Jag är tillbaka. För att vara personlig och konkret: en löprunda slutade på sjukhus, och jag har sedan varit satt ur spel i några dagar. Dock inte längre.

Jag mjukstartar med några intryck. Inför debatten i Boca Raton, Florida, på måndag, framstår det som allt mer sannolikt att tragedin i Benghazi kommer att spela en central roll. Man kan diskutera materiens vikt, men man kan inte diskutera att Obama har skött efterspelet klantigt. Precis som väntat (jag tror jag var inne på det spåret själv) blev det en björntjänst åt Obama när moderatorn Candy Crowley i senaste debatten bröt in och rättade Romney i vad som i bästa fall var en tolkningsfråga, i värsta fall var en fråga där Obama var den som hade fel.

Detta har stort bidragit till att hålla kvar frågan i rampljuset, och i förhandsdiskussionerna är det den som dominerar. Obama måste ha ett bättre svar än att hans lama ”act of terror” syftade på terrorism. Det var i sammanhanget uppenbart att han syftade på ”act of terror” ungefär på samma sätt som när ett gäng huliganer löper amok. Det var också uppenbart att hans linje omedelbart efter dådet i Benghazi var att det spontant provocerats fram av en korkad film i USA. Som sagt, han måste ha bättre svar på detta.

Romney växer. I senaste nationella Gallup-mätningen leder han med sex procent och bryter igenom 50-procentsgränsen: 51-46. Det har aldrig hänt att en kandidat gjort detta utan att sedan vinna valet. Det pratas mycket och med rätta om att detta är ett elektorsval, men man får inte glömma att det är ytterst ovanligt att en kandidat förlorar majoritetsvalet nationellt och ändå vinner Vita Huset. Det har hänt tre gånger. Dessutom växer Romney i de avgörande delstaterna, där han antingen övertagit ledningen eller krympt den betydligt. Med två veckor kvar till valet är det inget snack om vart trenden pekar.

Och ändå. Mitt eget kriterium är alltid följande: du måste satsa din familjs ekonomiska framtid på en av kandidaterna – vilken väljer du? Och om jag rannsakar mig själv är det nog så att jag i nuläget skulle satsa mina pengar på Obama.

Hittills har allt gått exakt som jag trott. Ju närmare valet vi kommer desto bättre ser det ut för Romney. Det finns tre skäl till detta. För det första, ju mer väljarna ser av Romney, desto mindre trovärdig blir Obamas skräckbild av honom. För det andra, ju mer väljarna ser av Obama, desto starkare blir kontrasten mot den underbara kandidat som charmade hela världen för fyra år sedan. För det tredje, och viktigast, landet är i dåligt skick och då får den sittande presidenten betala priset. När vaga åsiktsuttryck ska bytas mot hård röst i valbåset blir detta tydligare.

Mitt problem är att trenden för Romney varit för svag för att jag som ärlig bookmaker ska kunna sätta lägre odds på honom än på Obama. Måndagens debatt och kampanjernas slutspel blir extremt viktiga. Det kan verkligen gå hur som helst, och jag skulle inte bli förvånad om Obama vinner med bred marginal (det som får väljarna att tveka inför Romney gör att de återvänder till Obama i slutskedet), om Romney vinner med bred marginal (fundamenta gör att väljarna strömmar till Romney i slutskedet), eller om det blir en nagelbitare.

Jag vet, det är en tråkig helgardering, men det är där jag står i dag.

Sock!
Kapow!
Sploosh!
Pow!

Det är som om det lever två Obama i samma kropp – en före den första debatten i Denver, en efter den andra i New York. I går levererade han ett av de bästa talen hittills i årets valrörelse. Han tog på sig doktorsrocken, virade stetoskopet runt halsen och satte en ny diagnos på Romneys flip-flopande: Romnesia.

I korthet innebär ”sjukdomen” att man säger en sak men tycker något annat eller helt enkelt ändrar uppfattning för vinna politiska poäng. Men det finns ett botemedel, konstaterar Obama med ett brett leende. Enligt den nya sjukvårdsreformen, Obamacare, får inte försäkringsbolagen neka personer som redan har en känd sjukdom.

Det är ett litet retoriskt mästerverk med en stor, stor, stor portion humor.

