Min kropp ser ut som något ur en skräckfilm

Känner ni det också? Den febrila aktiviteten.

Så här måste det ha varit alldeles inför krigsutbrottet, tänker jag. Då alla börjar leva som om världen ändå snart går under. Då man måste passa på att göra något stort, något man aldrig tidigare gjort. För att få känna livet i sig. En enda gång innan man dör i den där hemmabyggda respiratorn. Innan man tar sitt allra sista kämpande andetag måste man bara få känna lite hud.

En stickande adrenalinstinn känsla i kroppen. En liksom tryckande stämning. Som gör det svårt att andas. Som inte beror på corona. Som gör det svårt att koncentrera sig. Som gör att man börjar prokrastinera. Som gör att man helt enkelt slutar jobba.

För att man för första gången i sitt liv ska på dejt och man är så himla nervös och eftersom man aldrig varit på en sådan så vet man inte hur man gör och man kan absolut inte visa kroppen.

När man är jättefin med kläder på men kanske inte så het utan. När man inte har en tillstymmelse till pigment och är så vit att man nästan är blå. När man inte har några former. Alls. När man ser ut som en liten pojke. När man inte har några bröst. När ens revben sticker ut på ett sätt så att kroppen kan misstas för ett lik. Som legat så länge att huden ruttnat och bara benbitarna är kvar. När man ser ut som ett sådant där skelett som lärarna ibland rullade in i klassrummet. För att man skulle lära sig något. Förmodligen att man skulle äta. Och det varje dag. Och inte bara kött. Utan något till.

När ens rumpa ser tight och het ut på instagram men i verkligheten mer liknar en platt hönökaka. Som dessutom dallrar och är rätt fläbbig.

När man ljuger så mycket på instagram att man nästan börjar tro på det själv. När man är så nervös för att behöva visa kroppen. Live.

Min kropp ser ut som något taget ur en skräckfilm. Några slags benrester fulla med blodådror.

Jag vet inte om jag kan rekommendera någon att vare sig känna på eller beskåda den.

Men jag är väldigt snäll. Och rolig!