Familjen Wahlgren borde lära av Happy Mondays

”Bianca har blivit tilldelad en roll. Men Bianca är inte bara bitsk och jag älskar henne.”

Christina Schollin berättar för Svenska Dagbladet om det smärtsamma i att Bianca i ”Wahlgrens värld” tilldelats en elak roll och att det går ut över Pernilla.

Christina Schollin har på våra största scener gestaltat klassiker som Shakespeare, Tjechov och Brecht. Varit en Bergmanflicka.

Hon om någon borde veta att sanningen är ointressant. Det är klart att ingen skulle titta på en tv-serie eller teaterföreställning om personerna var genuint trevliga, ödmjuka och älskade varandra.

Hon har lyckats att hålla intresset uppe för sig själv och sin familj i sextio år. Har hon blivit så gaggig att hon inte förstår att familjen Wahlgren som privatpersoner är ointressanta?

Låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story. Så sa skivbolagsbossen Tony Wilson till Happy Mondays. Något sångaren Shaun Ryder och dansaren Bez tog fasta på och de har alla väl avvägda lögner om droger och kaos att tacka för de tusentals sålda skivorna.

I sin nya diktsamling, ”Wrote for luck: selected poems” (som fått kritikerna skriva att framlidne Tony Wilson hade rätt när han jämförde Shaun Ryder med Yeats) berättar Shaun Ryder om hur han och Bez och media alltid lyhört drog mesta möjliga fördel av varandra.

Happy Mondays sålde skivor och konsertbiljetter, media sålde lösnummer, med klimax under Happy Mondays kaotiska inspelning av Yes please! på Barbados. Alla visste att det snart var slut, nu jävlar gällde det att kräma. Sagt och gjort, bandet såg till att cracka loss och slå rekord i antal krockade fabriksnya bilar. Bez gick all in och höll på att tappa armen på kuppen när han med sin nya Jeep brände rätt in i studiodörren. Aj! Media jublade och såpan kunde fortsätta.

”Wahlgrens värld” är familjens Wahlgrens Yes Please!, det sista rycket innan begåvningsreserven lägger av och allt är över. Det är klart att det gör ont och att relationer måste offras.

Det som inte gör ont vill ingen ha.