Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 5 av 33

Bullerby cup och förberedelser inför DIF-matchen

av henryd

Träningar och förberedelser inför DIF-matchen imorgon och samtidigt hann vi åka upp och kolla på Tuva, som lirade Bullerby Cup och jag har aldrig besökt den turneringen tidigare (eller jo, 2011, då vi invigde cupen med att möta Vimmerbys A-lag och vinna med 9-0) och även om planerna var totalt sönderbrända och saknade helt och hållet gräs (på grund av bevattningsförbudet) var det en fantastisk upplevelse att se havet av unga fotbollsspelare och åskådare. Att vara på CEO-fältet, som består av elva planer, är som att vara en del av något större. Det pågår hela tiden matcher och det jublas, applåderas, vrålas och på samma gång och i samma stund utbryter djup besvikelse och tårar bryter fram och Tuva och hennes kompisar har längtat och sett fram emot cupen och det blir precis så underbart som de hade hoppats. Fast kanske lite bättre ändå.

Tuva och hennes kompisar har inte direkt varit en segermaskin de senaste åren, det har på sin höjd blivit en, kanske två segrar per SÄSONG.
Men nu vinner de plötsligt och de gör det genom hårt jobb och fin lagmoral och det är fantastiskt att se hur de växer av känslan, hur de förstår vad det är som gör att det är roligt att spela fotboll.
Samtidigt – balanserandet mellan glädjen att göra bra ifrån sig och helst vinna och rädslan för att misslyckas och förlora. Det är en svår balansgång.

Och vi föräldrar gör sällan saken bättre. Medvetet eller omedvetet, men barnen ser på oss hur viktigt det är att vinna, hur viktigt VI tycker att det är att vinna och de känslorna förs över på barnen.
Jag är dock inte av åsikten att vi ska ta bort tävlandet och resultat från barnidrott. För det är bara att skjuta eventuella problem framför sig. Däremot tycker jag att vi ska utbilda ledare OCH föräldrar bättre. Så att vi kan ge barnen verktyg att hantera tävlandet och pressen. För det kan faktiskt alla lära sig. Att se framgångar och misslyckande som delar av en utvecklingsprocess. Som erfarenheter.

Det råder ju bevattningsförbud även i Kalmar och vår träningsplan är betonghård och vi har försökt träna så mycket som möjligt inne på GFA och vi har en bra bild av DIF, vi vet vad vi behöver göra mot dem imorgon för att kunna segra och vi vägrar att titta i tabellen (men om vi ändå gör det ser vi att det är alldeles för liten marginal ner till kvalplatsen för att vi ska vara helt nöjda) och fokuserar på andra saker. Saker vi själva kan påverka.

En kram med Joel Alme och sedan en svidande MFF-kvittering

av henryd

U 21 mot Jönköping Södra och vi kunde, trots en svag förstahalvlek, gå in till vilan med 3-0, men jag var väl inte direkt nöjd. Snarare det motsatta.
I det varma omklädningsrummet på Fredriksskans påtalade jag det för killarna och U 21 är för många en utbildningsfas, det handlar om att lära dem vad som behövs och krävs och trots att vi fick en spelare utvisad tidigt i andra halvlek hade vi bra kontroll på matchen och vann med 4-0.
Vilket betyder att vi befäster vår serieledning och med två matcher kvar är klara för A-slutspel.
Man kan tycka vad man vill om U 21-serier, men jag vinner den gärna. Så länge jag inte tummar på just utvecklingstanken.
Sedan Joel Alme på Larmtorget och min vän Jan Nordström skulle plåta Alme och jag ska inte påstå att jag är nära vän med Alme, men kanske bekant är det rätta ordet och Alme och Janne kom förbi oss där vi satt på en restaurang, vi grabbkramades, sa hej och Alme frågade ”kommer ni och kollar?” och det är klart att vi gjorde det och det blev en riktigt, riktigt bra spelning och jag håller Alme högt, jag tycker att han är en av våra bästa låtskrivare och bandet som han hade med sig var tajt, så tajt och efter spelningen messade just det till honom och han önskade lycka till mot MFF.
Malmö FF, ja.
Halvbittert.
Vi gjorde det helt okej. Det var ingen sprakande fotbollsmatch, det var tämligen låst och med få målchanser, men när vi tog ledningen i slutet av första halvlek kändes det som om vår bollskicklighet centralt i planen skulle kunna leda oss till segern.
Men vi tröttnade efter paus och även om inte MFF radade upp heta lägen på oss var de för ofta på vår planhalva för att det skulle kännas bekvämt.
Och i slutminuten kunde domaren ha blåst frispark i en situation mellan Marko och Rosenberg, men han kunde också välja att inte blåsa frispark. Nu valde han det sistnämnda. Kanske påverkades domaren av att det skedde framför MFF:s stora klack, kanske påverkades han inte. Oavsett vad, vi slutade för en kort stund att spela, vi tappade fokus och det räckte för att MFF skulle straffa oss och kvittera.
I bussen hem mejlade Steglander till mig, han hade läst en rolig sida, skrev han. Där jag hånades en smula. För att jag gärna tycker synd om mig själv och samtidigt är väldigt narcissistisk. Och skriver korta meningar. Jag kan nog hålla med om det mesta. Fast det där med korta meningar, jag brukar alltid få skit för att jag skriver långa meningar och nästan aldrig sätter punkt.

