Ett slagsmål över en mors döende kropp

Två sextioåriga systrar sitter vid sin mammas dödsbädd. Den ena systern har parkerat sig vid sjukhussängens huvudända där hon halvligger så att moderns kropp lutar på ett sätt som inte kan vara bekvämt för en nittiofemårig kvinna.

En sjuksköterska som vill få rum att tömma kvinnans luftvägar på slem får ett fett NEJ av systern.

Det här är min plats, säger hon bara.

Den andra systern frågar, väldigt försiktigt, utan tillstymmelse till ilska i rösten, om hennes femtonåriga dotter skulle kunna få ta farväl av sin älskade mormor.

Nej, säger systern.

Du kommer ångra det här i resten av ditt liv, säger systern vars dotter inte får ta avsked.

Fuck off, säger systern vid huvudändan.

Deras mamma är ännu inte död. Hon hör och ser allt.

This is where it ends, tänker tonårsmamman. I want a sister very much, but I can no longer endure this one.

Sedan kastar hon sig över sin motsträviga syster, griper tag i hennes hår och sliter loss stora hårtussar. Systern får tag i hennes tumme och biter så hårt att blodet stänker ner

hela sängen och väggen.

Tonårsmamman kör in fingrarna, formade som krokar, i systerns näsborrar och drar uppåt. Hennes avsikt är att slita näsan från ansiktet.

Systern släpper taget om tummen. Tonårsmamman skriker: Vi hatar varann! Vi hatar varann!

Rummet ser nu ut som en abstrakt rödprickig tavla.

Deras mamma ligger alldeles stilla, men är ännu vid liv.

Hon har åtminstone inget blod i ansiktet, tänker tonårsmamman och möter sin dotters blick. Trots dotterns skräckslagna ögon hivar hennes mamma iväg ett glas som träffar systerns huvud. Ännu mer blod.

Här lämnar systern rummet. De talar aldrig mer med varandra.

Lika mycket som Viv Albertines enastående bok To throw away unopened är en djupt otäck skildring av ett dysfunktionellt systerskap är den en kärleksförklaring till en åldrande mamma. En ovillkorligt stöttande mamma som lärt ut det viktigaste som finns: självständighet.

Läs den och var rädd om era systrar och mammor.