Paul Ryan har hamnat i blåsväder efter ett oannonserat PR-besök i ett härbärge i nordvästra Ohio. Oftast brukar den här typen av snabba kampanjaktiviteter gå vägen – det uppfattas ju som en ”win-win” för bägge parter. Politikern ser ut att bry sig om de svaga och härbärgena får välbehövlig publicitet. Men det krävs naturligtvis att kampanjerna krattar marken ordentligt inför besöket. Det gjorde inte Ryans folk, vilket han nu dyrt får betala.

Utan att stämma av med den ansvarige för härbärget stormade Ryan in med familjen i köket, satte på alla förkläde och började diska en kvarglömd långpanna. Blixtrarna från pressfotograferna smattrade naturligtvis vilt i bakgrunden. Men, visar det sig, härbärget hade redan stängt för kvällen och personalen ville därför bara hem. Och inte hade Ryan bemödat sig med att göra något riktigt arbete med fattiga innan fototillfället i köket. Nej, det var in och ut på 10 minuter.

Så här kommenterar härbärgets ansvarige Brian J. Antal:

They showed up there, and they did not have permission. They got one of the volunteers to open up the doors…The photo-op they did wasn’t even accurate. He did nothing. He just came in here to get his picture taken at the dining hall.

En av de frivilliga, Juanita Sherba, är ännu tuffare i sin kritik mot Ryans besök:

We had to save dishes…It was getting late, and I said that we were closing in five minutes. I waited longer than that, and he finally arrived…It was the phoniest piece of baloney I’ve ever been associated with

***

Landets 47 procent latmaskar fick en snabb lektion i politisk PR. Även om den just denna gång floppade.

Under en lång följd veckor har opinionsmätningar visat att Barack Obama leder över Mitt Romney i battleground states och nationellt. Högerns svar: man kan inte lita på mätningarna.

Efter Romneys utklassning av Obama i den första debatten har läget förändrats. Enligt mätningar är en stark anledning att Romney vunnit ökat stöd bland kvinnor (ni vet, den folkgrupp han gått i krig mot, enligt vänstern).

I går kom bl.a. en Gallup från battleground states, som visade att Romney och Obama nu ligger lika i dessa bland kvinnliga väljare. Obamakampanjens reaktion? Att klaga på mätningen.

Precis som det fanns flera goda poänger i kritiken mot mätningarna som gav Obama stora ledningar tidigare tänker jag inte utesluta att Obamas gäng kan ha en poäng den här gången. Dock en observation: den som klagar på mätningar har oftast oberoende skäl att vara missnöjd.

I takt med att valdagen närmar sig börjar kampanjerna koncentrera sina annonsköp till delstater som är möjliga att vinna. Under den gångna veckan kan följande investeringsmönster urskiljas:

–       Varken Obama- eller Romney-kampanjen har köpt reklamtid i Pennsylvania eller Michigan. Det gör att båda två delstaterna nu mer eller mindre är förlorade för Romney.

–       Obama har skickat in lite krishanteringspengar i North Carolina. Mest för att hålla skenet uppe och tvinga Romney att försvara ledningen där. Sagt och gjort: Romney-kampanjen pumpade in fyra gånger mer i delstaten.

–       Mest pengar har såklart investerats i Florida, Ohio och Virginia.

–       Romney spenderade 19 miljoner dollar under veckan och Obama en miljon mindre. Men en titt i stödgruppernas investeringar visar att det var betydligt ojämnare än så – 17 miljoner dollar backade upp Romney mot ca 4 miljoner dollar till Obama.

Kritiken mot president Barack Obama för vad som hände i Benghazi växer. Mycket tyder på att hanteringen, den tidiga reaktionen, påståendena om vad man visste och inte visste, o.s.v., är på väg att koka ihop till en soppa som kommer att sjuda länge i valrörelsen. Ingredienserna ger en perfekt blandning för de som porträtterar Obama som okunnig, principlös och naiv i utrikes- och säkerhetspolitiken.

När utrikesminister Hillary Clinton nu går ut i CNN och säger att ”hon tar ansvaret” för vad som hände den 11 september i Nordafrika och Mellanöstern – där de tragiska morden i Libyen var kulmen – hyllas hon för att vara just ansvarstagande, och att ta en smäll för chefen.

