Min familjemedlem är kändis och jag hatar hen

En gång fick jag tevebilagan hemskickad av en släkting. Med mitt namn inringat med röd penna. Och det var det enda. Inget kort eller brev.

Jag har tänkt så mycket på det där genom åren. Syftet med att göra sig omaket att leta upp en märkpenna, ringa in mitt namn, leta upp min adress (det här var innan internet, och personen bodde inte i Stockholm, jag minns inte ens hur man tog reda på utsocknes adresser då) och stoppa åbäket i ett stort kuvert, väga skiten, slicka på rätt antal frimärken och till sist gå till en brevlåda.

Liksom, kolla du ska vara med i teve! Eller, du har varit med i teve. Eller, du är med i tidningen/tevebilagan! Eller, att jag helt enkelt skulle veta att jag skulle vara med i teve. Så att jag inte missade det. Som en service eller tjänst?

Jag kommer att tänka på det där när jag ser dokusåpan om Billgrens. Förvisso är det så klart spännande att gapa över deras framgångar och lyxliv, med helt bisarra palats vid Slussen eller stora ateljéer som man fått av mamma, men det allra intressantaste är som vanligt det som INTE sägs. Eller, det som framkommer (med all önskvärd tydlighet) mellan raderna.

Sigge. Brorsan som inte vill vara med. Kom inte och säg att det inte finns något där.

Sigge säger att han är den enda normala i familjen, den som till exempel låter folk tala till punkt. Tittar man noga på klippet ser man något.

Är det en överlägsenhet? Det är helt klart något obearbetat. Lite aggressivt. Ganska mycket stackars mig som måste ha en kändis till familjemedlem.

Stackars dig, vill jag säga. Vilket trauma att tvingas ha samma efternamn som någon som ÄR MED I TEVE! Som folk vet VEM HEN ÄR!

Någon borde göra en teveserie som heter Min familjemedlem är kändis och jag hatar hen. Så kunde de få utlopp för sina aggressioner och sedan tyvärr inse att det var inte så lätt som de trodde att bli kända. Ingen brydde sig, TROTS att de är så HIMLA INTRESSANTA och BEGÅVADE.

Jag lovar att ringa in deras namn i tevebilagan och posta.