I RPM:s egen bakgård pågår ett smutsigt krig mellan republikanerna Ted Cruz och David Dewhurst om den lediga senatsplatsen efter Kay Bailey Hutchison. Ted Cruz bakgrund liknar i flera avseenden den republikanska kelgrisen Marco Rubio. Båda med föräldrar från Kuba (Ted Cruz mamma är dock amerikanska), båda med juristutbildningar, båda två politiska talanger, båda födda på tidigt 70-tal och båda gillade av Tea-party-rörelsen.

Så långt likheterna. Men olikheterna är naturligtvis alltid större.

Medan Rubio hyllas av partiet har Cruz en lång och krokig väg att gå innan han når samma stjärnstatus. Och frågan är nu om han någonsin kommer att göra det. Trots att det är relativt jämnt i mätningarna mellan Cruz och Dewhurst går Texas Conservative Fund, en Super PAC som backar upp Dewhurt, bokstavligt talat all-in i nya TV-annonsen. Det är sannolikt det mest osmakliga angreppet i årets USA-valrörelse.

I 30-sekundersspotten står Sandy Fonzo i fokus – mamma till en pojke som tragiskt tog livet av sig efter att ha dömts till ungdomsfängelse för ett mindre knarkbrott. Institutionsägaren Robert Mericle åtalades senare tillsammans med två domare för den s.k. ”Kids for cash”-skandalen (domarna mutades för att utdöma hårdare ungdomsstraff).  I ett av de efterföljande civila målen – som egentligen inte handlade om ”Kids for cash”-skandalen – företräddes Mericle av dåvarande advokaten Ted Cruz.

Den kopplingen räckte uppenbarligen för Dewhurst Super PAC att gå långt bortom anständighetens gräns. På tisdag är det dags för Texas republikaner att gå till valurnorna. Tur att det snart är över.

Trängd av NBC’s Brian Williams frågor om familjens häst som tävlar i dressyr i London-OS passade Mitt Romney på att rikta kritik mot stadens förberedelse av idrottseventet:

”It’s hard to know just how well it will turn out. There are a few things that were disconcerting: the stories about the private security firm not having enough people, supposed strike of the immigration and customs officials, that obviously is not something which is encouraging.”

Svaret från Storbritanniens primärminister David Cameron kom blixtsnabbt och med tydlig passning till Romneys tidigare uppdrag som OS-general för vinterspelen i Salt Lake City:

”We are holding an Olympic Games in one of the busiest, most active, bustling cities anywhere in the world. Of course it’s easier if you hold an Olympic Games in the middle of nowhere.”

Jonathan Capehart från Washington Post skriver en kolumn om vad han uppfattar som de två mest effektiva reklamfilmerna från kampanjerna, en från Barack Obama och en från Mitt Romney. Och han tilldelar segern till Romney.

Obamas film handlar om hur Romney sjunger America the Beautiful men skickar amerikanska jobb utomlands när ingen ser på.

Romneys film handlar om hur Obama ville så väl, men inte klarade av jobbet.

Capehart har hittat två filmer som behandlar kärnan av de båda kandidaternas budskap, men jag skulle inte skänka dem den speciella status som Capehart tycks vilja göra. Obamas film är nog bättre, i en ”tävla om priser”-bemärkelse, men Romneys film är bättre när det gäller politiskt budskap. Obama har nämligen fel i ett fundamentalt avseende: även om Romney har outsourcat jobb (och det är klart att det har gjorts av Bain-kontrollerade företag), så är det inte fel. Så fungerar en fungerande ekonomi, och det gör på sikt USA starkare.

Romney, däremot, har rätt i ett fundamental avseende: Obama var inte tillräckligt bra på sitt jobb, dolde det bakom vackra ord, och ekonomin lider fortfarande av det.

1. För The Telegraph Washingtonkorre, Jon Swaine, hävdar Romneys utrikesrådgivare att Romney är bättre lämpad än Obama att förstå banden mellan USA och Storbritannien. Ty, Obamas far var afrikan. ”We are part of an Anglo-Saxon heritage, and he feels that the special relationship is special”, sa en av rådgivarna i en kommentar med stöd av källskyddet. Rådgivarna är nämligen förhindrade av den egna kampanjen att öppet kritisera presidenten i utländsk media. Men anonymt går det naturligtvis toppen, för att prata med nättrollen. Någon rättelse för det osmakliga uttalandet har enligt tidningen inte krävts av Romneykampanjen.

2. Det blir lätt krystat när Romney förklarar varför han inte tänker offentliggöra sina deklarationer. Nu senast för NBC Nightly News.

3. 73-åringen med det bibliska namnet ”Third Eagle’s Prophecies And Warnings” har släppt en egenproducerad musikvideo till stöd för Romney. Gulligare än så här blir det inte.

4. Obamalojala Super PAC:en, Priorites USA, har släppt en skruvad OS-film om Romney som just nu delar de demokratiska kampanjarbetarna i två läger. Några – bland dem samtliga av mina vänner – kallar filmen för taktiskt korkad, medan andra hyllar filmen för att den använder humor som budskapsmotor. Själv tycker jag den är lite väl skämmig. Bra är den i vart fall inte.

5. Obamas uttalande att företag inte är isolerade öar och därför inte bygger sig själva, har utvecklat sig till en klassisk politisk waffle. Även om det tog litet tid för Romneykampanjen att plocka upp meningen och göra om den till oigenkännlighet. Kanske beroende på att Romney själv höll ett tal med liknande innebörd när han öppnade Vinter-OS 2002:

”You Olympians, however, know you didn’t get here solely on your own power. For most of you, loving parents, sisters or brothers, encouraged your hopes, coaches guided, communities built venues in order to organize competitions. All Olympians stand on the shoulders of those who lifted them. We’ve already cheered the Olympians, let’s also cheer the parents, coaches, and communities.”

6. Romneykampanjen har med anledning av Obamas företagsuttalande snabbt snott ihop en lokal turné med namnet ”We did build´t”. På 24 platser runt om i landet inbjuds små- och mellanstora företag att berätta sin historia – och hur de byggt upp sina företag utan stöd och hjälp av andra. Åh, så nobelt. Problemet är dock att det inte stämmer. Flera av dem har fått federala lån eller varit föremål för olika stimulansåtgärder. Så inte nog med att de är beroende av samhällets infrastruktur och investeringar – vilket Obama hävdade och nu tvingas förtydliga i en TV-annons – flera är dessutom direkt beroende av medborgarnas skattepengar för sin framgång.

Jeb Bush, en av de starka, republikanska ledare som inte ställde upp i primärvalen, berättade i dag för AP att han vill se Marcio Rubio, senatorn från Florida (där Bush bor och har varit guvernör), som vice president-kandidat. han avslöjade dessutom att han i samtal med Mitt Romney sagt samma sak.

*****

Presidentkampanjer är smutsiga och båda partierna har långa historier av oärlighet, fiffel och båg. Historiskt är demokraterna mästare på att vara särskilt slemmiga, men under de senaste decennierna har GOP gjort sitt bästa för att matcha dem.

Också i år förekommer det dolkstötar från båda hållen. Min uppfattning är att Obamas kampanj är värre än Romneys, men även om jag är beredd att försvara den åsikten är jag medveten om att det handlar väldigt mycket om percepetion. Kanske är det kontrasten mellan Obamas holier than thou-försäljning av sig skäl och sättet hans kampanj agerar på som gör att det sticker särskilt i ögonen.

Senaste exemplet: en ”anonym medarbetare” till Romney påstås ha sagt att Romney bättre förstår relationen mellan USA och England, eftersom han delar ”anglosaxiskt arv” med britterna. Romney har dementerat detta, och med emfas sagt att det är bullshit. Vilket inte hindrar Obamas kampanj från att lita mer på en ”anonym medarbetare” än en högst synlig person som dementerar: Andrea Saul, en icke-anonym hög medarbetare till Romney har förklarat att denne inte tycker så, inte tror att någon av hans medarbetare sagt det, och skulle någon ha gjort det strider det mot Romneys egna åsikter.

Demokraterna kör nu hört på detta ”uttalande från Romney”.

*****

Chris Christie, som arbetar hårt för att Mitt Romney ska bli vald, sade i dag att han själv kommer att ”fundera på att ställa upp 2016” om Romney inte vinner.

*****

President George W Bushs inititaiv för att bekämpa HIV/AIDS i Afrika har räddat mångfalt fler liv än vad det dött människor i krigen i Irak och Afghanistan. Det är ett av skälen till att Bush är så populär i Afrika, och varför det fanns afrikanska ledare som oroade sig för hur det skulle bli med Barack Obama som president.

Utanför Afrika har Bush inte fått mycket beröm för PEPFAR, som programmet mot HIV/AIDS (och malaria) i Afrika heter. Men vid den pågående Internationella AIDS-konferensen i DC fick han faktiskt ett ovanligt erkännande.

Debra Messing (känd från Will and Grace): “President Bush created PEPFAR [President’s Emergency Plan for AIDS Relief]. That’s one of the most important contributions to this fight made by anybody, by any living president. So I think that regardless of his other policies, or how you feel about how he was as a president, anybody who is an advocate and trying to support global health has so much to thank the former President Bush for.”

Även Elton John passade på att berömma president Bush för hans insatser.

*****

Virginias guvernör Bob McDonnell har nämnts ofta som tänkbar running mate för Romney. Oddsen lär sjunka efter att Beth Myers i dag nämnde just McDonnell som en ”enormt kapabel person” för posten som vice president.

Vem Beth Myers är? Hon leder Romneys jakt på en vice president-kandidat…

*****

Och därmed blev gårdagens mätning från WSJ/NBC News, som visade president Barack Obama i ledning med 6 procentenheter över Mitt Romney bland registerade väljare, plötsligt betydligt mindre intressant.

Gallups tracking visar i dag att Romney leder bland registrerade väljare med 1 procentenhet – 46 mot 45 – medan Rasmussens (kanske den intressantaste) mätning av troliga väljare från i dag ger Romney ledningen med 3 procentenheter, 47 mot 43.

Frågan i rubriken kanske framstår som märklig från ett europeiskt perspektiv. En Pew-mätning nyligen bekräftade det vi redan visste, att president Barack Obama skulle ha vunnit sitt omval med bisarrt stor marginal om det var européer som röstade.

Men faktum är ju att ekonomin i USA går dåligt, att folket känner det, och att riktningen på ekonomin är nedslående. Det betyder i demokratiska samhällen att den som haft makten i några år kommer att förlora nästa val, om inget extraordinärt motverkar en sådan utgång.

Det finns inget sådant extraordinärt inslag i kampen mellan Obama och Mitt Romney. Så varför är det jämnt mellan de båda, med knapp övervikt för den sittande presidenten?

Sean Trende har läst den senaste Pew-mätningen, och föreslår en förklaring som inte är så dum.

På frågan om de vet allt de behöver veta om Obama svarar registrerade väljare ’ja’ med marginalen 90 till 8 procent.

Samma fråga om Romney ger siffrorna 69-28.

Slutsatsen är att många väljares bryderi just nu är att bilda sig en uppfattning om Romney.

Bland väljare som inte är registrerade för något parti – oberoende – säger 42 procent att de vill veta mer om Romneys insats som guvernör i Massachusetts, 37 procent vill veta mer om hans tid som VD för Bain Capital, och 35 procent vill veta mer om hans deklaration genom åren.

När det handlar om Romneys förmögenhet är det bara 21 procent som är intresserade av att veta mer, 19 procent vill veta mer om Romneys uppväxt och familj och 16 procent vill veta mer om hans religiösa övertygelser.

Om vi sedan utgår från att valet i höst är en folkomröstning vars fråga lyder, ”Bör Obama få fortsätta”, då kan vi bryta ner väljarnas process för att nå fram till svaret på den frågan i två delar. Först, vill jag att Obama ska få fortsätta? Sedan, är utmanaren gjord av det material som Vita Huset kräver?

En tolkning av Pew-mätningen, tillsammans med andra siffror för Obama (hur sköter han ekonomin? vad tycker jag om honom som person? hr sköter han sitt jobb?), antyder att väljarna har bestämt sig för att de inte vill ha Obama kvar som president – den slutsatsen är betydligt starkare om man tillämpar den på de oberoende väljarna, än på hela väljarkåren.

Vad Pew också visar är emellertid att väljarna tycker sig veta för lite om Romney för att besvara den andra frågan. Och den är en klassiker: utmanaren måste vid något tillfälle nå det genombrott som innebär att väljarna kan föreställa sig honom som president. Det var när Ronald Reagan lyckades med detta, som jordskredssegern mot Jimmy Carter plötsligt blev oundviklig, efter att Reagan under lång tid haft stora svårigheter att få grepp om Carter i opinionen.

Tolkningen är intressant. Den antyder att Romneys kampanj bör lägga betydligt mer energi på att definiera den egna kandidaten, istället för att bara kritisera Obama och upplysa om ekonomins dystra tillstånd.

Den kan dessutom leda till den intressanta spekulationen att Obama kan förlora stort i höst, om Romney lyckas räta ut frågetecknen kring sin egen person. För Obama finns det inte så mycket att göra, mer än att mala på – väljarna har redan en bestämd uppfattning om honom. Om deras tvekan inför Romney fortsätter är den uppfattningen tillräckligt icke-negativ för att Obama ska vinna sitt omval.

Ingen av kandidaterna kommer i sådana fall att vinna på egna meriter. Vinner Obama är det på grund av att alternativet är för svagt. Vinner Romney är det på grund av att väljarna inte vill ha Obama.

Medan väljarna grubblar över detta kommer mätningarna att fortsätta visa avstånd mellan de båda kandidaterna som ligger inom felmarginalen.

Här är en reklamfilm från president Barack Obama som är signifikant av flera skäl. För det första låter den inte likadant som budskapet från hans kampanj gjort under sommaren. Mindre arg, mindre negativ, fokuserad på att lägga fram ett principval för väljarna. Det kan bero på att egna mätningar nu visar vad många redan känt: smutskastningen fungerar inte.

För det andra är det en 60 sekunder lång spot, vilket är ganska ovanligt. Det signalerar att man bedömer detta som en viktig annons. Ser vi kampanjen byta riktning.

För det tredje är filmen gjord i Vita Husets west wing. Det är en smula kontroversiellt. Skattepengarna som går till presidentens bostad och arbetslokaler betalas också av republikaner – av mig, exempelvis. Jag har ingen lust att sponsra Obamas omvalskampanj.

Utöver det kan man notera att illustrationen av budskapet – låt oss låta de rika betala lite mer i skatt, så kan vi ordna budgetunderskottet – är likaintellektuellt oärligt nu, som tidigare. Den skattehöjning Obama föreslår för övre medelklass, småföretagare och rika kommer att kännas för dem, och skada tillväxten i ekonomin och jobben. Den kommer däremot inte att ha en gnutta betydelse för de strukturella problemen. Det vet Obama.

Under lång tid har opinionsmätningarna rört sig så lite att inga uppenbara slutsatser har kunnat dras. Men nu har det kommit en mätning som inte liknar alla andra: Wall Street Journal/NBC News nya mätning säger att om det vore val i dag skulle 49 procent rösta för president Barack Obama, medan 43 skulle välja Mitt Romney.

