Saker man gör när man har en deadline

”Nu vet jag att Thomas Mann hade en deadline.”

Sedan jag läste Jenny Dambergs fina intervju med komikern Jonatan Unge i Svenska dagbladet i höstas har jag inte kunnat släppa det där om att ha en deadline.

Unge berättar om en scen i boken om författarbröderna Heinrich och Thomas Mann, Bröderna Mann – århundradets roman, där Thomas yngsta dotter (endast två eller tre år gammal) lyfts upp av en man under en fest och pappan ser att hon för första gången blir förälskad.

Unge minns hur upprörd han blev för att Thomas Mann använde det i en bok. Att han tog något från dottern och gjorde det till sitt eget.

Men nu, många år senare, förstår Unge att Thomas Mann hade en deadline.

”De dumheter jag har gjort har oftast varit för att jag har befunnit mig i närheten av en deadline”, säger Unge helt krasst i intervjun.

Alla som skriver mycket förstår vad Unge menar. Att man hänsynslöst – till och med efter att man heligt lovat att inte skriva något – använder allt. För att man är desperat. För att textjäveln måste in. För att podden eller teveprogrammet ska bli kul. För att man vill väcka känslor och skapa reaktioner, något som blidkar uppdragsgivarna och som ökar chansen att man får ha kvar sina jobb.

Det är förmodligen lika hemskt att lämna ut andra som sig själv. För när man lämnar ut sig själv så lämnar man i förlängningen ut andra. Trots det bortförklarar man det med att man bara lämnar ut sig själv.

Det är exakt som den brittiske författaren Will Self skriver i tidskriften TLS: ”I have never been in denial of the fact that we are all born – in Freud’s memorable phrase – ’between urine and faeces’, something which must, in part, explain the great and arguably emetic word stream that I’ve been vomiting forth these past thirty-five years.”

Själv fortsätter jag likt en vampyr att hänsynslöst suga ut alla som kommer i min väg och vomerar ut allt i mina texter, poddar, radio och teve.

För jag har inte bara en deadline. Utan många.