Arkiv för December 2019 - Sida 1 av 0

Mitt nyårslöfte är att stressa mer

Beror dina sjukdomar på stress, är en fråga jag ofta får.

Men nej, det är inte stress som orsakade min kortisolsvikt och giftstruma. Att tro det vore en skymf mot alla som är stressade på riktigt.

Jag är en bortskämd medelklasskvinna som jämt kunnat äta mig mätt, som inte förlorat någon jag älskar eller råkat ut för några olyckor.

Snarare ska jag vara tacksam för att jag alltid haft så mycket uppdrag att jag kunnat jobba alla somrar och alla jular. Det vill säga att jag har så mycket skrivjobb och så många pågående böcker som de stora förlagen vill ge ut att jag måste skriva på nyårsafton. Stackars mig!

Dessutom är jag vig. Jag kan röra mig obehindrat, jag kan jogga. Jag kan trots mina sjukdomar skriva och alltså jobba. Min hjärna funkar. Mina ögon funkar. Mina fingrar funkar.

Jag kan föra mig och kommunicera. Folk lyssnar på mig. Mitt levebröd är mitt största intresse.

Jag har inte drabbats av barnlöshet. Jag har fått det antal barn jag vill ha.

Jag förtjänar en fet smäll på käften. Dessutom har jag så snälla barn som hjälper till och är så lugna och vill umgås med sin gamla mamma. Och skriver jag en att göra-lista till dem så GÖR de vad som står på den.

Som ett straff kommer jag väl dö snart. Men om det sker är jag extremt tacksam för att jag i så många år fått arbeta med min allra största passion.

Karin Johannisson skriver i en Understreckare om stress från 2002: ”(Stress) är en känsla som tycks uppstå i glappet mellan de krav som ställs och förmågan att leva upp till samma krav; särskilt tunga upplevs de när de är självpåtagna, alltså definieras av individen själv eller av de kulturella och sociala koder hon bejakar.”

Stress för mig är att jobba för lite, när jag har för få uppdrag, när jag har för lite att göra, när allt runt mig står stilla. Jag får inget gjort i ett eget rum. Likt katter avskyr jag stängda dörrar.

Att jobba jämt är det enda som lugnar ner mig.

Mitt nyårslöfte inför 2020 är att stressa mer.

Gott nytt år!

En jammer mot min rättrådighet

I går lärde jag mig ett nytt ord. Jammer. Har ni hört talats om det?

Det är ett slags störningssignal som hindrar bilen från att låsas trots att man trycker på fjärrkontrollen. Naturligtvis en skumraskpryl som tjuvar håller på med.

En sådan råkade Alex Schulman nyligen ut för. När jag läste om den fräcka kuppen där någon stal datorn i hans bil medan han var inne på Systemet så kom jag att tänka på den döda undulaten.

Dottern och jag var på bostadsjakt i Göteborg när vi fick ett sms av kvinnan som hyrde ut rummet vi var intresserade av. Kunde vi skjuta upp visningen? Hon hade en sorgens dag, skrev hon, hennes undulat hade nämligen dött.

Dagen därpå åkte vi på en långsamt skumpande spårvagn långt ut till havet där allt luktade salt och tång och möttes av en rödgråten kvinna som berättade att det skulle ha kostat 30 000 att rädda fågeln i en kuvös hos veterinären. Så därför dog han.

”Men varför hade du ingen djurförsäkring?” frågade jag och berättade att jag knappt behövt betala något alls för alla inläggningar och behandlingar min sjuka katt tvingades genomgå. Till och med avlivningen täcktes av försäkringen.

Stämningen blev kanske inte så jättebra men vi fick kolla på rummet och läsa inackorderingsreglerna.

”Töm bilen själv, innan någon annan gör det”, skulle jag vilja säga till Alex Schulman och hade han inte berättat att han backuppat alla texter, genom att maila dem till sig själv, skulle jag förskräckt ha utbrustit ”men säkerhetskopierar du inte allt du skriver varje dag!?”

Dottern fick inte hyra rummet. Förmodligen på grund av att jag inte lyckades visa rätt sorts medlidande rörande den döda undulaten. Jag kunde till och med inte låta bli att käfta emot när kvinnan påstod att det inte lönar sig att ha en djurförsäkring.

En sådan där jammer kanske vore något för mig? Fast där signalen hindrar min enerverande rättrådighet och viktigpetter-stil som jag inte kan styra över.

Tryck bort mig bara. Innan jag sabbar både för mig själv och andra.

