Vi brukade kopiera våra kön

Vi brukade kopiera våra kön. Ni vet, för länge sedan, långt innan metoo, kom spriten och ciggen fram på redaktionerna redan klockan fyra. Vi drack och rökte istället för att äta middag. Möjligen åt vi pizza.

Sedan gick vi ut på stan för att avsluta natten med efterfester, och mer sprit som någon annan köpt eftersom jag var för ung, på de olika citykontoren.

Det var då vi kopierade våra kön och faxade iväg dem. Till dem som för stunden föll oss in. Oftast till den mottagare där det gjorde mest skada. För en själv.

Varför då? undrar du.

Då har du aldrig känt en dragning till att självskada, säger jag.

Min redaktion låg mitt på Västerlånggatan i Gamla stan. Chefen var alltid fullast och varje kväll gav han vrålande alla sparken. Jag minns inte att vi tyckte att det var obehagligt. En gång var Jacob Hellman där. Ingen visste med vem han hade kommit. Han satt bara där som om han inte kände någon.

Jag brukar säga att jag var emot att publicera det där brevet från Ulf Lundell i Fittstim, på grund av att det var olagligt. Vilket fick mig att framstå som förträfflig och mästrande och smart.

När det i själva verket handlar om att jag inte vill att mina egna brev ska komma ut eller hamna i andras böcker.

I faxen där vi kopierade våra kön skrev vi sådant som vill du knulla. Få jag se din kuk. Eller vad som helst som innehöll ordet sagg. Det mest omdömeslösa vann.

Sedan gick vi hem. Och gjorde om samma sak nästa dag.

Vi ritade teckningar också. Oftast snoppar. Har ni någon gång stått vid en faxmaskin och sett ett långt papper komma ut på vilket det materialiseras en lång tecknad snopp? Vi tyckte att det var så himla kul.

Jag kom att tänka på mina brev för att jag just köpt Ulf Lundells bok Vardagar 2. Någon där ute måste ha mina gamla fax. Fyllda med könsord och lika olämpliga saker som något av Ulf Lundells alla brev han är känd för att skicka till journalister.

Jag vill helst inte att någon publicerar dem.