons sista två år också såg ut så. Inte lika torftigt, men inte heller den offensiv som publiken på Old Trafford blivit bortskämda med tidigare.
Sedan Angel Di María tog plats till vänster i Louis van Gaals mittfältsdiamant har något hänt med laget. Med sin speed och en mot en-förmåga har argentinaren fått fart på lagets offensiv.
Bara genom sin individuella briljans är Di María kapabel att öppna ett låst försvar genom att ”slå sin gubbe”. Eller genom ett väggspel och en läcker chipp som mot Leicester. Eller genom en iögonfallande yttersidespassning till Robin van Persie.
Och då har vi inte ens nämnt hans främsta egenskap – inläggen.
Angel Di María har sådan otrolig kvalitet i sina leveranser att det känns farligt varje gång han skickar in sina curlade missiler. Det går att dra parallellen till David Beckham och hans högerfot. Blir det inte mål så kan det bli en farlig andraboll. Eller en hörna.
Oavsett bidrar det till att sysselsätta motståndarnas backlinje till det yttersta vilket betyder att andra spelare får mer utrymme.
Bara de inläggen och hörnorna är värda 250 miljoner kronor.

Angel Di Marías imponerande start i England har gjort att fler och fler fått upp ögonen för honom. Inte för att han var okänd förut, långt ifrån, men nu formas bilden av Di María som en av världens absolut bästa spelare. Det är ofattbart att den här killen ibland satt på bänken i Real Madrid förra hösten.
Jag repeterar det som jag tidigare skrivit: Hade Angel Di María inte spelat för Real Madrid hade de sannolikt försökt att värva honom denna sommar.
– Han är en av världens fyra bästa spelare, säger landsmannen Gabriel Heinze, som tidigare spelade för Manchester United.
”De flesta utländska spelarna tar tid på sig att anpassa sig till Premier League, men om Di María fortfarande är inne i en anpassningsperiod behöver hans framtida motståndare hjälp från ovan”, skrev Gary Lineker på Twitter.
Tyler Blackett, lagkamraten i Manchester United, säger på torsdagen att Di María får spelarna i laget att höja på ögonbrynen med sina tricks.
– Han är en av världens bästa spelare och sakerna han gör på träning får oss att stanna upp och stirra.

Angel Di Marías entré har gjort att Manchester Uniteds offensiva arsenal har fått leveranser i världsklass. Nu återstår att se om Di María kan leverera även om högklassigt motstånd.
I nästa omgång efter landslagsuppehållet väntar West Bromwich. Sedan följer Chelsea, Manchester City och Arsenal inom loppet av fyra omgångar. Då får vi en indikation på om han är kapabel att lotsa Manchester United mot toppen av ligan.
Gör han det kommer han att vara en het kandidat till priset som årets spelare.

Alltid med i bakgrunden, alltid nyttig för laget.
James Milner är den perfekta rollspelaren.
I höst har han visat att han kan vara mer än så i Manchester City.

Det är lite typiskt.
När James Milner, 28, visar toppform i höst får han mest uppmärksamhet för det där Twitterkontot.
Ni har säkert noterat ”Boring Milner”, som det döpts till, ett raljant konto som anspelar på att Manchester City-spelaren ger urtråkiga svar i intervjuer.
Igår på presskonferensen inför Englands EM-kval mot San Marino fick han frågan om det störde honom.
– Nej, sa han och skrattade till. Det är en rolig grej och 300 000 följare håller med om det. Jag har inte kollat på ett tag, men jag ska göra det.
– Kanske skulle jag sluta arbeta hårt, bli en lat spelare och göra andra grejer för att bli av med ”boring Milner-stämpeln”.
Som om det skulle ske. Det finns inte på kartan.
Den dagen James Milner slutar ”arbeta hårt” på fotbollsplanen har han lagt skorna på hyllan.

