Inger Christensens ord ”All denna död en vanlig människa själv måste igenom inom loppet av ett liv” får mig att tänka på Michel Houellebecqs fantastiska uppenbarelse i filmen Kidnappningen av Houellebecq.

Hans totala letargi som blir så avväpnande uppfriskande. Tittar man noga inser man att han när han får syn på den för hans magra kropp avsedda pyttelilla plåtlådan med alldeles för få lufthål mest längtar efter det. Att få dö. Att kampen får ett slut. Att det äntligen är över.

Det är bara sådana jag vill vara med. De som inte räds hissen med kidnapparna. De som inte räds den syrefattiga lådan. De som varje dag möter sin egen död. I ord. I tanken. I mötena med andra. De som inte förfäras. De som kickar på att folk blir rädda för dem. De som verkligen förstår Houellebecqs besvikelse när han får höra att allt kommer vara över om tre dagar, och då inte att han kommer bli mördad utan släppas fri.

Hans kommentar till det blir att helt kort citera Immanuel Kants sista ord: Det räcker. Han säger även att om han skulle dö nu vore det sak samma. Förmodligen för att han gått över gränsen för vad han klarar av. En av kidnapparna undrar efter att ha läst Houellebecqs Lovecraft-bok om han kan chockera sig själv och på samma gång rentav pissa på sig själv. Jag chockas enbart av alla de som har så förbannat svårt att prata om döden. De som förtränger och tiger och blir arga. Det de inte begriper är att om – för att tala med poeten Tua Forsström – ”vi inte haft sorg och elände i vårt liv så hade det inte varit bättre. Det skulle ha varit sämre. För då skulle det heller inte ha funnits någon lycka … Och det skulle inte ha funnits några förhoppningar.”

I väntan på att någon ska vilja kidnappa mig så att min av sjukdom föranledda utmattning äntligen ska få ett slut står jag framför Eddie Figges tavla Uppgörelse på Artipelag. En brun blaffa. I all sin enkelhet. Det är förmodligen bajs. Kan livet beskrivas på ett bättre sätt?

När jag till sist äntligen raderade mitt äckliga Tinderkonto fick han en smula simmig blick och sa att det är det finaste någon någonsin gjort för hans skull. Och så blev vi ihop lite grann. Sedan började vi prata om allt som är lite grann. Om hur vi definierar att vara ihop lite grann. Dejtar vi? Lite grann. Ligger vi? Lite grann. Den var inne lite grann. Om att komma lite grann. Om att vara svartsjuk lite grann. Om att åka på roadtrips lite grann. Ligga i omkörningsfilen fast bara lite grann. Äta matsäckar på en massa olika platser lite grann.

Om hur jag älskar min pojkkropp lite grann. Om Karl Lagerfelds anorexirants och om att vara ätstörd lite grann. Om det var så att Robbie Williams hade bulimi lite grann. Om att bara vara hungrig bara lite grann. Hur smakar köttet? Lite grann. Om att boka ett bord på Tranan bara lite grann. Om den lilla spyan på golvet inne på Tranans tjejtoa. Om vem som spyr bara lite grann. Om hur kul det vore om allt i hela världen bara var lite grann. Statsministern blev mördad lite grann. Chefen som vill prata med en lite grann. Att få sparken lite grann. Att bli styckmördad lite grann. Om hur mycket bättre jag är på att handskas med andras barn, att jag bara klarar av mina egna lite grann. Om att åka till Island lite grann. Om att testa alla varma utomhusbad lite grann. Om att ha en livskris lite grann. Sedan lyssnade vi på Radio Depts I wanted you to feel the same tusen gånger och undrade om man kan känna samma sak för varann lite grann. Sedan googlade vi på när Hunter S. Thompson sköt sin granne lite grann. Sedan sa han att varje gång jag har lite grann problem i mitt privatliv börjar jag fightas med en vit äldre man. Och om att vara gränslös lite grann. Om att vara gränslös är höjden av frälsning lite grann. Om att inte ens lite grann bry sig vad folk tycker om en. Sedan försökte vi släcka ner hotellrummet för att sova lite grann. Det gick inte att släcka lite grann. Men det gör inget för vi sover bara lite grann.

Du ska skriva det som gör allra ondast. Det som är mest skamligt och pinsamt. Som om du bokstavligen hellre skulle dö än att någon läser det.

