Ett sista ”Omgångens lag” för säsongen. Asmir Begovic har gjort en bra säsong i Stoke och räddade en poäng borta mot Southampton.
Antonio Valencia var vass offensivt i högerbackspositionen för Manchester United. Brede Hangeland var en gigant för Fulham borta mot Swansea. Detsamma kan sägas om Laurent Koscielny som sköt Arsenal till Champions League-kval med enda målet borta mot Newcastle.
Jonny Howson var riktigt vass för Norwich och gjorde mål i segermatchen på Etihad Stadium. Gareth Bale svarade för ett drömmål som hade kunnat betyda Champions League-spel för Spurs. Underskattade Kevin Nolan satte ett hattrick för West Ham medan Coutinho fortsätter att imponera för Liverpool.
För en gångs skull har jag nöjet att ta ut en svensk – Alexander Kacaniklic, som var riktigt vass borta mot Swansea.
Romelu Lukaku satte ett hattrick för West Bromwich i den galna 5-5-matchen mot Manchester United.
Omgångens spelare: Romelu Lukaku, West Bromwich.

Mitt ”Omgångens lag”:
Asmir Begovic, Stoke (3)
————————————
Antonio Valencia, Manchester United
Brede Hangeland, Fulham
Laurent Koscielny, Arsenal (2)
José Enrique, Liverpool (3)
————————————
Jonny Howson, Norwich
————————————
Gareth Bale, Tottenham (11)
Kevin Nolan, West Ham
Coutinho, Liverpool (4)
Alexander Kacaniklic, Fulham
————————————
Romelu Lukaku, West Bromwich (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig (krävs minst betyg 8):
Petr Cech (Chelsea), Fernando Torres (Chelsea), Juan Mata (Chelsea), Jamie Carragher (Liverpool), Jack Rodwell (Manchester City), Rickie Lambert (Southampton), Shaun Maloney (Wigan), Gareth Bale (Tottenham), Simon Mignolet (Sunderland), Emmerson Boyce (Wigan).

***
Vem anser du var omgångens floppspelare? Och vem var omgångens manager?

Arsenal reder ut stormen och fixar Champions League-biljetten.
Tottenham snubblar på upploppet.
Hört den förr?

Låt gå för att detaljerna kan skilja år från år. Det kan vara lasagne inblandat som 2006, det kan vara ett slag om tredjeplatsen som ifjol där Chelsea vann Champions League och därmed lade beslag på den sista CL-platsen.
Men slaget om Champions League-platserna i norra London börjar bli ett stående inslag.
Att Tottenham bara nästan når fram är ett lika säkert vårtecken.

När jag skriver dessa rader vet vi sedan länge hur det slutade. Tre Kronor har vunnit VM-guld och segerrusiga fans har försökt bada i fontänen vid Sergels Torg.
Dagens händelser på St James’ Park och White Hart Lane är inte så mycket att orda om. Det blev ju knappt spännande. Newcastle var för tamt för att hota ett stabilt, gediget Arsenal.
De enda som kan ha känt en stigande puls var den skara Spurs-supportrar som levde i förvissningen om att Newcastle gjort 1-0 mot Arsenal och att Gareth Bales drömmål i slutminuterna betydde Champions League-kval. Besvikelsen måste ha varit monumental när de insåg att det i själva verket var den formstarke Laurent Koscielny som gett Arsenal ledningen med 1–0.

Så eftersom dagens händelser känns passé kan vi ägna oss åt det enda som är intressant: Framtiden.
Vad betyder resultaten idag för Arsenals och Tottenhams kortsiktiga framtid?

ARSENAL
Förra säsongen var Arsenal uträknat, men tog samman och ordnade Champions League-biljetten.
Den här säsongen har de inte varit utdömda i samma utsträckning, men efter derbyförlusten mot Spurs tidigare i år såg det mörkt ut. De tog sig, återigen, samman och ordnade Champions League-biljetten. En stor seger för Arsène Wenger.

Vid den här tiden förra året hade ett missat Champions League varit förödande för Arsenal. Åtminstone var känslan så.
Robin van Persie funderade på framtiden. Theo Walcott hade ett kontrakt som han inte förlängt. Arsène Wenger brottades med opinionen.
Nu vet vi ju att van Persie lämnade ändå, trots att Arsenal kvalificerade sig för CL.
Den här våren har läget, rent truppmässigt, varit annorlunda. Jack Wilshere hade inte flyttat om Arsenal missat CL. Theo Walcott har nyss förlängt kontraktet och hade blivit kvar. Mikel Arteta, Laurent Koscielny, Santi Cazorla och Kieran Gibbs hade också blivit kvar. Ingen som klubben vill behålla hade lämnat på grund av ett år utanför Champions League.
I det ljuset hade uteblivet CL inte varit någon katastrof. Risken för spelartapp har varit låg. Jag tror inte att Arsenal, vid förlust idag mot Newcastle, hade varit slut som toppklubb.
Ett bra transferfönster, ett par fyndköp, kan räcka för att bli att räkna med igen. Kolla på Liverpool som snodde åt sig Coutinho och Daniel Sturridge i januari och nu ser avsevärt starkare ut.

Däremot hade missat CL-spel för Arsenal inneburit en minskad status. En befäst bild av en klubb som halkat efter de stora. Robin van Persie-försäljningen symboliserade bilden av hur Arsenal tappat gentemot Manchester United. Missat CL-spel hade gjort det än tydligare.
Det i sin tur hade gjort det svårare att attrahera etablerade nyförvärv till klubben.
Därför var dagen resultat extremt viktigt för Arsenal.

Nu får Arsène Wenger arbetsro. Åtminstone till slutet av sommaren när fansen kan börja misströsta över uteblivna förstärkningar.
Men Arsenal kan ha något på gång. Deras resultat i vår imponerar. Laurent Koscielny har återigen blivit en klippa i de bakre leden. Kan Jack Wilshere komma tillbaka i form och framför allt hålla sig fit har laget en världsklassmittfältare.
Rätt anfallsvärvning – laget behöver verkligen en striker i världsklass (Stevan Jovetic?) – så kan det bli riktigt bra.

TOTTENHAM
Den poängmässigt bästa säsongen någonsin av Spurs. Men 72 inspelade poäng räcker ändå inte för André Villas-Boas gäng.
Återigen faller Tottenham på mållinjen i kampen om Champions League-platserna.

Ni kanske minns hur Erik Niva vid den här tiden ifjol målade upp ett nattsvart scenario för Tottenham (vilket är naturligt, det ingår i supporterns livsåskådning att måla fan på väggen).
Hur klubben skulle tappa Gareth Bale och Luka Modric och sedan tyna bort från toppstriden.
Det blev ju inte så. Luka Modric såldes visserligen till Real Madrid, men Gareth Bale stannade och utvecklades till en världsspelare. Daniel Levy handlade klokt när han plockade in Mousa Dembélé och Jan Vertonghen. André Villas-Boas tog över skutan och så var Tottenham att räkna med igen.
Nu ser jag dock orosmolnen komma smygande.

