Att skriva handlar om att våga vara dålig

Den allra vanligaste frågan jag får är naturligtvis hur jag fixar att skriva så mycket. Varje dag, dessutom.

Mitt bästa skrivtips är inte att bara använda sittfläsket och pressa x antal tecken per dag. Det är inte att läsa mycket böcker. Det är inte att vara noga med att unna sig en sockerkick efter de tunga, monotona skrivpassen. Det är inte att tillämpa den populära pomodoro-metoden där man delar in skrivandet i tjugofemminutersintervaller med korta pauser om fem minuter då man ska göra något helt annat för att vila hjärnan och på så sätt bli mer effektiv.

Det är heller inte att lägga en massa pengar på en skrivarkurs. Eller träffa likasinnade och läsa varandras texter och ge användbar feedback.

Nej, det är något helt annat. Något folk sällan tänker på.

Minns ni serietecknaren Martin Kellermans ljuvliga pausfågel? Den som bara sjöng typ lalalalalala. Och det var den dagens seriestrip.

Till alla som undrar hur jag klara att skriva så många texter brukar jag säga lalalalalala.

Lalalalalala är den hemliga nyckeln och min allra bästa strategi. Lalalalalala är det som gör att man står ut med det här jobbet. Lalalalalala är halmstrået man – nästan dagligen – naturligtvis helt desperat måste gripa efter. Lalalalalala räddar mitt liv. Hela tiden.

Det var just det där lalalalalala som gjorde att Martin Kellerman fixade att leverera en seriestrip varje dag. I tjugo år.

Att skriva handlar om att våga vara inte bara kass, utan en katastrof. Man måste inse att man inte alltid kommer att vara bra, utan oftast motsatsen. Men att det är okej. Det är inte farligt att vara dålig. ALLA är kassa, ofta. Många är asbra, ibland.

Och man måste inse att INGET händer om man är usel ibland. Ingen bryr sig. Man är bara en i mängden. En medioker genomsnittsperson.

Dessutom tycker alla helt olika så det är alltid någon som gillar skiten man pressar ur sig. Där en ropar du är toppen skriker nästa du är botten. Och själv ska man då bara tänka lalalalalala och le och gå vidare.