Arkiv för December 2019 - Sida 1 av 1

Jag vill ha någon att sy en tygtomte till

Jag är hos mitt vuxna barn med grönorange ögon i en annan stad och det enda jag kan tänka på är Maria Svelands tygtomte. På hur gärna jag skulle vilja ha någon att sy en tygtomte till. Eller att någon kom hem från förskolan med en tygtomte till mig. En liten lucia med de kladdiga små händerna i ett hårt grepp om en fuktig tygtomte.

Jag håller av princip med om det Maria Sveland skriver. Dråpligt är det också.

När Maria Svelands huvudperson Sara skällt ut förskolepersonalen för att de kräver att alla barn ska ta med sig en hemsydd tygtomte säger den lille sonen: ”Varför kan du inte sy en tygtomte! Alla andra kan det!”

Jag tänker på allt jag hade velat säga till den där förskolepedagogen som uppriktigt förvånat undrar hur Sara klarar sig utan symaskin. ”Men hur lägger du då upp barnens byxor?” frågar hon.

Jag tänker på alla tygtomtar jag fått och sparat.

Jag tänker på alla tygtomtar jag har gjort. Trots att jag av princip tycker att det är fel.

Jag tänker på saker med affektionsvärde, jag tänker på saxen jag köpte när mitt vuxna barn var nyfödd, för att klippa hennes sylvassa naglar med, och som jag fortfarande har kvar.

Jag tänker på teckningen hon ritade och skrev när hon var fem år: mamma du er sötast i hela värlen.

Jag tänker på att jag hoppas att hon vågar göra det hon verkligen vill och tror på, att följa sitt hjärta och sin övertygelse och att det förmodligen aldrig kommer att vara en tygtomte.

Hennes grönorange ögon får mig att tänka på dubbla regnbågar, på sprakande vedträn, på vajande kaveldun, en bok av Joan Didion där man stryker under alla vackra meningar, på skogens fågelorkester, på den rosa lilla blomman linnéa, silverdiset över en ödslig skärgårdsvik i oktober.

Jag vet att jag av princip borde tycka att det är fel att sy tygtomten men det enda jag kan tänka på är hur mycket jag skulle vilja sy en tygtomte till mitt barn och på hur mycket jag saknar det där lilla vetgiriga barnet med grönorange ögon.

En kväll om döden på Dramatens Lilla scen

I foajén till Dramatens Lilla scen, där två personer diskuterar El Perro del Mars föreställning:

”Va, handlade den om döden, det fattade inte jag. Jag trodde att hon befann sig i framtiden, typ i en av de där snygga scifi-romanerna Modernista ger ut. Som Sorgens princip av Pernilla Wåhlin Norén. Där en forskare har upptäckt att sorg kan omvandlas till energi. Sorgen är en sorts naturtillgång …”

”Men så kommer bieffekterna, punkt punkt punkt.”

”Ja, exakt! Jag tänkte att sångerskan i El Perro del Mar var bokens Sonja, motståndskvinnan, som vill behålla sina känslor och att det var därför alla låtar handlade om ’snälla stanna kvar’ och ’låt mig få uppleva det bara en enda gång till’. Jag tänkte hela tiden att låt det vara så, för jag ville liksom inte att hon skulle sjunga om kärleken till en man. Det känns för futtigt. Vem vill att ens Kate Bushiga idoler ska ligga på golvet och böna och be efter en man?”

”Men det står i programmet att det handlar om de dödas närvaro, att sångerskan Sarah Assbring vill utforska sorgens mörker. Vad gömmer sig i mörkret? Och vad gör ljuset med mörkret?”

”Vad ljuset gör med mörkret? Gud vad snyggt! Men då var hon ju död! Och allt stay och snälla bara en gång till handlade om att hon ville träffa dem hon älskar igen och inte nödvändigtvis en man. Men då blir inte den där droppställningen vid tronen lika bra.”

”Det var ju en ascool tron med tre plaststolar staplade på varandra.”

”Jo, men jag trodde att droppet innehöll något slags motstånd, hennes livselixir, i hennes framtidsvärld. Men om föreställningen handlar om döden så ska droppet symbolisera sjukdom och död, eller? Är det inte lite övertydligt?”

”Borde du inte läsa på lite innan du går på en föreställning? Istället för att fantisera?”

”Men måste man det? Försvinner inte en del av tjusningen då? Och om hela charmen med El Perro del Mar är den stora pretentionen, att man aldrig vet vad som kommer härnäst, kan inte jag som publik då också få vara lika fri i tanken?”

 

 

Finns Tomten? Och Gud?

Jag ser honom varje vecka. Pastorn som erbjuder livssamtal på ett kafé i Sollentuna centrum. En dag går jag fram och sätter mig.

Hur blir man lycklig? frågar jag och får en pepparkaka.

”Mitt nyckelord är försoning, den som har försonats med sin kropp, bakgrund och med Gud, och med sina vänner och alla konflikter har större möjlighet att bli lycklig”, säger Per Westblom, pastor i Edsvikskyrkan. ”Jag är olycklig när jag lever i grämelse, konflikt eller bitterhet. Den yttersta motsatsen till försoning.”

Vad skulle du fråga om du gick till dig själv?

”Något jag ofta återkommer till är ondskans och lidandets problem. Hur kan det finnas så mycket elände om Gud är god och allsmäktig? Hur kan Gud tillåta det?”

Vi pratar om allt från när han behövde bikta sig till hur skamligt han som pastor har tyckt att det är att han måste äta antidepressiva.

