”Och det här är en slaktkniv – den når väldigt mycket.”

Inom fem minuter hände det som alltid sker när man är på en trevlig middag, samtalet glider in på mord eller sex. I det här fallet blev det mord.

Att besöka paret Huuva på Huuva hideaway är något utöver det vanliga. En krog med tre omnämningar i White guide, i Liehittäjä – en by med tio invånare, tjugotvå bastur (pluralformen enligt internet), fyra hundar och en katt, som inte har några som helst problem med att trippa omkring ute trots tjugo minus. En av de tio är dessutom författare och förläggare, Per Huuva vars kokbok Aitta nyligen förärades en fin understreckare i Svenska dagbladet av Margit Richert). En driver ett glutenfritt bageri.

Förlag och mat. Man har alltså allt man behöver i byn.

Efter en utsökt middag bestående av älg, ren, ingefärsgravad gös, granskottsgravad röding, stekt löja, hjortron, kvannefrön, kaffeost och kotikalja, Tornedalens vardagsdryck, klämde maken Henry Huuva fram att han medverkade i Bastubaletten från Tornedalen (Svt).

Det vill säga byn har dessutom en kändis! Som inte bara varit med i teve, utan dessutom åkt på en stor turné med föreställningen.

Sedan pratar vi om knapsu då och nu och sorgen får rummet att stanna till ett tag när Henry Huuva berättar att hans stora barndomsdröm var att just dansa balett. På sextio-sjuttiotalet var det liksom inte läge att bryta mot landsbygdens normer som var så mycket starkare än storstadens.

Men sedan skålar vi i björksav och börjar prata mord istället. Stämningen lättar.

De bästa mordvapnen är tydligen en istapp (alla bevis smälter bort) eller ett djupfryst djur (ett kraftigt slag och sedan ätes tillhygget upp).

Men kroppen då? undrar ni.

Jo den tar svärsonen hand om, han är ju begravningsentreprenör.

Nästa vecka kommer Vickan och Daniel till byn, jag hoppas de får träffa familjen Huuva. Så här trevligt var det länge sedan jag hade.

Jag har så här i livets slutskede äntligen börjat fatta grejen med att resa. Tiden stannar. Hela ens tillvaro blir som en ljuvligt stressfri zon.

Livet blir ett oemotståndligt undantagstillstånd. Lite som en lyckad fest där alla är nyfikna och glada och alla samtal flyter och man träffar nya vänner för livet. Man dricker vin fast det bara är lunch. Man smakar på en massa konstiga men spännande maträtter. Man köper presenter till alla man gillar. Man får energi och inspiration av alla nya miljöer. Man vill hinna med så mycket som möjligt på kortast tänkbara tid. Sova får man göra när man är död.

Ingen pockar och vill en massa tråkiga saker. Ingen stör. Nej, vi kan inte be henne tvätta våra kläder för hon är ju i Tornedalen!

Det är okej att sätta på ett auto reply på mailen: ”Tyvärr så kan jag inte svara på ditt mail för jag är i Tornedalen.”

Att resa är lite som att medverka i en direktsändning. Eller stå på en scen och prata inför flera hundra personer. Då man automatiskt hamnar i flow och tvingas leva i nuet. Eftersom inget alternativ existerar.

Vi kan inte ringa och störa mamma nu för kolla hon sitter ju där inne i teven. Någon annan måste fixa våra kläder för mamma pratar inför en massa gubbar och tanter på någon kulturdag.

I hela mitt liv har jag fått stå ut med att bli kritiserad för att vara en sådan där trist människa som inte gillar att resa. Kom igen, var inte så tråkig, har de sagt och inte trott en sekund på min påstådda utmattning. Släpp loss lite, var lite spontan för en gångs skull. Vi bara sätter oss på ett tåg och ser vad som händer. Snart måste du faktiskt söka hjälp för din överdrivna rädsla och oro.

Men det är först nu när någon äntligen stängt av min höga ämnesomsättning som jag har börjat fatta hur alla andra känner sig. Har inte alla en trimmad centrifug inne i kroppen och hjärnan som dygnet runt slukar precis all energi alltså? Uppenbarligen inte.

Sorry men jag kan inte hjälpa er just nu för jag befinner mig i det gudomligt vackra Övertorneå.