Hem med tunga sinnen

av henryd

Buss hem från Gävle och det är med tunga sinnen som vi gör resan. Förluster tär på en.
Vi fick alltså stryk av Gefle. Som dittills bara hade vunnit en match.
Det var en sak vi pratade om innan matchen, under uppvärmningen, att vi ville förstärka deras känsla av jävligheter. Och att vi skulle göra det genom att vinna dueller, vilja sätta press på dem och vinna andrabollar. Och sedan låta dem jaga bollen.
Visserligen hade vi ett stort bollinnehav, men fotboll handlar ju också om vad man gör med det där bollinnehavet.
Och Geflespelarna var stundom hetare än oss in i dueller och vann stundom fler fifty-fifty-bollar än vad vi gjorde och hemmalaget gick fram till 2-0, hade bud på 3-0. Det var ju inte så vi skulle förstärka deras känsla av jävlighet.
Vi malde dock på och Gefle föll in i en passivitet som vi kunde utnyttja och vi var ofta nära deras straffområde. Där saknade vi emellertid beslutsamhet och hänsynslöshet, men Romario och Ismael hittade till slut nätet och vi kvitterade och då var känslan att vi hade vägt tillbaka matchen till vår fördel.
Vi har ett grepp om spelet i början av andra halvlek, men det blir inte så konkreta målchanser av det, vi spelar ofta för sakta och omständligt och Gefle hinner hem med sitt försvarsblock, men David har i alla fall en boll i ribban och det är en hel del nästan-situationer. Å andra sidan tror Gefle på det varje gång de är inne på vår planhalva och Johan Bertilsson är ytterst nära att göra 3-2.
Men så blir Viktor Elm justerad och strax därefter gör vi vårt tredje byte. Två minuter efter det signalerar Viktor Agardius för byte, befarad knäskada!
Vi har dock inga fler byten kvar att göra och vi spelar resterande av matchen, sisådär 20 minuter, med en man mindre och Gefle börjar styra spelet mer och våra attacker fastnar nästan hela tiden på deras straffområdesgräns.
Gefle sätter 3-2 och i slutet kontrar de in 4-2.
Mörker.
Middag på hotellet, trevande försök till analys och sedan ringer jag Steglander, han är på Gothia med vårt U 17-gäng och det började bra, med seger mot finska HJK. Efter en fin inledning på matchen handlade det emellertid nästan enbart om försvarsspel för vår del, finnarna dominerade spelmässigt och tryckte tillbaka oss. Men två supermål, varav det ena från halva plan, av Edvin Crona och till det uppoffrande försvarsspel (och en räddad straff!) gav oss segern. Härligt med en resultatmässigt bra start och det är en viktig turnering för våra talanger. Där de får nyttig erfarenhet av att spela bra matcher.
Jag tänker dock väldigt ofta på det här med spelskicklighet. Jag kommer aldrig acceptera tanken att exempelvis ett finskt lag ska vara spelskickligare än vad vi är. Men hur kan vi bryta det? Hur når vi dit?
Samtidigt, bollinnehav för bollinnehavets skull, det är ju inte heller något att sträva efter.
Marcelo Bielsa, det tycks som om jag tänker på den mannen hela tiden numera. Och om ni fortfarande är nyfikna och undrande, i augusti släpps en bok om Bielsa. Författaren, Jed Davies, säger i en intervju angående den kommande boken följande om Bielsa:

Why is Bielsa so special?  After all, he isn’t won a lot of trophies?
JD: Mauricio Pochettino, Gerardo Martino, Dario Franco, Diego Simeone, Jorge Sampaoli, Pep Guardiola – all have taken direct inspiration from Marcelo Bielsa’s way of thinking either in strategy or methodology. Indirectly hundreds and hundreds more unknowingly employ principles that were ignited by Marcelo Bielsa.

