Helene Billgren är inte egensinnig

”Välkomna till en generös och omtumlande resa in i Helene Billgrens egensinniga värld”.

Så skriver Liljevalchs-chefen Mårten Castenfors i katalogboken till utställningen Faran är över.

De som inbillar sig att Helene Billgren är egensinnig ser bara hästar, flickor, bebisar, pärlor, hästsvansar, frisyrer, flygvärdinnor och sjuksköterskor. När det i själva verket handlar om tomhet och isolering. Dessutom är det väldigt våldsamt. Och brunt.

Helene Billgrens favoritfärg är hästfärgen, den som heter burnt umber. Hon menar att den går att använda till allt som ”hår, byxor, golv, skåp, torra grenar och sånt som är lite tråkigt”.

Författaren Pamela Jaskoviak har skrivit det bästa som går att läsa om Helene Billgren. Pamela Jaskoviak ser en massa sorg i bilderna, men att det kanske beror på att hon har så mycket sorg i sig själv. Och mycket riktigt säger Helene Billgren att hennes målningar handlar om ensamhet och sorg.

Pamela Jaskoviak nämner ingenting om flickor eller pärlor eller hästar. Istället får bilderna henne att tänka på viss mossa på berget, slammet i botten av ån, ett rostigt barnvagnsunderrede, brunt som levrat blod, det första tecknet på läkning.

Hon antecknar frågor att ställa till Helene Billgren.

Hur förhåller du dig till skönhet?

Hur blandar du den bruna färgen?

Sedan skriver hon om saker som kan gå sönder. Och ordet TRÖST. I versaler.

Jag står framför Helene Billgrens tavlor och minns det hon själv skrivit om sin konst. ”Det är ju först på avstånd som man får en uppfattning.”

Hon har också sagt att det är lättare att förmedla något positivt om hon ler.

Jag ler framför de stora tavlorna. Men jag ser ändå bara tomrum, liksom ett eko av något som har hänt. Något otäckt och svårt, som kanske aldrig läker. Det här är inte egensinnigt. Det här är ensamhet skildrat av någon som varit där.

De som förminskar Helene Billgren genom att kalla henne för egensinnig har inte tittat tillräckligt noga på hennes konst och definitivt från fel avstånd.