Sommaren jag inte åkte till Runmarö

Frilansmöte. Vars budskap omöjliggör en enda tanke som inte handlar om alternativa yrken för en gammal dö kärring utan utbildning och en eländig sjukdomsbild som utesluter en heltid utan daglig sovpaus.

Kan man ställa in en säng i klassrummet om man lyckas få ett kneg som lärarvikarie?

Kan man ligga och vila tillsammans med gamlingarna man sköter?

Under mötets paus mumsar alla på bullarna som kulturchefen tagit i. Det skulle han aldrig ha gjort eftersom han inledde träffen med att berätta om vinterkräket från helvetet.

Lite för mycket information, muttrar en kritiker innan han sväljer vetemjölet.

Då kommer en skribent fram till mig och säger att det var hon som fick hyra Författarförbundets stuga på Runmarö. Den som jag i sista stund avbokade.

”De sa att du hoppat av på grund av bacillskräck”, säger skribenten.

Jag överrumplas för det var säkert femton år sedan jag inte åkte till Runmarö. Sedan blir jag illa berörd för det är så obehagligt när folk pratar om en, och dessutom om sådant som inte är sant.

Förvisso HAR jag bacillskräck men det är ju inte så att jag inte kan vistas i sommarstugor på skärgårdsöar.

Tänk om de som skojade om min bacillskräck istället fick reda på sanningen om varför jag inte åkte till Runmarö. Den om släktingar som på en helt bisarr nivå skulle lägga sig i och menade att ön inte lämpade sig för småbarn, trots att de inte ens har barn och inte kan veta exakt var det lämpar sig att ha glin. Och eftersom de inte slutade tjata om att det inte gick att ha småbarn där så valde jag som ett fuck you i versaler att avboka stugan. FÖR ATT DET INTE GÅR ATT HA SMÅBARN DÄR. Som ett ”Okej ni vet bäst, ni vet alltid bäst och trots att jag inte ens har sett stugjäveln ifråga avbokar jag och sitter istället inne i min lägenhet på nedre botten dit solstrålarna aldrig når”.

Så nu vet ni det. Tyvärr har det exakt noll procent med bacillskräck att göra.

Jag blir fortfarande lite ledsen när jag tänker på den där sommaren. Då jag inte åkte till Runmarö.