At Athletic Bilbao, Newell’s Old Boys and Chile in particular, legacies were left behind him. Newell’s Old Boys even named their stadium after him ‘Estadio Marcelo Bielsa’ and have since hired from a managerial pool of those that represent the same school of thought as Marcelo Bielsa.

To paint Bielsa’s portrait with numbers and lists of achievements would be wrong for this doesn’t consider the knock-on effects in football and it wouldn’t give power to ideas that can transform how an individual can think about the game. Those who have worked with or closely to Marcelo Bielsa are unified in their opinion – Bielsa has a way of convincing others that there is a right and wrong in football, at least in the processes of bringing to life an idea.

Lång dags färd mot Gävle och så den där jäkla Pokémon

av henryd

Buss mot Gävle och det blir en flerdagarstripp och vi åkte upp dagen innan matchen, vi tränade på arenan och vi stannar kvar en natt efter matchen och tränar i Gävle innan vi åker hem till Kalmar igen.
Allt för att optimera förberedelserna och återhämtningen för spelarna.
Vi stannade till för att äta i Södertälje på vägen upp och när vi betalade för oss undrar den unga killen som tog betalt vart vi var på väg. ”Vi ska spela match imorgon”, svarade vi och han undrade vad vi var för lag. Så kända är vi numera och när han fick höra att det var allsvenska Kalmar FF undrade han om vi var ett juniorlag. Men, nej, det var vi ju inte. ”Men killarna ser så små ut”, svarade han.
Och inte såg de större och äldre ut när de sprang omkring med sina mobiler och spelade Pokémon hela tiden. Vilket gällde även några av de äldre och större spelarna…
När vi gick ut till bussen sprang spelarna omkring som yra höns på parkeringsplatsen och letade pokemonvarelser. För en stund tycktes det som om även Swärdh deltog i jakten. Han stod utanför bussen med sin mobil i handen. Men det visade sig att han pratade i telefon.
När vi gick in i bussen undrade jag om Marcelo Bielsa, tränaren jag skrev om härom dagen, hade gillat Pokémon. Donaldinho, vår målvaktstränare, skrockade. Och apropå Bielsa, vår mittback från Chile, Marco Biskupovich, kom i kontakt med Bielsa när Bielsa var förbundskapten för Chile och Marko spelade i Chiles U 21-landslag. Då kunde Bielsa låta U 21-spelarna köra igenom varje träningsövning veckorna innan A-spelarna skulle göra det. Och sedan fick U 21-spelarna visa övningarna för A-spelarna. Allt för att minimera misstag och otydlighet. Bielsa är ingen man som lämnar något till slumpen.
Men, sa Marko, Bielsa var inte direkt typen som skaffade sig en massa vänner.
Kan tänka mig det.
Ikväll – Game on!

Galningen Bielsa avbröt Etrit Berishas semester – för att sedan avgå

av henryd

Marcelo Bielsa. En tränarlegendar, en av de största, en förebild för otaliga tränare. Och det trots att han egentligen inte vunnit häpnadsväckande mycket. Ligatitel i Argentina, OS-titel med Argentina, det är i princip allt.
Som givetvis är fler titlar än de flesta andra. Men inte vid en jämförelse med de allra största tränarna i historien. Pep Guradiola vinner fler titlar på en säsong än vad Bielsa har vunnit under hela sin tränarkarriär.
Men Bielsa räknas ändå som en av de största. Som en föregångare. Och just Guardiola har Bielsa som förebild. El Loco, som är hans smeknamn, har en benägenhet att driva sina lag på sitt sätt eller inget sätt. Han kompromissar inte och det finns inga förberedelser som han inte är villig att utsätta sina spelare för. Maratonlånga träningar, maratonlånga taktiksessioner och det är hans taktiska förmåga som skapat hans legendarstatus. Och det faktum att han får sina lag att spela på Bielsa-vis. Attack, attack, attack, där allt handlar om att så snabbt som möjligt få tag i bollen igen – för att kunna attackera.
Det är en spelstil som kräver sin tribut och i flera av hans lag har spelarna varit utmattade i slutet av säsongerna och då har resultaten uteblivit. Men som sagt, Bielsa kompromissar inte. På gott och ont.
Jag fastnade för honom när han var tränare för Athletico Bilbao.
Det var rasande underhållande att se Bilbao spela och under någon säsong kom också resultaten.
Detsamma gällde för Olympic Marseille 2014-15.
Men från Marseille avgick han plötsligt.
Och nu har han gjort något liknande. Fast den här gången hann han inte ens börja träna sitt lag.
Lazio.
Två dagar efter att han tillkännagivits som tränare avgick han.