Det är ett gap vi inte sett på länge. En viktig observation är att det är registrerade väljare som mätts, vilket enligt konventionen gynnar Obama med flera procentenheter jämfört med troliga väljare.

Och i och med att det bara är en mätning finns alltid möjligheten att det är ett undantagsresultat. Ytterligare mätningar – och några viktiga är på gång – behövs för att bekräfta trenden.

Med allt dett sagt kvarstår faktum: 49-43 enligt WSJ/NBC News.

Mitt Romneys tal till Veterans of Foreign Wars imponerade inte – och hade inte det syftet. Snarare än att leverera en analys av världsläget och USA:s roll, höll Romney ett tal som syftade till att försäkra republikanska väljare att han har rätt attityder: stark militär, amerikanska exceptionalism.

När Romney talade om Kina förklarade han också att USA vill ha Kina som handelspartner: ”It is in our mutual interest for China to be a partner for a stable and secure world, and we welcome its participation in trade.”

Det är självklara ord, men slog an en inbjudande ton som vi inte hört från Romney tidigare. Han har bara nämnt Kina som handelsnation i ett enda sammanhang: att landet ägnar sig åt fiffel och båg.

Hans nyansering passar väl ihop med den enda Romneylinje som jag kunnat utläsa under åren, nämligen att handelspolitik är saäkerhetspolitik, och att USA bör arbeta strategiskt och konsekvent utifrån den insikten.

En annan tydlig markering från Romney var att han inte kommer att bidra till besparingar på militären om han blir president. Jag instämmer helhjärtat, men med en brasklapp. Det finns mycket dödkött inom den amerikanska militären. Donald Rumsfeldt fick order av George W Bush att göra något åt detta, och påbörjade ett förändringsarbete, men det är en seg process och kräver att militären och den politiska grenen kan samarbeta.

Om Romney bör låta bli att skära i de militära utgifterna, men måste samtidigt effektivisera styrkorna, strategiskt, tekniskt och administrativt.

Annars var det starkaste avsnittet i talet exakt det som nämndes i bloggen för ett par poster sedan, om läckorna från Vita Huset. Här höll Romney inte tillbaka:

”It is reported that Bob Gates, the President’s first secretary of defense, bluntly addressed another security problem within this administration. After secret operational details of the bin Laden raid were given to reporters, Secretary Gates walked into the West Wing and told the Obama team to “shut up.” He added a colorful word for emphasis.

Lives of American servicemen and women are at stake. But astonishingly, the administration failed to change its ways. More top-secret operations were leaked, even some involving covert action in Iran.

This isn’t a partisan issue; it’s a national security crisis. And yesterday, Democrat Senator Dianne Feinstein, Chairman of the Senate Intelligence Committee, said, quote, “I think the White House has to understand that some of this is coming from their ranks.”

This conduct is contemptible. It betrays our national interest. It compromises our men and women in the field. And it demands a full and prompt investigation by a special counsel, with explanation and consequence. Obama appointees, who are accountable to President Obama’s Attorney General, should not be responsible for investigating the leaks coming from the Obama White House.

Whoever provided classified information to the media, seeking political advantage for the administration, must be exposed, dismissed, and punished. The time for stonewalling is over.

It is not enough to say the matter is being looked into, and leave it at that. When the issue is the political use of highly sensitive national security information, it is unacceptable to say, “We’ll report our findings after Election Day.”

Exactly who in the White House betrayed these secrets? Did a superior authorize it? These are things that Americans are entitled to know – and they are entitled to know right now. If the President believes – as he said last week – that the buck stops with him, then he owes all Americans a full and prompt accounting of the facts.

And let me make this very clear: These events make the decision we face in November all the more important. What kind of White House would reveal classified material for political gain? I’ll tell you right now: Mine won’t.”