Ulf Lundells böcker är fulla med nycklar
Jag läser Ulf Lundell i en bil. Regnet Jackson Pollockar ner hela jävla vindrutan. Det har jag snott från en bok. Jag lyssnar på Ólafur Arnalds Take my leave of you. Det är så himla fint det där ska vi träffas vid solnedgången, den sista gången som ett par. Det passar till Lundells bok.
Han skriver om skilsmässan, ensamheten, åldrandet. Man får lov att hantera det hela. Det levda livet.
På lördagsmarknaden köper han två kilo gamla nycklar för en femhundring.
Magnolian vill spränga sig rosavacker. Slån vill bomba ut sig vita och pregnanta. Vitsippor vitsippor vitsippor. Inget är så svårt för människan som att leva. Men även den som levt sönder sina drömmar måste ha en dröm. Inse följderna av nödfallet.
Kvällarnas tevetittande är som att äta sopor.
Många till salu-skyltar på bygden.
Oönskad ensamhet lika farligt som att röka.
Maten smakar ingenting.
Vi fortsätter. Varför vet vi inte riktigt.
Krämporna. Hur gamla vi blivit. Allt är numera minst elva år sedan. Sedan är det jul.
Vad dugs? Vi är ensamma. Kan vi inte nöja oss med det? Och så vidare.
Kan man hantera ett levt liv själv? Man kan ledsna.
Rödbetsbiffar. Gick och hämtade salt. Dags att göra kväll. Han saknar ringen. Allt svunnet. Tranor som nattflyger. Lite magiskt.
Varför vill vi över huvud taget ha varandra när det ändå går åt helvete? Att göra en äppelkaka till sig själv. Det är bara att ta fram dammsugaren. Den mänskliga värmen. Sådant slöseri med kärleken. Vi åker till månen och hittar damm. Det är vi.
Vill man leva får man ta på sig tvånget.
Han skulle verkligen behöva prata av sig. Men den han pratar med är skogen. Ända sedan han var barn har han varit bekant med duvhöken och sparvhöken. Mest sparvhöken. Hasselhängen. Syrenknoppar. Vita videsvansar. Myggdans invid idegranen.
Vill över huvud taget inget. Nattviol. En dag är vi borta igen. I vår egen förödelse.
Det levda livet.
Det är något med hur Ulf Lundell skriver. Det är så jävla fint.
Nycklarna. Det är onekligen något med nycklar. Han böcker är fulla av dem.