Jag messade direkt till Etrit Berisha, vår forne målvakt och numera i just Lazio. Spelarna där visste själva inte så mycket, inte mer än att Bielsa först var deras tränare och sedan inte var deras tränare. Men under den korta tiden hade Bielsa visat vem som var chef och att det var hans sätt eller inget sätt. Etrit, som lirade EM med Albanien, hade fått tio extra semesterdagar. De ströp Bielsa omedelbart och kallade in Etrit till Lazios första träningsdag. Så Etrit fick avbryta sin semester. För att sedan aldrig få träffa Bielsa. För han hade avgått.
Det spekuleras i att det beror på att Bielsa vill bli Argentinas nya förbundskapten. Vi får väl se.
Oavsett vad tycker jag det är förbannat synd att han inte tränar Lazio. Tänk att kunna hälsa på Etrit och få skåda en av Bielsas mytomspunna träningar. Vilken upplevelse!

Norlings kostym och myspys med AIK:s tränarstab

av henryd

Dagen efter AIK-matchen och jag sitter på kontoret på GFA, jag funderar och planerar, det vankas träningar och U 21-matcher, det såg bra ut i drygt 30 minuter mot AIK, då dominerade vi och ägde matchen och vi gjorde det i kraft av skickliga spelare och Rasmus, Ismael och Romario var formidabla, men Norling och hans stab förändrade AIK rent taktiskt och fick tag på spelet och efter deras kvittering gjorde vi lite för många misstag för att vi ska vara nöjda.
AIK är annars ett trevligt gäng att möta. Tränargänget hos AIK är sympatiskt och jag snicksnackade en stund med Johan Svensson (fystränare), Nebosja och Norling innan uppvärmningen och jag berömde Norling för hans snygga outfit. Nebosja tyckte att jag såg bra ut i skjorta och ni förstår hur gemytligt det var.
Som sagt, första 30 var bra.
Och idag var det restitution för startelvan och jag smög bort till planen bredvid vår, där hade U 19 träning ihop med U 17 och Tobinho drillade killarna som skulle vara på bänken i min U 21-match senare på kvällen.
Jag gillar att se Tobinho i tränarrollen. Jag hoppas att det öppnar upp sig mer ansvar för honom inom sinom tid.
U 21, ja. Vi mötte Helsingborgs IF och jag försöker framför allt lära spelarna att ha rätt tankar i huvudet. Lära dem att de faktiskt bestämmer själva över sina tankar.
Men det är ju en livslång process och går upp och ner, inte minst nu i början, när killarna inte har så stor erfarenhet, och idag gick det mest nedåt.
Jag har tämligen höga krav på dem. Ibland kanske för höga krav. Jag kanske kväver dem ibland. Men vi pratar ofta om det och då är jag självkritisk inför spelarna och idag lyckades jag inte få dem att ha bilden av sig själva som löpvilliga i huvudet. Alla ville ha boll stillastående och även om vi är spelskickliga och ägde bollen ofta blev det i längden förutsägbart. Jag tycker om att ha bollen, men jag tycker lika mycket om att hota motståndarna. Nu ägde vi bara bollen och glömde hota.
Svante Ingelsson dundrade dock in 1-0 och vi hade kontroll på matcbilden.
När jag vid ett tillfälle skrek på domaren klappade en man mig på axeln, ”se upp så att du inte blir utvisad”, sa han och flinade.
Det var Henke Larsson.
Och jag blev en smula imponerad att han hade åkt till Kalmar för att se sitt U 21-lag.
Vi vann med 1-0 och bibehåller vår serieledning.
Men vi var självkritiska i omklädningsrummet efter. Både jag och spelarna.
Vi vill ha mer. Och bättre.

