Var ni verkligen avundsjuka?

De är bara avundsjuka.

Ni vet det där man blivit matad med sedan man var barn. Att alla som var dumma bara var avis och inget att bry sig om.

Men bry sig är det ju svårt att inte göra, vem klarar att vara likgiltig? Det skulle i så fall vara en katt. Katter bryr sig liksom inte om kritik. De har viktigare saker för sig. Som att må bra.

När jag skrev mina famösa Expressenkrönikor och bombades med elaka brev ville jag inte sänka mig till det där att alla bara skulle vara avundsjuka. Att tänka så kändes lågt och korkat. För simpelt.

Jag förtjänade helt enkelt de otrevliga kommentarerna. Jag var ju inte direkt världens snällaste person själv. Som man bäddar och så vidare.

Men ofta var mailen så utstuderat ondskefulla, helt utan anledning kunde jag tycka. De var elaka, bara för att såra där det gjorde allra ondast.

Och eftersom jag inte ville tappa hoppet om mänskligheten och tro att människan är ond så avsade jag mig mina uppdrag som krönikör och bloggare.

Men nu har jag börjat få en ny sorts mail. Snälla, ångerfulla brev där folk ber om ursäkt för något de skrev för nästan tjugo år sedan, men som sedan dess gnagt i dem. Onödiga kommentarer som de nu medger bara handlade om ren och skär avundsjuka. Att de störde sig på att jag som inte ens var särskilt bra fick skriva överallt.

Var det så att ni verkligen bara var avis? På vad?

Jag har aldrig ens trott att jag fick skriva för att jag är bättre än er eller någon annan. Utan det handlar endast om en kombo av tur, stamina, vilja och att jag did show up för att prata med Woody Allen. Mest tur och sammanträffanden.

Jag har aldrig trott att jag är någon, snarare tvärtom. Jag har alltid fått brottas med att jag tror att jag INTE är någon. Att jag bara är värd bottenskrapet.

Jag är känd som den som alltid får sämst betalt. Jag är extremt lättlurad.

Ni vill inte ha mina jobb och inte mitt liv. Och förmodligen inte någon annans heller.