Så sa jag till en fantastiskt smart och vacker tonårstjej under en av sommarens alla middagar vi blev inbjudna till under vår Sverigeturné som till min stora lycka ännu inte är över och som jag hoppas aldrig behöver ta slut.

Eftersom hennes största dröm är att bli författare sökte hon kontakt för att få råd. Hon spände sin makalöst kolsvarta allvarliga blick i mig när jag berättade om hur jag hela livet offrat jag vet inte hur många relationer på grund av mina texter och böcker. Om sorgen det inneburit men att jag faktiskt inte haft något val. Hur mycket jag än försökt censurera mig har orden ändå tagit över och tvingat sig fram.

Det räcker inte med att vilja eller ens brinna, sa jag. Du måste våga vara helt hänsynslös – både mot dig själv och andra. Gränslösheten är ditt enda bränsle. Du måste acceptera att en författare alltid sätter ensamheten främst. Att folk antingen kommer sky eller vara rädda för dig. För att de vet att du kommer att skriva om dem.

Nu ska katastrofen från Blackeberg aka Marstrandspsykot läsa min intervjuserie som under sommaren gått i Svd kultur. Där jag återgått till att skriva på det sätt jag gjorde när jag som sjuttonåring började. Då jag skrev för att orka leva. För att inte gå till mitt ställe för att dö. För att jag helt enkelt var tvungen. Och jag är livrädd. För att jag skrivit om honom. Tämligen utlämnande. För att jag inte vill förlora honom. För att jag inte kommer stå ut med att tona ner mina texter. För att jag vet att jag alltid kommer att välja texten före honom men att jag vill ha både och.

Men jag vet att texten måste gå före allt. Även om det så innebär att man aldrig kan leva i en nära relation.

Bryr man sig om konsekvenserna av sitt skrivande är man ingen författare eller konstnär. Då måste man tyvärr välja ett annat yrke.

Nu tror ni säkert att jag enkom begav mig till Gripsholms slott för att ta den där roliga bilden med lejonet Leo, den vars humorvärde gör att jag inte längre kan sova om nätterna på grund av Tinder-notiserna. Killar gillar roliga tjejer.

Men målet för resan var ett helt annat, nämligen 1600-talets änkedrottning Hedvig Eleonoras porträttsamling. Efter att först gått vilse i det mycket svåröverskådliga konglomeratet till slott med en på grund av coronan mycket ologisk enkelriktning som ingen begrep och därför skapade ett kaos som inte följde en enda av Folkhälsoinstitut rekommenderad riktlinje beundrade jag Hedvig Eleonoras älskade lille hund Courtisane och därefter drottning Kristinas kröningstapet den engelska jakten.

Efter många om och men fann jag så honom. Lille Carolus. I klänning. Hedvig Eleonoras sjuklige son, som endast fyra år gammal efter sin fars död tvingades bära ett utfattigt rike som befann sig i krig med sex länder på sina axlar. Vilkens läs- och skrivsvårigheter fick hans arma moder att med teater göra någon sorts man av honom. Min favorit är teaterföreställningen där Hedvig Eleonora med hjälp av några ”vildmän” lät lille Carolus förstå att ”om dygd och studier försummas blir mannen en vilde”.

Detsamma gällde roadtripen till Karlskrona och åtföljande färja en halvtimme rakt ut till havs till Aspö där Karl XI inte bara lät uppföra en hel stad utan även valde göra platsen till den svenska flottans huvudbas. Under den mästerliga privata visningen av Drottningskärs kastell kunde jag känna Karls närvaro i alla vrår, i de sex meter tjocka väggarna, i den stora donjonen med batteridäck.

Att lille Carolus tack vare Hedvig Eleonoras kärleksfulla hand blev en rättvis kung vet vi. Och inte ett enda skott har under fästningens trehundraåriga historia avlossats mot någon fiende.

Min mens är en vecka sen och det enda jag tänker på är att jag äntligen kommer att få en son. En son som jag likt Hedvig Eleonora kan curla sönder och samman. Carolus är dessutom ett förbannat fint namn.

Fredag klockan 15.32: Du skrev ju att du var med på allt. Läste faktiskt din text på Aftonbladet nyss. Världen är bra liten när det visar sig att du skriver för min favorittidning. Jag hoppas få läsa mer av dina välskrivna texter. Skratt-emoji

Fredag klockan 16.53: Okay, let me break the ice. Your profile has good energy written all over it. Aubergine-emoji

Fredag klockan 16.59: Trevlig matchning. Kyss-emoji

Fredag klockan 17.11: Ett riktigt bra hångel är underskattat. Fallskärms-emoji

Fredag klockan 17.45: Du är med på allt, hävdar du. Vill du ses i slutet av nästa vecka? Jag kan fråga dig saker och du kan ge enstaviga svar. Kan bli kul. Flirt-emoji

Fredag klockan 18.23: När får man ta på dig då, snygga Linda? Frågetecken

Fredag klockan 19.01: Oj, vad jag började tänka hur jag ska formulera mig, därför inleder jag istället med tre heja-emojis för oss.

Fredag klockan 19.43: Hej Linda, fina bilder du har. Älskar dina tatueringar. Gubbe med hjärtögon-emoji

Fredag klockan 20.31: Ses om en timme?

Fredag klockan 21.52: Wow mums.

Fredag klockan 22.23: Får jag bjuda på en drink på någon trevlig bar?

Fredag klockan 22.57: Hello stranger! Solglasögon-emoji

Fredag klockan 23.19: Kramar från Lasse i Sumpan.

Lördag klockan 08.39: Hej, du verkar vara en spännande kvinna som jag gärna vill träffa.

Lördag klockan 10.45: Du är med på allt, vad innebär det?

Lördag klockan 12.15: Du verkar vara en intressant person.

Lördag klockan 16.27: Du har ett jättehärligt leende. Två hjärtan

Söndag klockan 06.36: En massa sex och god mat. Tar hand om dig och gör det skönt för dig.

Söndag klockan 9.09: Kanske en löptur tillsammans? Gillar du långt eller snabbt?

Söndag klockan 10.49: Vilken vacker dam du är.

Söndag klockan 12.00: Trevligt Linda, ja jag är med på allt så var börjar vi?

Söndag klockan 13.11: Jag kan komma över nu. Bor bara 12 kilometer bort.

Söndag klockan 20.35: Härligt med tydlighet. Med på allt. Kasta sig ut bara. Du sticker verkligen ut.

Söndag klockan 22.59: Be careful what you wish for. Men lite bekymmersam.

Aldrig kunde jag föreställa mig att det uppstoppade lejonet Leo endast inom en vecka efter att jag packat en av mina bättre matsäckar och kört de fem milen till Gripsholms slott skulle vara mig så behjälplig. Tänka sig att en gåva i form av ett lejon från Alger till kung Fredrik I på 1700-talet skulle kunna bli mig så till gagn på det mest oväntade sätt.

Det hela började häromdan, en sådan där ljuvligt varm och folktom sommarkväll i city, då jag träffade en gammal kär vän från 1991 och vi inte ens hann kramas hej innan han började med att regga ett Tinder-konto åt mig. Ditt liv kommer aldrig mer bli sig likt, menade han.

Jag som hittills med bravur raggat endast medelst instagram rycktes ändå med av stämningen och upptåget. En profilbild på mig och lejonet Leo och den av mig så genialt uttänkta texten ”jag är med på allt” förändrade mitt liv i dess grundvalar. Ja, ni kan ju bara föreställa er hur mycket jag har att göra nu.

Alla kommenterade Leo (”you had me at det fula lejonet i Mariefred”) och ville veta exakt vad ”allt” innebar. Menade jag ”det mesta”? Kunde jag vara så vänlig att specificera? Och frågan är ju alltid i vilken ordning det kommer. Det korta och koncisa uppskattades mycket.

Alla dessa fula, tjocka män som skröt med sin längd, sina fiskar, segelbåtar, bågar. Att män är kåta visste jag, men så kåta! Alla eländiga kåta OCH relationssuktande män. Alla med seriösa intentioner. Alla stackare som ville ha någon att dela sina liv med. Som trots sitt kåtslag blev besvikna när jag sa att jag bara ville ligga.

Jag sov inte en blund på hela natten på grund av den aldrig sinande notis-strömmen. Morgonen inleddes klockan fem med ett ”sex?” från en Felix, 17 km bort.

Jag bestämmer mig för att testa en överrörlig yoga-man från Uppsala som gillar att klappa djur. Och lovar min vän från förr att jag när vi ses igen ska ha legat med en man som poserar med vapen. För jag håller alltid det jag lovat. Fortsättning följer.

”Det är mycket kompromissande i relationer men vissa grejer kan man tyvärr inte jämka.”

Det var bara en av alla de ljuvligheter som Helena von Zweigbergk sa när jag intervjuade henne apropå Mitt liv som dront som jag menar är höstens viktigaste bok.

Sedan gjorde jag slut med Marstrandspsykot. Efter endast fyra dagar. Det skedde åtminstone inte via sms eller mail som vid mina två tidigare relationer. Jag kommer aldrig anpassa mig och vägrar se alla mina fel och brister speglas i någon annan. Jag vill HA alla mina fel, jag är fucking stolt över mina tillkortakommanden. Jag älskar att vara intensiv, asjobbig, sur, arg, tjatig, upprepande. Jag älskar att jag pratar rörigt och fullständigt associativt, till synes helt utan röd tråd. Jag älskar att vara en nazi-uppstyrd projektledare, som dessutom gillar att ändra mina planer i sista stund. Jag tycker om att ta hand om andra. Att betala. Jag står inte ut med att bli omhändertagen. Eller snälla människor.

Jag vill inte att vi är ihop längre, grät jag, och jag kommer fucking skälla ut vem fan jag vill, jag hatar långsamma segproppar.

Det där vi hade funkade inte för mig heller, sa han, det blev för självutplånande och jag började tappa bort mig själv i röran verkligt/overkligt. Efter ett tag miste jag helt uppfattningen om jag fanns på riktigt eller bara var någon du hade skrivit. Det blir ganska destruktivt då det inte finns någon som helst gräns mellan publikt och privat men det genererar alltid bra text, men kanske lite mindre bra relationer. Jag har förstått att texten alltid går före verkligheten för dig och att texten även styr din verklighet. Det är svårt att haja om du skriver om ditt liv eller mer skriver ditt liv. Jag fattade redan från början att du skrev oss mot undergång. Jag är det bästa dåliga förhållande du haft. Och ärligaste. Jag är ditt krig du inte kan vinna, dina väderkvarnar och alla Moby Dicks i alla hav!

Men jag kommer aldrig ändra på mig, sa jag. Och aldrig mer vara ihop med någon. Bara så du vet.

Jag läser en bok som heter Hon kysste havet (Torleif Ingelög), bara utifrån dess titel, om textilkonstnären Greta Ahrbom vars havsblå flossamatta blev utvald som bröllopsgåva till den blivande kronprinsessan Ingrid av Danmark men vars liv slutade tragiskt på mentalsjukhus utan någon som helst kontakt med sin dotter eller familj och börjar skriva en text om allt jag på grund av vanmakt och min sjukdom är tvungen att kyssa farväl. Jag kysser Radio dept farväl. Domestic scene, what’s missing here? You’re leaving just in time. Jag kysser Vaxholm farväl och simningen och all den goda maten och sexet i duschen och att vi har visst parmesan hemma och vad hade du sagt om jag på insta istället hade frågat om vi skulle ligga och Marstrand där du bara fatta hur jobbigt det var för mig att behöva gå omkring där i timmar för att du skulle skriva. Jag kysser din hand som letar efter mig i sömnen farväl, att du tar i mig så där hårt, att du hela tiden frågar om jag behöver något, mat, salt, vila, kortison, te, koffein, solhatt farväl. Jag kysser att du också hela tiden börjat säga fucking farväl. Jag kysser att du ständigt använder vackra ord som ombesörja och behändig farväl. Jag kysser att du alltid är så jävla stolt över mig farväl. Jag kysser den där kvällen då du dyngrak och helt utan packning kom hem till mig och jag på grund av min egen jävla sjukdom inte kunde ta hand om dig. Jag kysser att du står ut med mitt på grund av kortisolsvikt totalt olämpliga beteende farväl, att du med ditt mörker inte skräms av mitt, att du alltid vet vad du ska säga varje gång jag av utmattning gråter och i tanken redan är på väg till mitt ställe vid spåret där jag sett en öppning. Jag kysser det där du brukar säga om var försiktig med språket det är det viktigaste vi har farväl.

Jag kysser Torö farväl. Jag kysser grävlingen farväl. Jag kysser Femte långgatan farväl. Tack för allt. För mitt livs sommar. Lova att hålla ett vackert tal på min begravning. Om att du kysser mig farväl.

”Jag tycker mest att allt bara är jobbigt, att jag är konstig. Jag vill inte vara konstig. Jag vill bara så gärna vara som alla andra och kunna må bra.”

De sena messen andades desperation och jag kunde inte hantera dem mer än att jag satte honom i en taxi hem till mig. Och istället för att verkligen göra något konstruktivt som möjligen skulle kunna få honom att må bättre charmades jag som vanligt av hans ”konstiga” uppenbarelse med absolut ingen packning utom kamera, ipad och ett paket cigg. Inte ens en sliten Ica-kasse med något godtyckligt i. Utan bara träningskläderna han tidigare utfört cyklingspasset i. Så särskilt nykter skulle man väl dessutom inte kunna påstå att han var. Antal terapitimmar som skulle krävas för att ta reda på varför jag går igång på Leaving Las Vegas-män får jag nog aldrig veta. Vill jag ens veta?

Som en sista förtvivlad strävan att begripa mannen började jag läsa Lina Limans Konsten att fejka arabiska – en berättelse om autism, där jag lärde mig att leva med autism inte ens bara handlar om känslan att behöva fejka arabiska utan att FÖRSTÅ arabiska.

Liman skriver: ”Att så enträget försöka leva ’som alla andra’ när man i grund och botten saknar samma förutsättningar är inte bara dömt att misslyckas. Det skapar också en perfekt jordmån för depression och ångest, utmattning och mörker.” Själv var hon flera gånger nära att mista livet.

Att jag med en egen sjukdom, där min kropps oförmåga att producera stresshormonet kortisol leder till att ”olämpligt beteende” kommer överst på listan över symptom, inte kan förstå mig på en person som kämpar med adhd och asperger gör mig så förbannat ledsen.

Det jag lärt mig av Lina Limans bok och att umgås med en autistisk person är att jag aldrig mer ska kalla adhd/asperger för en ”superkraft”, aldrig mer säga att jag har en ”släng asperger” och att jag aldrig mer ska tänka att folk bara kan ”skärpa sig”. Snarare är det jag som måste skärpa mig och på allvar acceptera att alla människor har olika förutsättningar och att det är piss att leva med olika osynliga funktionsvariationer.

Vi körde tillbaka till Torö. Vi såg en hamster. Fast det var ett marsvin. Och de var två. Det var helt jävla perfekt väder för infraröd fotografering. Vi pratade om Hunter S. Thompsons självmordsbrev. ”No more games. No more bombs. No more walking. No more fun. No more swimming. (–) No fun – for anybody. 67. (–) Relax – this won’t hurt.” Vi lyssnade på Radio depts Strange things will happen. ”Today was a pretty day, no disappointments. No expectations on your whereabouts.” Medan männen pratade om sina coola filter läste jag om George Perecs term infra-ordinary, som han myntade i ett försök att beskriva den del av världen vi aldrig ser eller upplever. Lite som en parallell verklighet eller som infrarött ljus, tänkte jag och flyttade på mig för att inte sitta i vägen för vitbalansen. I essän An attempt at exhausting a place in Paris försökte Perec – på ett kafé i Paris – notera ”what happens when nothing happens” genom skriva ner precis allt han såg. Precis som jag på Torö. En tordyvels gömställe under ett av barn byggt stenröse på stranden. Av ytterskärgårdsvind skamfilade tallar. Fejden mellan de bofasta och hipstersurfarna. Mjölonmattan som ej fick beträdas. Mitt ansikte som inte vittnade om pissmyrornas hämnd för att jag la min orangea filt ovanpå nämnda matta utan om att jag på Torö insåg att jag de senaste tjugosex åren befunnit mig i en parallell verklighet. Nere i en Fritzl-källare. Att jag var det infraröda ljuset som bara utgjordes av dolda reflektioner, att vi levde i en värld som bestod av andra sfärer. Sedan blev jag otrevlig på koffein. Sedan skrek liemannen här får ni inte parkera. Nu är det helt svart, upprepade han bakom kameran. Han var jätterädd för hästbromsarna. Det känns som om det här är mitt livs sista sommar i livet, sa jag. Kul för mig, jag ställde in ett självmord för dig, sa han.

Det var första gången jag önskade att sommaren aldrig skulle ta slut. Den första sommaren som jag var riktigt levande.