Seger med U 21 mot MFF och så en häftig saknad efter Oasis

av henryd

Buss till Malmö, det vankades U 21-match mot Malmö FF och det är väl i princip det starkaste motståndet man kan tänka sig. Och det oavsett om MFF kommer med spelare från A-truppen eller strax därunder.
För MFF har så bra spelare i alla led att det oavsett vad blir tufft. Matchgenomgång på GFA innan avfärd och som alltid när det handlar om unga spelare ser jag det lika mycket som utbildning och uppfostran som något annat och jag ser mig mer som lärare än som tränare. Åtminstone på genomgången.
Sedan alltså buss och jag somnade nästan omedelbart och när jag vaknade lyssnade jag på den fhär ullkomligt knäckande versionen av Oasis Don´t look back in anger (vilken publik!)

och plötsligt längtade jag efter Oasis och bröderna Gallagher och vi stannade i Sölvesborg och åt mat och fortsatte sedan ner till ett regnigt Malmö och vi spelade i Vellinge och jag gillar att möta MFF:s U 21-gäng eftersom både Yksel Osmanovski och Olof Persson är trevliga pågar och jag gratulerade den sistnämnde till hans nya kontrakt, ”guldkantat, antar jag?” sa jag och log.
När matchen väl kickade igång dominerade MFF med eftertryck. Redan efter en halv minut skapade MFF ett friläge, men Lucas Hägg Johansson räddade. 1-0 kom en stund senare och sedan hann MFF med att bomma både en straff och två fina lägen till.
Sedan vaknade vi till liv. Filip Sachkpekidis dundrade in kvitteringen från distans och i pausen kunde jag korrigera en hel del saker och det var kanske så att jag var väldigt tydlig med vad jag ansåg brast i vårt agerande och det var kanske så att jag var väldigt tydlig med att det inte fick se ut så i andra halvlek.
Budskapet gick fram.
Vi var bättre än MFF efter paus. Filip satte även 2-1 och vi var mer beslutsamt, rekorderligt och ordentligt.
Efter matchen sa jag till Olof Persson att vi hade tur första 30, att MFF borde haft en större ledning och han höll med. Men han sa också att vi var bra i andra halvlek och då höll jag med honom.
Nu buss hem till Kalmar. Regn, regn, regn. Och apropå Oasis. Kolla det här klippet. Publiken i Argentina är totalt galen! På ett underbart sätt.

 

 