Men det är ju precis tvärtom. Hon understryker att USA klantade sig. Alla vet att det yttersta ansvaret ligger hos presidenten vad utrikesministern än säger. Hillary Clinton framstår som lojal och en hjälte som offrar sig, samtidigt som hon fullt ut ger presidentens kritiker rätt: det finns något som någon måste ta ansvar för.

Subtilt, ändå kristallklart.

Uppladdningen inför morgondagens debatt är i full gång. Själv studerar jag tågtabeller och inser att jag nog blir kvar i Hempstead när kameraljusen slocknat. Eller om man ska ta och promenera hem de 4 milen till Manhattan? Vi får helt enkelt se hur äventyret slutar.
***
Gårdagens insamlingsfest floppade rejält. Den underbara galleristen Stephan Stoyanov är utländsk medborgare och är därför enligt lag förhindrad att anordna politiska insamlingar. ”Hade inte riktigt tänkt på det”, sa Stephan när vi träffades i hans galleri i går kväll. Så därför blir det politisk vernissage på onsdag istället. Mer om det då.
***
Vänsterliberala bloggen Dailykos har klippt ihop en debattsekvens mellan Mitt Romney och…Mitt Romney. En mästerlig uppvisning i konsten att flipp-floppa.

Det finns många politiskt intresserade unga som tycker att tonläget i årets valrörelse är alldeles för hård. Att det mer handlar om att skrämmas än att visa på inspirerande alternativ för framtiden. Dansaren och neurobiologen Anjali Khurana bestämde sig för att göra något åt saken och startade i somras gräsrotsorganisation ”National Dance For Obama.” I går samlade hon Obama-supportrar i 20 städer runt om i USA i en så kallad flash mob. De här är bilder från Foley Park i södra Manhattan, New York.

En av dansarna, Tara Soreth, berättade för mig att hon saknar den positiva andan i 2008 års valrörelse. ”Vi gräsrötter måste visa vägen, det går inte bara att klaga utan man måste själv göra skillnad om man vill uppnå förändring”, svarade hon glatt innan hon tog plats bland de andra dansarna.

Men det var inte bara unga som samlats på Foley Park denna soliga höstdag i Manhattan. Khadija DeLoache och Barbara Hairstone, även dem Obama-supportrar, tittade på när de andra dansade.

Sahnti Hubbard från Brooklyn visar vägen – framåt.

***

Bilderna har tagits av fotografen Emma Lindberg.

***

I kväll ska vi på insamlingsfest för Obama i ett galleri i Soho. Mer om det på Proffstyckarna i morgon.

Debatten i går var, tycker jag, den sämsta jag sett på den nivån någonsin. Vi som uppskattar den intellektuella höjden på det politiska samtalet i USA fick anledning att tvivla på vårt omdöme.

De som är mest nöjda med debatten torde vara Obamas folk. Efter Romneys utklassningsseger i förra veckan, i den mycket substantiella debatten mot Obama, fanns risken att bilden av Romney/Ryan som en överlägsen kombo skulle förstärkas. Crazy Uncle Joe mot klassens ljus, Paul Ryan — det fanns skäl att vara nervös.

Men Biden avväpnade Ryan med en blandning av bufflighet och hån. Det får han mycket kritik för i dag i pressen, men han var aldrig ute efter eget beröm. Han var ute efter att stoppa Romneys momentum gentemot Obama, eller åtminstone förhindra att det fick ytterligare skjuts. Det lyckades han med.

En sak slog mig under den del av debatten där Biden faktiskt vann på substans, nämligen utrikesdiskussionen. Romney och Ryan är en spegelbild i det sammanhanget av Obama och Biden när det gäller jobb och ekonomi.

Allt Obama och Biden gör i frågor om jobb och ekonomi är att kritisera och klaga på Romney och Ryan. Men de har inget alls eget att komma med.

Inom utrikespolitiken är det så Romney och Ryan agerar: de klagar och kritiserar Obama, men har sedan inget eget att komma med när de ombeds avslöja sitt alternativ.

VP-debattens mest avslöjande foto lyckades AP-fotografen David Goldman fånga. I Bidens handskrivna anteckningar står överst ”No Apology.” Biden var tuff, hånfull, överlägsen – allt det som gräsrötterna så väl behövde. Och han bad aldrig heller om ursäkt.

Läs åsiktsduellen här.