Jag borde inte få förnya körkortet

Sollentunabo körde upp femtio gånger, läser jag i DN. Under två års tid. För minst fyrtiotusen kronor.

Syster! vill jag ropa till den där stackars fyrtiofemåringen.

I min släkt vilar en förbannelse över kvinnorna. På båda sidor dessutom, så generna är mördande dominanta. Vi är så usla bilförare att vi kring fyrtio helt enkelt vägrar sätta oss bakom ratten. Vi kan inte fickparkera. Vi kan inte parkera över huvud taget. Vi får panik av p-hus. Vi kan inte läsa karta eller skyltar. Vi saknar helt spatial förmåga. Vi känner inte av några väderstreck. Höga hastigheter utlöser ångestattacker.

En gång när jag och min syrra snurrade runt på vägarna någonstans mellan Sundbyberg och Bromma och i ren panik ringde vår pappa för att be om hjälp fällde han den numera klassiska kommentaren: Kör mot solen.

Som om det skulle hjälpa!

Sedan den dagen säger vi det ofta till varandra. När livet känns extra tungt och svårt. Kör mot solen.

Trots detta har jag nu förnyat körkortet. Krånglat med en bild som man inte skulle skämmas över om man skulle råka göra något brottsligt och ens id-bild hamnar i tidningen och ansträngt mig för att skriva namnteckningen INNANFÖR LINJERNA. Det är nämligen inte tillåtet att skriva utanför.

Det är med stor sorg jag måste klippa det förra körkortet vars bild jag verkligen gillade men som irriterade så många så pass att de skrattade eller kände sig tvungna att kommentera det varje gång jag behövde legitimera mig.

Bara för att jag har sotiga ögon och goth-flätor? Är det såå himla kul? Goth är ju snyggt!

Istället för att skratta åt folks körkortsbilder tycker jag att vi istället kan fundera över

säkerheten i att det endast är bilden som måste förnyas och inte färdigheterna. Och är det ens någon idé att våra barn tar körkort i en värld där bilen snart inte kommer att vara ett alternativ, eller där man som i Delhi på grund av luftföroreningarna bara får köra varannan dag?

Gå mot solen funkar också rätt bra. Det är bra mycket lugnare.