Det finns press på spelare på alla nivåer

av henryd

Midsommar kom emellan och det blev ju osannolikt varma dagar och vi tog två dagar ledigt.
Jag kallade dock in några av de yngre spelarna på midsommarafton. 09.00 körde vi igång ett fotbollspass och det var idel glada minen och Johan Steglander, min forne vapendragare i U 19, hade inget för sig så han skyndade sig in till GFA för att hjälpa till och Melker Hallberg hade hört att det vankades extraträning och dök också upp.
Vi avslutade med tre mot tre, äldre och yngre och det var heta känslor, upphettade viljor och en fantastisk mängd frustration.
I skuggan av EM mötte vi Elfborg på GFA och det var helt okej intensitet för att vara en träningsmatch och vi körde en tilltänkt startelva och vi tyckte nog att vi var lite närmre ett ledningsmål än vad Elfsborg var, men det dröjde till andra halvlek innan målen kom.
Efter drygt 60 minuter gjorde vi några förutbestämda byten och i samma veva åkte Ring slalom genom Elfsborgsförsvaret och är det en sak vi har jobbat med när det gäller Ring så är det att avsluta från distans och nu gjorde han det och satte 1-0.
Elfsborg svarade snabbt och kvitterade, Men inbytte Svante Ingelsson gjorde 2-1. Elfsborg svarade på nytt, men i slutet gled Calle Johansson in i Elfsborgs straffområde och avgjorde med sitt 3-2-mål.
Ni vet att jag inte var en stor avslutare, men jag har verkligen jobbat med och tjatat på Calle att komma till avslut och inte minst från den vinkeln.
Hårt arbete ger nästan alltid resultat.
Calle har nu gjort mål i alla tre möten med Elfsborg.
Och också det i skuggan av EM mötte vi Iraks OS-landslag på GFA och regnet vräkte ner, det var höstlikt, men nästan 3000 personer var på plats och det var galet bra tryck, ungefär som att spela inför 20 000 i Malmö och det var tryck från uppvärmningen och HELA matchen igenom.
Imponerande.
Irak vann med 1-0 och man kan se ner på Irak som fotbollsland, men jag blev en smula imponerad. Spelarna uppträdde med en helt underbar glöd och passion (precis som fansen) och spelade fotboll med en intensitet som jag vill ta till mig av. Det fanns också en taktisk disposition som var intressant och en tydlighet i offensiven som går att inspireras av.
Själv var jag hemma en sväng i Blekinge och spelade fotboll. Vilket var ambivalent. Jag tänkte först bara träna med min moderklubb Listerby IK och när Jonas, tränare för laget, svarade att det var match mot rivalen Ronneby BK tänkte jag instinktivt att det inte var något för mig.
Träna, visst. Spela match, nej.
För jag vet vilken prestige det är mellan klubbarna och jag orkade inte riktigt med det. Jag är inte där längre, som spelare. För jag är ju inte spelare längre.
Och när jag har tränat Crossfit mer kontinuerligt det senaste året har jag lagt på mig en del muskelmassa. När jag sprang en runda härom dagen kände jag mig otymplig.
Så jag försökte slingra mig, säga att jag kan spela i B-laget, men inte i A-laget, men jag lät mig övertalas, men fick i alla fall igenom att jag skulle börja på bänken.
RBK var obesegrat, vi var underdog och LIK-spelarna uppträdde som om man också var lillebror. Vi visade för stor respekt. Det fina att vara med i sådana här matcher är att det ger perspektiv. Division IV i Blekinge en torsdags kväll, men spelarna bryr sig, vill vinna, är rädda för att förlora och det finns press på spelare på alla nivåer.
Jonas ville tidigt byta in mig och tja, vafan, vi kör, tänkte jag och kom in efter 25 minuter och jag kände mig smidigare än befarat och jag fick tag i en del bollar och körde igång mitt passningsspel.
Vi gick fram till 3-0 i andra halvlek och sedan blev det alldeles för räddhågset och försiktigt och RBK skickade långt, långt och det var bara att stänga av och försöka vinna andrabollar och vara i vägen, men bollen var sällan i spel, men vi vann med 3-1 och jag var glad över att kunna bidra.

