Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 4 av 33

Vi tog tredje raka segern!

av henryd

Buss hem från Jönköping och ytterligare en seger. Det var vääääääldigt länge sedan man kunde formulera sig på ett sådant sätt. Och skriva ”ytterligare en seger”.
Efter 1-0 mot Jönköping Södra tog vi tredje raka segern.
Vi gick in i en tuff vecka med tre matcher på sju dagar och vi visste att det fanns en måste-stämpel över dem. Östersund, Falkenberg och Jönköping Södra stod för motståndet. Två nykomlingar och jumbon.
Att förlora någon av dem vore inte bra. Att vinna dem skulle innebära en höst utan bottenångest.
Men vi gick in i veckan med en riktigt hemsk insats i bagaget, spelmässig utskåpning av Elfsborg (men turligt 1-1).
Och fick problem mot Östersund, som styrde och ställde. Men från ingenstans satte vi 1-0, direkt efter 2-0 och tre matcher senare har vi tagit nio poäng.
Fantastiskt!
Hur? Det är inte helt lätt att analysera.
För spelmässigt har vi haft en period på drygt en månad när det faktiskt inte sett så jävla bra ut. Men vi gör mål i rätt lägen, vi får tveksamheter med oss och det är kanske något man gör sig förtjänt av, jag vet inte.
För vi har tidigare haft perioder, åtminstone i vissa delar av matcher, där vi spelat bra, men inte fått något med oss och kanske är det som man säger, att det jämnar ut sig.
I en väldigt jämn serie – där det bara är topptrion och bottenduon FFF och Gefle som urskiljer sig tydligt från övriga – är vi plötsligt sexa.
Så har det inte riktigt känts under säsongen.

Dock – grabbarna ska ha en eloge som mentalt klarat av att leverera tre segrar när det har behövts som mest. Starkt.
En stor anledning till att vi trots allt är stabila är att vi har en stark centrallinje. Och, inte minst, Romario, Ismael och Rasmus, vars bolltrygghet, spelskicklighet och mod gör att vi alltid kan andas med bollen, att vi tvingar motståndarna att lägga kraft på att få tag i bollen och det gör att de har mindre kraft att attackera på oss.
Vi behöver inte vara bra, vi behöver inte göra så mycket mer i förberedelser eller taktik än att ge dem bollen.
Vilket säger en hel del om deras kvalitet.
Jönköping Södra försökte få matchen till ett knivslagsmål och kapade, sparkade och drog i oss , men vi höll oss kalla och istället var det Södra som fick en utvisad tidigt i matchen. En utvisning vi inte drog nytta av, det blev för sakta och stillastående för min smak och det uppstod några farliga lägen i vårt straffområde i andra halvlek och med lite otur hade vi fått en straff mot oss, men som sagt, det går vår väg nu och vi fick sjunga segersången för tredje matchen i följd och nu alltså buss hem till Kalmar.

Seger mot Östersunds FK – som imponerade

av henryd

Det är en märklig känsla. Vi har besegrat Östersunds FK med 2-0, det är en viktig seger, väldigt viktig och vi har segerjublat och sjungit, men ändå sitter vi nu i omklädningsrummet och undrar vad det var som hände?
Hur kunde ÖFK styra matchen så tydligt?
Vi mötte trots allt en nykomling med ett spelarmaterial som på papperet inte direkt skrämmer livet ur oss.
Det är en märklig känsla.
Det borde ju vara vi som styrde matchen, i synnerhet hemma på GFA.
Men det var det inte och det stör oss, irriterar oss.
Trots segern.
Inledningen av matchen var jämn, men successivt började ÖFK få grepp om matchen och de fick det genom sin konsekvens. De flyttade bollen med få tillslag och lockade oss till ytor för att genast byta yta och vi fick flytta framåt och bakåt och även om ÖFK inte skapade några målchanser började jag bli orolig på bänken. För jag såg våra spelares frustration.
Om vi till en början ändå kunde hålla ihop organisationen i sidled, började vi efter en stund spricka upp och ÖFK spelade igenom oss. De visste vad de gjorde och det var fascinerande att se.
Mitt i allt det här, när vi hade svårt att få tag i bollen, exploderade vi i ett fantastiskt anfall som Henri Anier avslutade rasande skickligt och vackert och så var det 1-0.
Och direkt efter fick vi en hörna, som vi misslyckades med, men Ismael vann både förstaduellen och andrabollen och skickade in 2-0.
Det var fyra underbara minuter.
Som gav oss segern.
Det är ju alltid viktigt att ta ledningen och det är ju alltid väldigt trevligt att leda med 2-0 – jag kan inte minnas när vi senast gjorde det – men det blir om möjligt än viktigare mot ett motstånd som ÖFK.
Som tålmodigt kan och vill flytta bollen.
Vi visste att ÖFK inte skulle vika från sina principer i andra halvlek och det blev avsevärt lättare rent mentalt för oss att försöka ligga rätt, flytta, flytta, flytta utan boll med en ledning i ryggen.
En ledning som direkt  början av andra halvlek höll på att försvinna.
För ÖFK hade en boll i kryssribban och sedan ett skott över från nära håll och det kändes oroligt och farligt, men det ebbade ut och vi kunde ordna tre poäng och andas ut.
Dagen efter var det träning klockan 10.00. Startelvan stannade inne i gymmet med Fys-Carlén, jag (assisterad av Jens Nilsson) höll en träning för övriga. Intensiv.
På planen bredvid körde ÖFK-spelarna restitutionsträning.

