Jag ska prata om tillit i teve och det får mig att tänka på Bret Easton Ellis. På hans magiska mening disappear here ur Less than zero. På att jag älskar att boken inte har någon handling. På att Per Hagman snott allt rakt av. På Per Hagmans magiska rader som ”hon ser ut som reklam” och ”skönhet är alltid skönhet”.

Och på det Per Hagman inte snott av Ellis. Men förmodligen snott av någon annan.

Som ”vi fäster våra handklovar av blommor runt varandras handleder, bakom varandras ryggar”.

Bret Easton Ellis skriver i White att när han skrev American psycho så upplevde han att han var Patrick Bateman. Att han med Bateman ”shared an illusory and distant relationship with a world that appalled us, yet we both wanted to connect with it”.

”I want to fit in”, säger Bateman vid ett tillfälle. Vilket han gör, men ändå inte.

När Bret Easton Ellis som tjugotreåring var en nybliven succéförfattare brukade han läsa artiklar om ”Bret Easton Ellis”. Han såg bilder på honom i spalterna. Han läste att han hade varit på en massa premiärer tillsammans med skådiseliten du jour, som Robert Downey Jr, Judd Nelson och Nicholas Cage.

Det fanns två Ellis, en privat och en publik. Och de samexisterade. Och den privata figuren fick ångestattacker på toaletten på New York-förlaget, han kräktes i en taxi, han drack oavbrutet i två dygn inför en intervju. Den ena Ellis köpte lögnen. Den andra var plågsamt medveten om att det bara var just en fet jävla bluff.

Nu över trettio år senare förstår Ellis vidden av hur ung han var. Hur bisarrt det var att han plötsligt kastades in i denna kändiskarusell.

”What was this society that had allowed me to flourish? Why didn’t I trust it?”

Han inser även nu att Patrick Bateman var en mardrömsversion av sig själv.

På samma sätt var jag tvungen att dela mig själv i två. Det helt bisarra kastet att som socialt handikappad helt plötsligt börja skriva i Sveriges största tidning krävde en split personality. Och dödade en stor del av min tillit.

En gång julhandlade jag tillsammans med mamma iklädd Olle Ljungströms svarta vinterjacka.

Har du mjölk, hade han frågat bara några timmar tidigare. Förmodligen i någon loge där vi två var ensamma kvar. Jag satt ofta kvar till sist med Olle. I någon loge. Vi satt alltid med ett covid 19-lämpligt avstånd. Jag var helt tyst. Han drack och rökte.

Nej, sa jag. Så där punkt och pricka som jag var då. Och fortfarande är, och alltid kommer att vara. Tolkar allt bokstavligt.

Men jag tror inte att Olle ville hångla. Jag tror faktiskt att han menade allvar med att han ville ha mjölk. För att han var så full. Som om det skulle hjälpa.

Han hade börjat dagdricka rätt hårt redan vid tvåtiden då jag var hemma hos honom för att göra en intervju. Istället för att svara på några av mina entoniga, stammande frågor spelade han piano. Bowies Aladdin sane.

Jag är osäker på om Olle över huvud taget hånglade. För det var så uppenbart att han redan då var besatt av sin stora kärlek. Spriten. Vinet. Drogerna.

Vinflaskorna stod i en lång rad i hans hall. Prydligt på ett sätt som fick det att mest likna en storstädning. En återvinning. Som var gigantisk.

Det här var innan (eller före) mobilernas tid. Så jag kunde inte bara messa honom och fråga när vi skulle ses och byta tillbaka jackorna.

Jag letade efter honom varje kväll ute i krognatten. Jag tänkte att han skulle vara lätt att hitta. För att min jacka var neonorange. Min favoritfärg.

Jag minns att jag sa till mamma att det var Olles jacka. Jag vill inte veta vad hon tänkte om det. Jag skulle inte vilja att mitt nittonåriga barn julhandlade iklädd Olle Ljungströms jacka.

Jag minns att jag hade bakfylleränna inne på NK:s toalett. Och sedan inne på Åhléns. Jag kräktes aldrig. För jag var så bra på att hålla mig.

Jag minns att jag gick ut och drack igen samma kväll. Jag minns inte om jag någonsin skrev den där intervjun eftersom det enda som fanns på bandaren var Olles maniska pianoklinkande. Jag minns att tänkte att det fanns två Linda. En som gick och julhandlade med mamma. Och en som varje natt gick ut iklädd Olle Ljungströms jacka.