Jag är beredd att göra vad som helst för att få en kram

Jag ba trodde att jag var en ensamvarg, och helt asocial och introvert. Jag trodde att jag inte ville ha några nära vänner. För att det både förpliktigar och tar en massa tid. Jag trodde att jag var en sådan som inte tycker om att kramas. Jag har till och med skrivit en krönika som jag tänkte publicera här i dag med rubben Jag tänker aldrig mer kramas. Den handlar om att jag hatar alla tafatta och slappa kramar som man (före/innan pandemin) var tvungen att utsättas för. Lite klappande (förmodligen otvättade) händer på ens rygg utan att kropparna möttes.

Vem gillar att krama någon man inte känner? tänkte jag upprört och väldigt beskäftigt skriva. Och varför gör alla något som ingen tycker om?

Eller alla flottiga (och smutsiga?) händer man måste skaka. Och sedan ta i den obligatoriska bullen som ställs fram på mötet.

Är det bara jag som tycker att kramarna och händerna och de torra ohygieniska bullarna är det värsta med att vara en vuxen arbetande människa? Som avskyr kroppslukten av oduschad hud och ännu värre hår? Som nu vädrar morgonluft, att OM vi överlever pandemin kanske något inte gör det. Nämligen den oönskade kroppskontakten.

Ett kram- och handfritt samhälle, ja tack. Det var tänkt att vara krönikans hurtiga slutkläm.

Men nu är jag beredd att göra vad som helst för att få en kram. Av någon jag tycker om.

”Ur kriserna kommer det alltid något nytt”, säger Skistars vd Stefan Sjöstrand till Dagens Industri och syftar så klart på nya intäkts- och affärsmodeller.

Men jag tror att det går att applicera på mer än så. Att vi alla nu har insett hur skört och kort livet är. Att man kanske inte ens har ett år kvar. Eller bara sex månader.

Säg upp dig (om du inte redan är uppsagd). Säg jag älskar dig till någon. Skilj dig. Flytta utomlands. Kyss någon vått och hårt i en portuppgång.

Som det är nu är skiter jag i om någon har tvättat händerna till Blinka lilla stjärna eller inte, bara jag får en hand att hålla i.