Vi hade tur i Borås och Stefan Andreasson sa att han hade tappat

av henryd

Buss till Borås och inkvartering på hotell och när jag smög ner till receptionen för att köpa en kvällskaffe – eller snarare nattkaffe – kände en kille igen mig, ”Kalmar FF, du är ju den där profilen, Rydström” och sedan pratade vi mest om Premier League.
Frukost, matchgenomgång och sedan laddning och konstgräset på Borås Arena var nytt och sviktande och trevligt och jag hade inte haft något emot att ha en liknande hemma i Kalmar. Som träningsplan vintertid.
När jag klev av planen efter vår uppvärmning hälsade jag på Lasse Nilsson, han rehabiliterade sin onda nacke och sedan hälsade jag på Stefan Andreasson, ”är du Sveriges bästa sportchef?” sa jag och han svarade att han hade tappat.
Vi ville störa Elfsborg i deras speluppbyggnad. Vi hade gjort det när vi slog dem i Svenska cupen i våras. Så vi klev högt på dem.
Men det bekom inte Elfsborg, som satte igång bollen kort ändå och när vi försökte pressa dem, spelade sig Elfsborg ur vår press, med följd att vi blev utdraget som lag. När vi försökte få fast dem på en kant drog de isär oss även i sidled och plötsligt var det hål i vår organisation lite varstans och när vi väl vann bollen var vi för trötta eller ur position fr att kunna ha ett bra passningsspel och så fick vi jaga igen.
Ändå satte vi 1-0 efter en fast situation och jag tänkte att det kanske var vår väg in i matchen.
Men Elfsborg fortsatte dominera.
Och gjorde det även efter paus. Drog isär oss i djupled och sidled och vi fick försöka täcka stora ytor och det orkade vi inte.
Det är en otäck känsla när man som spelare upplever det som att man är långt ifrån motståndarna, att man är långt ifrån varandra och det är något som dränerar en på energi. Till slut är man bara på planen. Man orkar inte ta några initiativ.
IFE:s kvittering hängde i luften och kom inte som en överraskning.
I slutet var det även ytterst nära att IFE också satte 2-1.
Vilket inte hade varit orättvist.
Ibland förstår man inte varför saker och ting sker på planen, det blir slumpartat och turbetonat. Elfsborg är det svenska lag – i konkurrens med Jönköping Södra och Östersund – som tydligast styrt matchen i den riktningen de själva önskat. Och på så sätt fått slumpen och turen på sin sida.
Om jag tittar på det som objektiv fotbollsanalytiker kan jag tycka att det är intressant.
Om jag tittar på det som assisterande tränare i Kalmar FF känner jag bara frustration. Över att bli utsatt för det.
Nu buss hem.

