Arkiv för kategori Okategoriserade - Sida 1 av 23

Jag reser vidare ensam

Att åka omkring och ta farväl av platser jag aldrig tidigare besökt handlar om att säga adjö till drömmar. Att ta farväl av kärlek. Att ta farväl av kärlek är att börja leva lite grann. Man behöver inte längre bekymra sig över att man inte varit där eller någonsin kommer att åka tillbaka. En separation inte behöver vara sorglig utan kan innebära att man delar på sig men att kärleken finns kvar. Man vågar sluta att krampaktigt hålla fast vid drömmar och förhållanden. Frigörelsen ligger i att våga uppbrottet, att inte rädas avslut. Att bara släppa och gå vidare.

Jag minns en stor hand på mitt huvud. Jag minns en förtretlig springnota i Örnsköldsvik. Jag minns att vi skulle käka middag med Pernilla Wahlgren på PA&co. För att jag vill be om ursäkt för något jag skrivit som jag ångrar. Jag minns doften av tjära vid Skeppsmalens fyr. Jag minns att jag var tvungen att hela tiden kissa i olika skrevor och visste att det var urinvägsinfektion. Jag minns ett surströmmingsmuseum mitt ute i ingenstans i Västernorrland. Jag minns sommarbilen som någonstans efter Gävle började läcka olja. Jag minns alla omkörningsfiler. Jag minns när jag inte ville ha nötter. Jag minns alla mina tillkortakommanden. Jag minns alla springturer till Underworlds Dirty epic. Jag minns ett bad i Getåravinens vattendrag. Att naken skyla sig med en handduk på en grusväg.

Jag minns ett hundöra i en bok av Geoff Dyer: ”It is like you are leaving your life behind and yet, since you are part of the life you have left behind, part of you is still there. Dying, at its best, might be something like this. Everything was a memory, and everything was still happening in some extended present, and everything was still to come.”

Jag minns Audens dikt In transit: ”Somewhere are places where we have really been, dear spaces. Of our deeds and faces, scenes we rememer. As unchanging because there we changed.”

Jag minns en dikt av Lars Norén: ”När jag tänker på människor och platser som jag längtar efter halvvägs genom sinnena ser jag bara fotografier.”

När jag tänker på den här sommaren inser jag att den är ett fotografi. Sedan reser jag vidare. Ensam.

Att ha ångest ger kompetens

Att vara havande med ord vars gift och rosor hon inte vågar spy ut.

Det är poeten Maria Wines ord. Dikten handlar om en mycket tyst dam, vars uppdämda tystnad och namnlösa sorg göder hennes ångest.

Jag tänker på alla mina egna ord jag aldrig vågat spy ut. Jag tänker på att jag slänger bort allt så fort det blir för bra. Sedan tänker jag att det kanske är tvärtom. Att jag kastar bort för att det är för dåligt. På att jag måste få bestämma vad som är bra eller inte. För mig.

Jag hittar Maria Wines dikt i Sofia Torvalds numera – trots att det är en biblioteksbok – rikligt hundörade Ångestgudinnan.

Sedan tänker jag på att min ångest likt Torvalds nog mynnar i att det är så mycket som hänger på mig. Men så kan man inte leva, men man gör det ändå. Jag tänker på att allt olämpligt beteende i själva verket är ångest.

Jag tänker på det som Torvald beskriver som vaksamheten inför följande dödsstund. Jag tänker på att jag alltid utgår från det värsta. Ältar. Gnäller. I ett försök att få trollen att spricka. Den som har ångest lever alltid i framtiden. Det tycker jag om. Hur svårt livet än är tycker jag om att leva i framtiden. För säkerhets skull. Allt som är för säkerhets skull tycker jag om. Av Torvald lär jag mig att jag är ångestbegåvad. Det tycker jag också om. Att vara begåvad i ångest.

Som en parafras på författaren Vigdis Hjorts ”Att vara deprimerad ger kompetens. Att förlora någon ger kompetens. Att inte ha råd ger kompetens. (–) Att vara förtryckt ger kompetens.” skriver Torvald att ha ångest ger kompetens.

Men till skillnad från Torvald kommer jag aldrig be om ursäkt, vare sig för mitt kontrollbehov eller för min ångest som gör att jag är förpassad till ett liv i framtiden. Istället sätter jag bara på min springskorna och gör som jag brukar och har för avsikt att fortsätta med. Omfamna ångesten. Och framför allt, när allt känns för jobbigt: bli bättre på att spy ut mina ord.