När jag tänker på betydelsen av en James Milner i laget tänker jag på vad José Mourinho en gång sa om Real Madrids truppsammansättning. Det här var under tiden tiden då Florentino Pérez körde sin ”Zidanes y Pavónes”-filosofi med en mix av superstjärnor och spelare från den egna akademin. Mourinho resonerade kring vikten av att ha spelare av medelgod kvalitet, spelare som accepterade sin roll i laget, spelare som var beredda att agera vattenbärare. Han tog mittfältaren Geremi som exempel.
– I mitt lag älskar jag att ha Geremi på bänken eftersom han är en spelare med låg profil som är beredd att hjälpa till och kriga för laget. Han är redo att göra jobbet jag vill att han gör. Om jag behöver honom som högerback kan han spela där. Behöver jag honom som högerytter kan han spela där. Om jag behöver ha en man-man-markerare för att stänga en match så gör han det.
James Milner är en lågprofilerad vattenbärare, men vilken uppgift han än får klarar han den med bravur.
Han är i grunden en central mittfältare, men i Manchester City har han mest fått spela till höger. Ibland har han flyttats ned som högerback. I mötet med Chelsea förra månaden fick han agera vänsterback i andra halvlek när City reducerats till tio man. Han klarade det galant och var bäst på plan under sista tjugo minuterna och låg bakom Frank Lampards kvitteringsmål.
Alla lag skulle må bra av en James Milner.

Hans karriär har inte blivit som den var tänkt, men ändå väldigt bra.
James Milner började spela i Leeds som tioåring. Han var en talang utöver det vanliga och debuterade för klubben som 16-åring i Premier League i november 2002. Drygt en månad senare blev han, 16 år och 356 dagar ung, den yngste spelaren att göra mål i Premier League (senare slagen av James Vaughan).
Han jämfördes med Wayne Rooney och Michael Owen som också slagit igenom i tidig ålder.
När Leeds United åkte ur Premier League var Milner en av de spelarna som tog det hårdast. Som Leedssupporter och tidigare säsongskortsinnehavare hade han fått vara med under den fantastiska resan när man ”levde drömmen” under ordföranden Peter Ridsdale och nådde semifinal i Champions League. Leeds var tvunget att sälja Milner så flytten gick till Newcastle.
Sejouren på Tyneside blev inte som det var tänkt till en början. När Bobby Robson fick sparken och ersattes av Graeme Souness hamnade James Milner i kylan. Souness konstaterade syrligt att ”klubben inte skulle vinna matcher med ett lag beståendes av James Milners”.

Det blev en utlåning till Aston Villa 2005 och tidigare tränaren i Leeds, David O’Leary, innan Milner återvände till Newcastle. Graeme Souness var då ersatt av Glenn Roeder och James Milner fick större förtroende både av Roeder och efterträdaren Sam Allardyce.
Det var dock först efter den permanenta övergången till Aston Villa som han fick sitt stora genombrott.
Säsongen 2009/10 hade Aston Villa sålt Gareth Barry till Manchester City. Vem skulle kunna fylla det tomrummet? Valet för Martin O’Neill blev att flytta in James Milner i en central roll – och där blomstrade mittfältaren. Efter tolv mål och flera MOTM-insatser valdes han av fansen till årets spelare i Aston Villa och mottog PFA Young Player of the Year.
Under sommaren uppvaktades han av Manchester City. I augusti när förhandlingarna var inne i ett avgörande skede spelade han för Aston Villa i premiären mot West Ham. I ett läge när andra spelare – vilket vi sett flera exempel på – säger att de inte är i rätt ”state of mind” för att spela så var Milner Aston Villas bästa spelare, satte det tredje målet och fick en stående ovation av fansen.
Det säger något om hans karaktär.

Tre dagar senare blev affären, enligt uppgift värd 300 miljoner kronor inklusive Stephen Ireland, ett faktum.
Sedan dess har han inte gjort så mycket väsen av sig, James Milner. Han har alltid funnits där, ofta på bänken bakom stjärnor som Yaya Touré och David Silva, ibland i startuppställningen. Men då har det ofta varit för att någon saknats eller för att någon behöver vilas eller för att tränaren vill få lite mer defensiv balans på laget.
Han har sällan spelat i sin bästa position, som central mittfältare, för att demonstrera sina offensiva kvaliteter.
När den här säsongen inleddes satt James Milner på bänken borta i premiären mot Newcastle.
Men sedan kom skadan på Samir Nasri och sedan dess har han figurerat allt oftare. De senaste fyra ligamatcherna har han startat och jag kan inte minnas att han varit i bättre form sedan supersäsongen 2009/10 i Aston Villa. Med sin arbetskapacitet och sitt riv och slit är han alltid värdefull. Enligt Whoscored är han, statistiskt sett, Citys näst bäste spelare denna säsong. När han dessutom producerar poäng (två assist hittills) finns det inget som säger att han inte skulle vara ordinarie i ett skadefritt Manchester City.

