Nu vet jag varför jag är så avundsjuk på Jocke Berg.

Det är för det där med gnistan. Att få idén som sparkar in dörren. ”Figuren som kan gå genom alla ackord”, säger han i dokumentären som får mig att älska honom.

Mitt problem är att jag har för många gnistor. Så att det blir en stor jävla Valborgseld. Som sedan helt okontrollerat sprider sig över inte bara hela mig, utan dessutom över alla mina närstående. Som måste stå ut med min okontrollerade hetta. Som gör att min största skräck är att min familj ska iscensätta en intervention.

De ba: Nu måste du lugna ner dig. Tänk på hur jobbigt det blir för oss.

Jag ba: (strutsen)

Det var Kent som lärde mig vad black and white var. Jag var en sådan stockholmare att jag aldrig hade varit med om något så bonnigt som att åka till Eskilstuna och äta en asäcklig torr fläskbit. Sedan stal vi en flaska sprit i baren. Tidningen hade bokat ett hotellrum med två sängar och hela kvällen hade jag ångest över vem av killarna i bandet som skulle bli tvungen att sova i den andra. På hemvägen hade jag bakfylleränna inne på en mack. Om vi inte stannat vet jag inte hur det gått. Jag hade aldrig vågat säga till. Och om magen inte lugnat sig hade bilen fått rekondas. Det här innan jag upptäckte Dimor. Som jag missbrukar. Fast alla tror att jag missbrukar det motsatta. Laxerande. För hur skulle jag annars kunna vara så här smal?

I kväll ska jag fira Valborg, och umgås med diverse människor, för första gången på säkert femton år. Och stå framme vid den där jävla brasan och tänka på Jocke Berg. På hur snäll och ödmjuk han är i den där dokumentären. På hur jag borde skämmas för min missunnsamma avundsjuka. På att vi ändå hade en fin kväll i Eskilstuna. För alla de där åren sedan. På att det blev en bra intervju. På att jag verkligen gillar deras låtar. Innerst inne. Och förlika mig med att jag aldrig kommer få till den rätta gnistan. Som gör att jag blir lika stor som Kent.

Vem som sov i den andra hotellsängen? Ingen.

Jag var nyligen i färd med att kasta en mugg där Harry Potter-Snape står och surar på ett jättetrist sätt. Jag har alltid avskytt Snape. Kan han aldrig le, liksom? Eller åtminstone se lite trevlig ut?

Men dottern fångade muggen mitt i fallet ner i soptunnan. Så nu inleder jag varje morgon med att vända på den i skåpet. Så att hans dränerande grimas inte ska sabba hela min dag.

För det är exakt vad som händer när jag ser någon som inte är glad.

Mina barn har aldrig fått visa att de är sura. På fullaste allvar tvingar jag dem att låtsas som om de är glada, även om de är på dåligt humör. Eller så ber jag dem helt enkelt att lämna mig ifred med min glädje.

Till varje jul brukar jag köpa sådana där pyttesmå smiley-gosedjur med den allra gladaste munnen. Och så ställer jag fram dem på diverse strategiska platser i hemmet. Om jag får syn på en pryl där giporna pekar ner måste jag omedelbart göra mig av med den.

Jag behöver inte ens se den, det kan räcka med att det KÄNNS som om giporna pekar åt fel håll. Och resten av dagen är förstörd. Jag står inte ut med andras dåliga humör. Jag är en sådan som Lena Andersson i Egenmäktigt förfarande beskriver som en person som inte orkar bära andras smärta. Och som ständigt kommer dragande med det riktigt stora lidandet. Svältande barn. Naturkatastrofer. Krig. Som ett skäl till att bara rycka upp sig och hissa upp de där glädjeförstörande giporna.

Ett av de vuxna barnen visar med hjälp av en ny undersökning hon hörde om på Vetenskapsradion att jag minsann förstört deras liv. En ny nordamerikansk studie visar att de mammor som försöker dölja stress för över den på sina barn.

Men jag tror jag skiter i den där undersökningen där endast 107 mammor deltog och sjunger krampaktigt vidare på den gamla Gullan Bornemark-dängan.

Munnen den ska skratta och va glad. (–) Munnen har du fått för du ska tralla.

Det som gör mamma glad … eller hur är det nu man brukar säga?

Dessutom ryker den förhatliga Snape-muggen i dag.

Inget svar.

Så kan man sammanfatta Lena Anderssons enastående roman Egenmäktigt förfarande.

Jag kommer att tänka på den boken för att jag just köpt en sprillans feting till mobil. Som i sin tur får mig att tänka på hur svårt jag har att acceptera när folk inte svarar på mail och sms. Den där ångesten Lena Andersson beskriver så bra. När jag nu läser om boken upptäcker jag att jag på ett flertal ställen strukit under så hårt att papperet nästan brustit.

”Varför fattade hon inte att avgrundsångesten över ett obesvarat sms var densamma varje gång och att enda sättet att undvika den var att inte skicka några?”

För Ester Nilsson är det Hoppet som ställer till det. Önskan att Mannen ska älska och vilja leva med henne. Som gör att hon ignorerar väninnekören och istället – i över ett års tid – förnedrar sig. För mig är det att vara så obetydlig att folk helt enkelt har roligare, mer intressanta saker att göra än att svara mig. Innerst inne vet alla att det är så. När folk inte svarar på sms – eller för den delen dröjer alldeles för länge – beror det på att man ligger för långt ner på listan för att de ska bry sig eller komma ihåg att svara. Annat dök upp.

Ester Nilsson funderar över om de som skapade sms och mail någonsin kunde ha föreställt sig den ångest som uteblivna svar leder till.

Jag älskar att göra-listor och för dagligen ett flertal pågående listor under olika rubriker som ”texter” (Männen i mitt liv-boken, Bengt Ohlssons nya bok, runkhata, aldrig äta kaviar för laget) och ”barnen” (Uppsala ultimate skatecamp inställt, nya konståkningsskridskor, septumpiercing, friidrottsfunktionär).

Men vissa saker behöver man inte skriva upp. Som exempelvis ”köp ny mobil”. För det är något man aldrig glömmer. Det blir liksom av, av sig själv. Hur stressad man än är så köps den där mobilen. Ändå.

Jag har så extremt svårt att acceptera att vara någon som ens måste skrivas upp på en att göra-lista. Jag står inte ut med att inte vara den nya Lyxmobilen.

Jag har ingen krönikeidé.

Det känns inte bara lite som i Vicky Jones och Phoebe Waller-Bridges nya HBO-serie Run där Ruby och Billy gör en highschool-pakt där de om någon senare i livet messar RUN och den andra svarar detsamma ska släppa allt och mötas på Grand Central Station och sedan göra en tågresa genom USA och efter den veckan bestämma sig för om de ska bli ihop eller aldrig mer ses, utan det känns som om vi ÄR Vicky och Phoebe, där precis allt klickar och vi umgås en natt under en hemlig tillställning, som absolut ingen får instagramma, som vi kallar vår svartklubb. Och alldeles i slutet av kvällen, efter att ha pratat om extremt svåra och extremt hemliga saker i våra liv, säger hon det. Att vi om allt känns riktigt förjävligt ska messa Jag har ingen krönikeidé. Så hjälper vi varandra. Plötsligt känns hon närmare än han som jag varit ihop med i två dygn och fem år och jag tänker på vad corona(n) gör med människor.

Sedan glömmer någon mobilen och ringer mig från en fast telefon för att kolla om jag har den eller om den försvunnit i en taxi någonstans mellan norrort och söder. Det är ett sådant där välkänt medieföretagsnummer som skickar mig tjugo år tillbaka i tiden så jag – efter lite för många koppar starkt te och tjejlyssning på Bronski Beats Smalltown boy på högsta för att orden run away turn away run away turn away run away just då tilltalar mitt allra innersta väsen – börjar låtsas att han som ringer är Thomas Mattsson från Expressen som berättar att P O Enquist har dött och undrar om jag kan skriva åtta tecken om det. Allt framyrat på Malmvägendialekt. Sedan faller vi ihop i en hög på golvet av skratt. Mest på grund av det där om åtta tecken. Och lite Malmvägendialekten. Och kanske för att jag inte ens säger till han som ringer att jag har hans mobil. För att om det förr i tiden ringde på natten så var det för att någon kulturpersonlighet hade dött.

Ett par timmar senare vaknar jag till nyheten att P O Enquist dött. På riktigt.

”Hej där jag är inte snäll / men jag vill vara din Nalle ikväll”

Det måste väl ändå vara en fantastisk sammanfattning av hela Märta Tikkanens författarskap. I en enda snärtig rimmad rad (ur Bryta mot lagen).

Det gäller även för ”finns jag för mej? eller finns jag / bara för andra?” (ur Arnaia kastad i havet). Jag kan varmt rekommendera er att coronaläsa alla Tikkanens böcker. Allt ligger där gratis på bibblan och bara väntar på er.

Hur kan en kvinna som är en sådan stark feministisk förkämpe offra så mycket för en (svårt alkoholiserad och våldsam) man? Det undersöker Johanna Holmström i boken Borde hålla käft som handlar om Tikkanens författarskap och är höstens – för mig vars besatthet av Tikkanen snart inte vet några gränser – viktigaste bok.

Tikkanen är den ultimata blandningen av god och ond, av våldsamhet och att alltid ställa upp för andra, oftast sådana som är fullständigt olämpliga svarta hål.

Jag tänker på hennes raseri, hennes hatböcker som hon för att överleva skriver om nätterna, hennes korta stubin, hennes dåliga humör, vanmakten. Och migränen som kommer när allt är över.

Medan jag läser Tikkanens allra argaste texter tittar jag på konstnären Tova Berglunds nallar (missa inte hennes utställning Vi tänker på dej sen älskling på Sojdelius Gallery). Jag tänker på särskilt den nalle som säger kom fram kom fram vad du än är, jag vet att du vill det. På våldet som självbevarelsedrift. På en bukett full med nallar som slår över i något extremt svårt.

Tova Berglund säger i ett mail: ”Jag vet aldrig vad något ska bli från början, allt kommer till utifrån ett behov att göra och en inre kompass som leder mig rätt. Det är berättelser om mig själv och olika erfarenheter men också en berättelse om att forma något, att hitta fram till det som känns sant.”

De motsägelsefulla känslorna hos Tova Berglund som kärlek och hat kommer lika naturligt som hos Tikkanen. Som när Tikkanen skriver ”jag håller upp min styrka och du känner den / anar svagheten som hotar dej / och krossar mej”.

Coronakatt är den nya sommarkatten. Vilken jävla dret.

Pandemin är så trist att det inte bara är försäljningen av sexleksaker som markant har skjutit i höjden (har själv köpt tre urfiffiga grejer som jag med stor glädje testat på mina nethers), utan Blocket har märkt av en ökning av intresset för hund- och katt.

Djurskyddet i Karlstads ordförande Therese Cedercrona säger till Ekot: ”Vi ser noga på det här att blivande ägarna har ett långvarigt intresse så att det inte likt en sommarkatt blir en typ av coronakatt.”

Tänk er för, säger jag bara. Har ni riktig otur – vilket ni så klart har – så kommer ni få en lika sur katt som min bengal, som skulle utklassa alla i arga leken.

Hon borde starta en Yelp för katter där de kan betygsätta sina människor och skriva om de rekommenderar dem eller inte.

Vi skulle endast få inte.

Förmodligen skulle vi få rätt låga poäng för att våra textilier är inte tillräckligt släta. Och för att maten inte är vispad till exakt rätt konsistens och temperatur.

Och för att vi inte längre har någon soffa som hon kan kissa i. Det fattar ju vem som helst att det är så jävla gött att bara ställa sig bredbent på kuddarna och släppa på blåsan. Urinen bara sugs upp. Så himla praktiskt! Ingen äcklig sand att behöva söla ner de pimpinetta tassarna med.

Sedan måste den där nya människan som envisas med att ständigt hälsa på bara avlägsna sig. Innan så sker får han smaka på blängandet. Plus bakåtvridna öron.

Och den där nya katten! Herregud vilken tönt. En så underlägsen varelse. Som inte ens klarar av att hoppa upp på bokhyllan. Som hela tiden ska hålla på att rusa runt med tjock svans. Så ovärdigt. När man kan ligga och stirra på undersåtarna. Naturligtvis från en höjd där ingen kan nå eller börja kladda på en med sina asäckliga coronahänder.

Vårt betyg inne på katt-yelp skulle bli noll av tio.

Tänk er noga för innan ni köper katt. Har ni otur har ni femton år av negativ energi framför er. Det blir ni aldrig redo för.

När man messar till någon att efter du gått så valde jag mellan att grina eller aggro-onanera till porrscenen i B-movie-dokun där tjejen satt framför killen med ryggen mot honom och smekte sig själv. Jag valde det sistnämnda.

När man som svar på ett inbillat men va skriver ho inser att man under corona(n) känner för att skriva precis vad fan som helst för att man är så sjukt desperat och under corona(n) lyssnar ändå alla bara på stilige Tegnell i sina buteljgröna tröjor. Hur många har han? Tvättar hans fru dem i trettio och låter dem torka i en lång rad i duschkabinen? Och så tänker hon hur mycket hon älskar honom varje gång hon går upp för att kissa på natten. Eller bor de i villa?

Jag är noll hypokondrisk när det gäller fysiska sjukdomar. Varje gång jag sjukdomsgooglar – vilket jag dagligen gör – slutar det alltid med att jag är kärnfrisk. Jag bajsar varken blod eller slem. Jag har ingen inflammerad tarm. Jag råkar bara tillhöra den enda promillen som inte får förstoppning av hypotyreos.

Men psykiska tillstånd, jävlar vad jag har dem alla. Jag har psykos (tankestörningar, ja!, svårt att tänka färdigt, ja!). Jag har borderline (impulsiv, ja!, intensiv ilska, ja!, inre tomhet, ja!). Och framför allt är jag högkänslig. Jag behöver inte ens dricka alkohol för att bli full. Det räcker att vara på en fest där andra är berusade. Jag blir extremt påverkad av andras känslolägen och tänker jämt att allt är mitt fel. Trots att jag intellektuellt sätt förstår att jag nog mest inbillat mig allt.

Jag känner igen mig så fruktansvärt när Märta Tikkanen i brevromanen Måste försöka skri- skriver: ”Jag känner mig fullständigt eländig, trasig, trasslig och dum, inser själv att jag delvis tar åt mej helt i onödan men vad hjälper det när jag vrider mej som en mask om nätterna.”

Jag tänker på hennes ständiga migränanfall. Att de i själva verket beror på att hon är högkänslig. Precis som jag.

Om jag tänkte på Tegnells buteljgröna bringa när jag kom? Nej.

Jag lever med en ständig ångest. Mest handlar den om pengar och försörjning. Och om framtiden. Om katastrofer, olyckor och sjukdomar. Om hur jag ska hålla ihop och orka leva ända tills jag dör. Hur ska alla klara sig om jag inte förmår skärpa mig och jobba så här mycket? Hur långt upp i åldrarna pallar en inte helt frisk människa slita så här mycket? Och vad händer den dag då alla tidningar läggs ner? Vilket annat yrke skulle jag ens klara av? Hur skulle jag ha råd att utbilda mig och vem vill anställa en gammal tant?

Förmodligen beror min ångestbenägenhet på en mix av gener och personlighet och en lika stor del sjukdom. Kroniska fel på både sköldkörtel och binjurar är rena lattjolajbanen för ångesten och tvångstankarna.

Jag har testat allt. Piller, terapi, yoga, tatueringar, arbetsnarkomani, ytterst skamlig självskadeshit och stenhård träning. Förvisso funkar löpning alldeles utmärkt som ångestdämpare. Mycket tack vare att det är så jävla jobbigt att springa att det helt enkelt inte går att oroa sig. Just då. Man tvingas in i det berömda nuet. Flowet.

Men det finns inget som hjälper så mycket som att göra läskiga saker. Att utsätta mig för det jag alltid varit som allra räddast för eliminerar ångesten. Som att prata inför publik. Eller bjuda hem folk på middag. Eller hänge mig åt en ny relation. Och skaffa nya nära vänner.

Att göra det som jag är allra räddast för är det enda som helt stänger av min ständigt malande ångest. Det är min betablockare. Dessutom helt utan biverkningarna i form av de där iskalla händerna och den urtrista tröttheten.

Skräckutmaningarnas enda nackdel är att gränserna hela tiden flyttas och jag måste ha mer, göra läskigare och läskigare saker.

Så just nu håller jag på att utsätta mig för skrämmande jobbutmaningar. Att tacka ja till precis allt är till sist det enda som får mig att inte ligga vaken om nätterna och vrida mig av ren och skär panik.

Därtill bjuder folk jag inte ens träffat på middag.

Den allra vanligaste frågan jag får är naturligtvis hur jag fixar att skriva så mycket. Varje dag, dessutom.

Mitt bästa skrivtips är inte att bara använda sittfläsket och pressa x antal tecken per dag. Det är inte att läsa mycket böcker. Det är inte att vara noga med att unna sig en sockerkick efter de tunga, monotona skrivpassen. Det är inte att tillämpa den populära pomodoro-metoden där man delar in skrivandet i tjugofemminutersintervaller med korta pauser om fem minuter då man ska göra något helt annat för att vila hjärnan och på så sätt bli mer effektiv.

Det är heller inte att lägga en massa pengar på en skrivarkurs. Eller träffa likasinnade och läsa varandras texter och ge användbar feedback.

Nej, det är något helt annat. Något folk sällan tänker på.

Minns ni serietecknaren Martin Kellermans ljuvliga pausfågel? Den som bara sjöng typ lalalalalala. Och det var den dagens seriestrip.

Till alla som undrar hur jag klara att skriva så många texter brukar jag säga lalalalalala.

Lalalalalala är den hemliga nyckeln och min allra bästa strategi. Lalalalalala är det som gör att man står ut med det här jobbet. Lalalalalala är halmstrået man – nästan dagligen – naturligtvis helt desperat måste gripa efter. Lalalalalala räddar mitt liv. Hela tiden.

Det var just det där lalalalalala som gjorde att Martin Kellerman fixade att leverera en seriestrip varje dag. I tjugo år.

Att skriva handlar om att våga vara inte bara kass, utan en katastrof. Man måste inse att man inte alltid kommer att vara bra, utan oftast motsatsen. Men att det är okej. Det är inte farligt att vara dålig. ALLA är kassa, ofta. Många är asbra, ibland.

Och man måste inse att INGET händer om man är usel ibland. Ingen bryr sig. Man är bara en i mängden. En medioker genomsnittsperson.

Dessutom tycker alla helt olika så det är alltid någon som gillar skiten man pressar ur sig. Där en ropar du är toppen skriker nästa du är botten. Och själv ska man då bara tänka lalalalalala och le och gå vidare.

Nu så här i efterhand är jag glad över att jag så pajigt misslyckades med att få tag i Selma Lagerlöf-biografin på årets bokrea. Då hade jag nämligen aldrig köpt eller läst Elisabet Höglunds skrämmande minnesbok över sin älskade syster Birgitta.

Jag läser den i en sittning, kan omöjligt lägga den ifrån mig. Och känner mig så uppriven efteråt att jag sätter mig ner och skriver den här krönikan.

Om ett kvinnoliv som förmodligen liknar många andras där vården skiter i underliggande fysisk sjukdom (vars symptom ger psykiska problem) och istället bara proppar henne full med starkt beroendeframkallande lugnande tabletter. Hibernal, cetiproman, mopazin, coffein comp, menetyl, restenil, restedrol, truxal, afatin … listan över systerns tabletter får inte ens plats på en boksida.

Redan 1958 konstaterade läkarna att Birgitta hade cushing, en överproduktion av kortisol som obehandlad bland annat orsakar grav övervikt och en mängd psykiska problem. Men istället för att operera och behandla tvingades Birgitta till ett liv på psykiatriska kliniker.

När hon 2017 – 59 år efter första diagnos – dog, bland annat av diabetes typ 2 (förmodligen orsakad av den obehandlade kortisolöverproduktionen), så visade obduktionen på en tumör på binjuren, det vill säga cushing.

59 år! Utan tillstymmelse till hjälp. Trots att en diagnos och all kunskap fanns. I modern tid.

Dessutom drogade läkarna ner Birgittas och Elisabets mamma. Det var väl mest praktiskt så? Istället för att hjälpa henne bearbeta ångesten som den besvärliga dottern Birgitta orsakade.

Mamman pumpades full med lugnande. Mycket sådant som heter ”comp” och är narkotikaklassat.

Birgitta dog i den vidrigaste misär. Helt ensam, sittande i en stol i köket, i sin egen avföring. Hemmet var så belamrat att det inte gick att ta sig fram. Och så osanitärt att Elisabet och hennes man fick ta på sig skyddsdräkter för att kunna röja.

Birgitta fick ett ovärdigt liv. Ingen kommer ställas till svars.

När ska kvinnors hälsa börja tas på allvar?