Att börja gråta av ett ord

”När man börjar gråta när man läser någonting beror det ofta på att där finns ett ord som man visste skulle komma. Och det är ett ord som man tycker är väldigt jobbigt.”

Så säger Michel Houellebecq i filmen Kidnappningen av Michel Houellebecq. För honom är det ”pappa”. Han hade skrivit en dikt där ”pappa” återkom. Man han kunde inte fortsätta skriva eller avsluta dikten. För att han helt enkelt bröt ihop så fort han läste det. ”Jag förstod att jag var rädd för det ordet”, säger han och tittar med den där så förbannat ljuvliga lakoniska och fullständigt kraftlösa blicken på sina kidnappare som han dygnet runt festar och röker med i en av männens föräldrars hus. Sedan säger han att han inte orkar gå in på varför han har sådana problem just med det ordet, eller sin far.

Filmens styrka är det vi aldrig får veta. Vi får aldrig veta varför han måste dricka så mycket. Vi får aldrig veta varför han knappt har kontakt med sina syskon eller föräldrar. Vi får aldrig veta mer om det öppna sår som för honom kringgärdar ordet ”pappa”. Vi får aldrig veta om han någonsin mäktade med att fullfölja dikten. Vi får aldrig veta vem som till sist löste ut honom genom att langa fram en massa cash ur en attachéväska. Vi får aldrig veta vart han sedan kör i bilen han får sin ”sin andel” av kidnappningen. Då han i 250 m/h bara bränner fram i omkörningsfilen.

Vi får heller aldrig veta vad han tänker just då. När han sitter alldeles fri i bilen. Om han tänker på sin pappa. Om han är ledsen eller glad.

De ord som brukar få mig att gråta är sådana som är behäftade med något bitterljuvt jag aldrig lyckas sätta fingret på. Ett slags moll som förgyller allt som är svårt i livet.

Det är alltid de uråldriga orden jag går igång på, som skrida, förnimma, ombesörja, dryfta, porla, föranleda, behändig, näpen.

Förmodligen handlar det om personerna som brukar nyttja dem. De vältaliga. Alla som likt mig är bokberoende.

Vi såg ett murmeldjur, del 2

Det här att du är ute på ett jävla korståg för att roasta småstäder är så sunkigt, sa han. Så fattigt. Hur står du ut med dig själv? Först ba säger du jag måste träna så det går att ha mig i möblerade rum, men så går det i alla fall inte. Det krävs ändå att rummet är vadderat. Nu känns det som om det lossnade något under bilen också. Jag tänker fan inte gå runt som en jävla Mark Levengood och be om ursäkt för dig i min egen födelsestad. Men det är ju som om vi är i en fucking förort till Moskva på åttiotalet, sa jag. Jag är så angelägen att komma ut men så är du bara helt hatisk och föraktfull, vad får du ut av det? frågade han. Gör du det bara för boken du håller på med? Skriver du om ditt liv eller skriver du ditt liv? Just i dag när du började på boken är det så uppenbart att du författar manuset till ditt eget liv. Det kommer gå käpprätt åt ravinen, för oss båda. Som nu senast när du skrev ut mig ur ditt liv. Huvudkraften i boken är bortom all kontroll, jag skulle kunna spela kastanjetterna i boken men aldrig dirigera, det är det dina fingrar som gör. Ja inte är det hjärnan som skriver, sa jag. Jag står där i ditt jävla orkesterdike, sa han. Från att vara din favoritmusiker till att vara helt tillintetgjord. Det här är mer självdestruktivt än att hålla på med mitt självmord, kanske var det därför jag nappade så på dig. Jag trodde inte att det gick att toppa ett självmord, men det gjorde det tydligen. Nu missade du avfarten mot Söderhamn också, för att du alltid kör i 140. I spöregn. Att åka med dig är som att köra halkbana. Inom loppet av en sekund hann jag tänka att det är nu vi dör och jag såg mitt liv passera i revy och det var inte kul. Men jag ser så kasst, sa jag. Jag ser, ska jag ta över? undrade han. Nej jag vill köra, sa jag. Jag förstår inte logiken i att den som inte ser är den som just nu kör, sa han. Vad var det som gick sönder nu när du drog i handbromsen? frågade han. Vet du att jag är så nära att bara lämna den här jävla bilen och dig just nu.

