Barnen som rånar förlåter oss aldrig

”De rånade barnen förlåter oss aldrig.”

En slagkraftig rubrik på en ledarartikel i denna tidning som låter som en vacker, ödesmättad boktitel. Jag skulle vilja prova att vända på det. Barnen som rånar förlåter oss aldrig. Det finns något där, inte sant? Något som det talas om för sällan. Något som gnager och ger inte så lite dåligt samvete.

Och detta trots att jag är drabbad.

En närstående blev häromkvällen rånad i Sollentuna centrum. Klockan elva. Precis där jag bor och går varje dag. Kortet var tomt på pengar så bytet blev skralt. Men det hela var naturligtvis mycket tråkigt och ledde till en massa tidskrävande merarbete i form av alla nya kort som måste beställas. Hur mycket man än har backup:at telefon och dator blir det ändå problem. För att inte tala om otryggheten en sådan händelse föder.

För en vecka sedan sköts en tjugoårig kille på samma plats. Klockan tre på eftermiddagen. Just då alla skolbarn klev av bussen. Många blev vittnen. Trots att killen dog känns det inte direkt som om någon bryr sig. Lite blåljus och en helikopter. Sedan var allt som om ingenting hänt igen.

Om jag vore politiker skulle jag omedelbart flytta kontoret till en utsatt del i en förort, eller ännu bättre – helt enkelt flytta dit. Och leva och arbeta där för att visa att jag engagerar mig, på allvar. Lära känna dem som bor där. Lyssna på och samarbeta med dem. Visa att jag inte tror på gated communitys, utan på att öppna upp.

Det finns många lediga lokaler på Malmvägen i Sollentuna. Kom hit! Inte för att se hur hemskt det är, utan för att det ska bli bra.

Så, vad väntar ni på? Sätt er på pendeltåget i dag. Det tar bara en kvart från er fina innerstadslägenhet.

Jag bjuder gärna på en fika och kan visa er runt.

Låt oss börja med att visa barnen som rånar att vi finns här, att vi är nyfikna på dem och deras liv. Så att de förlåter oss för att vi fram till nu fullständigt skitit i dem och lämnat dem till sitt eget öde.