Om du vill vara först med att veta.

Här är en fantastiskt talande grafik över jobben i USA, hur de kommit, gått och kommit tillbaka. De mest slående intrycken är magnituden av krisen när den var som värst, och hur tillväxten av jobb kommer av sig när det vänder, och masar sig fram månad efter månad utan att det tar fart.

Det är storleken på den kris som ärvde Obama  som får en att kippa efter andan, men det är mattheten i återhämtningen när Obama varit president i tre år som avviker från det klassiska mönstret.

Notera hur den värsta utvecklingen vänder redan innan 2009 är över, alltså inom mindre än ett år efter Obamas tillträde – det är innan stimulanspaketet har fått effekt. Därefter händer inte mycket under den utdragna period då det skulle förväntas börja verka.

Mitt Romney åker nu vidare från Israel till Polen. Besöket i England blev ingen PR-succé, men när Romney talade sanning om säkerhetsproblemen vid OS skadade han inte sig på sikt. Amerikaner har inget emot att deras ledare inte fjäskar när de åker till Europa.

Israel gick bättre, men liksom England handlade det inte direkt om att locka väljargrupper på hemmaplan. Amerikanska judar väljer Obama, med tanke på missnöjet med Obamas attityd till Israel kan det vara att Romney får några fler röster än din genomsnittlige GOP-kandidat, men knappast på ett sätt som påverkar valutgången.

England och Israel var ground work för att skänka Romney en aura av statsman.

I Polen är det lite annorlunda. Flera av de avgörande battle ground-staterna har stora polsk-amerikanska väljargrupper. Om det går bra i Polen har Romneys resa varit, om inte en home run, så åtminstone lyckad.

Enligt obekräftade källor kommer president Bill Clinton att ges en framträdande roll vid demokraternas konvent i Charlotte, North Carolina, 3-6 september.

Tanken är uppenbarligen att Clinton ska bereda marken för president Barack Obama dagen innan denne accepterar sitt partis nominering. Talet kommer att vara på bästa sändningstid, och dess huvudsakliga budskap att förklara varför Obamas ekonomiska politik är rätt för USA. (Enligt konventionen introducerar Joe Biden Obama dagen efter.)

Clintons uppförsbacke består i (a) att han själv inte tycker att Obamas ekonomiska politik är rätt för USA, (b) att han inte tycker om Obama och (c) att han har ytterst svårt för att inte framhäva sig själv i alla sammanhang.

Fördelen med att använda Clinton är (a) att han är populär bland väljarna utanför de trogna demokraterna, (b) att han i sina bästa stunder är en formidabel talare och (c) att han, precis som andra före detta presidenter, bär med sig en särskild auktoritet.

Sedan har vi ju detta med Hillary 2016….

Samma dag som Manuel publicerade inlägget om hur David Dewhurst kampanj beter sig mot Ted Cruz åt jag av en slump middag med en person som reser heltid med de båda kampanjerna, och bevakar dem åt en stor nyhetsorganisation.

Min kompis är en solid vänsterdemokrat. Det finns ingen sympati hos honom för någon av de republikanska kandidaterna. Han är också en av de skickligaste journalister jag känner, och jag litar närmast obetingat på hans påståenden när han gör dem i radio, TV eller press.

Jag frågade honom om Dewhurst reklamfilm mot Cruz, och han gav exakt samma bild som Manuel. Strukturen är ungefär denna:

Person A köper och säljer korv på Kiviks marknad. En av kunderna blir sjuk av att äta den. I en annan tid och på en annan plats vill person A köpa ett hus. Han anlitar person B som mäklare. Reklamfilmen handlar om hur person B är medskyldig till att korvätaren blev sjuk.

Och, ja, det är ett utmärkt exempel på något mer än negativ kampanjmetod. Det är smutsigt, utan att haka i det relevanta och sanna.

Och det är just därför Mitt Romney har dragit sig för att lämna ut sin deklaration. Obamas kampanj agerar som Dewhurst. De negativa budskapen är inte relevanta – ”han hade en hund på taket för trettio år sedan” – eller sanna – ”han vill förbjuda abort för incestoffer som blir gravida” (gav Obama ”lögnhals”-stämpel från FactCheck). Viktigt för jobbskapande och tillväxt? Är detta.