Vi såg ett murmeldjur, del 1

Vi körde norrut. Vi såg ett murmeldjur i vägrenen. Som vi åt av. För att vi ville ha böldpest och dö. Sedan pratade vi om självmord. Om Moa Martinsson som drog till sig självmördare. Karl Johansson som 1928 sprängde sig med dynamit. Och sedan Harry Martinsson som 1978 skar upp magen med en sax. Visste du att filosofen Empedocles tog livet av sig genom att hoppa ner i Etna, sa han. Visst tog Lena Svedberg livet av sig, frågade jag. Ja, sa han. Bra, sa jag.

Sedan sa han att det som kanske inte funkar med oss är det självdestruktiva, jag är den mest destruktiva jag vet men du är mycket värre. Du står inte ut med det snälla. Du flyr det icke olämpliga. Men samtidigt är du jättekomplex och inom loppet av en kvart utvecklade du en jättesvartsjuka. Var det någon kortisongrej eller? Och när livsinnehållet inte duger som det är höjer du insatsen. Du är livrädd för att må bra för att dina texter skulle bli kassa då. Du kommer alltid göra tvärtom. När alla om mig skrek att du skulle springa åt andra hållet sprang du rakt in. När det blir normalt drar du. Sedan sa han att jag är den äldsta han legat med. Och berättade om att det finns två portaler till helvetet. Door to hell i Turkmenistan där det på grund av det där experimentet alltid brinner. Och Krafla-vulkanen på Island där djävulen landade efter att ha blivit portad från himlen. Jag sa att om jag får önska så vill jag helst inte att du tar livet av dig när vi är på Island och jag tvingas åka hem med dig i en urna. Men tänk vilken jävla text det skulle bli, sa han. Du kanske kan DHL-a hem askan. Visste du att askan från en död väger lika mycket som en nyfödd, sa han. Vi skulle säga hej då, hur sorgligt den för stunden än må vara. Sedan vill jag så klart inte dö. Jag vill ju vara med dig så mycket jag kan. Sedan berättade jag om slutet på Houellebecq-filmen, där han sätter sig i en bil för att lägga sig i omkörningsfilen. I 250. Till klassisk musik. Allt är så stilla och vackert.

Allt elände föder förhoppningarna

Inger Christensens ord ”All denna död en vanlig människa själv måste igenom inom loppet av ett liv” får mig att tänka på Michel Houellebecqs fantastiska uppenbarelse i filmen Kidnappningen av Houellebecq.

Hans totala letargi som blir så avväpnande uppfriskande. Tittar man noga inser man att han när han får syn på den för hans magra kropp avsedda pyttelilla plåtlådan med alldeles för få lufthål mest längtar efter det. Att få dö. Att kampen får ett slut. Att det äntligen är över.

Det är bara sådana jag vill vara med. De som inte räds hissen med kidnapparna. De som inte räds den syrefattiga lådan. De som varje dag möter sin egen död. I ord. I tanken. I mötena med andra. De som inte förfäras. De som kickar på att folk blir rädda för dem. De som verkligen förstår Houellebecqs besvikelse när han får höra att allt kommer vara över om tre dagar, och då inte att han kommer bli mördad utan släppas fri.

Hans kommentar till det blir att helt kort citera Immanuel Kants sista ord: Det räcker. Han säger även att om han skulle dö nu vore det sak samma. Förmodligen för att han gått över gränsen för vad han klarar av. En av kidnapparna undrar efter att ha läst Houellebecqs Lovecraft-bok om han kan chockera sig själv och på samma gång rentav pissa på sig själv. Jag chockas enbart av alla de som har så förbannat svårt att prata om döden. De som förtränger och tiger och blir arga. Det de inte begriper är att om – för att tala med poeten Tua Forsström – ”vi inte haft sorg och elände i vårt liv så hade det inte varit bättre. Det skulle ha varit sämre. För då skulle det heller inte ha funnits någon lycka … Och det skulle inte ha funnits några förhoppningar.”

I väntan på att någon ska vilja kidnappa mig så att min av sjukdom föranledda utmattning äntligen ska få ett slut står jag framför Eddie Figges tavla Uppgörelse på Artipelag. En brun blaffa. I all sin enkelhet. Det är förmodligen bajs. Kan livet beskrivas på ett bättre sätt?