 

En kniv i skallen garanterar akutvård

”Du kan ju gå, vad gör du här?”

Alla som den senaste tiden uppsökt en akutmottagning har mötts av den kommentaren och tvingats åka hem med en känsla av förödmjukelse.

Varför var jag så himla dum som trodde att vi skulle få någon hjälp, tänker man och tar en till Alvedon.

Sedan gaskar man upp sig och tänker men varför sa de då på Vårdguiden att vi skulle åka in, när det i detta fall uppenbart var helt fel att söka vård?

Som när dottern under en livlig lek med katten blev illa biten i fingret och Vårdguiden efter att ha hört sig för om sårets djup och placering sa att vi absolut skulle åka in. Och kombinationen sitt eget barn och ett råd från Vårdguiden om att åka till akuten är svår att trotsa. Man lyder liksom. Djupa kattbett i en fingerled ska man tydligen ta på allvar.

På akuten var det andra bullar, de (hån)skrattade bara åt oss och vi fick åka hem.

Eller som min kollega som fick smärtor som han misstänkte för blindtarmen. Vårdguiden ställde en rad kontrollfrågor och sa att han skulle åka in. Vilket han så klart gjorde, för att mötas av en rungande utskällning.

”Men ser du inte hur det ser ut här?” skrek akutpersonalen.

Och eftersom min kollega är en jävel på att argumentera så accepterade han inte den behandlingen utan sa: ”Ja, men det är inte mitt fel. Dessutom är det inte okej att ni skäller på mig efter att Vårdguiden rått mig att åka in! Vårdguiden kan inte säga en sak och sedan möts man av en veritabel utskällning på akuten. Det är ni som måste skärpa er och synka ihop er, inte vi.”

Min kompis vars dotter inte fick röntga armen efter en cykelvurpa, trots att barnet inte kunde röra armen och trots att de var på en närakut, menar att det är ingen idé att söka läkarvård om blodet inte sprutar eller om man inte kommer in dekapiterad eller med en lös kroppsdel i handen.

”Eller har en kniv i skallen”, säger jag.

”Exakt!” säger hon.

Så nu har jag köpt en sådan där Buttericks-kniv man sätter på huvudet. I händelse av att jag behöver läkarvård.

När jag blev utbränd i Norrtälje och smink som terrormetod

Om mellandagsrean, likt förr i tiden hade startat i morgon, hade det blivit som i Norrtälje som jag besökte för ett par söndagar sedan.

Tjejen i kassan på den stora (och helt folktomma) kafékedjan höll på att få dåndimpen när hon fick ett jakande svar på har du Karma-appen.

”Va?! har du den appen?”

”Ja”, sa jag.

Har ingen appar i Norrtälje eller?

Och hur gammal var då Karma-frallan? Ett helt tomt kafé, asmånga mackor, Karma.

Jag lämnade smörgåsen och gick ut på stan. Allt var stängt. Det var skrämmande tyst och långtråkigt. Trots att det är en stad som tillhör huvudstaden. Man kan åka dit på SL-kortet. Men det fanns inga människor. Inga röster, inget tjafs, inget larm.

Jag höll på att bli utbränd av långsamheten. Ge mig lite köer, ville jag skrika.

Detsamma känner jag nu efter ett par helgdagar, så i dag ska jag hänga på låset för att fynda smink.

Från min idol Suzanne Brøgger har jag lärt mig att se smink som en protesthandling mot det kvinnliga, naturliga och normala.

”Min kropp ska vara ett äventyr, och inte något naturligt”, skriver Brøgger som är mest känd för det där om att kärnfamiljen inte har ett dyft med naturen att göra, utan är en kulturell uppfinning som hänger ihop med det ekonomiska systemet.

På samma sätt menar hon att det inte finns några naturliga kvinnor. Hon har alltid kämpat mot det naturliga och (nu kommer det underbara) hennes ”terrormetod” är färgkrita (!).

”Mörklila i ögonhålorna ända upp till brynen, brandgult på kinderna och självlysande vita läppar.”

Yay, tänker jag medan jag planerar dagens stora sminkinköp.

Men så slår det mig att jag mest använder ”nudes” för att anlägga den ”osminkade looken”. För att bli ”snygg”. Förmodligen för någon karl.

Men så kommer jag på att Brøgger ju inte heller hade någon jävla gul krita på kinderna. Utan sminkade sig högst normalt, för att bli snygg. För alla de där männen hon låg med när hon tog sina – enligt egen utsago – ”horveckor”.

Vad skönt! Då kan jag med gott samvete shoppa loss i sminkaffären i dag.

Sällskapsspel och vidriga silvriga fiskar i en Janssons

Hur har ni det? Har ni mat så ni står er? Spelar ni sällskapsspelen ni gav eller fick i går?

När jag var liten höll jag på att svälta ihjäl på juldan. Innan jag blev så stor att jag kunde åka och köpa mat själv. För ”nu har vi så vi står oss”.

Men det enda som fanns var Janssons frestelse, sill, musätna nötter, rödbetssallad, brysselkål, gubbröra, slemmig lax och lutfisk. Allt helt ofattbart äckligt. Kall, hårdstekt prinskorv som jag fick asont i magen av. Plus alla äckliga grejer kvar i chokladaskarna. Inte för att jag någonsin tyckt om de ”goda” heller. Jag gillar inte choklad. Eller knäck, eller mint eller pepparkakor.

Så nej, jag stod mig inte.

Juldan måste vara årets värsta dag. Den stora sällskapsspelsdagen på otjänliga, magkatarrsframkallande rester.

Tusen tecken är för lite för att beskriva mitt hat till spel. Men jag ska försöka. Jag är nog en värre tävlingsmänniska än höjdhopparen Stefan Holm och deltar helt enkelt inte om jag inte tror att jag har en chans att vinna.

Ett av mina allra skamligaste mammaögonblick ägde rum för cirka tio år sedan. Vi befann oss i en råkall, fuktskadad idrottshall i någon sunkig söderförort. Barnet tävlade i truppgymnastik och i bilen hem sa jag att jag aldrig skulle klara av att vara med i en grupp där någon hela tiden ska dratta på arslet i slutet och förstöra för alla.

”Mamma!” ylade barnet i baksätet.

Finns det något värre än lagsport? Det skulle vara bedömningssport då. Att vara utlämnad till några godtyckliga domares dagsform.

Ni anar inte hur ofta jag bara vill vara den som sprang snabbast. Jag vann! Inget jävla snack om saken. Ingen åsikt kan ta ifrån mig vinsten. Punkt.

Tyvärr måste jag hålla till godo med att skriva, som måste vara den allra värsta sortens bedömningssport. Som ett otäckt självskadebeteende.

Hur skriver hon då?

Njä, så där. Inte min cup of tea.

Det är nog värre än de där vidriga silvriga fiskarna i en Janssons eller att genomlida en omgång Cluedo.

Jag är världens bästa mamma som gör som JAG vill

Två av tre kvinnor uppger enligt en ny TCO-undersökning att de upplever att de är julens projektledare. Den som ser till så att matvarorna hamnar i kyl och frys och sedermera på bordet. Och att klapparna slås in och läggs under granen. För att inte tala om alla julkort och alla evinnerliga glöggar och fikor och bjudningar.

”Är det inte kvinnan så är det mamma eller svärmor”, säger TCO:s ordförande Therese Svanström i Morgonstudion.

Min gamla journalistkollega Ebba Kleberg von Sydow säger: ”Har män en medfödd hjälplöshet och är värdelösa sakletare och lucianattlinnestrykare?”

Själv är jag en stor förespråkare av barnarbete. Jag känd för att använda mina barn som minislavar. Det får sonika göra allt själv.

Jag gitter icke göra sådant som ett barn kan fixa. Efter ålder och förmåga ska de tas i bruk. Om ni testade skulle ni förvånas över hur mycket små barn faktiskt klarar av. Dessutom växer barnet av förtroendet.

Det skulle aldrig falla mig in att rulla en miljon pyttesmå köttbullar eller sätta upp julgardiner eller trycka in nejlikor i apelsiner eller sätta igång något kladdigt julbak som sedan skapar ett enormt merarbete i form av disken från helvetet.

Nej tack.

Istället gör jag sådant JAG känner för, vilket oftast är att läsa. Dessutom jobbar jag. Typ hela tiden sitter jag vid datorn och skriver.

Och att ha en mamma som jämt arbetar måste vara den absolut bästa förebild ett barn kan ha.

Något av det första en av mina ungar sa hos dagmamman var ”min mamma jobbar”. Det är ett av mina stoltaste ögonblick. Barnet skröt om sin ständigt arbetande mamma.

Julkort trodde jag att alla hade slutat med för decennier sedan. Vem bryr sig om sådana? Och åka runt till släkten? Skulle inte tro det. Jag har inget mötessug.

