Mitt nyårslöfte är att stressa mer

Beror dina sjukdomar på stress, är en fråga jag ofta får.

Men nej, det är inte stress som orsakade min kortisolsvikt och giftstruma. Att tro det vore en skymf mot alla som är stressade på riktigt.

Jag är en bortskämd medelklasskvinna som jämt kunnat äta mig mätt, som inte förlorat någon jag älskar eller råkat ut för några olyckor.

Snarare ska jag vara tacksam för att jag alltid haft så mycket uppdrag att jag kunnat jobba alla somrar och alla jular. Det vill säga att jag har så mycket skrivjobb och så många pågående böcker som de stora förlagen vill ge ut att jag måste skriva på nyårsafton. Stackars mig!

Dessutom är jag vig. Jag kan röra mig obehindrat, jag kan jogga. Jag kan trots mina sjukdomar skriva och alltså jobba. Min hjärna funkar. Mina ögon funkar. Mina fingrar funkar.

Jag kan föra mig och kommunicera. Folk lyssnar på mig. Mitt levebröd är mitt största intresse.

Jag har inte drabbats av barnlöshet. Jag har fått det antal barn jag vill ha.

Jag förtjänar en fet smäll på käften. Dessutom har jag så snälla barn som hjälper till och är så lugna och vill umgås med sin gamla mamma. Och skriver jag en att göra-lista till dem så GÖR de vad som står på den.

Som ett straff kommer jag väl dö snart. Men om det sker är jag extremt tacksam för att jag i så många år fått arbeta med min allra största passion.

Karin Johannisson skriver i en Understreckare om stress från 2002: ”(Stress) är en känsla som tycks uppstå i glappet mellan de krav som ställs och förmågan att leva upp till samma krav; särskilt tunga upplevs de när de är självpåtagna, alltså definieras av individen själv eller av de kulturella och sociala koder hon bejakar.”

Stress för mig är att jobba för lite, när jag har för få uppdrag, när jag har för lite att göra, när allt runt mig står stilla. Jag får inget gjort i ett eget rum. Likt katter avskyr jag stängda dörrar.

Att jobba jämt är det enda som lugnar ner mig.

Mitt nyårslöfte inför 2020 är att stressa mer.

Gott nytt år!