Att vara ihop lite grann

När jag till sist äntligen raderade mitt äckliga Tinderkonto fick han en smula simmig blick och sa att det är det finaste någon någonsin gjort för hans skull. Och så blev vi ihop lite grann. Sedan började vi prata om allt som är lite grann. Om hur vi definierar att vara ihop lite grann. Dejtar vi? Lite grann. Ligger vi? Lite grann. Den var inne lite grann. Om att komma lite grann. Om att vara svartsjuk lite grann. Om att åka på roadtrips lite grann. Ligga i omkörningsfilen fast bara lite grann. Äta matsäckar på en massa olika platser lite grann.

Om hur jag älskar min pojkkropp lite grann. Om Karl Lagerfelds anorexirants och om att vara ätstörd lite grann. Om det var så att Robbie Williams hade bulimi lite grann. Om att bara vara hungrig bara lite grann. Hur smakar köttet? Lite grann. Om att boka ett bord på Tranan bara lite grann. Om den lilla spyan på golvet inne på Tranans tjejtoa. Om vem som spyr bara lite grann. Om hur kul det vore om allt i hela världen bara var lite grann. Statsministern blev mördad lite grann. Chefen som vill prata med en lite grann. Att få sparken lite grann. Att bli styckmördad lite grann. Om hur mycket bättre jag är på att handskas med andras barn, att jag bara klarar av mina egna lite grann. Om att åka till Island lite grann. Om att testa alla varma utomhusbad lite grann. Om att ha en livskris lite grann. Sedan lyssnade vi på Radio Depts I wanted you to feel the same tusen gånger och undrade om man kan känna samma sak för varann lite grann. Sedan googlade vi på när Hunter S. Thompson sköt sin granne lite grann. Sedan sa han att varje gång jag har lite grann problem i mitt privatliv börjar jag fightas med en vit äldre man. Och om att vara gränslös lite grann. Om att vara gränslös är höjden av frälsning lite grann. Om att inte ens lite grann bry sig vad folk tycker om en. Sedan försökte vi släcka ner hotellrummet för att sova lite grann. Det gick inte att släcka lite grann. Men det gör inget för vi sover bara lite grann.

Skriv om det som gör allra ondast

Du ska skriva det som gör allra ondast. Det som är mest skamligt och pinsamt. Som om du bokstavligen hellre skulle dö än att någon läser det.

Så sa jag till en fantastiskt smart och vacker tonårstjej under en av sommarens alla middagar vi blev inbjudna till under vår Sverigeturné som till min stora lycka ännu inte är över och som jag hoppas aldrig behöver ta slut.

Eftersom hennes största dröm är att bli författare sökte hon kontakt för att få råd. Hon spände sin makalöst kolsvarta allvarliga blick i mig när jag berättade om hur jag hela livet offrat jag vet inte hur många relationer på grund av mina texter och böcker. Om sorgen det inneburit men att jag faktiskt inte haft något val. Hur mycket jag än försökt censurera mig har orden ändå tagit över och tvingat sig fram.

Det räcker inte med att vilja eller ens brinna, sa jag. Du måste våga vara helt hänsynslös – både mot dig själv och andra. Gränslösheten är ditt enda bränsle. Du måste acceptera att en författare alltid sätter ensamheten främst. Att folk antingen kommer sky eller vara rädda för dig. För att de vet att du kommer att skriva om dem.

Nu ska katastrofen från Blackeberg aka Marstrandspsykot läsa min intervjuserie som under sommaren gått i Svd kultur. Där jag återgått till att skriva på det sätt jag gjorde när jag som sjuttonåring började. Då jag skrev för att orka leva. För att inte gå till mitt ställe för att dö. För att jag helt enkelt var tvungen. Och jag är livrädd. För att jag skrivit om honom. Tämligen utlämnande. För att jag inte vill förlora honom. För att jag inte kommer stå ut med att tona ner mina texter. För att jag vet att jag alltid kommer att välja texten före honom men att jag vill ha både och.

Men jag vet att texten måste gå före allt. Även om det så innebär att man aldrig kan leva i en nära relation.

Bryr man sig om konsekvenserna av sitt skrivande är man ingen författare eller konstnär. Då måste man tyvärr välja ett annat yrke.

Jag vill också ha en son att curla sönder

Nu tror ni säkert att jag enkom begav mig till Gripsholms slott för att ta den där roliga bilden med lejonet Leo, den vars humorvärde gör att jag inte längre kan sova om nätterna på grund av Tinder-notiserna. Killar gillar roliga tjejer.