Hur har han hanterat åren i skuggan av de mer glamourösa spelarna? När boring Milner satte sig på podiet igår framför den samlade engelska presskåren talade han som den kloka, lojale spelaren han alltid varit.
– Det är en besvikelse alla gånger du inte spelar. Det finns två sätt att reagera, du kan deppa och klaga – eller jobba hårdare på träningsplanen för att kämpa dig tillbaka in i laget och det är det enda sättet jag har använt.
– Den vägen har jag gått. Det har kanske talat emot mig eftersom managern vet att jag kommer att fortsätta träna så hårt jag bara kan.
– Om jag känner att jag inte får en rättvis bedömning går jag till managern och säger det för att klargöra min ståndpunkt. Det är så jag alltid har gjort det och förhoppningsvis accepterar han det. Men det är aldrig bra för laget om någon surar och försämrar träningarna. Laget kommer först.

”Laget kommer först”. I James Milners värld är det så det alltid har varit och så det måste vara.
Det är därför han blivit kvar i Manchester City år efter år, trots att han aldrig varit riktigt säker på en startplats.
Det är därför alla lag behöver en James Milner.

Straffräddning i första halvlek, två toppklassräddningar i andra halvlek. David De Gea är gjuten i omgångens lag efter sin matchvinnande insats mot Everton. Spanjoren har tagit rejäla kliv sedan flytten från Madrid och måste snart nosa på förstaposten i det spanska landslaget.
I backlinjen väljer jag återigen Branislav Ivanovic, som inlett säsongen lysande i Chelsea. Mot Arsenal var han återigen solid och gav inte Alexis Sanchez något utrymme. Nathan Baker var en jätte för Aston Villa under långa stunder mot Manchester City. Baker har en tendens att leverera toppinsatser med jämna mellanrum, tyvärr är lägstanivån för låg. Vincent Kompany var som vanligt stabil för Manchester City och bjöd på några rejäla brytningar medan Andy Robertson var planens bästa i Hulls segermatch.
På mittfältet var Jordan Henderson och Angel Di María svåra att förbise, båda svarade för mål och assist. Cesc Fàbregas väljer jag dock bort, trots den fina framspelningen till Diego Costa. Istället tar jag med tunge bollvinnaren Nemanja Matic, som jag tycker var en av nycklarna för Chelsea mot Arsenal.
Framåt var David Silva magisk för Manchester City, Steven Fletcher gjorde två mål och en assist medan Eden Hazard var underbar att skåda på Stamford Bridge.
Omgångens spelare: David De Gea.

Mitt omgångens lag:
David De Gea, Manchester United
————————————————–
Branislav Ivanovic, Chelsea (3)
Nathan Baker, Aston Villa (2)
Vincent Kompany, Manchester City (2)
Andy Robertson, Hull City
————————————————–
Jordan Henderson, Liverpool
Nemanja Matic, Chelsea
Angel Di María, Manchester United (3)
————————————————–
David Silva, Manchester City (2)
Steven Fletcher, Sunderland
Eden Hazard, Chelsea

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Curtis Davies (Hull City), Riyad Mahrez (Leicester), César Azpilicueta (Chelsea), Oscar (Chelsea), John Terry (Chelsea), Cesc Fàbregas (Chelsea), Christian Eriksen (Tottenham), Scott Arfield (Burnley), Adam Lallana (Liverpool), Connor Wickham (Sunderland), Papiss Cissé (Newcastle), Gylfi Sigurdsson (Swansea), Berahino (West Bromwich), Diafra Sakho (West Ham).

