De blyga barnens fyndigheter får aldrig vara med i en bok

”Äldreomsorg är att dela sina sorger med de äldre.”

Trots att det är ett superfinurligt citat av en Anton, sju år gammal, kan jag inte låta bli att bli provocerad.

Ni ba: Varför då? Är ho int klok! Alla älskar ju sånt därnt Ur barnamun.

Jag ba: Jo, men det är bara en sorts barn som får komma till tals.

Antons citat är snott ur Gamla tanter lägger inte ägg. Den urfinurliga boken av Mark Levengood och Unni Lindell. En av Sveriges boksuccér. Någonsin.

Och den är full av förvisso jätteroliga citat. Som det där om att farmödrar och mormödrar har väldigt stora behåar. Så stora att sjuåriga Katja säger att hon får in hela rumpan och två knän i ena gropen. Och hennes lillebror får plats i den andra. Och sexåriga Heidi menar att tuttarna är så stora för att de har mjölkat så många familjemedlemmar.

I förordet läser jag att boken blev till genom att Mark Levengood satte sig på golvet mitt bland en massa lågstadiebarn. Och att kruxet är att ställa kluriga frågor för då får man kluriga svar.

Jag skulle vilja påstå att det finns ett helt annat krux. Nämligen det krux (som ingen någonsin tänker på) att det alltid bara en är en sorts barn som får komma till tals. De sociala och orädda.

De blyga och rädda vågar inte prata och blir följaktligen aldrig lyssnade på. De får aldrig höra att de är finurliga. Och de hamnar aldrig i någon bok.

Jag var livrädd för alla vuxna män i min släkt när jag var liten. De var så långa och skrämmande. Och jag skulle ha gått och gömt mig på toa om Mark Levengood kom och hälsade på min klass.

Mark Levengood skriver i boken att den gemensamma nämnaren för alla barn är att de lever i en värld där ”allt är möjligt”.

Men det stämmer inte. För alla de som aldrig vågar prata är ingenting möjligt – precis allt är stängt, låst, mörkt, kallt och ensamt.

Jag skulle vilja att någon, en endaste gång, skulle kunna lyssna på och hylla alla barn som är jättefinurliga och kluriga men som är för blyga för att prata.