För Tottenham handlar silly season uteslutande om Gareth Bale. Utan att överdriva snacket om ”one man team” så är han kort och gott skillnaden mellan ett Spurs som kan slåss om fjärdeplatsen och ett Spurs som får inrikta sig på  platserna 6-8.
Så bra är han.
André Villas-Boas upprepade efter Sunderland-matchen på söndagen att han räknar med att Bale stannar. Men vissa saker kan inte klubben råda över. Vill spelaren sätta sig på tvären kan han göra det.
Och det finns drakar där ute med mycket pengar.
Gareth Bale är en klok ung man. Han skulle inte flytta till Paris SG eller något annat nytt projekt.
Flyttar han, blir det Barcelona, Bayern München eller Real Madrid. Klubbar på den allra högsta nivån. Det verkar som att han hellre flyttar utomlands än till någon av Manchesterklubbarna.
Finns chansen att någon av dessa europeiska giganter lägger upp 500 miljoner kronor för walesaren? Ja.
Jag gissar att Florentino Pérez är sugen på en gálactio i sommar. Real har underpresterat under säsongen. Den nye tränaren (Carlo Ancelotti?) kommer att vilja ha förstärkningar. Gareth Bale skulle vara den typ av köp som skulle ge Real Madrid extra självförtroende i duellen med Barcelona.
Kommer det ett jättebud i sommar kommer Daniel Levy förstås att kräma ut så mycket det någonsin går, men känslan är att han i så fall säljer.
Och då måste Spurs använda pengarna rätt.

Jag hoppas att Gareth Bale stannar. För Premier Leagues skull, för Tottenhams skull.
Gör han det kan Spurs göra en ny satsning mot Champions League-spel nästa säsong. Bitarna finns på plats. Hugo Lloris har acklimatiserat sig snabbt i England. I försvaret finns unga, lovande spelare (Walker, Caulker, Vertonghen, Naughton). Mittfältet ser bra ut. Framåt behövs någon tung förstärkning.
Men innan dess måste man övertyga Bale om att hans framtid finns i klubben ytterligare ett år.
Det blir en lång, oviss sommar för Tottenhamfansen.

Sista omgången – då är det hög tid att presentera mitt ”Säsongens lag”.

Spelarfacket (PFA) har redan gjort det. De låter spelarna rösta fram sina favoriter i slutet av januari och februari. På tok för tidigt om ni frågar mig. Varför bortse från den viktigaste tredjedelen av säsongen när man bedömer prestationer?
Det där måste ses över. Jag tycker att röstningen borde genomföras strikt sista veckan av säsongen. Med dagens tekniska hjälpmedel borde det inte vara något problem alls.
Trots att de röstade så tidigt så träffade de, i mina ögon, väldigt rätt den här gången.
Min elva har bara ett litet undantag.
Jag valde bort Chelseas Eden Hazard. Belgaren har gjort en stark förstasäsong i England, men här ratas han på grund av den formsvacka som han drabbades av under hösten/vintern.

MITT SÄSONGENS LAG

David De Gea, Manchester United
Det har inte varit något exceptionellt år för målvakter i Premier League, men De Gea har varit en av orsakerna till Uniteds ligatitel. Skakig i början av säsongen där han petades i ett par matcher och sedan delade målvaktssysslan med Anders Lindegaard. Men från senhösten har De Gea vuxit ut till en världsmålvakt.

—————————————————————————

Pablo Zabaleta, Manchester City
Manchester City har haft en svajig säsong, men Pablo Zabaleta har varit tryggheten själv. Har hållit en hög, jämn nivå, burit lagkaptensbindeln och blivit något av en kultspelare på Etihad Stadium.

Rio Ferdinand, Manchester United
Utdömd av många redan för ett par, tre år sedan. Den här säsongen var Ferdinand kvitt sina ryggproblem – och då återvände också formen. Enorm i flera av stormatcherna.

Jan Vertonghen, Tottenham
Tottenhams sommarköp acklimatiserade sig direkt till engelsk fotboll och har blivit ett av fundamenten i Spurs backlinje. Hård och kompromisslös i duellspelet, samtidigt trygg med boll och ett offensivt hot.

Leighton Baines, Everton
Evertons mest kreativa spelare återfinns på vänsterbacken. En av Europas mest kreativa, faktiskt, om man ska tro statistiken. Baines är den spelare i Europas fem toppligor som skapat flest chanser den här säsongen.

—————————————————————————-

Santi Cazorla, Arsenal
Vi visste att Santi Cazorla var en klasspelare och spanjoren har lyckats infria de högt ställda förväntningarna. Smart, dubbelfotad och nästan kriminellt begåvad med bollen vid fötterna. 12 mål och 11 assist under debutsäsongen är imponerar.

Michael Carrick, Manchester United
Började med en mardrömsmatch då han, som vikarierande mittback, blev uppkäkad av Marouane Fellaini. Tog klivet upp på mitten och när Carrick väl fick en mer rörlig spelare bredvid sig (Cleverley, Giggs, Jones, Anderson, Rooney) så blev han ligans bäste defensive mittfältare. Uniteds regissör för de tidiga uppspelen.

Juan Mata, Chelsea
Startade säsongen fantastiskt starkt och var ligans bäste spelare sett till de inledande omgångarna. Höll sedan i formen fram till vintern där han tappade lite fart. ”Formsvackan” blev dock kort. Elva mål och tolv assist – dessutom har Mata varit avgörande i flera toppmatcher.

Gareth Bale, Tottenham
Vald till ligans bäste spelare av både spelarfacket och journalisterna. Bales insatser har fått England att prata om ”one man team”. Tjugo mål, varav flera matchvinnande fullträffar.

——————————————————————————–

Luis Suárez, Liverpool
Under hösten när Liverpools trupp var tunn och ifrågasatt var det Suárez som bar lagets offensiv. Har alltid skapat många chanser. Den här säsongen hittade han dessutom målet. 23 fullträffar på 33 starter. Avslutningen på säsongen blev dock ett antiklimax med bettet mot Branislav Ivanovic som gav en tio matcher lång avstängning.

Robin van Persie, Manchester United
Levererade från första stund. Precis som Suárez fick han bära stort ansvar under hösten då Uniteds yttrar underpresterade grovt samtidigt som Wayne Rooney ibland var skadad, ibland formsvag. 25 mål och 8 assist på 37 matcher (varav 34 från start).

———————————————————————————

Säsongens manager:

Alex Ferguson, Manchester United.
Sir Alex kliver åt sidan efter 26,5 år på tränarstolen i Manchester United. Han gör det efter en säsong där han lyckats ta tillbaka titeln från rivalen Manchester City. Konkurrensen om tränarpriset var tam den här säsongen. Ferguson ryckte upp sitt lag efter premiärförlusten mot Everton och var sedan på väg mot poängrekord innan laget kroknade på slutet. Har lett United till titeln trots att lagkaptenen Nemanja Vidic missat halva säsongen på grund av skada och trots att yttrarna Nani, Ashley Young och Antonio Valencia inte bidragit i någon större utsträckning.

Fotnot: Statistik från Whoscored.

***
Det här var en smygstart för säsongssummeringarna som drar igång på allvar på måndag.

Hur står sig Frank Lampard mot andra målfarliga mittfältare?
Rätt bra. Väldigt bra.
En genomgång visar att det finns få motsvarigheter i den moderna fotbollshistorien.

