Återigen dansar den stora elefanten in i ringen och leverarer några vassa jabbar mot Romney. Det här Clintons valrörelse – eller hur man nu ska uttrycka saken.

***
För att förstå de bakomliggande mekanismerna till den konservativa webbtidningen The Daily Callers så kallade avslöjande av Obamas gamla ”ras-tal” samt Fox News och Drudge i stora stycken välspelade upprördhet rekommenderas en läsning av McKay Coppins utmärkta text från i våras.

En video av Barack Obama, när denne håller tal till afrikanamerikanska, protestantiska pastorer under primärvalsprocessen 2007, har publicerats av Daily Caller, och lett till viss kontrovers. Det är ännu inte klart om den kommer att svälla till något som får stor uppmärksamhet i medierna, eller om historien kommer att tyna bort. Att den första debatten sker i kväll kan komma att bidra till det senare.

Vad är ”skandalen”? I huvudsak tre saker. För det första, Obama inleder sitt tal med att hylla sin egen pastor, Jeremiah Wright, som han senare tog avstånd från. Pastor Wright är ledare för en församling i Chicago, och är enligt alla rimliga mått mycket konfrontativ när det gäller frågan om relationen mellan svarta och vita i USA. En del av hans uttalanden har varit mycket obehagliga och hatiska, riktade mot det vita Amerika, som Wright tycks uppfatta som en fiende.

För det andra, Obama gick till val på den omvända berättelsen, en om försoning. Men det här talet framstår inte som försonande. Att han är mörkhyad innebär såklart att han delar en erfarenhet med alla afrikanamerikaner, men att prata jive är inte en del av att vara svart. Attityden att svarta förväntas klä sig på ett visst sätt, prata på ett visst sätt, tänka på ett visst sätt, uppfattas av många som svårt kontraproduktiv i kampen att lyfta de svarta i USA. Jag har talat med svarta amerikaner som uppfattar den sortens fördomar som deras svåraste hinder att bryta sig loss ur stereotypen: de hånas av vänsterradikala svarta för att vara svarta på utsidan och vita på insidan.

Om Obamas tal kommer att uppfattas som att han underblåser den sortens attityder, då avviker det från den berättelse han annars framförde under sin kampanj.

För det tredje, det här talet var ingen hemlighet. Journalister fanns på plats. Men det verkar som om de inte rapporterade de kontroversiella delarna av Obamas tal. Det passar ihop med påståendet att medierna var så mycket på Obamas sida att de friserade sin rapportering för att han skulle besegra Hillary Clinton. Det var den sortens beteende som gjorde Bill Clinton så frustrerad under den valrörelsen.

Som sagt, vi får se vart det här tar vägen. Det är såklart en djupt obehaglig historia i vilket fall som helst. Balansgången är hårfin mellan vad man bör säga och inte bör säga, bör tycka och inte bör tycka, i de här sammanhangen. Och, generellt, varje gång Barack Obamas hudfärg uppfattas som relevant för hans gärning som politiker och för vem han är som människa påminns vi om något vi skulle vilja kunna duscha oss rena ifrån.

Samtidigt är förnekelse ingen god strategi. Svarta amerikaner delar en smärtsam historia, och det är viktigt att den diskuteras; det är viktigt att den erfarenheten får delas. Att rikta kritik mot Obama för det här talet får inte spilla över i något som förnekar dessa viktiga självklarheter.

Men vägen framåt kan inte vara att inflammera såret. Det finns ett stråk inom den progressiva, afrikanamerikanska opinionsbildningen som är mycket problematisk i det avseendet. Om Obama valde att underblåsa dessa stämningar bör han kritiseras. Dessutom är det såklart ett problem om han säger en sak i ett sammanhang och något annat i andra sammanhang. Det är något Mitt Romney fått berättigad kritik för. Obama ska inte undgå samma kritik om han uttrycker samma dubbelmoral.

I morgon är det alltså dags för den första debatten mellan president Barack Obama och Mitt Romney, som ska följas av ytterligare två, plus ett möte mellan Joe Biden och Paul Ryan. Här finns all information för den som tänker sig följa dem, på nätet eller på TV.

Den första TV-debatten på onsdag kväll (torsdag klockan 03.00 svensk tid) kommer att ägnas åt amerikansk inrikespolitik indelat i sex block om 15 minuter vardera. De tre första kommer att handla om ekonomin i olika former och de efterföljande tre om sjukvården, statens roll och konsten att regera.

Vore jag moderatorn Jim Lehrer skulle jag åtminstone ägna någon minut åt biografskjutningen i Denver som ju inträffade bara några mil bort från debattscenen. Frågan om striktare vapenkontroll har annars spelat en obetydlig roll i årets valrörelse – och så brukar det vara. En majoritet av amerikanerna står bakom författningens rätt att bära vapen och ingen kandidat vill förlora nödvändiga röster.

Men så finns en alldeles självklar baksida till de liberala vapenlagarna – dödskjutningen i Denver är en av dem. I den partiöverskridande organisationen ”Mayors Against Illegal Guns” har 725 borgmästare runt om i landet samlats för att bilda opinion för hårdare lagstiftning kring alla illegala vapen som är i omlopp.

Nu hoppas de att frågan lyfts fram i valrörelsen. I en aktuell TV-annons av borgmästarna framträder ett av biografoffren, Stephen Barton, med kravet: ”Jag kräver en plan.” Starkt och viktigt budskap inför den första debatten, tycker jag och 725 amerikanska borgmästare.

Samtidigt som morgondagens debatt måste betraktas som alldeles ovanligt viktig – debatternas värde brukar inte vara lika stort som mediahypen antar – måste den förstås i ett sammanhang. Låt oss hypotetiskt säga att Mitt Romney lyckas med vad han föresatt sig, och dels besegrar Barack Obama eftertryckligt, dels uppnår detta genom att ställa Obama mot väggen i sådant som har med jobb och ekonomi att göra.