Vad kommer Obamas kampanj att göra med Romneys deklaration när den släpps? Redan har man sänt reklamfilmer som anklagar Romney för att fuska med skatten, för att inte betala någon skatt, för att placera sina pengar i skatteparadis för att dölja dem för amerikanska skattemyndigheten, IRS. Kritiken mot Obamakampanjens ljug växer, från republikanskt håll av uppenbara skäl, och från demokratiskt håll, då man ser hur Obamas starkaste tillgång – ”inte en politiker som andra, en särskilt moralisk politiker” – håller på att omvandlas till ett obehagligt skämt.

Från kampanjledningens håll slår man ut med armarna: ”Vad ska vi göra?” Fortsättningen på den frågan är ”När Romney hela tiden nitar oss med negativa budskap”. Well, de negativa budskapen handlar om hur Obama skött den offentliga ekonomin. Få skulle säga att det är off limits eller inte relevant. Vad Obamas kampanjfolk egentligen menar är, ”Vad ska vi göra? Vi har ju inget positivt budskap att komma med och inget negativt som biter på Romney, som INTE är båg”.

Självklart skulle Romney för länge sedan ha släppt fler år av sin deklaration än de han redan offentliggjort (de senaste två åren om jag minns rätt, inte de senaste tio , som hans pappa gjorde när denne försökte bli president). Och det är inte för sent. Den här kampanjens stora berättelse är emellertid hur Obama har sålt sin själ och förvandlats till den smutsigaste demokratiske presidentkandidaten sedan Lyndon B Johnson. Det kan han kontemplera när han packar ihop sitt bohag i januari nästa år. Var det så här det skulle bli?

*****

David Dewhurst eller Ted Cruz? Jag har träffat Dewhurst, och följt honom ett tag i hans roll som vice guvernör i Texas. Han skulle inte ha fått min röst. Han är en etablissemangskandidat i den dåliga meningen av det begreppet. Han är inte alls den sortens politiker som USA behöver i Senaten i dag.

Ted Cruz var en briljant, ung advokat, intellektuellt grundad i en aptitlig, konservativ samhällssyn, nyanserad och framåtblickande. När han bestämde sig för att försöka bli senator sålde även han sin själ. Retoriskt och i sina positioner har han bestämt sig för att vädja till det sämsta inom Tea Party-rörelsen. Jag tror att det är ett svårt misstag. Det går mode också i politiken, och Cruz klär sig det som var populärt förra eller förrförra året. Istället för att faktiskt bli en stark Texasvariant av Marco Rubio åker han till Senaten med en roll att leva upp till som kommer att vara lika kontraproduktiv som Dewhursts. Och, ja, jag tror att det blir Cruz, som vinner, även om det inte är avgjort.

Hoppet står till att Cruz gör det han tror måste göras för att vinna, och sedan återgår till att vara en verklighetsförankrad och nyanserad politiker när han hamnar i DC. Det lämnar en dålig smak i munnen av andra skäl, men kanske ändå är att föredra. Men inte heller Cruz skulle ha fått min röst. Jag skulle ha stannat på soffan.

Jonathan Capehart från Washington Post skriver en kolumn om vad han uppfattar som de två mest effektiva reklamfilmerna från kampanjerna, en från Barack Obama och en från Mitt Romney. Och han tilldelar segern till Romney.

Obamas film handlar om hur Romney sjunger America the Beautiful men skickar amerikanska jobb utomlands när ingen ser på.

Romneys film handlar om hur Obama ville så väl, men inte klarade av jobbet.

Capehart har hittat två filmer som behandlar kärnan av de båda kandidaternas budskap, men jag skulle inte skänka dem den speciella status som Capehart tycks vilja göra. Obamas film är nog bättre, i en ”tävla om priser”-bemärkelse, men Romneys film är bättre när det gäller politiskt budskap. Obama har nämligen fel i ett fundamentalt avseende: även om Romney har outsourcat jobb (och det är klart att det har gjorts av Bain-kontrollerade företag), så är det inte fel. Så fungerar en fungerande ekonomi, och det gör på sikt USA starkare.

Romney, däremot, har rätt i ett fundamental avseende: Obama var inte tillräckligt bra på sitt jobb, dolde det bakom vackra ord, och ekonomin lider fortfarande av det.