Så skrev han på till slut.
Efter en säsong av spekulationer, efter en vinter där Frank Lampard, 34, själv börjat misströsta och befarat att han skulle tvingas lämna Chelsea, satte han pennan på ett nytt ettårskontrakt.
Det var en seger för det sunda förnuftet.
Man kastar inte bort en mittfältare som gjort 203 mål för klubben, en klubbikon som älskas av fansen och som fortfarande är kapabel att avgöra matcher. Han visade det inte minst förra lördagen när han på egen hand vände matchen borta mot Aston Villa och säkrade Champions League-biljetten.

Jag fick en läsarfråga häromdagen från Robin som undrar om någon annan mittfältare gjort 203 mål för en och samma klubb.
Min snabbgissning var att ingen annan mittfältare i toppligorna klarat den bedriften.
Men så började fundera vidare på Frank Lampards imponerande stats. Finns det någon central mittfältare som överhuvudtaget kan mäta sig med ”Super Frank” när det gäller mål?
Han målproduktion är extraordinär. Om vi inkluderar hans år i West Ham (och sejouren i Swansea) har han gjort 243 mål (!) på 803 matcher.
I nio av de senaste tio säsongerna har han gjort minst 15 mål. I fem raka säsonger 2005–2010 sprängde han 20-målsvallen.
Lägg därtill 28 landslagsmål på 98 landskamper för England och det blir svårt att bortse från Lampard som en av historiens effektivaste mittfältare.

Ändå har jag uppfattningen att ”Super Frank” inte får den credit han förtjänar.
Från vissa håll hörs kraxande röster: Men han gör ju ALLA målen på straff!?
Det kan tyckas det eftersom han är så säker från punkten och har slagit in så många viktiga straffar genom åren. 48 av de 203 målen i Chelsea kommer från straffpunkten. Då har vi 155 mål utan straffar.

Innan vi jämför med andra spelare gäller det att vi är tydliga och avgränsar oss. Vem är mittfältare?
Förr var det glasklart när lag spelade ett linjärt 4-4-2. Nu är det mer luddigt.
Jag talar endast om centrala mittfältare (CM) inte centrala offensiva mittfältare (COM).
Frank Lampard hade tidigare i sin karriär en mer offensiv roll i Chelsea, men han har aldrig betraktats som en nummer tio-spelare, aldrig agerat tillbakadragen anfallare. Han har nästan uteslutande varit central mittfältare (CM), oavsett om det handlat om José Mourinhos 4-3-3 eller dagens 4-2-3-1.
Därför bortser vi från rena nummer tio-spelare som Maradona, Gheorghe Hagi, Zico och Michel Platini.
Om vi ändå, för nyfikenhetens skull, tar med Maradonas siffror så gjorde han drygt 300 mål på runt 600 matcher i Argentina, Spanien och Italien.
Zinedine Zidane gjorde 128 mål på 681 matcher i Frankrike, Italien och Spanien.

Så vilka har vi att jämföra med? Vilka kan bli aktuella?
Sir Bobby Charlton? Bryan Robson? Lothar Matthäus? Steven Gerrard? Paul Scholes?
Låt oss se efter vad de har presterat i målväg.
Bryan Robson gjorde 115 mål på 568 matcher för West Bromwich, Middlesbrough och Manchester United.
Luis Enrique, Real Madrid och Barcelona, gjorde 109 mål på 300 matcher för Barça. Ett imponerande facit, men han hade behövt hålla samma tempo i ytterligare sex säsonger för att nå 200 mål.
Paul Scholes var ansedd som en av världens bästa djupledslöpande mittfältare i slutet av 1990-talet. På sina 717 matcher för Manchester United har han gjort 155 mål. Av dessa är ytterst få straffmål, men då bör vi samtidigt beakta att Scholes var anfallare de första åren och blev mittfältare först till säsongen 1997/98.
Steven Gerrard är den mest kompletta mittfältaren som har skådats under Premier League-eran. Totalt har han gjort 159 mål på sina 629 matcher (enligt uppgift 31 straffmål). När han gjorde sin målmässigt bästa säsong, 2008/09, spelade han dock i en mer offensiv roll, som skugganfallare bakom Fernando Torres.

Lothar Matthäus, min barndomsidol, var inte bara världens bästa och mest kompletta mittfältare – han var även ytterst målfarlig. Under sina fyra säsonger i Bayern München gjorde han 57 ligamål. Säsongen 1987/88 gjorde han 17 mål på 26 matcher.
Säsongen 1990/91, då i Inter, noterade han 23 mål på 46 matcher i alla turneringar.
Lothar Matthäus gjorde ändå ”bara” drygt 160 mål för sina klubblag (då ska vi dock ha i åtanke att han spelade back i början och slutet av sin karriär).
Italien är inte känt för sina målfarliga mittfältare. Giancarlo Antognoni från VM-laget 1982 var ansedd som målfarlig, men han noterade ändå bara 61 mål på 412 matcher för Fiorentina.

Socrates då, den brasilianske ekvilibristen som charmade fotbollsvärlden i VM 1982? När han avled 2011 rapporterade BBC att legenden gjorde 172 mål på 297 matcher för Botafogo. Där är det dock svårt att värdera den här siffran då en stor del av målskörden kan komma från de regionala mästerskapen som spelas i Brasilien.
På 70- och 80-talet fanns en skotsk mittfältare vid namn John Wark som spelade för Ipswich, Liverpool, Middlesbrough och senare tillbaka i Ipswich. Han gjorde 179 mål på 670 matcher. Mest imponerande var säsongen 1980/81 då han gjorde 36 mål när Ipswich slutade tvåa ligan och vann Uefacupen.

Den som kan mäta sig med Frank Lampard rent siffermässigt är Bobby Charlton. Manchester United-legendaren gjorde 249 mål på 758 matcher för Manchester United åren 1956–73.
Då ska man dock ha i åtanke att Sir Bobby ibland spelade i rollen som tillbakadragen anfallare och att han spelade under en tid när det gjordes avsevärt fler mål.

***
Jag kan ha missat någon, men genomgången sätter ändå Frank Lampards bedrift i perspektiv.
Oavsett hur man avgränsar är det få mittfältare som har kommit upp i samma målskörd. Ingen annan mittfältare i toppligorna har gjort 203 mål för en och samma klubb.
Få har nått upp i 200 mål överhuvutaget.
Kan någon bräcka Lampards rekord på över 200 mål från mittfältet i samma klubb?
Ja, alla rekord raderas för eller senare, men det krävs en speciell spelare. Dels måste den spelaren förmodligen vara kapabel att göra alla sorters mål – skott från nära håll, nick, distansskott, frisparkar, straffar – eftersom 200 spelmål är övermäktigt. Dels måste den spelaren hålla sig skadefri och fysiskt klara av att prestera på topp i 15 säsonger i rad. Däri ligger problematiken och det är det som bevisar vilken stor spelare Frank Lampard är.