Själv tänker jag gå en trappa upp med en god bok när Kalle börjar i eftermiddag. Jag får panik av blotta tanken på att behöva genomlida den där skiten.

Jag måste säga att jag nog är världens bästa mamma som gör som JAG, och inte alla andra, vill.

God jul!

 

Att ge av sin tid är den ultimata julklappen

Man brukar skratta åt mig för att jag inte förstår konceptet gåva. För att jag tycker det är mer praktiskt att köpa sådant folk behöver och de då vet vad de får.

Tihi! Visst är jag lustig.

Men det är extremt otäckt att vi som lever i överflöd ska ge bort en massa skit till folk som redan har allt. Och det svider så när presenten bara blir liggande.

Då är det faktiskt bättre att plocka bort överraskningsmomentet och låta personerna välja något de vill ha och VET att de kommer att använda.

Dessutom mår jag fysiskt dåligt av att behöva underordna mig en regel som säger att man ska ge en gåva en viss dag. När det är mycket bättre att ge grejerna när något är urväxt, slut eller trasigt. När en ny efterlängtad bok kommer.

Prestationsångesten kring att ge ”rätt” saker är också mördande. Du är en så bra partner eller mamma som de presenter du ger. Blä! Jag löser det genom att alla får skriva upp exakt det de behöver och sedan köper jag det. Punkt.

Jag vägrar tillåta mig att må dåligt på grund av något så ointressant som julafton.

Det är även en plåga att behöva öppna paket framför andra med allas blickar på en och all energi går åt till att försöka anlägga rätt reaktion.

Har ni tänkt på att jag i själva verket kanske förstår konceptet gåva mer än alla andra? För att jag vill ge sådant mina kära faktiskt vill ha och kommer att vårda och älska och slita ut tills det går sönder? Tänk om DET i själva verket är en bättre gåva än en random överraskning som bara ligger i en garderob innan det kastas?

Och varför måste en gåva alltid vara en ”grej”?

Att någon ger av sin tid måste väl vara den ultimata gåvan? Någon som tar sig tid att lyssna. Eller läser något man skrivit.

Eller kanske låter alla få vara som de är. Inte tvingar in folk i de gängse accepterade mönstren.

Att älska någon trots att hen inte är som alla andra.

Att älska någon trots att hen kanske har egna sätt att leva på.

Det finns inte bara ett sätt.

Det finns olika.

En fruktansvärt rolig sista minuten-klapp

Jag avskyr att vara ordentlig när andra ändå inte är det. Som till exempel när man, trots att man var ute i otroligt god tid, inte kommer få böckerna för över tusen spänn till julafton.

Jag ids inte att skriva vilket företag det gäller för jag fattar ju att de gör så gott de kan.

Men att beställa julklapparna första december, med någon jävla Black Friday-deal man gick på, och så lyckas de inte skaka fram paketet på tjugo dagar. Trots att de utlovar en sju till elva dagar lång leveranstid … det är bara så pajigt.

Det är bara att bita ihop och köpa nya böcker. Och för alla er som sitter i samma sits som jag tänker jag här ge er ett sista minuten-tips av en av Sveriges absolut roligaste författare.

Hon heter Gunilla Bergensten och boken ni ska köpa till fyrtioplus-föräldrar heter Vi skulle ha fjällvandrat och 25 andra misstag jag gjorde när barnen växte upp.

Boken innehåller en fantastisk scen där Gunilla förklarar för sina lite för små barn hur man går till väga om man har en stark lust att skicka nakenbilder. Man tar en ”vanlig” kamera och framkallar bilderna själv.

”Man skickar dem inte med posten, man går hem till personen i fråga och överlämnar bilderna. Sedan tittar han eller hon igenom bilderna. Sedan bränner man upp dem.” Och ens nakna kropp kan aldrig hamna i orätta händer.

”Mamma, vet du egentligen hur gammal jag är?” frågade dottern.

Hon var elva.

Sedan följer en enda lång skrattfest. När hon förbjuder sonen från att titta på Pokémon för att det är kasst. När hon ogillar barnhalsband för att det irriterar henne ”när samma färg kommer i rad”. När hon får PTSD efter ett övernattningskalas.

Det hon önskar mest är att förmedla en nyfikenhet till barnen. Tänk om alla barn fick ha en sådan mamma som Gunilla. Som inte fjällvandrar men som har kul. På riktig.

Om ni vill ge ett asgarv i julklapp så har ni boken, skriven av en mamma som inte tillämpar ett fågelperspektiv utan ett molekylperspektiv. Och som inte curlar utan kör plogbil.

