En skön kultförklarad snubbe
”But you’re my battery – I feed of you.”
Så sa Genesis P-Orridge när Cosey Fanni Tutti ville göra slut. Båda var frontpersoner i Throbbing gristle, det kultförklarade konst- och musikkollektivet från det sena sjuttiotalet.
”That’s why I have to leave. It feels like I’m being eaten away”, sa Cosey som i flera månader föga framgångsrikt hade försökt att göra slut. Hon fick inte göra slut.
Tyvärr ingen ovanlig företeelse.
När hon till sist äntligen samlat mod för att ta det slutgiltiga klivet försökte Genesis P-Orridge strypa henne med de för en hustrumisshandlare närmast tragiskt vanliga orden: ”If I can’t have you, nobody can!”
Jag kommer att tänka på den passagen i Cosey Fanni Tuttis memoarer Art sex music när jag på Waldemarsudde står framför Lena Cronqvists tavla Familjen III.
En kvinna som kan vara Lena, du eller jag eller din bästa väninna eller vilken kvinna som helst, ligger naken på rygg med utsträckta armar. En bebis suger på hennes bröst. Och bredvid den ligger en man, det kan vara Lenas man, eller din man eller min eller vilken man som helst. Förmodligen är det alla män. Också han naken. Ståndet pockar på. Han kräver sitt. Varken han eller hans stånd har den ringaste förståelsen för att kvinnan som kan vara Lena är nyförlöst och ammar. Nej för han vill också – för att prata med Genesis P-Orridge – feed on her.
Så kvinnan bara ligger där och låter det ske. Liksom här är jag, kom och ta vad ni vill.
Jag kommer aldrig förvägra någon någonting. Jag finns till enkom för dig, för din polare, för din granne, för din kollega, för han i kassan, för alla chefer, för alla män i hela världen. Generösare tillgänglighet finns inte. Jag har nämligen alltid öppet.
Lena Cronqvists målningar som hon gjorde under sin förlossningspsykos är skrämmande för att de visar en instängd kvinna vars kropp inte får vara ifred.
Madonna i randig klänning är extra skrämmande. För vad har hon i famnen? Det är ju en vuxen man. Som sträcker ut armarna. Som kräver. Som vill feed on her. Inte alls en bebis.