Snart blir jag lycklig

Jag befinner mig exakt i olyckans kärna. I alla fall enligt en färsk studie som det var ett himla hullabaloo om i Englandsmedia när jag var där.

En professor med det ursnygga namnet David Blanchflower, som huserar på universitetet i Darthmouth, har mätt relationen mellan välbefinnande och ålder i 132 länder. Och kommit fram till att i-landsmänniskor är som allra olyckligast vid 47,2 år. För u-länderna gäller 48,2.

Jag som är 47,2 plöjer artiklarna med mycket stort intresse.

Den där vitblomman till professor har mätt femton olika variabler för att komma åt bedrövelsen. Ångest, ensamhet, fobier och sömnkvalitet. Visst vill man veta mer?

Blanchflower har en förklaring till nedstämdheten just vid denna ålder och säger till The Observer att det beror på att ansvarsbördan ökar samtidigt som energinivån minskar. Livet blir krångligare i takt med att barnen växer upp (små barn små bekymmer, stora barn och så vidare) och att ens föräldrar åldras – ofta på samma gång. Det blir helt enkelt ett jävla rännande, och man räcker aldrig till. Hälsan börjar svikta.

En brittisk skribent som också befinner sig i olycksålderns peak tror att det för honom handlar om att han aldrig kommer att utmärka sig i någon sport, han kommer aldrig att få Nobelpriset, ingen kommer någonsin berömma hans tiramisu. Det är kört, helt enkelt. Livet är slut.

Efter 47,2 hägrar något bättre. Professor Blanchflower säger att när man väl är där tror han att man blir mer realistisk och därmed lyckligare.

Det är då det slår mig. Jag är ju inte alls 47! Utan bara 46.

Ett år av nattsvart olycka kvar alltså. Innan jag peakar och allt det där underbara kommer till mig. Som bättre sömn, en massa härliga vänner som jag kan åka på mysiga weekendresor tillsammans med, mindre stress, inga jobbiga krav, en massa dejter och för att inte tala om allt kreativt tantrasex.

Om jag inte dött i Coronaviruset innan dess.