***
Omgångens tränare: José Mourinho, Chelsea. Knäckte än en gång sin antagonist Arsène Wenger genom en pragmatisk matchplan och vattentätt försvarsspel.
Omgångens mål: Adam Lallana, Liverpool. Dragningen, väggspelet, avslutet. Klassmål av Liverpools sommarförvärv.
Omgångens floppspelare: Marko Arnautovic, Stoke. Tung dag på jobbet.

Det gick inte den här gången heller.
Arsène Wenger hade aldrig vunnit mot José Mourinho.
Söndagens möte visar att avståndet mellan lagen ökat sedan förra säsongen.

Söndagens toppmöte blev en holmgång av sällan skådat slag.
Före matchen tände Arsenals fans bengaler på Stamford Bridge vilket försenade avsparken med femton minuter.  Men det var inget mot gnistorna på planen.
Det small i varenda närkamp i inledningen. Gary Cahill borde ha fått rött kort för en tackling mot Alexis Sanchez. Sanchez knockade oturligt Thibaut Courtois som senare fick ersättas av Petr Cech. Nemanja Matic käkade upp Jack Wilshere.
Vid lagens avbytarbänkar var det ännu hetare känslor. Arsène Wenger och José Mourinho rök ihop i det tekniska området där Arsenalmanagern knuffade (!) Mourinho, som svarade med ett antal ”Fuck off”.
Den här dusten utvecklades till en sluggerduell och det gynnade knappast Arsenal.
Är det något Chelsea behärskar är det det fysiska spelet. De har hårdheten, fysiken och den mentala styrkan.
Deras rakare, mer direkta fotboll gav dem övertaget i matchen. När Arsenal ville stanna upp, vända och vrida och sy ihop passningstrianglar på offensiv planhalva, valde Chelsea att utnyttja farten hos speedkulor som Eden Hazard och André Schürrle. Det var när Hazard fick vända upp ostört i den 26:e minuten som ledningsmålet följde. Belgaren – planens bästa spelare – slalomsprang och ramlade på Laurent Koscielnys utsträckta ben. Han placerade själv in straffen till 1–0.

Arsenal försökte i andra halvlek, men det lyckades aldrig bryta ned Chelseas försvarsmur.
Den bästa möjligheten var en straffsituation där Cesc Fábregas täckte Jack Wilsheres skott med armen.
Det var ingen slump att Danny Welbeck inte fick ett enda tillfälle att testa John Terry och Gary Cahill i djupled – de ytorna bjöds han aldrig på.
Och det var förstås ingen slump att nummer tio-spelaren Oscar under en kort period i mitten av halvleken gjorde tre-fyra uppoffrande insatser i försvaret. José Mourinho får de offensiva stjärnorna att jobba hårdare än någon annan manager i ligan lyckats med.
När Arsenal var på väg att skapa lite tryck, kom knockoutslaget. Från spelaren de själva fostrat.

När Arsenal sålde Cesc Fàbregas till Barcelona sommaren 2011 skrev de in en klausul om att ha första option på att köpa tillbaka spelaren. När Fàbregas i somras blev tillgänglig var Wenger inte intresserad.
Det går att förstå resonemanget eftersom han för ett år sedan lade ut närmare en halv miljard kronor på Mesut Özil och dessutom måste foga in Jack Wilshere och Aaron Ramsey på de centrala platserna.
Men det går inte att undvika att fundera över vad Chelsea hade varit utan Cesc Fàbregas.
Det hade förstås varit en ruskigt stark lagmaskin ändå, det har de varit senaste tio åren, men Fàbregas ger dem nya dimensioner. Nu har de en spelare som kan styra rytmen i passningsspelet, värdera mellan långt och kort och leverera avgörande passningar med en kirurgisk precision.
I den 78:e minuten satte han en perfekt långboll över huvudet på Laurent Koscielny. Diego Costa sprang ifrån försvararna, chippade och klev upp på nio mål på sju matcher.

Segern betyder att Chelsea toppar tabellen på 19 poäng, nio före Arsenal. Men det berättade så mycket mer.
När lagen möttes på samma arena förra säsongen blev det 6–0 till Chelsea. Men trots att Arsenal förstärkt truppen i sommar känns det som att avståndet mellan dem är minst lika stort.
Arséne Wenger har fortfarande inte vunnit över José Mourinho – på tolv möten. Ideologen Wenger är inte gjord för den här sortens toppmöten där tjuv- och rackarspelet kan fälla avgörandet. Där hans tekniska spelare möter nästan lika tekniska spelare som dessutom har fysik och styrka. Där han är tvungen att överge sin filosofi och anpassa sig efter motståndet. Han har aldrig visat att han är beredd att göra det.

José Mourinhos gäng ser ostoppbart ut i ligan. Det finns inga svaga länkar, inga hål i truppen.
När José Mourinho ville stänga matchen satte han in den lojale John Obi Mikel och flyttade upp Fàbregas ett steg i plan. Willian kom in för Oscar. Petr Cesc – en av världens bästa målvakter – ersatte Courtois.
José Mourinho saknade en pålitlig målgörare ifjol. Nu har han fått en dödlig striker och en ”grädde på moset-spelare” i Cesc Fàbregas.
Då är det inte lätt att knäcka honom.

Tottenham tog en stark derbypoäng i lördags via 1–1 mot Arsenal. Hjältarna fanns i försvaret där målvakten Hugo Lloris svarade för avgörande räddningar och Younes Kaboul var en jätte i eget straffområde. Kaboul har varit skakig i tidigare matcher i inledningen av säsongen, men det här var den Kaboul vi vill se.
Craig Dawson har spelat till sig en ordinarie plats i West Bromwich bildar nu ett starkt mittlås med Joleon Lescott. Dåliga nyheter för både Garath McAuley och Jonas Olsson.
Ryan Bertrand kändes kanske som en för ”enkel” ersättare till Luke Shaw, men faktum är att Bertrand börjat säsongen riktigt lovande. En ny fin insats i lördags innebär andra uttagningen i omgångens lag.
Graeme Dorrans (ett mål och två assist) är given och på mitten imponerade Cesc Fàbregas återigen för Chelsea. Mile Jedinak var, som så ofta, dragloket hos Crystal Palace medan Victor Moses övertygade igen för Stoke. Det var han som slog inlägget som landade på Peter Crouchs panna i segermatchen mot Newcastle.
På topp väljer jag Saido Berahino (två mål) och Edin Dzeko (två mål).
Omgångens spelare: Younes Kaboul, Tottenham.

Mitt omgångens lag:
Hugo Lloris, Tottenham
—————————————–
Pablo Zabaleta, Manchester City
Younes Kaboul, Tottenham
Craig Dawson, West Bromwich
Ryan Bertrand, Southampton (2)
—————————————–
Graeme Dorrans, West Bromwich
Cesc Fàbregas, Chelsea (2)
Mile Jedinak, Crystal Palace
Victor Moses, Stoke (2)
—————————————–
Saido Berahino, West Bromwich (2)
Edin Dzeko, Manchester City (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Tim Howard (Everton), Joleon Lescott (West Bromwich), Alex Oxlade-Chamberlain (Arsenal), Patrick McNair (Manchester United), Will Buckley (Sunderland), Lukasz Fabianski (Swansea), Branislav Ivanovic (Chelsea), Dusan Tadic (Southampton), Sadio Mané (Southampton), Willian (Chelsea), Diego Costa (Chelsea), Eden Hazard (Chelsea), César Azpilicueta (Chelsea), Phil Jagielka (Everton), Jan Vertonghen (Tottenham).

***
Omgångens mål: Graziano Pellè, Southampton. QPR:s Charlie Austin hade precis gjort ett mål från den högre skolan när Pellè slog till med en konstnummer som var snäppet värre. Southamptonanfallaren kickade upp bollen till sig själv, vände sig om och volleysköt segermålet.
Omgångens manager: Ronald Koeman, Southampton. Inte enbart för segern i helgen utan för att det är tydligt hur hans lag har hittat rätt i försvarsarbetet. Det lade grunden till tre nya poäng.
Omgångens floppspelare: Ross Wallace, Burnley. Rörde han ens bollen?