Mitt Jean-Claude Arnault-moment

Nu har jag också läst boken alla pratar om. Klubben. Av den enastående Matilda Gustavsson.

Jag har liksom alla i kulturbranschen mitt eget Jean-Claude Arnault-moment. Eller de är i själva verket många och handlar inte direkt om mig. Utan om mina dåvarande vänners syn på honom.

Jag har aldrig pratat med Arnault men desto fler pratade om honom.

Arnault befann sig i början av nittiotalet ofta på samma uteställen som jag. Så fort han kom in i rummet reagerade alla. Och sett i dagens ljus är det naturligtvis otäckt att en man som alla visste betedde sig illa mot kvinnor möttes av en sådan stark beundran.

Arnault var definitivt kult. Någon att se upp till. Det var uppenbart coolt att bete sig som han.

Själv är jag lika medskyldig som alla andra till att ingen vare sig sa ifrån eller stöttade kvinnorna. Jag löste obehagskänslorna genom att helt enkelt se till att aldrig vara på platser där övergrepp och mobbning ägde rum, vilket på den tiden var på i stort sett alla arbetsplatser och tillställningar med alkohol och/eller droger.

Jag valde att bli frilans för jag visste att jag aldrig skulle kunna hävda mig eller ta mig fram på ett arbete där samma regler som i skolan gällde. Det vill säga att bara prata med dem som ”var någon”, samt att gå med på ”spelet”, vilket var synonymt med att bli illa behandlad.

Det har gjort mig förskonad, jag har aldrig befunnit mig i en yrkesmässig beroendeställning till tafsande män. Jag har helt enkelt bara kunnat gå hem om situationen blivit alltför obehaglig.

Det allra sorgligaste i Klubben är den gamla teveintervjun som Matilda Gustavsson avslutar boken med. Där Arnault säger att det enda som skrämmer honom mer än döden är att inte lämna något avtryck och ”försvinna utan att ha fått en historia”.

Men nu får Arnault sin historia och han kommer för alltid att bli ihågkommen. Som den extremt våldsamma och farliga serievåldtäktsman han var.

Och alla vi som tysta stod och tittade på hade kunnat ändrat på den berättelsen.

Föd hemma om du är rädd

”Tycker man ändå inte att förlossningsplågan står i proportion till glädjen över att få ett barn, bör man kanske fundera på om inte hund är ett bättre alternativ.”

Det är kanske lätt för mig att skratta beundrande åt Hanne Kjöllers fenomenala krönikörkonst i Dagens Nyheter när jag redan fått mina tre skattefinansierade kejsarsnitt?

Och ganska förmätet att tycka att hon har rätt i sak? Att vård inte är något man kan beställa, utan att var och en borde betala för sina egna fixa idéer?

Var sjätte barn i Sverige föds med snitt. Jag hoppas att jag inte varit med och bidragit till den ökningen. Särskilt som jag inte ens förespråkar det längre.

Snitten kommer öka så länge mödravården inte fokuserar på rätt saker när de försöker lugna de förlossningsrädda.

Jag skulle vilja se forskning på följande:

Ökar kejsarsnitt risken för magbråck?

Ökar kejsarsnitt risken för utomkvedshavandeskap?

Ökar kejsarsnitt risken för infertilitet/svårigheter att bli gravid?

Ökar kejsarsnitt risken för tarmvred?

Ökar kejsarsnitt risken för tarmsmärtor och de magproblem som kallas ”IBS”?

Själv är jag övertygad om att mina magproblem, mitt magbråck som krävde operation och mitt väldigt trista utomkvedshavandeskap där ägget fäste utanpå äggledaren och där hjärtat sturskt pickade ända fram till den akuta operationen i vecka åtta beror på mina kejsarsnitt.

Dessutom smärtar det i ärrbildningen när jag tränar.

Något jag skulle berätta för de mammor som kräver snitt är hur beroende av andra man blir efteråt. Du kan endast lyfta bebisen, inte de större barnen, inte placera vagnen i bilen, inte städa eller storhandla. Och när man kommer hem med ett syskon är det de äldre barnen som behöver dig, inte bebisen.

När jag inför ett skrivprojekt läste på om det svenska 1600-talet lärde jag mig att spädbarnsdödligheten drabbade alla hårt, men framför allt kungahusen och adeln. För att vanliga kvinnor födde hemma – och slapp infektionerna som de smutsiga instrumenten och händerna spred.

Skulle jag föda i dag skulle jag välja hemförlossning med en erfaren doula.