Alla har fem minuter

Jag jobbar inte. Jag är alltid ledig.

Vardagar och helger har flutit ihop i hela mitt liv. I alla fall sedan jag slutade skolan för hundra år sedan. Jag kan göra vad fan jag vill, när jag vill.

Oftast innebär det att jag gör sådant som ni normala bara kan göra på helger. För att ni jobbar.

Exempelvis åker till en storstad en vecka bara för att man känner för det. Kollar konstutställningar mitt på dan. Gör utflykter eller handlar på klockslag man slipper alla människor.

Det är helt underbart att inte jobba. Mest för att jag älskar att göra tvärtom. Mot vad man ska. Mot vad alla andra gör. Som att gå upp klockan fem på helgerna. Bara för att jag vill och mår så bra av det.

Baksidan av detta lyxtillstånd är att folk blir så jävla störda eller till och med sårade när jag inte kan prata VARJE GÅNG de ringer. När jag inte svarar PÅ EN GÅNG när de messar sina jättehumoristiska giffar.

Jag har förlorat minst en vän på detta sätt. Hon ville ses HELA TIDEN. När jag trots att jag fick noll gehör ändå framhärdade att jag faktiskt inte har tid så kunde hon inte hantera det.

Till sist skrek hon: Alla har fem minuter! Detta sagt med ett tonfall och en blick som rymde kom igen för fan, du JOBBAR ju inte ens!!! (tre utropstecken hängde länge i luften)

Vår relation repade sig aldrig riktigt efter det.

Sedan dess är det ett av mina interna skämt. Alla har fem minuter!

Det kan appliceras på lite allt möjligt i livet. Prova själva så får ni se hur glad man blir. Ni får laborera själva med antalet utropstecken.

Inte bara en gång brukade dagisföräldrar ringa och be mig hämta deras barn för att det hade kört ihop sig på jobbet. Jag kan höra hur dialogen gick där hemma i den feta norrortsvillan.

Hon jobbar ju inte, ring henne. Hon kan hämta.

Så då gjorde jag det. Trots att våra barn inte var kompisar och inte ens barbielåda funkade för att de skulle börja prata med varann.

Alla har fem minuter!!!!!

Särskilt jag som inte jobbar.