Det finns en lätt väg, och en rätt
Hur ser de manliga privilegierna ut i vardagen, frågar sig Caroline Farberger i sitt Vinterprat. Farberger är en näringslivschef som förra året genomgick en könskorrigering till kvinna.
”Som man såg jag ett självklart sätt att kunna vara den jag var på jobbet”, säger hon. ”Morgonritualen krävde ett minimum av tankemöda och kunde göras nästan som i sömnen. En snabb rakning och sedan en kam genom håret. På med en slumpmässigt utvald skjorta och så standardkostymen.”
Sedan var det bara in i dagens första möte med det humör hon råkade ha den dagen. Hennes humör eller utseende var inget hon direkt reflekterade över. Som man behövde hon inte lägga energi på att läsa av hur hon uppfattades och dessutom anpassa sig efter det. Hon säger att hon kunde tralla på i vardagen.
Jag kommer att tänka på Farbergers ord när jag läser vad KD:s Johan Ingerö säger till Dagens Nyheter:
”Jag har svårt att se att en man i Norrlands inland med förslitningsskador som är sjukpensionär skulle ha det så himla mycket bättre än en kvinnlig krönikör i Stockholmspressen.”
Tyvärr är det, precis som Farberger säger, svårt att bli varse sina privilegier om man tillhör den gynnade gruppen. Farberger avslutar sitt Vinterprogram genom att rikta sig till sina söner. Det som känns naturligt och ”lätt” handlar i själva verket om manliga privilegier, säger hon. En social struktur av beteenden som byggs upp mellan män.
”Ni har inte förtjänat detta”, säger hon till sönerna. ”Ni har inte behövt göra någonting för att få det så enkelt. I stället för att ta den enkla vägen skulle ni kunna fundera över vad som egentligen är rättvist. Ni måste dela med er av era privilegier, inkludera andra. Det finns en lätt väg att gå och en rätt. Den största lyxen av alla är ett rent samvete.”
Och jag tänker på den där norrländske mannen som Johan Ingerö pratar om, att hans samvete nog mycket väl vet att han besitter fördelar bara genom att vara man, något som ingen kvinna kan få – än – hur många krönikor hon än skriver i Stockholmsmedia.