En jammer mot min rättrådighet

I går lärde jag mig ett nytt ord. Jammer. Har ni hört talats om det?

Det är ett slags störningssignal som hindrar bilen från att låsas trots att man trycker på fjärrkontrollen. Naturligtvis en skumraskpryl som tjuvar håller på med.

En sådan råkade Alex Schulman nyligen ut för. När jag läste om den fräcka kuppen där någon stal datorn i hans bil medan han var inne på Systemet så kom jag att tänka på den döda undulaten.

Dottern och jag var på bostadsjakt i Göteborg när vi fick ett sms av kvinnan som hyrde ut rummet vi var intresserade av. Kunde vi skjuta upp visningen? Hon hade en sorgens dag, skrev hon, hennes undulat hade nämligen dött.

Dagen därpå åkte vi på en långsamt skumpande spårvagn långt ut till havet där allt luktade salt och tång och möttes av en rödgråten kvinna som berättade att det skulle ha kostat 30 000 att rädda fågeln i en kuvös hos veterinären. Så därför dog han.

”Men varför hade du ingen djurförsäkring?” frågade jag och berättade att jag knappt behövt betala något alls för alla inläggningar och behandlingar min sjuka katt tvingades genomgå. Till och med avlivningen täcktes av försäkringen.

Stämningen blev kanske inte så jättebra men vi fick kolla på rummet och läsa inackorderingsreglerna.

”Töm bilen själv, innan någon annan gör det”, skulle jag vilja säga till Alex Schulman och hade han inte berättat att han backuppat alla texter, genom att maila dem till sig själv, skulle jag förskräckt ha utbrustit ”men säkerhetskopierar du inte allt du skriver varje dag!?”

Dottern fick inte hyra rummet. Förmodligen på grund av att jag inte lyckades visa rätt sorts medlidande rörande den döda undulaten. Jag kunde till och med inte låta bli att käfta emot när kvinnan påstod att det inte lönar sig att ha en djurförsäkring.

En sådan där jammer kanske vore något för mig? Fast där signalen hindrar min enerverande rättrådighet och viktigpetter-stil som jag inte kan styra över.

Tryck bort mig bara. Innan jag sabbar både för mig själv och andra.