Chelsea-mittfältaren är dessutom inte klar än.
Med det nya ettårskontraktet har han chansen att ytterligare förbättra rekordet.
Och håller kroppen kan han säkert fortsätta ösa in mål i någon annan liga i ytterligare två-tre år.

Den näst sista omgången blev en omgång med många fina offensiva insatser. De fyra offensiva mittfältarna var självskrivna då tre av dem utsågs till man of the match och den fjärde, Coutinho, skuggade Daniel Sturridge om utnämningen.
Frank Lampard får den sittande mittfältsrollen efter sin matchvinnande insats borta mot Aston Villa, vinsten som säkrade Chelseas Champions League-biljett.
Sturridge var given i anfallet efter sitt finfina hattrick borta mot Fulham.
I backlinjen var det inget överflöd på ytterbackar. Men Séamus Coleman stormade fram på sin kant mot West Ham och Kieran Gibbs klarade det mesta mot Wigans snurrgubbe Callum McMananman.
I mittförsvaret väljer jag Fabricio Coloccini och Rio Ferdinand. De båda var så bra att Laurent Koscielny, som gjorde en stark insats för Arsenal, och James Collins, som höll ihop West Hams försvar, får stå tillbaka.
Titeln ”Omgångens spelare” stod mellan två spelare, Daniel Sturridge och Santi Cazorla. Jag tycker visserligen att Cazorla föll ur matchen ett tag i första halvlek, men att göra fyra assist (!) är sällsynt. Därför utser jag spanjoren till ”Omgångens spelare”.
Omgångens spelare: Santi Cazorla, Arsenal.

Mitt ”Omgångens lag”:
Jussi Jääskeläinen, West Ham (3)
——————————————–
Séamus Coleman, Everton (4)
Fabricio Coloccini, Newcastle (3)
Rio Ferdinand, Manchester United (7)
Kieran Gibbs, Arsenal (2)
——————————————–
Frank Lampard, Chelsea (5)
——————————————–
Kevin Mirallas, Everton (3)
Santi Cazorla, Arsenal (9)
Coutinho, Liverpool (3)
Robert Snodgrass, Norwich (4)
——————————————–
Daniel Sturridge, Liverpool (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig (krävs minst betyg 8):
Laurent Koscielny (Arsenal), Theo Walcott (Arsenal), Shaun Maloney (Wigan), David Silva (Manchester City), Clint Dempsey (Tottenham), Steven N’Zonzi (Stoke), James Collins (West Ham), Jonny Howson (Norwich), Hatem Ben Arfa (Newcastle), Shinji Kagawa (Manchester United), Eden Hazard (Chelsea), Fabian Delph (Aston Villa).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”? Och vem var ”Omgångens manager”?

Plötsligt var det som om tiden stod stilla. Branislav Ivanovic hade flyttat upp på en hörna på tilläggstid, lyft mot himlen och nickat bollen. Sekunden när den seglade mot det bortre krysset kändes som en evighet. Benficas målvakt Artur kunde bara agera passiv åskådare.
Chelsea hade avgjort Europa League-finalen i 90:e minuten.
Efter Fergie time kommer Benítez time. Typ.
Känslan var iallafall densamma som när Didier Drogba nickade in kvitteringen i slutminuterna mot Bayern München för att hålla liv i Champions League-finalen förra året.
Chelsea kan man aldrig räkna ut.

De borde inte ha vunnit den här matchen sett till första halvlek. Ett passningsskickligt Benfica var överlägset. Deras speluppläggare Nemanja Matic, som Chelsea släppte i David Luiz-affären för två år sedan, ägde mittfältet. Nico Gaitan var snabb och lurig. Oscar Cardozo visade prov på varför han öst in mål i portugisiska ligan senaste åren.
Det var bara Benficas usla och ibland obefintliga avslut och en portion tur som räddade Chelsea.
I andra halvlek lyfte de regerande Champions League-mästarna upp spelet. De klev lite högre i sin press och fick lite längd på anfallen.
Fernando Torres sprang in med 1–0 som om han skruvat tillbaka till Liverpool-tiden. Löpningen, duellen med Luisão och avslutet påminde om hans fornstora dar.
Oscar Cardozo kvitterade på straff blott åtta minuter senare, men alla som känner till den legendariske tränaren Béla Guttman och Benficas finalhistoria vet att det mesta talade för Chelsea i det här läget.
Frank Lampard dundrade ett skott i ribban med knappt fem minuter kvar. Det hade varit så passande om ”Super Frank” fått avgöra den här matchen på det sättet. Ett hyfsat argument i de pågående (?) löneförhandlingarna.
Istället blev det mittbacken Branislav Ivanovic, han som hade en mardrömsmatch när klubben åkte ur Ligacupen mot Swansea tidigare i år, som blev den store hjälten.

Det är egentligen otroligt att Chelsea lyckats ta sina två Europatitlar trots den turbulans som präglat klubben senaste två åren.
Det är som om Chelsea mår bra av kaos.
Europa League-titeln innebär att Chelsea nu är regerande mästare i Champions League och Europa League. Ingen annan klubb har varit det tidigare. Fernando Torres och Juan Mata är dessutom kan lägga till regerande världs- och Europamästare på visitkortet. Imponerande.
Det var Chelseas elfte titel sedan Roman Abramovitj tog över klubben 2003. Dessförinnan hade klubben bara vunnit åtta titlar sedan bildandet 1905.
Hans sätt att byta ut tränare får oss att skaka på huvudet, men det har blivit förhållandevis lyckosamt. Guus Hiddink kom in våren 2009 och ordnade FA-cupen. Roberto Di Matteo kom in 2012 och ordnade både FA-cupen och Champions League-titeln. Rafael Benítez kom in den här säsongen och ledde laget till Europa League.
Benítez hyllas nu från alla håll och kanter för att han fixade triumfen. Det är imponerande att han stod emot kritikstormen i början av sin Chelseasejour. Samtidigt: det är hårfint mellan succé och fiasko.
Chelsea gjorde en svag första halvlek igår och Benfica borde ha avgjort matchen. Hade portugiserna gjort sitt jobb och lett med ett par bollar i paus hade Benítez blivit sågad.
Han lämnar nu Chelsea med bättre vinstprocent i Europaspelet än i ligan. Precis som han gjorde med Inter, Liverpool och Valencia.
Man kan bara ana hur det bubblade inom honom igår när han fick lyfta bucklan (och förbättra sitt cv).

Mötet med Benfica igår var Chelseas 70:e tävlingsmatch för året. Det är hisnande. En omgång återstår i ligan och det kan bli ytterligare en om Chelsea och Arsenal slutar på samma poäng och målskillnad och gjorda mål i Premier League. Då väntar en playoffmatch om tredjeplatsen.

Till slut fanns det inga livlinor kvar. Inte några teoretiska ”great escapes”.
Wigan föll på Emirates och åker ur Premier League efter åtta år i högstaligan.
Som jag kommer att sakna den här klubben.

Efter drygt en timme på Emirates fanns fortfarande hoppet för de tillresta fansen.
Lukas Podolski hade nickat in 1–0 för Arsenal på hörna i inledningen av matchen (efter usel markering från James McArthur), men Shaun Maloney hade skruvat in 1–1 på (en felaktigt dömd) frispark minuten före paus.
Wigan hade rest sig och i inledningen av andra halvlek var Arsenal riktigt pressat.
Wojciech Szczesny tvingades till en jätteparad när Arouna Koné blev friställd. James McCarthy tryckte in 1-2, men stod en halv meter offside.
Wigan fick full effekt med sitt 3-4-3-system; wingbackarna hamnade i den där svårmarkerade korridoren och den underbart begåvade Shaun Maloney fick flyta fritt i ytan mellan Arsenals mittfält och backlinje.
Skulle de greja en ny ”great escape”?
Skulle de göra det tre dagar efter den sensationella FA-cuptriumfen där de ordinarie spelarna sprungit livet ur sig?
Skulle de göra det mot ett hungrigt Arsenal som jagar en plats i Champions League?
Det hade varit ett mirakel.
Den här gången kunde inte ens bottenstridernas konungar kravla sig ur nedflyttningssäcken.

I inledningen av andra halvlek tänkte jag på att det var dags att Santi Cazorla tog sig in i matchen igen. Han slog hörnan till 1–0, men var sedan rätt anonym när Wigan tilläts få mer och mer kontroll på händelserna.
I den 63:e minuten stormade Santi Cazorla fram på kanten och spelade in en perfekt passning till Theo Walcott, som vinklade in 2–1 bakom en tveksam Joel Robles.
Blytungt mål.
För Arsenal kan det vara värt 30 miljoner pund.
För Wigan var det målet som betyder att de inte längre finns en teoretisk chans att hänga kvar.
Lukas Podolski lubbade in 3–1 några minuter senare (ny assist av Cazorla). Aaron Ramsey sprang in med 4–1. Framspelad av… Santi Cazorla förstås.
Tre assist i andra halvlek i en ödesmatch. Det är ett okej sätt att ”ta sig in i matchen”.

Wigan blir det första laget som vinner FA-cupen och samtidigt åker ur.
Det var det här jag hade på känn när jag skrev det här inlägget om Wigan för några veckor sedan. Ibland stämmer såna föraningar, ibland inte (hade ju fel i att Chelsea skulle tappa CL-platsen).
Wigan har trotsat naturlagarna i flera år. Det var därför jag tippade laget på nedflyttningsplats inför säsongen.
De kan spela fantastisk, underhållande fotboll med de kan också göra horribla misstag. Som idag när Paul Scharner upphävde offsiden till 3–1-målet. Det försvarsagerandet hör knappt hemma i P15-serien.
De har varit en anakronism i Premier League. Sett till resurserna ska det inte vara möjligt att etablera sig som de gjort under dessa åtta år.
De är laget som varje säsong fått släppa sina bästa spelare. Varje år har de hittat nya fynd.
De har gjort det alldeles otroligt bra.
Samtidigt har de gjort resultat med en fotboll som är allt annat än negativ. Alla som såg FA-cupfinalen i lördags kunde se att Roberto Martínez gäng är ett lag som vill spela fotboll.

***
Vad kommer att hända nu med Wigan? Kan Dave Whelan göra en nysatsning på att ta sig tillbaka direkt?
Det är inte så lätt som man kan tro. Kolla hur tufft Blackburn, Wolves och Bolton haft i år.
Jag utgår från att klasspelare som Shaun Maloney (hur kunde han inte lyckas i Aston Villa?!), Arouna Koné och James McCarthy värvas till någon högstaliga. De är för bra för Championship.
Callum McManaman har senaste veckorna visat en finfin potential och kan också försvinna.
Sedan har vi den stora frågan: Vad händer med Roberto Martínez?

Wigans sympatiske, kompetente manager har intresserat andra klubbar förr. Dave Whelan har sagt att han är tillräckligt bra för att träna Barcelona.
De båda har ett speciellt förhållande, men jag tror att Martínez tar chansen i en större klubb nu. Han har gjort ett beundransvärt arbete med små resurser i både Swansea och Wigan och är värd att testa vingarna någon annanstans.

***
Arsenal?
De överlevde första hindret. Nu återstår ”bara” Newcastle borta innan de säkrat den där Champions League-biljetten. De ska klara det och de kommer att klara det om de når upp till sin högsta nivå. Det finns risk att de inte klarar det om de blir så passiva som de blev idag i slutet av första halvlek där de självmant bjöd in Wigan i matchen.
De kan iallafall vara tacksamma över att Newcastle vann senast mot QPR och därmed klarat kontraktet. Tränaren Alan Pardew sa ju i helgen att han inte brydde sig om hans lag förlorade med 0–4 – men större under har förstås skett.
De kan dock få klara sig utan Mikel Arteta som skadade vaden idag (”massive doubt”, enligt Arsène Wenger).
Santi Cazorla, som slog hörnan till 1–0 och spelade fram till alla fyra målen (!), var givetvis den stora matchvinnaren idag. Men jag vill även plussa för Theo Walcott. Han gjorde det viktiga 2–1-målet och hade haft ett par assist och lagkamraterna haft bättre skärpa i avsluten.

***
Arsenal vann med Mike Dean som domare. Enligt statistiken var det andra gången på 16 försök.

***
Läs mer:
18 april: ”Därför kommer jag att sakna Wigan”.

***
Jag hade tänkt skriva om David Luiz inför morgondagens Europa League-final. När han kom till England blev han snabbt publikfavorit, men också ifrågasatt för sin ojämna defensiv. ”Spelar som om han är styrd av en tioåring framför Playstation”, sa Gary Neville.
Men nu framstår Luiz mer och mer som Chelseas härförare och framtida lagkapten.
Mittfältsrollen passar honom perfekt där han får utrymme för sina playmakeregenskaper.
Chefen flaggade dock för att Mr Niva skulle skriva om Luiz till onsdagens papperstidning så jag släpper den pucken och hittar på något annat.

Matchvinnare, ledare, speluppläggare, grovarbetare och historisk målkung.
Frank Lampard har varit allt-i-ett i Chelsea.
Så varför vill klubben göra sig av med honom?

Christian Benteke gav Aston Villa ledningen. Chelsea, som såg ut att ha säkrat Champions League-spel tack vare krysset mot Tottenham tidigare i veckan, var plötsligt satt i knipa.
Förlust på Villa Park hade betytt att laget hade varit tvingat att vinna i sista omgången hemma mot svårspelade Everton.
Fram till den 60:e minuten i lördagens möte talade inte så mycket för Chelsea. Formstarka Villa kontrollerade tillställningen. Men så drog Chrisitan Benteke på sig sin andra varning (han hade tjänat ihop till den) och plötsligt var förutsättningarna rubbade.
Då klev han fram. Som han gjort så många gånger förr.
Frank Lampard dunkade in 1-1 med ett stenhårt vänsterskott. Det var hans 202:a mål för Chelsea, tangerat rekord med Bobby Tambling. Men han var inte klar för dagen.
I 89:e minuten gjorde han den sortens löpning som blivit hans adelsmärke; han störtade in i boxen, tajmade perfekt och stötte in segermålet 2–1.
Målrekordet var erövrat, Champions League-biljetten säkrad – och Frank Lampard hade skrivit ännu ett kapitel Chelseahistoria.
Det var så passande.

