Döden som en livsvisdom

Mina bästa väninnor jobbar med lik. Den ena är rättsläkare och den andra tillverkar gravstenar.

Och man kan faktiskt säga att även jag jobbar med döden, eller väldigt nära döden, i en insomnande bransch. Nyligen läste jag om hur illa det är ställt med skrivförmågan hos nybörjarstudenter vid Lunds universitet. Forskarna stötte på texter utan en enda korrekt mening. Jag antar att man inom en snar framtid kommer att kommunicera endast genom tal, så att mina tjänster inte längre efterfrågas.

Min väninna berättade om den senaste trenden i gravstensbranschen. Den återvunna gravstenen. Att nytillverka en sten kräver sju gånger mer energi än en gammal som återanvänds. Dessutom importeras de nya stenarna ofta ända från Kina. Att nyttja allemansrätten och hämta en stenbumling i skogen är också populärt. Och ja, det är högsäsong så här vid Alla helgons dag. Alla stenar ska upp så att man kan tända ett ljus och känna de dödas energier på landets gravplatser.

Det där om energier läste jag i Anna Lindmans och Nina Hemmingssons fina bok Alla kan dö där en av de intervjuade är en kvinna, som med sin trippelnegativa bröstcancer, lever på övertid. Kvinnan ser sin aggressiva cancer som en lektion, att det som sker är något hon ska lära sig. Som sin livsvisdom, det som blev hennes livsväg.

Det är hennes uppgift och meningen med hennes liv. Hennes skärseld är en sorts lärdom för andra. Hennes öppenhet med vad hon går igenom och med hur hon mår sprider ett livsperspektiv till andra friska människor, så att de bättre tar vara på sina liv.

Hon säger att energin vi har i våra kroppar är densamma som den som finns i allt: en sten, eller ett träd. Och eftersom hela universum är fullt av energi så är det helt otänkbart att allt bara skulle bli svart när man går bort.

Det här är bland det bästa, mest klarsynta, jag läst om döden och det ger mig många perspektiv på livet.

Döden som en livsvisdom. Tänk på det när ni tänder ljus i helgen. Kanske vid er återvunna gravsten.