”Det har varit en enorm skamfaktor. Hur jag som är frälst kan vara deprimerad. Men nu inser jag att den där mörka perioden var den viktigaste i mitt liv.”

Jag läste nyligen att vi måste förlåta Gud, säger jag. Jag tror att det var i Wera von Essens En debutants dagbok.

Sedan försöker jag pådyvla honom att bjuda in författarna som skriver om tro och andlighet till sin kyrka, som Wera von Essen och Alva Dahl vars bok Längtans flöde undersöker en klosterkallelse. Eller varför inte Andreas Lundbergs Ofarbar tystnad där han bokstavligen går i kloster.

Han lovar att överväga det och bjuder in mig på en retreat.

Innan jag går frågar jag vad han tycker om julkalender-skandalen, att de outar att jultomten inte finns. Tomtefundamentalist-föräldrar rasar.

”När barnen var små var det viktigare att de inte trodde det var jag, utan grannen, bakom masken.”

Vad säger du till dem som menar att Gud inte finns då?

”All ondska är ett stort problem, men jag brukar vända på det. Godhetens problem är mycket större. Hur kan det finnas så mycket godhet om Gud inte finns?”

Jag tackar för pepparkakan och lovar att fundera på det där med retreatet. Och på godheten.

 

Vad kul att du använder orange

Efter att ha kollat på skådisen Erik ”som vi tar när Jonas Karlsson är för dyr” Johanssons föräldraprogram på SVT tycker jag synd om de som får barn nu för tiden.

Det är klart att föräldrarna blir utbrända om de utöver sina stressiga jobb hela tiden måste tänka på hur de tilltalar sina barn.

Fy den som säger ”vad fint du ritar”. ”Vad kul att du använder orange”, ska man säga. För att de små senare i livet inte ska bli olyckliga bekräftelsejunkies.

När livet är som jävligast, i hallen på väg till dagis efter månader av sömnlöshet, och då barnet både vägrar klä på sig och gå till förskolan, så ska man inte bara komma ihåg att berömma ansträngningen och inte medfödd begåvning, utan dessutom formulera sig rätt.

”Vad hemskt att aldrig få höra att man är bra, utan att man bara ansträngt sig”, sammanfattar Erik Johansson programmet. Hur känns det att hela tiden få höra ”vad roligt ATT du ritade” och aldrig att man är bra?

Men de som inte är så bra på att anstränga sig då, undrar jag. Vad säger man till dem? De som sällan gör sitt bästa? Eller som aldrig utmanar sin rädsla?

På min tid skulle man ”ta barnen i bruk” på ett Anna Wahlgrenskt sätt. Barnen skulle efter sin förmåga bidra och på så sätt känna att de var oumbärliga. Ge barnen en slev att ”laga mat” med. Eller en blöt trasa att ”städa” med.

”Så BRA att du hjälper till, vad skulle jag göra utan dig?” var rätt ordval.

Mina föräldraförebilder är en kombination av Anna Wahlgren och pappan i André Acimans bok Call me by your name.

Läs boken eller se filmen och lär av pappans ord till sin son: ”Om det gör ont, ta hand om smärtan, och om det finns en eld, släck den inte, var inte oförsiktig med den. (–) Hur du lever ditt liv är din ensak. Men kom ihåg att våra hjärtan och kroppar är något som vi bara får en gång. (–) Jag skulle ha varit en hemsk pappa om du en dag vill tala med mig och känner att dörren är stängd eller inte tillräckligt öppen.”

 

 

Sy kuddfodral av dina barns hårdrockströjor

”Det låter som om din bröstkorg går sönder när du sjunger så där vackert”, säger Fredrik Strage till Kites sångare Nicklas Stenemo i podden Hemma hos Strage.

Kite är ett syntpopband som nyligen sålde ut Operan, inte bara en utan två gånger. Alla ville gå. Hemsidan kraschade. Det blev höstens snackis.

Jag väntar förgäves på att Fredrik Strage ska fråga om deras mammor blev stolta över den Kungliga Operan, om det här blev beviset på att deras söner nog inte var så himla konstiga. Däremot berättar sångaren Nicklas Stenemo att hans mamma ringer varje onsdag och att hon sytt kuddfodral av hans gamla hårdrockströjor.

Det låter ju onekligen som något hon gjorde långt innan konserterna på Operan. Keyboardisten Christian Berg säger att hans pappa målar i hans gamla bandtröjor.

Föräldrarna verkar stolta.

Sångerskan Tracey Thorns pappa sa innan han dog att det var som om hon – trots att hon är en medelålders och sedan trettio år gift medelklasskvinna med tre barn och bor i ett välbärgat område i norra London – kom från en annan planet.

”Oh, Tracey. She’s from another planet.”

Tracey Thorn tror att föräldrarna eventuellt var lite stolta över hennes musikaliska framgångar, men att det bara berodde på att bandet Everything but the girl blev så stora. Spelningarna på Royal Albert Hall tyckte de om, för att det var konkreta statusbevis. Dessutom gillade de att frottera sig med kändisarna och prålet backstage efter konserterna.

Detta var något att skryta om inför grannarna och släkten, till skillnad från när deras ufo-dotter spelade i band som ingen hade hört talats om. Det enda som räknades och betydde något var succé.

Tracey Thorns bok Another planet – a teenager in surbubia får mig att tänka på Roald Dahls Matilda. Då hennes lärare säger att hon är född i en familj som inte uppskattar henne och att allt kommer att bli väldigt annorlunda en dag.

Vi måste bli bättre på att visa våra barn att konstigt är en tillgång. Vi kan börja med att sy kuddfodral av deras ”hårdrockströjor”.

 

Sida 1 av 1