Hela den här säsongen har Frank Lampard fått brottas med spekulationer om hans framtid.
Chelsea har tvekat på att förlänga med en av klubbens största spelare genom tiderna. I december, under klubblags-VM, sa han:
– Jag känner att jag har två-tre år kvar, minst, på toppnivå. Bollen ligger hos Chelsea. För tillfället har inget sagts. Inget är planerat. Diskussioner om ”ett år” eller ”två år” förekommer inte. Kanske är det så att saker inte varar för evigt.
Det finns en mikroskopisk fördel med att Frank Lampard flyttar i sommar. I så fall får han göra avsked när han står på topp, genom att skjuta Chelsea till Champions League. Inte riktigt i klass med Didier Drogba som avgjorde Champions League-finalen med sin sista spark i klubben, men näst intill.
Vi slipper se en Chelsea-ikon tyna bort på avbytarbänken och sedan göra avsked när minnena av hans långa, fina gärning blivit lite suddigare.

Fansen har rasat mot Chelseas hållning. Förståeligt. Det är tungt att se en hjälte lämna. Om han gör det mot sin vilja är det än värre.
Det är lätt att rada upp argument för att behålla Frank Lampard.
* Han är – fortfarande – en förbannat bra fotbollsspelare. Den här säsongen har han gjort 17 mål. Hur många mittfältare i Europas toppligor kan visa upp ett sådant facit?
Han är en fantastisk ledartyp. Han har de sortens erfarenhet som andra klubbar vädjar efter att få in i truppen.
* Han är en kulturbärare i det Chelsea som mestadels köpt in sina stjärnor under det senaste decenniet. Lampard anslöt från West Ham, men har efter sina tolv år på Stamford Bridge blivit förknippad med klubben. Oavsett hur många miljarder Roman Abramovitj spenderat har Chelsea kunnat luta sig emot John Terry och Frank Lampard. Gedigna spelare med lika gedigna Chelsea-hjärtan.
* Han bidrar med något unikt. Även om Frank Lampard inte är samma outtröttliga box-to-box-mittfältare som han var för sju-åtta år sedan har han fortfarande en unik förmåga att bidra med mål från mittfältet. Den här säsongen har han varit en rotationsspelare. Han har fått anpassa sig till en annan roll – som sittande mittfältare i ett 4-2-3-1, snarare än som mer offensiv i ett 4-3-3. Ändå har han hittat rätt 17 gånger. Det spelar ingen roll att flera av fullträffarna är från straffpunkten. Det är ofantligt imponerande.

Hans 203 mål i Chelseatröjan – som mittfältare – är monstruöst. Jag funderar på vilken mittfältare som hade kunnat göra något liknande, men kommer inte på någon.
Det bygger inte bara på att man har exceptionella offensiva egenskaper. Det handlar lika mycket om att ha en fysik så man klarar att spela utan att dra på sig skador.
Ett tag för några år sedan spelade Frank Lampard 90 minuter i varenda ligamatch, och detta i en tid när rotation blev mer och mer vanligt eftersom alla tränare konstaterade att spelare måste vila emellanåt.
Frank Lampard trotsade naturlagarna.
– He is a freak of nature, sa Alex Ferguson.

Så varför vill Chelsea göra sig av med Frank Lampard? Varför kan de inte använda honom som Manchester United har använt Ryan Giggs och Paul Scholes de senaste åren?
Jag har vänt och vridit på det här utan att komma fram till något annat är att det handlar om pengar.
Frank Lampard fyller 35 år i juni. Han vill helst ha ett tvåårskontrakt. Med veckolönen, drygt två miljoner kronor, skulle det avtalet kosta över 200 miljoner kronor. Lägg på sociala avgifter och det blir en rätt saftig peng för en klubb som behöver uppfylla Financial Fair Play.
Chelseas hierarki, vem det nu är som tar besluten, har inte kunnat undgå att se vilken nytta Frank Lampard gör på planen. Men de har samtidigt initierat en generationsväxling.
Juan Mata, Eden Hazard, Oscar kommer att gå i frontlinjen för det nya Chelsea. De känns tämligen givna i de offensiva positionerna.
För de ”sittande” mittfältsrollerna finns spelare som John Obi Mikel, Ramires, Oriol Romeu och, inte minst, David Luiz, som förmodligen är tilltänkt där framöver. Lägg till jättetalangen Nathaniel Chalobah så förstår man att det blir trångt om platserna.

Bland dessa unga spelare vore det förstås perfekt att ha en erfaren Frank Lampard i mixen. En ”role model” som kan föra vidare sina kunskaper och agera fadersgestalt i omklädningsrummet.
Men då måste han acceptera att spela en biroll. Vill han det?
Han känns inte som en sådan spelare som är nöjd med att sitta bredvid. Han är en vinnartyp som vill påverka saker genom att vara på plan, inte agera ”impact sub” och göra 15-20 minuter per match.
När han bänkades under André Villas-Boas höll han ständigt en proffsig attityd utåt. Han hördes aldrig uttrycka missnöje framför kamerorna. Däremot ska han inte ha varit lika proffsig internt.
Om Chelsea ger honom ett ettårskontrakt, vilket vore det naturliga, ska det vara värt drygt 100 miljoner kronor.

För Chelseafans som drömmer om att se Frank Lampard till hösten finns det en livlina.
Av allt att döma tar José Mourinho över Chelsea i sommar.
Det var under portugisens ledning som Frank Lampard hade sina bästa år i karriären. Det var Mourinho som fick Lampard att ta klivet från bra och lovande till världsklasspelare. Under deras första tid tillsammans ska Mourinho ha gått in i duschen (!) och fällt orden:
– Du är världens bästa spelare.
Mourinhos recept för att smörja spelarens ego och vinna förtroende. Det fungerade uppenbarligen.
Om (när) Mou tar över kommer han förstås att få stort inflytande i Lampard-frågan. Jag kan inte tänka mig att han skulle rata sin forne adept. Tvärtom är Mourinho förmodligen den tränare som skulle använda Lampard på rätt sätt.
Därför tror jag att Frank Lampard kritar på ett ettårskontrakt och spelar i Chelsea när nästa säsong drar i gång.

Manchester United valde bort de meriterade namnen.
De valde trygghet, kontinuitet och att följa den röda tråd man haft i mer än ett kvarts sekel.
David Moyes är inte rätt man att ersätta Alex Ferguson.
Problemet för Manchester United: Det fanns inget rätt val.

Hade någon för fyra-fem år sedan att Manchester United skulle ersätta sir Alex Ferguson med en tränare som aldrig vunnit en titel och aldrig lett ett lag i Champions League hade jag avfärdat det.
Otänkbart.
Det diskuterades ofta om vilka tränare som kunde drömma om att kunna fylla ut Fergusons kostym. Det pratades om namn som José Mourinho, Ottmar Hitzfeld, Fabio Capello, men det slutade ofta med att man konstaterade att ”ingen kan ersätta honom”.
När Rio Ferdinand fick frågan för några år sedan, svarade han:
– Den jag kommer på att tänka på som har auran är José Mourinho.
Det hade varit det naturliga. Välja ett stort, aktat namn, en tränare vars cv medförde respekt och status.
Men var det möjligt? Fanns ens det spåret?
Nej, egentligen inte.
Jag tror att Pep Guardiola – onekligen ett stort, aktat namn – hade varit en given kandidat om han varit tillgänglig. I höstas skrev engelska och spanska tidningar att Alex Ferguson träffat Guardiola i New York för att diskutera möjligheten att efterträda skotten den dagen han steg av. Det framstår idag som mer än påhittade rubriker.
Men bakom denne var kandidaterna få.
José Mourinhos aktier har sjunkit i värde sedan peaken 2010. Manuel Pellegrini – som jag slagit ett slag för – har aldrig varit riktigt aktuell. Jupp Heynckes anses vara för gammal.
Jag anser visserligen att Heynckes hade kunnat bli en mjuk övergång. Med en historisk trippel (?) i bagaget hade Bayern-tränaren kommit in när han stod på toppen av sin karriär. Han hade kunnat göra ett par, tre år och sedan lämnat över till någon som inte behövts brottas med samma direkta jämförelse med Alex Ferguson.

Manchester United valde ett annat spår.
De ville bygga vidare på samma grundvärden, samma typ ledarskap. Istället för en José Mourinho som förvandlat alla sina klubbar till en one man-show (med sig själv i centrum) har man gått på en tränare med integritet och patos.
De valde skotten som är en nedskalad version av Alex Ferguson. David Moyes har samma bakgrund som rödnosen från Govan. Han kommer från Partick (”på andra sidan floden”). Han har liknande arbetarklassrötter. Han har, också, från tidig ålder lära sig att kämpa, att hårt arbete lönar sig.
Manchester United valde kontinuitet.
De har sett vad tålamod har betytt under Alex Fergusons ledning. Ingen vet vad som hänt om skotten från sparken där i början av januari 1990 när det framfördes krav på det. David Moyes har visat att han är en tränare som vill arbeta långsiktigt. Han stannade elva år i Everton trots att han fått lukrativa erbjudanden under resans gång.
Manchester United valde det skotska spåret.
Det här är en klubb som formats av den store sir Matt Busby. Alex Ferguson förvandlade en slumrande jätte till ett miljardimperium under 1990-talet och in på 2000-talet. Nu ska David Moyes föra det skotska arvet vidare.
Manchester United valde, framför allt, Alex Fergusons adept.

Ferguson har hela tiden varit involverad i arbetet kring vem som ska efterträda honom. För många år sedan lanserade han Carlos Queiroz, men denne föll bort efter att han misslyckats i både Real Madrid och Portugals landslag. Sedan talade han varmt om José Mourinho. Men denne svalnade när han själv svärtade ned sin image med bråk, utspel och ögonpetningar.
David Moyes är en annan som Alex Ferguson haft ett gott öga till. 1999 intervjuade han Moyes om att bli assisterande tränare i Manchester United. Jobbet gick till Steve McClaren, men Moyes tvekade inte att använda landsmannen som bollplank. I början av 2000 hade David Moyes fått ett jobberbjudande från Sheffield Wednesday. Han tränade Preston North End, en flytt till Sheffield hade varit ett steg uppåt i karriären. Han slog numret till Ferguson. En timme senare satt han på kontoret på Carrington framför Manchester United-tränaren.
– Vi satt där och gick igenom trupper – Alex kände till allihop – och han rådde mig att inte ta det, säger David Moyes i The Times.
Han lydde.
Istället hamnade han i Everton två år senare. Där blev han kvar.
Alla har kunnat se hans framgångsrika arbete. Hur han förvandlat en bottenklubb till en ständig utmanare om Europaplatser. En gång tog han laget till Champions League-kval. De var en domartavla från att slå ut Villarreal och nå gruppspelet. Vem vet vad det hade kunnat betyda för Everton.
Alex Ferguson har flera gånger hyllat Moyes. När han bestämt sig för att kliva av tränarstolen efter nästan 27 år var det ingen tvekan om vem han ville se som sin efterträdare.
– Alex var väldigt tydlig med sin rekommendation, säger Avie Glazer i ett uttalande.
Ta det som ett tecken på att Alex Ferguson ser fram emot att arbeta med Moyes från sin nya roll som direktör.

Alex Fergusons avsked lämnar ett enormt vakuum efter sig. Glöm Eric Cantona, David Beckham, Paul Scholes, Wayne Rooney, Cristiano Ronaldo. I drygt 20 år är det Alexander Chapman Ferguson som varit den största stjärnan och viktigaste aktören på Old Trafford.
Vem är bra nog att ersätta en av historiens största tränare?
Inte David Moyes.
Inte någon annan heller för den delen.
Manchester United kommer förstås inte att tyna bort och bli ett mediokert mittengäng inom överskådlig framtid. De har sitt varumärke och sina intäktsströmmar som garanterar att de kan köpa sig tillbaka till toppen om de skulle misslyckas kapitalt.
Men klubben har förlorat sin främsta konkurrensfördel, tränaren som gav dem de där lilla extra jämfört med konkurrenterna.
Problemet är att det inte fanns något rätt val när man ska hitta en ersättare till sir Alex Ferguson.

DAVID MOYES STÖRSTA UTMANINGAR

Auktoriteten
Det spelar ingen roll vem Manchester United har köpt in. Alla som anländer till klubben vet vem som bestämmer. Alex Ferguson har aldrig tvekat på att skicka i väg en stjärna om han känt att det gynnar laget.
Han har aldrig tvekat på att bänka en stjärna. Dimitar Berbatov måste vara unik i toppfotbollen i och med att han var en bänkad skyttekung. Han ledde skytteligan i Premier League, men spenderade ändå stora delar av våren 2011 på bänken.
Att ta beslutet är visserligen modigt, men det kan vem som helst göra. Även du och jag kunde se att Berbatov inte passade i toppmatcher. Problemet är att vi aldrig skulle få acceptans hos spelaren. Hade Berbatov satt sig snällt på bänken utan att skapa problem i en annan klubb? Under en annan tränare? Jag tvivlar.
Hade någon annan manager i världen kunnat lösa Wayne Rooney-krisen hösten 2010 på ett lika friktionsfritt som Alex Ferguson? Ena dagen ville klubbens största stjärna lämna in en transferbegäran. Nästa dag satt han på en presskonferens och var ångerfull.

Det är här titlarna kommer in i bilden. Har man vunnit stora titlar, kan man visa upp en Champions League-seger har man alltid ett sparkapital.
Dels börjar man på ”plus” hos spelargruppen, dels har man något att falla tillbaka på om resultaten börjar sina.
Jämför man David Moyes situation med hur en relativt oprövad Alex Ferguson kom
till klubben 1986 missar man målet.
Då, på den tiden, var managern automatiskt en auktoritet. Spelarna var stjärnor, men inte alls samma globala affischnamn som idag. På dessa 25 år har toppfotbollen skruvats upp tio varv, blivit en annan sport. 1986 tjänade de bästa spelarna drygt en miljon kronor om året. Nu tjänar de tre miljoner kronor i veckan. Dessa unga, egocentriska mångmiljonärer lyssnar inte till vem som helst. Att hålla spelare 1-11 på bra humör är inte det största problemet. Det största problemet är de övriga 20 i truppen som inte får starta. Kolla på hur Chelseas rutinerade stjärnor jagade bort André Villas-Boas.