Men målet för resan var ett helt annat, nämligen 1600-talets änkedrottning Hedvig Eleonoras porträttsamling. Efter att först gått vilse i det mycket svåröverskådliga konglomeratet till slott med en på grund av coronan mycket ologisk enkelriktning som ingen begrep och därför skapade ett kaos som inte följde en enda av Folkhälsoinstitut rekommenderad riktlinje beundrade jag Hedvig Eleonoras älskade lille hund Courtisane och därefter drottning Kristinas kröningstapet den engelska jakten.

Efter många om och men fann jag så honom. Lille Carolus. I klänning. Hedvig Eleonoras sjuklige son, som endast fyra år gammal efter sin fars död tvingades bära ett utfattigt rike som befann sig i krig med sex länder på sina axlar. Vilkens läs- och skrivsvårigheter fick hans arma moder att med teater göra någon sorts man av honom. Min favorit är teaterföreställningen där Hedvig Eleonora med hjälp av några ”vildmän” lät lille Carolus förstå att ”om dygd och studier försummas blir mannen en vilde”.

Detsamma gällde roadtripen till Karlskrona och åtföljande färja en halvtimme rakt ut till havs till Aspö där Karl XI inte bara lät uppföra en hel stad utan även valde göra platsen till den svenska flottans huvudbas. Under den mästerliga privata visningen av Drottningskärs kastell kunde jag känna Karls närvaro i alla vrår, i de sex meter tjocka väggarna, i den stora donjonen med batteridäck.

Att lille Carolus tack vare Hedvig Eleonoras kärleksfulla hand blev en rättvis kung vet vi. Och inte ett enda skott har under fästningens trehundraåriga historia avlossats mot någon fiende.

Min mens är en vecka sen och det enda jag tänker på är att jag äntligen kommer att få en son. En son som jag likt Hedvig Eleonora kan curla sönder och samman. Carolus är dessutom ett förbannat fint namn.

Min helg i Tinder-push-notiser

Fredag klockan 15.32: Du skrev ju att du var med på allt. Läste faktiskt din text på Aftonbladet nyss. Världen är bra liten när det visar sig att du skriver för min favorittidning. Jag hoppas få läsa mer av dina välskrivna texter. Skratt-emoji

Fredag klockan 16.53: Okay, let me break the ice. Your profile has good energy written all over it. Aubergine-emoji

Fredag klockan 16.59: Trevlig matchning. Kyss-emoji

Fredag klockan 17.11: Ett riktigt bra hångel är underskattat. Fallskärms-emoji

Fredag klockan 17.45: Du är med på allt, hävdar du. Vill du ses i slutet av nästa vecka? Jag kan fråga dig saker och du kan ge enstaviga svar. Kan bli kul. Flirt-emoji

Fredag klockan 18.23: När får man ta på dig då, snygga Linda? Frågetecken

Fredag klockan 19.01: Oj, vad jag började tänka hur jag ska formulera mig, därför inleder jag istället med tre heja-emojis för oss.

Fredag klockan 19.43: Hej Linda, fina bilder du har. Älskar dina tatueringar. Gubbe med hjärtögon-emoji

Fredag klockan 20.31: Ses om en timme?

Fredag klockan 21.52: Wow mums.

Fredag klockan 22.23: Får jag bjuda på en drink på någon trevlig bar?

Fredag klockan 22.57: Hello stranger! Solglasögon-emoji

Fredag klockan 23.19: Kramar från Lasse i Sumpan.

Lördag klockan 08.39: Hej, du verkar vara en spännande kvinna som jag gärna vill träffa.

Lördag klockan 10.45: Du är med på allt, vad innebär det?

Lördag klockan 12.15: Du verkar vara en intressant person.

Lördag klockan 16.27: Du har ett jättehärligt leende. Två hjärtan

Söndag klockan 06.36: En massa sex och god mat. Tar hand om dig och gör det skönt för dig.

Söndag klockan 9.09: Kanske en löptur tillsammans? Gillar du långt eller snabbt?

Söndag klockan 10.49: Vilken vacker dam du är.

Söndag klockan 12.00: Trevligt Linda, ja jag är med på allt så var börjar vi?

Söndag klockan 13.11: Jag kan komma över nu. Bor bara 12 kilometer bort.

Söndag klockan 20.35: Härligt med tydlighet. Med på allt. Kasta sig ut bara. Du sticker verkligen ut.

Söndag klockan 22.59: Be careful what you wish for. Men lite bekymmersam.

Sida 1 av 23