Jag är lite sugen på en sådan där terminator

Jag tar en promenad bland villaträdgårdarna. Nu när frosten har kommit växer en ny blomma upp bland allt som vissnat. Jag frågar en kännare och får veta att den heter tidlösa. Ett vackert ord. Evig. Inte märkt av tidens framfart.

Det får mig att tänka på late bloomers, människor som sticker ut och tar plats när deras jämnåriga börjar försvinna in i pensionärsdimman.

Maggie Smith är i högform i nya Downton Abbey. Hennes ”I never argue, I explain” blev omedelbart en populär meme och pryder t-shirtar och muggar. Hon är åttiofyra år.

Sångerskan Kim Gordon är på nya skivan coolare än någonsin. Hon är sextiosex år.

För att inte tala om Linda Hamilton i den nya Terminatorfilmen Dark fate. Hon är gråhårig, hon är skinntorr, hennes kinder är helt spruckna av rynkor och hon fullständigt utklassar alla när hon gör entré med sin bazooka. Linda Hamilton är sextiotre år.

I nya Terminatorfilmen är den första varelsen som faller ner från himlen ingen robot utan en ”augmented”.

Den förbättrande människan heter Grace och kommer från år 2045. Hon är megastark men uppfyller i övrigt bara de gamla vanliga kvinnokraven på avklädd sexighet. Dessutom är hon känslostyrd och gråter mycket.

Nej den som är förbättrad är snarare Terminator-Arnold som sätter familjen främst efter att han upptäckt livets mening. När han berättar varför hans människofru ville ha honom – han bytte blöjor snabbt och effektivt utan att klaga – jublar publiken.

Men är det så roligt egentligen? Är det inte snarare djupt tragiskt att Linda Hamilton redan i den andra Terminatorfilmen krasst konstaterade att den enda pappan som dög, som inte jämt blev full och som aldrig fuckade upp allt var … maskinen?

Kvinnor är inga late bloomers, vi har alltid skärpt oss och gjort vad vi ska och tagit hand om hem och barn – och täckt upp för alla kassa män på jobbet.

Det är snarare dags för männen att börja blomma. Jag blir lite sugen på en augmented man eller varför inte en terminator. Men orkar man vänta ända till år 2045?