Buss hem från Stockholm

av henryd

Buss genom Sverige och jag byter ställning, jag flyttar fötterna, benen, omfördelar vikten för att väcka en sovande fot och bakom mig sitter målvaktstränare-Donald och jag frågar honom om det är okej att jag skjuter bak mitt ryggstöd och han nickar och sedan somnar jag. Och sover hela vägen till Norrköping.
Buss genom ett grönskande Sverige, genom ett vackert Sverige och Winnerbäck sjunger om hur han flyger över skog, skog, skog, vi åker istället buss genom skog, skog, skog och Peter och jag pratar en stund om gårdagens match mot Djurgårdens IF, vi vann träningsmatchen med 2-0 och det såg stabilt ut.
Vi fick skjuta på matchen eftersom vår spelarbuss fastnade i trafiken i Kungens kurva. En bilolycka stoppade upp flödet, men trots den ofrivilliga tiden i bussen såg vi någorlunda pigga ut. Det var mitt budskap till dem innan uppvärmningen, ”vi är pigga, starka och glada och ska löpa mycket, det är de enda tankarna vi får ha”.
I första halvlek slarvade vi inledningsvis och gav DIF en hel del fina omställningslägen på oss. Men DIF var ej skarpt och tog nästan alltid fel beslut och vi undkom att bli sårade.
Stefan Larsson prickade David Elms panna med ett fantastiskt inlägg och David nicklobbade snyggt in 1-0.
Chansmässigt var det tämligen skralt åt båda håll. Även om känslan var att vi kontrollerade matchen i större utsträckning än vad DIF gjorde.
Vi genomförde tre förutbestämda byten inför den andra halvleken och gjorde sedan ytterligare byten tidigt i andra halvlek. I andra halvlek satte vi 2-0 och i slutskedet var vi närmare ett tredje mål än DIF var en reducering.
Efter matchen var det buss till Hard Rock Café där vi ihop med DIF-gänget kollade på Sveriges match mot Belgien, men det slutade i ett slags antiklimax.
Sverige gjorde ett försök, Sverige klev ut med en vilja att ta initiativ, men det räckte inte riktigt. Intrycket var att för mycket skedde på chans och utlämnandes till individuella stordåd, men när den störste spelaren inte förmådde utföra ens mindre dåd blev utfallet för skralt.
Sverige kom sist i gruppen, gjorde inte ett enda mål av egen kraft och när spelarna säger att det är tufft att skapa målchanser mot så bra lag som Italien och Belgien har de missförstått poängen med mästerskap. Det ska ju vara jävligt bra lag i ett mästerskap!
Vi stannade kvar i Stockholm och morgonen efter höll Fys-Carlén i en återhämtningsträning i en park vid Globen. Jag tog hand om killarna som inte spelade så mycket. Till deras förtjusning. In i hotellets gym, fram med varsin kettlebell. Och sedan fick de köra – så snabbt som möjligt – 21 repetitioner av höga KB-svingar. Sedan 21 repetitioner av burpees. Sedan 15 repetitioner av KB-svingar och burpees. Och sedan 9 repetitioner av KB-svingar och burpees. Utan vila.
När de hade gjort det en gång fick de vila i fyra minuter. För att sedan göra allt en gång till.
Sammanlagt alltså 90 höga KB-svingar och 90 burpees.
Killarna kröp ur gymmet.
Men vafalls, det är ju inte fotboll, tänker du? Nej, men ibland måste man flytta fram mentala gränser och ibland måste man pressa dem fysiskt och av olika anledningar går det inte alltid att vara på en fotbollsplan och använda en boll.
Och nu alltså buss genom Sverige. På väg hem. Med Kent i lurarna. Imorgon är det midsommarafton. Jag funderar på att lägga in extraträning för några av spelarna. Det är nog populärt.

Superlive, Gomorron Sverige och hur man hälsar på Jan Björklund

av henryd

Ny tur mot Stockholm, det var dags för ett nytt besök hos Gomorron Sverige i SVT och jag passade på att kvällen innan gästspela hos Superlive.
Jag körde ju en hel del sändningar i ett liknande format under Europa League 2014-15 och jag gillar det. Det ska vara som om man sitter hemma i soffan, det ska vara lite från en höft, men nu saknades exempelvis Olof Lundh, vilket gjorde det mindre…hetsigt. Inte lika många hugg. På gott och ont.
Å andra sidan fick vi med både Ekwall och Lundh på länk från Frankrike och herregud, vad de öste på med svärdshugg mot undertecknad!
Det var en njutning att se och höra.
Jag hann med att säga både det ena och andra under sändningen, bland annat deklarerade jag att mitt mål var att göra Kalmar FF till Sveriges bästa zenbuddhistiska lag. Här kan ni se en del.

20160621_203212
Morgonen efter, tidig uppstigning, taxin hämtade mig 06.40 och sedan var det dags för Gomorron Sverige och i sminket hälsade jag på Jan Björklund och det är alltid en märklig situation när vi gäster stöter in i varandra. Jag vet ju vem Jan Björklund är, han vet antagligen inte vem jag är, men eftersom vi båda ska gästa samma program finns det en koppling och vi hälsar på varandra. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var också på plats, de skulle diskutera Storbritanniens omröstning om EU och Björklund tog Sjöstedt i hand med Sjöstedt, som satt i soffan, och konstaterade att ”det är tidigt”.
Jonas Sjöstedt nickade.
Sedan stod jag fyra meter ifrån dem i studion och lyssnade på deras diskussion, när de var klara var det blixtsnabbt platsbyte och sedan var det min tur.

Snapchat-3072464715799685810Snapchat-627225429127860646
Jag tycker att jag fick sagt det jag ville ha sagt. Vi pratade givetvis om Sveriges match mot Belgien. Och om det faktum att Zlatan har deklarerat att han ska sluta i landslaget.

Det går att se inslaget här.
På väg ut från SVT-huset hälsade jag på min numera mycket goda vän, Bolibompa-draken. Som tyvärr var skadad.

Snapchat-3401352069824667872

 

Sida 5 av 33
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB