Likt Hilma af Klint och Woody ger jag aldrig upp

”Min inre röst skulle aldrig förlåta mig om jag gav upp.”

Så säger Woody i Toy story 4 när han ger sig av för att leta rätt på skräpet Gaffe som hjälper deras barn Bonnie att skapa minnen. Det blir också ett sätt för Woody att slippa känna sig värdelös. Han får ett syfte.

Woody får mig att tänka på musikern Andreas Tilliander som har sagt något så bra om den inre rösten.

”I alla år har jag fått höra att jag är extremt produktiv. Kanske beror det på att jag har en inre röst som säger att jag är värdelös”, skriver han i ett mail från Berlin där han spelar in en ny skiva.

”Det gör att jag försöker bevisa för mig själv och för rösten att jag visst inte är så dålig. Det enda sättet att få den inre rösten att tystna är att jobba.”

Jag passar på att fråga om hans barnteckning som är identisk med en av Hilma af Klints kändaste tavlor. Han är helt övertygad om att han likt Hilma af Klint fick kontakt med andevärlden när han målade den. Att något helt utom hans kontroll styrde hans hand och skapade verket.

Produktivitet som ångestdämpare känner nog många konstnärer och författare igen. Inte minst Hilma af Klint. På ett år målade hon 111 tavlor. Hon efterlämnade 1 300 verk och 26 000 sidors dagboksanteckningar, varav de flesta ingen ännu läst.

”Har han kommit bort nu?” frågar Rex när Woody i slutet väljer friheten framför vännerna. ”Nä snarare tvärtom, han är på väg till oändligheten och vidare”, säger Rex.

Woody följer sin inre röst.

Det var kanske just oändligheten som Hilma af Klint målade efter att ha följt SIN inre röst när den sa till henne att skildra världen som den INTE ser ut. Att man måste uppfinna världen, för att den inte ser ut som man tror.

”Inom mig växer en sådan kraft att jag måste framåt”, skrev Hilma af Klint i sin dagbok.

Exakt så har jag skrivit i min dagbok. Min inre röst säger till mig att jag måste skriva – hela tiden. Även om ingen läser måste jag skriva. Likt Woody ger jag aldrig upp.