Aggressiva HBK:are och man blir fan inte yngre

av henryd

U21-slutspel och vi startade med match mot HBK och efter en tveksam första halvlek tog vi över efter paus och dominerade tämligen kraftigt och HBK:arna var aggressiva och ville vinna och det skreks en hel del på domaren, men jag var inte en av dem, faktiskt, men irritationen steg i mig när jag såg att domaren lät sig påverkas av att Kristoffer Fagercrantz, min forne lagkamrat, gnällde över överblivna frisparkar och plötsligt hörde jag mig själv vråla och jag blev nästan förvånad, jag skulle ju vara tyst och fokusera på vårt eget och efter matchen sa jag med ett leende till Fagge – som jag känner väldigt väl och gillar väldigt mycket – att han borde blivit utvisad och Antonio Rojas kunde inte låta bli att säga till mig ”fan, vad du snackar från bänken!”.
Och då var jag ändå lugn.
Matchen slutade 0-0 och det var en besvikelse.
Dagen efter tränade vi och det var sol och varmt och vindstilla och det blir liksom inte bättre förutsättningar än så och startelvan i U 21 samt Ismael tränade med mig och när David Elm blev kvar inne hos sjukgymnast Kjell Svensson – hans fot ömmade – innebar det att jag fick hoppa in själv i spelet och hettan ökade, de unga spelarna ville ju förnedra mig och mitt spelarjag vaknade snabbt till liv och det blev dueller och aggressivt, men kul, kul, kul och efter träningen sa Ismael att han var nöjd med mig och jag tror han menade det eller om det bara var så att han ville vara snäll.
Men jag blir fan inte yngre.
All träning sitter kvar längre i kroppen numera. Jag tränade ett pass med Hossmo BK, ett division IV-lag. Det kändes.
När jag kör Crossfit – jag och en polare följer en programmering – känns det ibland som om jag blivit demolerad och det ömmar överallt. Men efter lite uppvärmning brukar det bli bra ändå.
Men jag blir fan inte yngre.

Vi fick stryk av Peking

av henryd

Med några dagars perspektiv, vi fick stryk av IFK Norrköping och det var…tudelat. Å ena sidan imponerade Peking. Å andra sidan imponerade inte Peking.

Peking imponerade i den bemärkelsen att laget klarade av att ta över matchbilden i andra halvlek, att laget, trots flera tunga spelartapp, fortsätter att tugga på och vinna matcher.

Men IFK Norrköping imponerade inte spelare för spelare och man imponerade inte i första halvlek.
Jag går utbildning ihop med Mattias Florén, assisterande i IFK Norrköping, och vi snicksnackade både innan och efter och efter pratade vi om det här med konstgräslag som spelar på vanligt gräs och vice versa och för IFK Norrköping, som är vana vid det snabba konstgräset, blev försiktigt och osäkert på GFA och följden blev att spelarna inte riktigt ville ha bollen och vi kunde ha ett någorlunda grepp om spelet innan paus, men utan att skapa direkta målchanser.

Ismael aviserade i pausen att han hade problem med en baksida och vi tvingades byta ut honom. Det var en av anledningarna till att matchbilden förändrades. Jag pratade med Daniel Sjölund, central mittfältare i IFK Norrköping, efter matchen och han erkände att det var tämligen skönt att Ismael klev av.
Vi tappade initiativet, Peking vann fler dueller, fler andrabollar och om vi innan paus fick deras backlinje att vända sig om och jobba hemåt i banan kunde deras försvarslinje nu stå i höjd med mittlinjen och nicka ner bollar till sina mittfältare.

Ett självmål avgjorde matchen och det var inte så att IFK Norrköping radade upp chanser på oss, men just då, i andra halvlek, var initiativet bortalagets.

Dagen efter tränade vi. De som startade matchen hade återhämtningsträning, övriga tränade fotboll med mig och i regnet och kylan öste vi på riktigt bra och jag undvek att titta på klockan, jag vet, jag vet, jag VET att det är viktigt att tänka på belastning, periodisering och hur länge man spelar och hur lång vilan är, men nu ville jag träna och bli trött, nu ville jag att spelarna skulle vara trötta efter träningen och när vi kom in i omklädningsrummet slet jag av mig de blöta kläderna och stod länge, länge i duschen. Långsamt tinade jag upp.