Jeb Bush, en av de starka, republikanska ledare som inte ställde upp i primärvalen, berättade i dag för AP att han vill se Marcio Rubio, senatorn från Florida (där Bush bor och har varit guvernör), som vice president-kandidat. han avslöjade dessutom att han i samtal med Mitt Romney sagt samma sak.

*****

Presidentkampanjer är smutsiga och båda partierna har långa historier av oärlighet, fiffel och båg. Historiskt är demokraterna mästare på att vara särskilt slemmiga, men under de senaste decennierna har GOP gjort sitt bästa för att matcha dem.

Också i år förekommer det dolkstötar från båda hållen. Min uppfattning är att Obamas kampanj är värre än Romneys, men även om jag är beredd att försvara den åsikten är jag medveten om att det handlar väldigt mycket om percepetion. Kanske är det kontrasten mellan Obamas holier than thou-försäljning av sig skäl och sättet hans kampanj agerar på som gör att det sticker särskilt i ögonen.

Senaste exemplet: en ”anonym medarbetare” till Romney påstås ha sagt att Romney bättre förstår relationen mellan USA och England, eftersom han delar ”anglosaxiskt arv” med britterna. Romney har dementerat detta, och med emfas sagt att det är bullshit. Vilket inte hindrar Obamas kampanj från att lita mer på en ”anonym medarbetare” än en högst synlig person som dementerar: Andrea Saul, en icke-anonym hög medarbetare till Romney har förklarat att denne inte tycker så, inte tror att någon av hans medarbetare sagt det, och skulle någon ha gjort det strider det mot Romneys egna åsikter.

Demokraterna kör nu hört på detta ”uttalande från Romney”.

*****

Chris Christie, som arbetar hårt för att Mitt Romney ska bli vald, sade i dag att han själv kommer att ”fundera på att ställa upp 2016” om Romney inte vinner.

*****

President George W Bushs inititaiv för att bekämpa HIV/AIDS i Afrika har räddat mångfalt fler liv än vad det dött människor i krigen i Irak och Afghanistan. Det är ett av skälen till att Bush är så populär i Afrika, och varför det fanns afrikanska ledare som oroade sig för hur det skulle bli med Barack Obama som president.

Utanför Afrika har Bush inte fått mycket beröm för PEPFAR, som programmet mot HIV/AIDS (och malaria) i Afrika heter. Men vid den pågående Internationella AIDS-konferensen i DC fick han faktiskt ett ovanligt erkännande.

Debra Messing (känd från Will and Grace): “President Bush created PEPFAR [President’s Emergency Plan for AIDS Relief]. That’s one of the most important contributions to this fight made by anybody, by any living president. So I think that regardless of his other policies, or how you feel about how he was as a president, anybody who is an advocate and trying to support global health has so much to thank the former President Bush for.”

Även Elton John passade på att berömma president Bush för hans insatser.

*****

Virginias guvernör Bob McDonnell har nämnts ofta som tänkbar running mate för Romney. Oddsen lär sjunka efter att Beth Myers i dag nämnde just McDonnell som en ”enormt kapabel person” för posten som vice president.

Vem Beth Myers är? Hon leder Romneys jakt på en vice president-kandidat…

*****

Och därmed blev gårdagens mätning från WSJ/NBC News, som visade president Barack Obama i ledning med 6 procentenheter över Mitt Romney bland registerade väljare, plötsligt betydligt mindre intressant.

Gallups tracking visar i dag att Romney leder bland registrerade väljare med 1 procentenhet – 46 mot 45 – medan Rasmussens (kanske den intressantaste) mätning av troliga väljare från i dag ger Romney ledningen med 3 procentenheter, 47 mot 43.

Frågan i rubriken kanske framstår som märklig från ett europeiskt perspektiv. En Pew-mätning nyligen bekräftade det vi redan visste, att president Barack Obama skulle ha vunnit sitt omval med bisarrt stor marginal om det var européer som röstade.

Men faktum är ju att ekonomin i USA går dåligt, att folket känner det, och att riktningen på ekonomin är nedslående. Det betyder i demokratiska samhällen att den som haft makten i några år kommer att förlora nästa val, om inget extraordinärt motverkar en sådan utgång.

Det finns inget sådant extraordinärt inslag i kampen mellan Obama och Mitt Romney. Så varför är det jämnt mellan de båda, med knapp övervikt för den sittande presidenten?

Sean Trende har läst den senaste Pew-mätningen, och föreslår en förklaring som inte är så dum.

På frågan om de vet allt de behöver veta om Obama svarar registrerade väljare ’ja’ med marginalen 90 till 8 procent.

Samma fråga om Romney ger siffrorna 69-28.

Slutsatsen är att många väljares bryderi just nu är att bilda sig en uppfattning om Romney.

Bland väljare som inte är registrerade för något parti – oberoende – säger 42 procent att de vill veta mer om Romneys insats som guvernör i Massachusetts, 37 procent vill veta mer om hans tid som VD för Bain Capital, och 35 procent vill veta mer om hans deklaration genom åren.

När det handlar om Romneys förmögenhet är det bara 21 procent som är intresserade av att veta mer, 19 procent vill veta mer om Romneys uppväxt och familj och 16 procent vill veta mer om hans religiösa övertygelser.

Om vi sedan utgår från att valet i höst är en folkomröstning vars fråga lyder, ”Bör Obama få fortsätta”, då kan vi bryta ner väljarnas process för att nå fram till svaret på den frågan i två delar. Först, vill jag att Obama ska få fortsätta? Sedan, är utmanaren gjord av det material som Vita Huset kräver?

En tolkning av Pew-mätningen, tillsammans med andra siffror för Obama (hur sköter han ekonomin? vad tycker jag om honom som person? hr sköter han sitt jobb?), antyder att väljarna har bestämt sig för att de inte vill ha Obama kvar som president – den slutsatsen är betydligt starkare om man tillämpar den på de oberoende väljarna, än på hela väljarkåren.

Vad Pew också visar är emellertid att väljarna tycker sig veta för lite om Romney för att besvara den andra frågan. Och den är en klassiker: utmanaren måste vid något tillfälle nå det genombrott som innebär att väljarna kan föreställa sig honom som president. Det var när Ronald Reagan lyckades med detta, som jordskredssegern mot Jimmy Carter plötsligt blev oundviklig, efter att Reagan under lång tid haft stora svårigheter att få grepp om Carter i opinionen.

Tolkningen är intressant. Den antyder att Romneys kampanj bör lägga betydligt mer energi på att definiera den egna kandidaten, istället för att bara kritisera Obama och upplysa om ekonomins dystra tillstånd.

Den kan dessutom leda till den intressanta spekulationen att Obama kan förlora stort i höst, om Romney lyckas räta ut frågetecknen kring sin egen person. För Obama finns det inte så mycket att göra, mer än att mala på – väljarna har redan en bestämd uppfattning om honom. Om deras tvekan inför Romney fortsätter är den uppfattningen tillräckligt icke-negativ för att Obama ska vinna sitt omval.

Ingen av kandidaterna kommer i sådana fall att vinna på egna meriter. Vinner Obama är det på grund av att alternativet är för svagt. Vinner Romney är det på grund av att väljarna inte vill ha Obama.

Medan väljarna grubblar över detta kommer mätningarna att fortsätta visa avstånd mellan de båda kandidaterna som ligger inom felmarginalen.

Här är en reklamfilm från president Barack Obama som är signifikant av flera skäl. För det första låter den inte likadant som budskapet från hans kampanj gjort under sommaren. Mindre arg, mindre negativ, fokuserad på att lägga fram ett principval för väljarna. Det kan bero på att egna mätningar nu visar vad många redan känt: smutskastningen fungerar inte.

För det andra är det en 60 sekunder lång spot, vilket är ganska ovanligt. Det signalerar att man bedömer detta som en viktig annons. Ser vi kampanjen byta riktning.

För det tredje är filmen gjord i Vita Husets west wing. Det är en smula kontroversiellt. Skattepengarna som går till presidentens bostad och arbetslokaler betalas också av republikaner – av mig, exempelvis. Jag har ingen lust att sponsra Obamas omvalskampanj.

Utöver det kan man notera att illustrationen av budskapet – låt oss låta de rika betala lite mer i skatt, så kan vi ordna budgetunderskottet – är likaintellektuellt oärligt nu, som tidigare. Den skattehöjning Obama föreslår för övre medelklass, småföretagare och rika kommer att kännas för dem, och skada tillväxten i ekonomin och jobben. Den kommer däremot inte att ha en gnutta betydelse för de strukturella problemen. Det vet Obama.