David Moyes måste snabbt skaffa sig den sortens status som gör att han kan ta obekväma beslut.
Han sätts omgående på prov gällande Wayne Rooney. De båda har en historia i Everton och var inte bästa vänner när Rooney skrev på för Manchester United. Är Rooney beredd att stanna under Moyes? Är han beredd att ta samma roll som under Ferguson, ibland offensivt hot, ibland defensivspecialist?

Taktiken
David Moyes är en ytterst kompetent manager. Han är minutiöst noggrann när det gäller detaljer. Men hans uppdrag i Everton skiljer sig jämfört med det i Manchester United.
David Moyes har alltid varit en reaktionär tränare. Han är duktig på att hitta sätt att neutralisera motståndare, som när han plockade bort David Silva i ett möte med Manchester City eller när han låste Uniteds kantspel förra våren.
Everton har varit en effektiv lagmaskin, men haft problem med att vara spelförande. Deras spel har alltid varit enkelt och rakt. Från tiden när de hade Thomas Gravesen och Lee Carsley på mitten till idag när det handlar mycket om långa bollar mot Marouane Fellainis kalufs.
När Everton tog sig till Champions League 2005 gjorde tabelljumbon Southampton lika många mål som laget (45).
I Manchester United kommer han inte att kunna anpassa sig efter motståndet. Motståndarna kommer att anpassa sig efter honom. Är han tillräckligt skicklig på att skapa ett spelförande lag? Det här har varit en av de egenskaper som José Mourinho brottats med och aldrig riktigt hanterat.
Defensivt är David Moyes, med engelska mått mätt, en fulländad tränare. Jag tvivlar inte på att han kommer att hitta rätt i tajta Europamatcher där laget behöver stänga igen.
Men är han managern som trycker på rätt knappar för att locka fram champagne-fotbollen? Tveksamt. Offensivt känns han begränsad. Där måste han utveckla sig.

David Moyes måste lära sig att rotera och rotera rätt. Alex Ferguson har varit roteringens okrönte konung. Nitton gånger av tjugo har han känt av när det är läge att vila en spelare – och fått rätt. Det är fingertoppskänsla.
Moyes har inte ställts inför samma problematik i Everton.

Fylla tomrummet
Det är svårt att beskriva Alex Fergusons storhet som tränare. Förutom att han är så komplett man kan bli (man-management, matchcoachning, taktiska matchplaner, värvningar, scouting, talangutvecklare, visionär, klubbyggare och så vidare), kan man lyssna till den kloke Roberto Martínez. I en intervju i The Times sätter han fingret på det som är så svårt att värdera:
– Det jag känner är att varje gång man möter Manchester United spelar man mot en mentalitet.
– Du kan förbereda dig taktiskt, tekniskt, fysiskt, men det du inte kan förbereda dig för är hur du ska besegra mentaliteten. Den vinnarmentaliteten är vad som har skiljt Alex Ferguson från alla andra tränare i världen.
Hur skapar man en sådan vinnarinstinkt? Hur kanaliserar man den till sina spelare? Ingen vet med säkerhet eftersom det är vad alla världens tränare försöker klura ut.
Förmågan att vända matcher, att avgöra sent och aldrig ge upp har jag alltid härlett till Alex Ferguson.
Ingen spelare har ens tänkt tanken på att ge upp eftersom det finns en högröd, frustande tjur vid sidlinjen som är beredd med hårtorken om han ser minsta tendens till lathet.
Den känslan är svår att skapa.

Alex Fergusons never-say-die-attityd har satt sig i väggarna på Old Trafford. Det är vedertaget. Men hur starkt sitter det kvar den dagen han lämnar? Det vet vi inte. Kanske fortsätter United att vända matcher som om ingenting hänt, kanske kommer de att tappa den förmågan.
Ryan Giggs och Rio Ferdinand kan och kommer att agera kulturbärare något år till, men vad händer när de har lagt skorna på hyllan?
Då vilar mycket av ansvaret på David Moyes.
Det ska bli så intressant att se om han klarar det.

Det här blev en splittad omgång på grund av cupspelet. Men efter veckomatcherna är det läge att summera omgång 33 som skulle ha spelats i mitten av april (nedan har jag sammanställt vilka matcher det gäller).
Derbyseger med 3–0 på St James’ Park. Då vimlar det av Sunderlandspelare i ”Omgångens lag”. John O’Shea höll ihop försvaret, Danny Rose var outtröttlig på sin vänsterkant.
Men matchens lirare var Adam Johnson, som har fått ett lyft under den nye tränaren Paolo Di Canio. Det fanns även plats för Stéphane Sessègnon som ordnade 1-0 efter en fin individuell prestation.
Micah Richards fick en sällsynt chans från start i Manchester City och tackade för förtroendet med att göra en stark insats. James Collins var grym för West Ham i 1-1-matchen mot Southampton.
Wayne Rooney fick spela på mittfältet bredvid Michael Carrick och var bäst på plan på Britannia. Hans framtida position?
I toppmötet på Stamford Bridge var Eden Hazard hemmalagets främste aktör vid sidan av Juan Mata. I bortalaget handlade allt om Emmanuel Adebayor som visade vilken hög nivå han kan spela på när han väl vill.
Omgångens spelare hittar vi från en 0–0-match. Alex McCarthy var omutlig i mötet mellan Reading och Liverpool och svarade för den ena räddningen efter den andra.
Omgångens spelare: Alex McCarthy.

Mitt ”Omgångens lag”:
Alex McCarthy, Reading
—————————————-
Micah Richards, Manchester City (2)
James Collins, West Ham (2)
John O’Shea, Sunderland
Danny Rose, Sunderland
—————————————-
Darron Gibson, Everton (2)
Wayne Rooney, Manchester United (8)
—————————————-
Adam Johnson, Sunderland
Stéphane Sessègnon, Sunderland (2)
Eden Hazard, Chelsea (7)
—————————————-
Emmnuel Adebayor, Tottenham

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Juan Mata (Chelsea), Ramires (Chelsea), Carlos Tévez (Manchester City), Tim Howard (Everton), Darron Gibson (Everton), Marouane Fellaini (Everton), Mark Schwarzer (Fulham), Charles N’Zogbia (Aston Villa), Theo Walcott (Arsenal), Simon Mignolet (Sunderland), Dwight Tiendalli (Swansea).

Det här var matcherna som ingick i den utspridda omgång 33:
Omgång 33
Chelsea-Tottenham 2-2
Manchester City-WBA 1-0
Wigan-Swansea 2-3
Newcastle-Sunderland 0-3
Stoke-Manchester United 0-2
Arsenal-Norwich 3-1
Aston Villa-Fulham 1-1
Everton-QPR 2-0
Reading-Liverpool 0-0
Southampton-West Ham 1-1

***
Vem anser du var ”Omgångens floppspelare”? Och vem var ”Omgångens tränare”?