Vidare i cupen och två bra låtar

av henryd

Svenska cupen, svenska cupen, åh, du härliga cup och jag har alltid tyckt om att komma ut till småorter och möta mindre lag och känna på atmosfären, det gemytliga, på hur en hel bygd vaknar till liv och går man ur huse för att se matchen och det är något demokratiskt över tävlingen, demokratiskt i den bemärkelsen att hög som låg kan möta varandra, att fotbollen når hela vägen ut och det är fotbollens styrka, drömmarna som närs och vi åkte till Grebbestad för att möta ett division II-lag och vi åkte upp kvällen innan och bodde på hotell i Göteborg och på matchdagen åkte vi de resterande milen och det luktade grillat och nybryggt kaffe när vi kom till idrottsplatsen och gräsmattan var ypperlig och jag insöp känslan och atmosfären.
Vi gjorde en del ändringar från den senaste allsvenska matchen, men vi tog mötet med Grebbestad på stort allvar.
Jag predikade tålamod, tålamod, tålamod för spelarna. Gör rätt saker och vi kommer få skörda frukterna av det i andra halvlek.
När jag gick ut för att leda uppvärmningen stannade en äldre man mig, ”vem är den bäste Kalmar FF-spelaren genom tiderna!”, undrade han och när jag dröjde med svaret sa han distinkt:
– Bertil Rylander, det var en fin spelare!
Grebbestad kom ut med frenesi och löpvillighet och var totalt ointresserat av att backa hem. Efter fem minuter var det nära att hemmalaget hotade oss rejält, men istället kunde vi kontra och Abdu satte 1-0.
Perfekt start och i en kvart spelade vi fin fotboll.
Men sedan kom vi av oss. Vårt spel blev ryckigt och alldeles för individuellt. Men vi satte 2-0 på en fast situation och resultatmässigt hade vi bra kontroll.
I andra halvlek vann Grebbestad bollen allt högre upp, vi fick aldrig lugn och ro i vårt spel och just när man satt och oroade sig för vad en reducering skulle innebära för matchen blev Abdu fri (efter att vi rensat bollen från egen planhalva) och rundade Grebbestads målvakt och satte 3-0.
Men inte ens det målet släckte hemmalagets glöd. Grebbestad fortsatte stressa och pressa oss, men vi kunde vinna med 3-0.
Jag körde lite extra med spelarna som inte hade lirat så mycket i matchen och sedan blev det en iskall dusch (varmvattnet var slut), en macka i bussen och sedan buss till Göteborg. Där åt vi lasagne på ett hotell och sedan blev det en lång bussresa hem till Kalmar.
Men jag njöt. Jag läste och lyssnade på musik. Bäst just nu?

 

 

Det var inte direkt rättvist – men vi slog HIF på Olympia

av henryd

Om jag nu tyckte att förra veckans match mot MFF var en känslomässig tuff sak, hur ska jag då definiera dagens 1-0-seger mot HIF?
Att det fanns ett visst mått av press på oss var uppenbart. Vi mötte HIF, som låg på kvalplats. Vid förlust skulle vi vara direkt inblandade i bottenstrid.
Sådant kan hämma, skapa feghet, kanske berodde vår ytterst svaga insats i matchen på just det.
För vi var riktigt svaga idag. Som lag.
Och man måste vara ärlig – det var stundom en väldigt dålig fotbollsmatch. Många tekniska misstag, inga linjer i spelet, få direkta målchanser. Men av det som fanns av kvalitet var det allt som oftast HIF som stod för. De kontrollerade spelet mer än vad vi förmådde göra och när det uppstod målchanser var det HIF som hade dem. Ett stolpskott i första halvlek och två, tre jättelägen efter paus.
Det var inte det att vi inte jobbade. Det var bara det att vi reagerade aningen för sent hela tiden (vilket gjorde att HIF vann nästan alla lösa bollar) och sedan hade för stora avstånd till varandra. Och i förlängningen gjorde det oss ännu tröttare.
I paus pratade vi om att höja upp nivån, att göra saker och ting bättre och att spelvända (för att få HIF att flytta på sig – nu stängde de oss på ett bra sätt centralt).
Men matchbilden från första halvlek accentuerades efter paus och vi var nästan aldrig med bollen under kontroll på HIF:s planhalva. Om någon från HIF-lägret i det läget hade sagt att ”hey, vi delar på poängen!” hade nog alla med KFF-sympatier accepterat erbjudandet omgående.
Men så fick inhoppande Lumala Abdu tag i bollen och satte ut på Herman Hallberg. Hallberg höll i och skickade in ett fint inlägg till debuterande Machmoud Eid (som bara tränat i en vecka med oss), som lyckades nicka bollen i mål. En av få gånger vi var i deras straffområde.
Då återstod drygt 20 långa minuter.
Efter viss möda redde vi ut det och lämnade Olympia med tre poäng. Det var inte snyggt, det var inte bra, men poängen var livsnödvändiga och ger oss välbehövlig marginal ner till bottenträsket.
Efter matchen blev det kioskstopp en en segerkaffe och det smakar alltid ytterst gott. Även om Peter försökte bringa mig ur fattning.
Han påpekade att han nog hade märkt att jag sneglade på storbildsskärmen under uppvärmningen. Där rullade HIF-mål från tidigare möten med oss. Jag tycktes vara inblandad i princip varje baklängesmål. Och det kunde jag ju inte förneka.
Det var verkligen inte bättre förr.

Vi orkade inte stå emot MFF:s tyngd

av henryd

Som en jävla berg- och dalbana. Känslomässigt och händelsemässigt. Så kan man beskriva 1-1 mot Malmö FF.
Fast på samma gång; det var inte en match där det radades upp tydliga målchanser.
Men om vi ska ta det från början – det blev en hel del pusslande och funderande kring hur vi skulle formera laget. Rasmus Elm fick vi räkna bort på grund av ett krånglande knä. Dagen innan matchen fick vi göra detsamma med Viktor Elm, också där var boven ett krånglande knä. Tobbe Eriksson, Papa Diouf och Viktor Agardius saknas sedan tidigare. Och på matchdagen lämnade vår målvakt, Ole Söderberg, återbud. Tunga avbräck.
Men ibland kan det betyda att andra får ett utrymme de vanligtvis inte får och ibland kan det betyda att gruppen sluter sig samman. Tuffa tider enar.
Typ.
När vi gick ut till uppvärmningen stod hela MFF-teamet i korridoren och det var ett hjärtligt hälsande – Olof Persson, Allan Kuhn, Daniel Andersson och inte minst Jens Fjellström – och jag gratulerade Jens till jobbet som assisterande och vi pratade en stund om varför han hade valt att lämna expertjobbet i TV-studion för att jobba på planen och sedan höll Pierre, Fys-Carlén och undertecknad i uppvärmningen och det såg segt och trött ut och jag fick påminna spelarna om betydelsen av att få med sig en bra känsla från uppvärmningen och inför de sista smålagsspelen ökade farten, intensiteten och det var den känslan vi ville förstärka.
Lucas Hägg Johansson gjorde allsvensk debut i Ole Söderbergs frånvaro och hans lagkamrater tycktes ha bestämt sig för att sätta honom i så stora problem som möjligt. Och vägrade spela bollen framåt. Utan istället spelade man hem till Lucas i tid och otid och gärna med lite studs också. Men Lucas löste det allt som oftast på ett bra sätt och även om någon inspark hamnade fel stod Lucas för en trygg allsvensk premiär.

Malmö FF ägde bollen (för första gången på länge fick vi ordentligt stryk i bollinnehavet – om det nu säger någonting) och hittade igenom oss lite väl ofta för att det skulle kännas tryggt. Och tog sig till en hel del vassa chanser. Det tog säkert 25 minuter innan vi kunde börja kontrollera spelet, men då fick vi å andra sidan iväg några riktigt luriga distansskott. Jag pratade med Johan Wiland efter matchen – en synnerligen trevlig man! – och han tyckte att våra Hummelbollar var galet fladdriga.
Vi var hyfsat tillfreds med vår insats innan paus, även om jag, rent personligt, tyckte att det kändes som om vi spelade med handbromsen i. Eller om det var så att MFF:s relativa spelskicklighet fick oss att sjunka djupare än vanligt och därmed fick Ismael och Romario ovanligt långt upp till MFF:s mål. Men det kändes som om vi höll igen en smula.

Det var mitt intryck av MFF också. Med andra ord, båda lagen förflyttade sig aningen långsamt eller snarare försiktigt. Som om man var rädd att bjuda på något. Det var först när MFF inte längre hade något att förlora som det blev tydligare tryck mot oss.
I andra halvek var det annars tämligen jämnt, men en individuell prestation av Jonathan Ring bröt dödläget. Han tog med bollen fram i banan och avslutade från distans och Wiland hann inte ner och så var det 1-0.

Men vi föll tillbaka eller om det alltså var MFF som klev framåt och Kuhn vrålade om längre bollar och nickskarvar och det var på en sådan som Christansen snyggt placerade in kvitteringen med fyra minuter kvar.

Tungt. För vi slet och kämpade och gjorde det svårt för MFF, men samtidigt finns det något hos MFF som gör att det är svårt att stå emot.
Vi har mött MFF tre gånger i tävlingsmatcher i år. Jämna, tuffa matcher. Två oavgjorda. En förlust.
Irriterande.

Stryk av Bajen

av henryd

Jag ville se damernas match mot Brasilien i OS-fotbollen och såg första 30. Sedan somnade jag. Så långt hade Sverige möjlighet att ta ledningen, men istället satte Brasilien både 1-0 och 2-0 och jag tyckte om hettan som Brasilien spelade med.
När jag vaknade och kollade resultatet såg jag att Brasilien hade läxat upp oss med imponerande 5-1.

Jag vaknade och gick ner till frukosten och Peter och jag kollade igenom de fasta situationerna och sedan hade vi matchgenomgång med laget inför matchen mot Hammarby IF.
Ett pressat Hammarby och jag vet hur Nanne Bergstrand fungerar då. Hur han fungerar i pressade lägen. Då växer han som ledare, då blir han någon som man vill följa och han har genom alla år haft en märklig förmåga att korrigera, justera så att det till slut blir det resultatet man vill ha och jag vet inte hur många gånger jag undrat vad fan han gör nu, men när matchen sedan har varit slut har man jublat över segern.

Så jag visste att det var en lurig motståndare vi tog oss an idag.
Rasmus kunde inte starta och Herman Hallberg fick starta för andra matchen i rad och jag kände en viss stolthet över att se honom ta sig an utmaningen. I fjol i U 19 var han ofta en vandrande frustration och han förstod inte varför jag ville begränsa hans antalet tillslag, varför jag tjatade om sidledsförflyttningar utan boll och varför jag krävde att han skulle vinna andrabollar, men successivt började han se vad jag menade – att jag förberedde honom för seniorfotboll.
Jag tycker att Herman gjorde en riktigt, riktigt bra match. Det var hans blott andra match från start och han gick in på Tele2 och spelade verkligen sitt spel. Imponerande.
Till en början var det en jämn match, men sedan tog vi över och även om Bajen satte 1-0 på straff var vi hyfsat tillfreds med hur vi spelade. Det fanns dock en trubbighet i slutfasen av vårt spel som inte ingick i planerna.

I pausen tog jag ytterligare en kopp kaffe – det blir löjligt många en matchdag – och också en halv kanelbulle – och jag lugnade ner Emin Nouri, som var galet irriterad på saker som hade hänt i första halvlek och jag sa åt honom att ta ett andetag ”eller 100” och han tog djupa andetag och i inledningen av andra halvlek kom han runt på högerkanten och i efterspelet satte Romario 1-1.
Och det var en stund där då vi kontrollerade spelet.

Men utan att vi märkte det gled matchen ur våra händer. Det liksom bara skedde. Men plötsligt fick Hammarby tag i bollen oftare, plötsligt tappade vi boll oftare och Erik Israelsson blev ett nyttigt nav som kunde utnyttja vår brist på gemensamhet.
Men att därifrån gå till underläge kändes inte rimligt. Ändå var det exakt det som skedde. Bajen satte 2-1. Och vi lyckades aldrig riktigt samla ihop oss och få till en enad kraftansträngning.
Jag gratulerade Nanne, Patrik Hansson, Solheim och Erik till segern, jag pratade lite extra med Nanne och sedan sa Pablo Pinones Arce ”att han aldrig fick besegra mig som spelare, men nu fick slå mig som tränare” och jag kunde bara ta i hand och säga ”grattis”.
Nu en lång hemresa.

Seger mot DIF, en strulig resa till Olympia, konsertsnack med Moneybrother och kramiga DIF-supportrar

av henryd

Viktig seger mot DIF och hur viktig den var slog mig först när jag kom hem efter matchen och såg på Sportnytt. ”Bottenmöte i Kalmar” löd rubriken på vår match mot DIF och jo, det var det ju. Men jag tittar så sällan i tabellen att jag inte riktigt hade klart för mig premisserna. Men hade DIF slagit oss med 2-0 hade de gått om oss i tabellen.
Vi hamnade i underläge och DIF backade hem, lät oss ha bollen, stängde igen centralt och spelade ett uppoffrande försvarsspel. Vi hade inte fart och kreativitet att luckra upp det.
Vi bytte till två anfallare i andra halvlek, men det såg bara marginellt bättre ut. Vi skapade väldigt få målchanser. Men vi vaskade fram några hörnor och frisparkar som gjorde att vi kände att vi fick ett visst tryck, men det var först när DIF bjöd på kvitteringen som det släppte.
Då började vi ta offensiva initiativ och löpningar och sista 15 av matchen blev mer livfull.
Kul att Romario dundrade in en boll från andrabollsytan. Jag vet inte hur många sådana skott vi gnuggat i år. 500? 600? En jäkla massa, i alla fall.
Spelmässigt och underhållningsmässigt var det ju inte direkt en sprakande fotbollsmatch.
Men spelarna ska ha en grym eloge för att de – precis som mot Falkenberg – klarade av att vända ett underläge i ett pressat läge. Det är inte det enklaste.

Dagen efter var det buss till Helsingborg och match mot HIF:s U 21. På Olympia. Som byggs om å det grövsta. Just nu är det aningen kaotiskt där, men det kommer att bli väldigt fint. ”Nu måste vi bara se till att hänga kvar i Allsvenskan”, som en HIF-ledare uttryckte det.
Vi leder U 21-serien, det vill säga den södra allsvenska serien. Eftersom tvåan Elfsborg fick stryk mot MFF dagarna innan vår match mot HIF kunde vi säkra seriesegern i och med en vinst mot HIF.
Men det började illa.
Först satt vi fast i en bilkö utanför Örkelljunga i en och en halv timme då en bil hade fastnat i mitträcket. Vi fick skjuta på matchen en halvtimme, men det blev ändå stressigt och vi fick komprimera uppvärmningen.
När matchen startade tog det två minuter, sedan hade HIF gjort 1-0…
Matchen svängde fram och tillbaka. Vi tog över spelmässigt, ägde mest boll, började skapa chanser, men samtidigt exploderade HIF då och då och hotade oss med vassa anfall och det fanns många saker som jag var missnöjd med. Trots att vi både kvitterade och gjorde 2-1. Och innan första halvlek var slut hade HIF kvitterat.
Och omgående i andra halvlek gjorde HIF 3-2.
Jag suckade tungt, vafan, vad är det som händer?, tänkte jag och i samma stund kvitterade vi till 3-3. Då återstod 30 minuter och vi var nog det lag som var närmast ett segermål, inte minst i slutskedet av matchen, men när jag summerade matchen för killarna i omklädningsrummet efter konstaterade jag att vi faktiskt inte såg till att vara så bra – som lag och som individuella spelare – som vi hade kunnat vara.

I bussen hem såg jag om matchen. Och min uppfattning förändrades en smula. Det är ofta så. När man ser om matchen är man inte längre lika emotionellt involverad, på gott och ont. Vår insats var bättre än vad jag tyckte i stunden.

När jag kom till GFA runt midnatt ringde Kallskänken-Martin, ”kommer du förbi Postgatan?”. Moneybrother hade lirat på Martins ställe i Köpingsvik, Sinus, men jag var som sagt i Helsingborg och fick nöja mig med att messa med Wendin, ”tur du inte kan kolla, min röst är sisådär”, skrev han innan konserten, men nu satt de på Postgatan och jag poppade förbi. Martin bjöd på en cola och Wendin var ungefär lika nöjd med spelningen som jag med vår U 21-match och vi pratade om det där med förväntningar och besvikelser och att man som artist eller tränare har en bild i huvudet av hur det ska vara och när den inte stämmer överens med hur det blir…blir man besviken. Men publiken, som inte har samma bild i huvudet, kan vara hur nöjd som helst.

”Äh, det var skitbra!”, recenserade Martin. Och om arrangören är nöjd ska man själv vara nöjd.

När jag lämnade av de andra på Krögers fick två DIF:are syn på mig, ”Rydström, kom så får vi krama dig, du måste ta över DIF, Pelle är slut, snälla, kan du inte det?” och jag lovade att fundera på det.

Sida 4 av 33
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB