Den övergivna katten Rufus som ingen älskade

”Den som har känt katter, haft katter i hela sitt liv, har kvar en grundton av sorg, helt annorlunda än den man känner inför människor: den är sammansatt av smärta över deras hjälplöshet, över skuld å allas våra vägnar.”

Orden är Doris Lessings, en känd kattälskare.

Litteraturen är full av kända katter. Många är de författare som menade att katterna var en grundförutsättning för deras yrke. Inte sällan skrev de om sina katter.

Som Doris Lessings hjärtskärande berättelse om Rufus, den vanvårdade röda katten som ställde sig framför henne och som så enträget såg upp på henne att hon inte kunde göra annat än att ta sig an honom och senare skriva en kortroman om honom.

Hon beskriver honom som inte direkt söt, men att han har potential. Pälsen påminner om en rävs, så röd att han får latinets namn för röd.

”Det här var en katt som hade haft ett hem men förlorat det. Han visste vad han det ville säga att vara innekatt och någons älskling. Han ville bli klappad.”

Berättelsen blir bara sorgligare och sorgligare. Han spinner högt så fort någon människa är vänlig mot honom så att människan ska förstå att han är tacksam. Han är noga med att se till så att han inte blir utestängd och vågar sig därför inte längre in än en stol i köket.

De andra katterna låter honom inte vara någon annanstans. Just när han börjar slappna av och dristar sig att gå längre in i huset slår olyckan till igen, då han under en utevistelse blir överkörd och gipsad. Han kämpar på. Med gipset och med allt annat som drabbar honom i form av olika sjukdomar.

En gång i sömnen gör han det där för kattungar eller kvillrande lätet som mycket trygga katter kan avge. När han vaknar och ser att det är Lessing som klappar honom tystnar han tvärt.

”Hade han drömt om sitt liv som kattunge?” undrar hon. ”Eller kanske till och med den människa som hade älskat honom när han var kattunge eller ungkatt, men sedan hade rest sin väg och lämnat honom kvar?”