Vad har han då uppnått?

Svaret är att han köpt en biljett tillbaka in i racet, men den kommer att vara värdelös om den inte utnyttjas till att låta det som sker veckan efter debatten bekräfta och förstärka debattens intryck.

I det avseendet är fredagen minst lika viktig som onsdagens debatt, och det gäller något som Romney inte ens kan påverka på egen hand. Yes, det är dags för nästa jobbrapport mindre än 48 timmar efter att debatten är över.

Förra månaden såg 96 000 nya jobb, en närmast anemisk siffra i USA:s stora ekonomi, när en återhämtning enligt all erfarenhet borde vara kraftigt på gång. Om rapporten – från Bureau of Labor Statistics – överträffar den siffran med råge, och exempelvis berättar om 200 000 nya jobb, då kommer den att sticka en käpp i hjulet för Romney, oavsett vilken fart onsdagens debatt gav honom.

Men tänk om Romney får Obama rejält på defensiven på onsdag, och jobbrapporten sedan visar att det inte skapades några nya jobb i USA under september. Den kommer då att fungera som en urstark förstärkare av debatten, och på allvar vända den oceanångare som Obamas juggernaut visat sig vara för Romney.

Och med tanke på ekonomins underliggande betydelse för väljarnas attityder skulle det sedan vara lika svårt för Obama att hamna på rätt köl, som det hittills varit för Romney att rubba presidenten. Nästa debatt skulle vara avgörande för Obamas chanser att vinna i lika hög grad som den här är för Romney.

Viktig debatt i morgon alltså, men det är på fredag som det verkligen gäller, oavsett hur det går i debatten mellan Romney och Obama.

JibJab försöker i det här valet också, men inget som har slagit riktigt ännu. Men det kommer kanske.

I Politico skriver Glenn Thrush att Barack Obamas största fiende i debatten mot Mitt Romney på onsdag är – Obama själv.

Det ligger något litet i detta. Tanken är att Obama ska visa sin överlägsna, arroganta sida. Att väljarna inte ska tycka om honom, vilket ju skulle kunna skada hans starkaste tillgång i kampen mot Romney.

Men jag vet inte. Det är en analys som passar så väl in i bilden av Obama som mer fantastisk och intelligent än någon annan – det enda som kan skada honom är att han är FÖR fantastisk och intelligent. Ungefär som när man ombeds berätta om sina svaga sidor, och lyfter fram ”ibland är jag för snäll”.

Jag tror att den största risken för Obama i debatten är att förväntningarna sätts alldeles fel. Mitt Romney är en person som genom hela sin karriär varit en mycket effektiv debattör. Dessutom har väljarna fått lära sig att han är mycket tråkigt och saknar medkänsla.

Obama är en person som genom sin korta karriär inte alls har imponerat som debattör. Däremot bär många med sig förväntingar som satts av hur Obama hanterar situationer där han får förbereda ett tal och ge det till en sympatisk publik, där ingen säger emot honom.

Debatten kan komma att präglas av detta, att Romney överträffar förväntningarna medan Obama inte alls når upp till dem. Då kan man också hoppas på att Romneys självförtroende växer, medan Obamas irritation blir synlig, och att det ger Romney tillfälle att skada Obama där det verkligen räknas: att pressa honom hårt på faktisk politik.

Obama är i ett läge där han har allt att förlora. Hans debattstrategi kommer att formas av detta: att spela runt bollen på egen planhalva, inte ta några risker, fördriva tiden, vänta på slutsignalen.

Antagligen är han skicklig nog att lyckas med det. Mina förväntingar på den enormt upphaussade debatten är därför att det blir en tråkig 0-0-match. Vilket gör Obama till den store vinnaren.

Det drar ihop sig till den första TV-debatten av tre. Det är ”vinna-eller-försvinna” för Romney som har tung uppförsbacke i opinionen. Det trots att den ekonomiska spelplanen serverats på silverfat. Alla viktiga indikatorer – hög arbetslöshet, svag tillväxt, ökad skuldsättning, låg investeringsvilja – pekar i en tydlig riktning: det är dags för ett byte i Vita Huset. Men Romney har varit oförmögen att kapitalisera på eländet.

Svag policy och svårigheter med att förklara hur politiken ska implementeras och finansieras är naturligtvis en av anledningarna. Även teknokraten Paul Ryan, som ju annars kan ställa upp komplicerade ekonomiska tabeller i sömnen, måste nu svara svepande på finansieringsfrågor. Det måste smärta.

En annan anledning är Romneys ständiga flipp-floppande: nu senast ansåg han att allmän sjukvård redan omfattar alla amerikaner – de har ju rätt till akutvård på sjukhusen. För något år sedan var det argumentet grunden till hans egen Romneycare. Eller som han 2010 uttryckte saken: ”Look, it doesn’t make a lot of sense for us to have millions and millions of people who have no health insurance and yet who can go to the emergency room and get entirely free care for which they have no responsibility”.

Lägg där till alla märkliga utspel (Libyenattacken) och kommentarer (47 procent av befolkningen är offer) och det är lätt att begripa varför tyngdlagarna är satta ur spel i detta val. För att inte nämna det självklara: förmögna riskkapitalister med suspekta utlandsplaceringar ligger inte i tiden.

***

En valstatistisk sanning har länge varit att Obama har problem med den vita arbetarklassen. Det är riktigt om man väljer att betrakta denna väljargrupp som homogen. Men som opinionsinstitutet Public Religion Research kan visa har Obama snarare problem med vita sydstatsväljare. I övriga delar av landet är opinionen jämnt fördelad mellan Obama och Romney.